Det har blivit en hel del poddlyssnande i det vackra sommarvädret. Det är ungefär det som orkats med vissa dagar. 🙂 Ett av avsnitten jag lyssnade på hade temat ensamhet. Hur många i vårt samhälle idag upplever att de är ensamma, trots att de bor på platser med hundratusentals människor omkring sig. De förde sedan vidare resonemanget hur vi från början levde i små samhällen och stammar. Där vi också kan se i de samhällen idag som fortfarande lever i små stammar sällan eller aldrig upplever ensamhet.

Jag kopplade vidare den tanken med forskning jag läst om, där de sett att vi kan ha maximalt fem nära vänner på samma gång. Egentligen räcker det med en vän för att slippa känna sig ensam, men kopplingen hade mer att göra med dagens rubrik. Jag har många gånger funderat över Astrid Lindgrens storhet i att kunna bryta ner mänsklighetens essens till karaktärer som alla kan ta till sig av. Rasmus längtan efter frihet och kärlek. Ronjas efter att hitta sig själv och sin frihet. Emils strävan efter att göra gott och få kärlek, men som gav sig uttryck på lite konstiga sätt. Den här ständiga mixen av behovet av trygghet och äventyr. Eller som jag benämner det, upplevd kontroll och upplevd utveckling. Samtidigt som de söker kärlek och vill göra gott, dvs. samhörighet och ett högre syfte. Astrid Lindgren fattade lycka och det är därför hon med sådan briljans kunde fånga den idylliska barndomen, trots att den inte alltid var idyllisk.

En av de mest idylliska berättelserna är den om Barnen i Bullerbyn. Där finns inga drakar, rövare eller Prusseluskor. En arg skomakare och Näcken, det är väl det ondaste de kan uppbringa. När jag låg och lyssnade på podden om ensamhet, då åkte mina tankar direkt till Barnen i Bullerbyn och lycka. De levde i ett litet samhälle, där alla bidrog till gemenskapen. Dessutom var de sex vänner, vilket betyder att de hade fem vänner var. De fyllde kvoten precis! Kerstin däremot, hon lär få problem i framtiden… 😀 Utifrån ett lyckoperspektiv borde vi egentligen sträva efter att bosätta oss på det sättet, i små samhällen, med stark gemenskap. Fast till skillnad från Bullerbyn lever vi idag i en större värld. Där barnen i Bullerbyn kunde sträva efter att ta över gården eller bli lärare, för det var det enda de visste, kan vi idag inte skärma oss från det större. Vår strävan mot självförverkligande lockar oss utanför det lilla. Vi måste bli ”något” för att räkna oss själv som lyckliga.

Frågan jag ställer mig är om det verkligen är rätt väg? Kanske är det i det lilla som lyckan och gemenskapen finns? Kanske det är mycket viktigare än självförverkligandet? Kanske det är där vi når vår fulla potential? Idag har vi dessutom möjlighet att vara del av den stora världen även från den lilla. I ett uppkopplat samhälle kan vi få både och. En levande landsbygd med modern teknik borde vara en väg till lycka där vi slipper kompromissa mellan den lilla gemenskapen och vårt självförverkligande.

Jag vet att jag trivs i det lilla. Det är viktigare för mig än självförverkligandet. Nu jobbar jag med det ändå, men aldrig på bekostnad av det lilla. För jag tror att gemenskapen i Bullerbyn är viktigare för vårt välmående. Annars hade jag flyttat till en storstad, med massor av mer tillfällen för mig att få göra vad jag vill. Fast jag hade aldrig varit lycklig i det, för längtan till det lilla hade varit för stor. Det är kanske därför jag hade så svårt att sympatisera med Lillebror i Karlsson på taket, för det kändes alltid så stressigt och instängt. Och Karlsson bidrog till stressen, han var en modell av storstadslivet… 🙂

Lite udda funderingar utan några direkta svar. Kände mest för att få ut tankarna någonstans, eftersom det lilla är något jag funderat mycket på den senaste tiden. Barnen i Bullerbyn hjälpte mig framåt i de tankarna.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato