Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag gjorde en sökning på nätet och slog telefonnumret. När första signalen gick igenom la jag på. Det här var andra gången på…
Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag gjorde en sökning på nätet och slog telefonnumret. När första signalen gick igenom la jag på. Det här var andra gången på kort tid som jag gått igenom samma process, med samma utgång, att jag la på luren.
Numret jag hade slagit in på telefonen var till spelstödslinjen. Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett problem. Jag insåg att jag hade problem, så långt hade jag kommit. Det kostade mig i runda slängar 150 000 SEK innan jag insåg det, pengar jag skulle använda till att starta mitt vuxenliv hade försvunnit ut i tomma intet. Kvar fanns bara en stor ångestklump i magen och en oerhörd skam.
Året är 2003 och jag har flyttat från Växjö till Lund. Jag hade precis pluggat klart ekonomprogrammet i Växjö och rett ut de sista omtentorna den sommaren. Valet stod mellan att börja söka jobb, åka till St. Petersburg för att plugga ryska och att studera filmvetenskap i Lund. Det blev det sistnämnda. Jag hade alltid haft ett stort filmintresse och jag såg en möjlighet att kombinera min ekonomexamen med filmen. Det skulle ge mig en annorlunda edge i mitt framtida arbetssökande.
Ungefär samtidigt som flytten till Lund föll en kapitalförsäkring ut som mina föräldrar snällt hade investerat i. De hade resonerat att kring 24 års ålder så borde livet ta fart på allvar och pengarna skulle vara perfekta för att köpa bil och lägenhet. Första dagen spenderade jag en del av dem i en riktigt schysst Tiger-kostym och en sprillans ny Ericsson-mobil med färgskärm och WAP-funktion. Det var ungefär det jag fick ut av de pengarna. Istället spenderades de på det absolut mest idiotiska sätt jag kan tänka mig, på internetcasinon.
Efter att just ha avslutat en magisteruppsats, på engelska, i ekonomi, var grundkurs i filmvetenskap rena barnleken. Två tillfällen i veckan hade vi filmvisningar och sedan var det ett par föreläsningar på det. Resten av tiden var självstudier. Med min studievana och att ämnet inte krävde så mycket, behövde jag knappt lägga någon tid på studierna. Jag hade helt plötsligt massor av tid. Samtidigt hade jag lämnat Växjö och alla kompisar, för att bosätta mig där jag inte kände någon. Kom du som ekonom in på en kurs i filmvetenskap var du en udda fågel. Kursen var full av kreativa och konstnärliga typer. Som jag idag hade älskat att umgås med, men som jag då inte kände som min typ av vänner. Och att jag var för tillbakadragen för att riktigt driva på att hitta nya vänner. Så jag blev relativt isolerad i min lägenhet i utkanten av stan.
Jag minns ändå mitt år i Lund som en bra tid, jag gjorde mycket bra för mig själv det året. Framförallt var jag duktig på att träna och sköta min kost. Samtidigt var det ett av de värsta i mitt liv, för min isolering och tristess landade i ett spelberoende. 2003 var internetcasinon ett rätt nytt fenomen. Internetpoker hade inte slagit igenom på bred front ännu, men det var på gång. Så jag fastnade i casinospel. Till 90 % spelade jag videopoker, Jacks or Better. Det går ut på att du ska få par i knektar eller bättre (utifrån pokerhänder). Fick du det så fanns det möjlighet att dubbla vinsten genom att spela högre eller lägre. En del av er minns kanske det gamla TV-programmet Lagt kort ligger med Magnus Härenstam. Där du skulle gissa på om nästa kort blev högre eller lägre. Precis så gick det till. Dubblade du vinsten så kunde du gå vidare och försöka dubbla igen.
Ungefär samma mönster upprepade sig varje månad. Den 25:e fick jag pengar från CSN. Dessa använde jag till att spela. Mellan en och 15 dagar senare så hade jag spelat upp de pengarna och fick då ta pengar från min nyss utfallna kapitalförsäkring för att klara mina omkostnader som hyra osv. Tusenlapparna rullade iväg. Jag kunde vinna 10 000 en hand för att tre timmar senare ha spelat bort dem och lite till. Jag är en hyfsat intelligent människa, jag visste logiskt att det inte fanns en chans i världen att jag skulle kunna vinna. Ändå kunde jag inte sluta. Av någon anledning tror vi människor att vi är rationella varelser som tar beslut enligt logiken. Saken är den att vi kan knappt ta ett enda beslut utan att känslocentrat är inkopplat. Det har massvis av forskning visat och det levde jag fullt ut i praktiken just nu.
Spelandet dämpade ångest och tristess. Det fick timmarna att rulla och i stunden kunde det kännas rätt bra. Fram till jag tiltade, pengarna var bortspelade och ångestklumpen var 100 gånger större helt plötsligt. I kombination med skam och skuld för att jag spelade bort det mina föräldrar sparat till mig under många år. Jag känner än idag skuld över det, samtidigt är det en lärdom som jag har mycket nytta av idag. Även om det var en dyrköpt sådan.
Jag minns inte exakt vad som fick mig att sluta, men det var en kombination av olika orsaker. Dels var pengarna nästan slut och jag drog min gräns vid att inte låna till mitt spelande. Det är jag oerhört glad för idag! Dels så tog studierna slut och jag blev arbetslös. Jag fick flytta hem till mamma och pappa, vilket gjorde det svårare att spela. Idag önskar jag att jag inte lagt på luren de gånger jag ringde spelhjälpen. Kanske jag hade kommit ur det tidigare då. Jag fick väl då och då återfall i spelandet under de kommande åren, men aldrig på den nivån som jag hade i Lund. Det var som att jag hade lärt mig min läxa.
Idag spelar jag nästan ingenting och har inte gjort på 10 år. Jag och min vän Freddy spelar gemensamt på stryktipset varje vecka och ett par gånger om året är jag med när familjen drar ihop en gemensam V75a. Och skulle det vara något annat spel så ser jag till att ha kontrollen över det. Jag sätter mig inte i situationer där det skulle kunna hända. Jag funderar lite på vad som är skillnaden idag och det är nog för att jag har ett klart syfte med det jag gör i livet. Jag vet att de pengar jag får in är begränsade och de behövs till det jag vill uppnå i livet. Jag vet också att forskningen visar på att vi inte blir långsiktigt lyckligare av en storvinst.
Däremot ser jag att spelandet blir ett allt större samhällsproblem. Jag var med i internetspelandets begynnelse, när det inte fanns ett jätteutbud av platser att spela på och det inte gjordes reklam överallt. Idag är världen helt annorlunda. På ett reklamavbrott på TV så kan det visas reklam för fem spelbolag. Du kan livespela på all sport, i alla former och varianter som går att tänka ut. Dessutom har möjligheterna att få enkla lån ökat enormt och den som har problem kan lätt fixa pengar för att spela bort ännu mer. Idag har också vissa datorspel på ett, enligt mig, fult sätt byggt in bettingfunktioner i sina spel. Där du inte satsar pengar, men exempelvis skins, som har ett värde. Där du låter underåriga lockas in i gamblingens glittrande värld… Allt det här är jag livrädd för! Inte för egen del, men för att jag vet att det sitter tusentals, mest unga män, som är fast i det här. Som har samma ångest som jag hade, samma klump i magen och som ständigt matas med reklam för det problem de har. Och utan chans att värja sig från det.
Vi pratar väldigt lite om spelberoende idag. Datorspelsberoende ja, men inte spel där vi spelar om pengar. Det behöver vi ändra på. För det här är, och kommer bli ett ännu större samhällsproblem. Jag gissar på att om vi ser bakom siffror som exempelvis självmordsstatistik bland unga män (en överrepresenterad grupp) så ligger det säkerligen ofta ett spelberoende bakom. Där du skruvat fast dig i ett skruvstäd så hårt att du inte ser någon annan väg ur. Det finns alltid en väg ur det, den är inte enkel, men den finns! Jag är ett levande bevis på det. Sök hjälp, ring stödlinjen 020-81 91 00 och ta det första steget.
Till dig som är i riskzonen, men som fortfarande har möjlighet att sluta, gör det!! Vårt samhälle har på något sätt fått det här om bakfoten, att snabb rikedom gör oss långsiktigt lyckligare. Det gör den inte, den kommer inte lösa dina andra problem i livet. Tvärtom kommer den antagligen bara förstärka den! Om du är en av de 0,00000001 % som lyckas… Finns det något jag önskar så är det att någon hade berättat det för mig när jag var 16 år och att jag hade förstått det då. Då hade jag haft mycket dumt ogjort och troligen varit miljonär idag. Och då hade jag kunnat jobba med min passion fullt ut. Mitt kortsiktiga driv att bli rik snabbt har alltså gjort min lyckliga väg längre och svårare. Jag var inte tillräckligt smart att förstå det i tid, förhoppningsvis är du det!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
150 000 kronor fattigare, en miljon gånger klokare (Lyssna på eller ladda ner dagens blogginlägg som mp3-fil)
De senaste två åren kan jag relatera till detta på ett helt annat sätt, speciellt sedan mamma gick bort. Jag är ingen människa som fokuserar på detaljer, men jag har det senaste året funnit mig själv få en lyckokänsla av små, små saker på ett sätt jag aldrig fått tidigare. Som att jag blir alldeles varm varje gång jag ser en sädesärla. Glädjen varje gång jag ser en tordyvel och känslan av oneness varje gång jag badar i havet. Små, smått bisarra saker, som gör mig väldigt lycklig. Och det beror bara på en sak, att jag väljer att bli lycklig av dem. Att jag tränar min hjärna på att bli lycklig när jag ser vissa saker. Det här gör vi alla redan och det kan vi göra mer av. Ju vanligare fenomen vi kan bli lyckliga av, desto bättre. För mig är det ju bättre att bli lycklig av en sädesärla än en pelikan eftersom jag ser väldigt många fler sädesärlor. 🙂
Spelandet dämpade ångest och tristess. Det fick timmarna att rulla och i stunden kunde det kännas rätt bra. Fram till jag tiltade, pengarna var bortspelade och ångestklumpen var 100 gånger större helt plötsligt. I kombination med skam och skuld för att jag spelade bort det mina föräldrar sparat till mig under många år. Jag känner än idag skuld över det, samtidigt är det en lärdom som jag har mycket nytta av idag. Även om det var en dyrköpt sådan.
Till dig som är i riskzonen, men som fortfarande har möjlighet att sluta, gör det!! Vårt samhälle har på något sätt fått det här om bakfoten, att snabb rikedom gör oss långsiktigt lyckligare. Det gör den inte, den kommer inte lösa dina andra problem i livet. Tvärtom kommer den antagligen bara förstärka den! Om du är en av de 0,00000001 % som lyckas… Finns det något jag önskar så är det att någon hade berättat det för mig när jag var 16 år och att jag hade förstått det då. Då hade jag haft mycket dumt ogjort och troligen varit miljonär idag. Och då hade jag kunnat jobba med min passion fullt ut. Mitt kortsiktiga driv att bli rik snabbt har alltså gjort min lyckliga väg längre och svårare. Jag var inte tillräckligt smart att förstå det i tid, förhoppningsvis är du det!
