Blogg | Happycato.se -Gör dig lycklig!

415 views

Kommentarer inaktiverade

Nu har du klickat på något som du inte hade en aning om vad du egentligen klickade på, men till skillnad från de flesta andra så klickade du åtminstone dig…

Nu har du klickat på något som du inte hade en aning om vad du egentligen klickade på, men till skillnad från de flesta andra så klickade du åtminstone dig hit!

Blir ett kort spontant inlägg, det är lika bra att skriva när inspiration och tid sammanstrålar. 🙂 Jag har suttit och redigerat i min jobbsökarbok och fått in de sista intervjuerna i texten. Det var också då jag fastnade för ett av svaren som jag fått från två kloka kvinnor, Anna och Anna. De svarade på en fråga om CV och personligt brev som jag tyckte skildrar något mycket större än bara just den delen. De tycker att för många gått i samma CV-skola och det blir bara yta, inget innehåll. Är det inte så i hela världen just nu?

Läste exempelvis en artikel som berättade om en studie kring det vi delar på sociala medier. 59 % läste inte artikeln, utan delade ändå. Vi ser bilden, rubriken och ingressen. Ni som följer mig på Facebook kan ju gå in och kolla på mina inlägg som jag delar där. Det är tre eller fyra rader, som jag kan påverka hur jag vill. Jag skulle kunna skriva vad skit som helst i ingressen, så skulle 59 % av de som delar det, ha gjort det utan att ens ha klickat på länken. Tar vi sedan dessutom de tusentals som nås av artikeln genom delningarna, så kommer de flesta av dem inte heller läsa artikeln. Däremot se bilden och ingressen. Våra sociala medier är dessutom relativt ensidiga, vi får upp det i flödet som vi gillar. Är du rasist så får du med största sannolikhet upp fler artiklar som stödjer din världsbild, än tvärtom. Därav kan artiklar från Storkens Nyheter och andra satirsidor få massor av spridning, men som tyvärr många tror är sanna. Det är alltså två problem i ett, vi matas med ensidiga nyheter och sedan har vi inte ens orken att läsa dem, utan vi bildar vår uppfattning på sensationslystna rubriker och ingresser som är skapta för att få läsare.

Vi matas med ett sådant flöde av information idag, att utrymmet att verkligen sätta oss in i ämnen blir så svårt. Så vi löser det genom att suga in bilderna och rubrikerna. Jag är inte ett skit bättre, möjligtvis att jag väljer att läsa mina rubriker på Text-TV istället (jag är ett barn av den tiden), men jag gör på samma sätt. De som har studerat kommunikation och mänskligt beteende, det är de som förstår att det här är en bisarr värld. En värld där vi är på väg att totalt sluta reflektera. Vilket i sin tur leder till att det inte finns någon mening att skapa innehåll, för det är ändå bara ytan som räknas.

Samtidigt som jag känner att vi människor aldrig någonsin haft så stort behov av att söka en djupare mening. Problemet är att vi alltmer söker den på en ytlig nivå. Vi har de sista åren blivit så extremt tränade på att ta in världen via sociala medier, som fångar oss i vår ytlighet, att vi inte längre har förmågan att bryta oss loss och söka något djupare. Ur ett perspektiv för en lycklig värld är vi som rådjur i strålkastarljuset just nu. Vi är totalt förlamade av ytligheten, valfriheten och informationsflödet. Samtidigt vet vi, precis som rådjuret, att ett skutt släpper förlamningen, en handling som tar tillbaka din kontroll räcker för att kunna hamna rätt igen. Vi vet alla detta innerst inne, vi vet att världens ytlighet inte leder oss till lyckligare liv, vi vet, att vi ändå blir fångade av det. Vi blir förblindade av allt bling-bling.

Världen kommer fortsätta rulla på i sin ytlighet, men du har möjligheten att ta ett skutt från strålkastarljuset och börja agera. Du har kontroll över din egen lycka, välj innehåll före yta. Du har också möjlighet att ta ditt ansvar för andras lycka, genom att sluta bidra till ytan och istället skapa innehåll i andras liv.

Ha en fantastisk helg och kom ihåg att spela andras favoritlåt! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Det tog emot att använda bilden på Facebook, men den var tvungen att fylla en poäng… DS.

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening Spel

Lycka och datorspel

Marcus Cato

3 november, 2016 20:10 3 november, 2016

557 views

Kommentarer inaktiverade

Jag har idag fått vara med och arrangera en inspirationsdag kring E-sport med några av världens största legendarer inom Counter-Strike. Datorspel har varit kraftigt debatterat under en tid nu och…

Emil aka. HeatoN och Tommy aka. Potti, två av dem som var med idag, har mycket att tacka spelandet för att de hamnade på rätt bana i livet. Uppväxta utan en pappa och med mammor med psykisk ohälsa hade de en riktig tuff start i livet. I spelandet hittade de en väg bort från gäng, kriminalitet och annat. Istället hittade de en identitet. På samma sätt hjälpte spelandet min goda vän Martin. Han fick en cancerdiagnos och genom spelandet hittade han en vän som fanns med honom genom hela resan till friskhet. En person i en helt annan del av landet, som aldrig hade träffat Martin, men som ändå fanns där. På samma sätt som Martin idag finns där för andra som behöver det.

HeatoN Juliano Potti Happycato

I de här fallen blev spelandet en del av ett högre syfte, det var kanske inte själva spelet i sig, men det skapade ändå förutsättningarna för att bidra till något större. Att vara del av ett större syfte, bidra till en bättre värld, det är den högsta nivån av lycka. Det är inte direkt den lyckan vi förknippar med datorspelandet, åtminstone inte jag. Jag kommer in på hur den till viss del gör det och min dröm om hur spelandet skulle kunna förändra världen om en stund…

Ett bra datorspel tangerar annars de två lägre formerna av lyckokänsla. Den skapar flow. Jag har själv varit en gamer under min uppväxt och spelade mycket fram till jag var i 25-årsåldern. För mycket för mitt eget bästa ibland. Det var ofta så att jag fann mig i spelet, att jag ska bara göra det med, sen ska jag gå och lägga mig. Sen satt jag där fem timmar senare och det kändes som ingen tid alls hade gått. Ni som spelar spel som Candy Crush eller Angry Birds kan till viss del känna igen er, bara en bana eller nivå till… Det är ju för att vi tycker det är kul, vi utmanas och utvecklas i spelet. Det är ingen fara att vara i den stunden, tvärtom är det bra. Du gör ju något du tycker är kul och du utvecklas. Den fara som finns är att det går ut över resten av ditt liv. Det var det som hände mig. Jag kunde sitta och spela till sju en söndagsmorgon, för att sedan vara redo för jobb på måndag morgon igen. Eller att jag spelade fram till långt in på nätterna under arbetsdagar. Det gick ut över jobb, sociala relationer och min hälsa. Jag tyckte spelandet i stunden var riktigt kul, men det tog över för mycket.

Datorspelandet skapar också en rockstjärnekänsla. Det skapar en kick. Det kan vara allt från att klara en nivå på Angry Birds med tre stjärnor till att göra ett Head shot i Counter Strike. Spelandet är helt och hållet byggt på dessa kickar, vi behöver dem, annars kommer vi tröttna. Det är därför svårighetsgraden ofta ökar också i spel. Level 300 i Candy Crush är svårare än level 50. För du skulle inte få samma kick av att klara samma enkla nivå gång på gång. Det är såhär de får dig fast. Jag har varit på studiebesök på en spelstudio och där berättade de hur vissa företag jobbar. De kartlägger allt i ditt spelande, byter ut någon liten funktion och kollar om det ger bättre effekt, dvs. mer spelande. Speciellt mobilspelen är extremt användarkartlagda för att du ska spendera mer tid och mer pengar på spelet. Kicken i spelandet är bra, den är ju klart bättre än att få den av cigaretter, droger eller choklad. Dessutom när svårighetsgraden ständigt ökas så får vi samma känsla i kicken helt naturligt.

Det finns en problematik i spelandet, det är när du fastnar. När du spelar för att det är en verklighetsflykt. När du spelar för att du inte orkar eller vågar ta kontroll över ditt eget liv. Jag har genom åren träffat en hel del ungdomar som har varit i den situationen. Där spelet är en flykt från en verklighet som de inte vet hur de ska angripa. Där spelen inte längre ens känns kul, men det är ändå det enda alternativet, för det andra alternativet, livet, är värre. Det krävs mycket för att bryta den situationen och det handlar om att sakta få bygga kontroll i den ”riktiga” världen.

Däremot så tror jag ett spelande i balans kan bidra med mycket gott. Dels att du får känna både flow-lycka och rockstjärnelycka utan att det är farligt för dig. Dels för att du utvecklas, du lär dig nya saker och i många spel lär du dig också sociala kompetenser. Tommy berättade hur mycket han hade lärt sig av sitt spelande och hur det hjälpt honom i karriären. Han visste massor av människor som också hade haft nytta av sitt spelande för att utveckla olika förmågor. Jag är en av dem. Jag älskade strategispel när jag spelade, jag fick genom det förståelse för sammanhang, hur en sak påverkar en annan. Det lärde mig om flaskhalsar i produktion, kreativt tänkande och mycket annat. Andra spel tar fram andra förmågor. Ett spelande kan få dig att växa som människa, det kan skapa nya vänskaper och det kan få dig att känna lycka. Så länge du inte fastnar, så länge du har ett liv i balans. Så fort du har fastnat så tappar du lyckan, för då är det spelandet som har kontrollen över dig och inte tvärtom. Då kommer inte kickarna vara de samma, flowet infinner inte sig. Håll kontroll över ditt spelande och var lycklig i det!

20161103_161813

Tänk om spelandet kunde fylla ett högre syfte också. Det är på väg. E-sport är idag så stort att det är en hel värld i sig själv, den påverkar hundratals miljoner människor. Här finns en kraft som kan förändra och förbättra världen i ett större perspektiv. En av våra ungdomar berättade om att det fanns ett spel kring proteinstrukturer som gör att vi är på väg att lösa många sjukdomsproblem. Jag har under ett par år haft en dröm om ett massivt spel som tog sig an våra största utmaningar på jorden. Allt från svält, ren energi och mänskliga rättigheter. Tänk dig ett spel där det fanns miljoner som spelade för att lösa dessa problemen tillsammans. Det hade funnits en enorm intelligens som gemensamt löste våra världsproblem. Det är en så stor fråga att nationer och företag skulle kunna sätta massiva prissummor för lösta samhällsproblem som gick att appliceras i vår värld. Som dessutom hade betalat av sig många gånger om. Pengarna hade kanske varit incitamentet att börja spela, men ett välbyggt spel där du fick kickar, kunde hamna i flow och känna samhörighet, samtidigt som du förbättrade världen, det hade varit det som fick dig fast! Så sitter du på några miljarder, spelutvecklingskunskaper och politiska kontakter, ring mig! 😀

Jag skrev om Pokemón GO i somras och jag konstaterade i det inlägget att det kunde göra dig lycklig. Det kan datorspelandet också, ännu mer om det sker med ett fysiskt möte. För studier visar att våra relationer stärks när vi ser varandra, inte lika mycket annars. Tommy och Emil förstärkte det idag när de berättade om hur viktigt det hade varit för dem att ses i sitt spelande.

20161103_145509

Tommy, Emil och Julia, som alla har varit eller är världsledande inom E-sport idag, tror jag kände en stor lycka idag. Jag hade med glädje betalt ett arvode på 50 000 kronor för att de skulle komma. Ingen av dem ville ha en krona, de brinner för det här. De vill visa vad spelandet har betytt för dem och miljontals andra. De vill bryta ner alla fördomar kring spelandet. De gör det här med hjärtat, de lever efter ett högre syfte än sig själva. De gjorde en stor grupp unga människor väldigt glada idag och förändrade säkerligen några människors liv till det bättre. Jag har en fantastisk respekt och beundran för det.

De flesta av mina läsare är kanske inte inbitna gamers, men flera av er har barn eller kanske barnbarn som är det. Eller kanske en partner, medelåldern på gamers är 35… Partners bortser jag från här, men ni föräldrar vill jag rikta mig till. Jag vill ge er tre råd. Intressera er för era barns spelande. Ni skulle säkerligen gå på deras fotbollsmatcher, detta är en annan typ av fritidsaktivitet. Bara er nyfikenhet kommer förbättra relationen. Spelar de vissa spel så kan det vara så att deras matcher varar i en timme och de spelar med flera lagkamrater. Då kan du inte ha middagen färdig mitt i matchen, för ditt barn kan inte svika sina kamrater för dina köttbullar. Du skulle ju inte dra hem dem från handbollsmatchen för att köttbullarna är klara.

Det andra är att ha en dialog med barnen om spelandet, se till så att barnen känner att de har kontrollen. Både kontroll över sitt spelande, men också i framtagandet av eventuella regler om spelandet, när, hur och hur mycket. Tar du kontrollen från dem så tar du grundförutsättningen för lycka, vilket gör att de riskerar att avskärma sig från världen och välja att fly in i spelvärlden.

Det tredje är att faktiskt spela lite själv då och då. Genom spelandet så får du dels känna på lite enklare form av lycka, men bygger också en förståelse för de krafter som är involverade i datorspelandet. Och du, se till att behålla kontrollen, för det är jäkligt kul! 😀

Det var en kort reflektion över en av vår tids snabbast växande område. Datorspelande kan vara så oerhört mycket. Det kan vara en lyckokick, en utbildningsbas eller ett sätt att känna samhörighet med andra. I de mörka sidorna så kan det bli en verklighetsflykt och ett beroende. Precis som allting handlar det om att ha balans och att behålla kontrollen!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

Är livet ett lidande?

Marcus Cato

1 november, 2016 20:42 1 november, 2016

866 views

1 kommentar

Som jag tidigare nämnt, så läste jag för ett tag sedan ut boken Presence. En bok om morgondagens ledarskap där ett högre syfte är det som leder oss. Den har…

Som jag tidigare nämnt, så läste jag för ett tag sedan ut boken Presence. En bok om morgondagens ledarskap där ett högre syfte är det som leder oss. Den har satt sig rätt starkt hos mig, för den söker sig bort från alla nya hajpade ledarskapsfilosofier som ständigt dyker upp. En av de saker som satt sig allra hårdast är en av författarnas deviser. Han hade slutat lyssna på alla dessa nya idéer som kom fram om ledarskap på olika sätt. Istället så tänkte han att de visdomar som hade överlevt hundratals eller tusentals år, där måste finnas något i dem, för annars hade de inte levt kvar. Tidens gång hade testat dem helt enkelt, de som inte höll hör vi aldrig om numera. Jag tycker det är något av det klokaste jag har läst faktiskt. Vi människor är inte speciellt annorlunda än för 3 000 år sedan, våra grundläggande behov är precis de samma som då. Att leda människor, organisationer eller sig själv skiljer sig inte så mycket åt idag som det gjorde då.

För mig har det återskapat ett intresse att börja studera historiska filosofer, religioner och ledare. För även om jag har läst en del, så har jag mycket kvar att lära. Många av nycklarna till ett lyckligt liv och ett framgångsrikt ledarskap har vi haft med oss genom årtusenden. Numera packas de bara om av sådana som mig, konsulter som vill få sin del av kakan. Problemet är att många av oss bara packar om redan ompackade teorier. Vi packar om så ofta för att det ska se nytt ut, att vi till slut tappat själva poängen. För mig är dessutom ett bra ledarskap inte speciellt svårt i teorin, det svåra är att leva upp till det. Vi behöver bli duktigare på att agera det som vi redan vet. Som med mina texter kring lycka, det mesta av det jag säger vet ni innerst inne redan om, det svåra är att förändra för att faktiskt leva efter det ni egentligen vet. Som att byta jobb, inte äta kanelbullen eller att spendera mer tid med familjen. Möjligen att jag paketerat det annorlunda, men ni vet allt det här redan.

buddha-1678927_640

Igår började jag studera lite kring Buddhismen. En religion som jag vet väldigt lite om, men som det säkerligen finns en del visdom i som jag kan lära mig av. Meditation är ju en sådan sak som jag redan använder. I alla fall, jag fastnade i att allt är ett lidande, det är en av Buddhismens grundfilosofi. Och att när vi kan få lidandet att slockna har vi nått den högsta nivån, Nirvana. Lidandet kommer ifrån vårt begär, att så fort vi har något så vill vi snart ha mer, eller något annat (jag kan ju totalt ha misstolkat det här, som en ödmjuk oinvigd…) Inser ju snabbt att det här går ihop med mina tankar om rockstjärnelyckan som vi kommer prata mer om, men som berördes i detta nödiga inlägg… 🙂 För den typen av lycka går ut på att vi ständigt vill ha mer, en ekvation som är omöjlig att leva upp till och därför slutar i lidande. Efter att ha tittat lite på intervjuer med mästaren Sheng Yen, så inser jag att tankarna kring lidandet och lycka ligger väldigt när de jag skriver om här. Jag ska lägga ett par klipp framöver och göra kopplingar med mina tankar. Det blir alldeles för långt inlägg idag ändå! 😀

Kopplar vi in framgångscoachen Tony Robbins tankar blir det alltmer spännande. Han hävdar att alla handlingar vi gör i våra liv går ut på en av två saker:

Undvika lidande
Uppleva njutning

Allt du gör, alla handlingar, går ut på de här två sakerna. Det finns nivåer av det här, exempelvis så kan ett hårt intervallpass i backe i stunden verkligen vara ett lidande. Ändå har vi valt att göra det, men det är för att vi vet att det långsiktigt ger oss njutning. Eller som att föda barn, det är ett lidande i stunden som vi har kalkylerat med (annars hade ingen skaffat mer än ett…), men det ger oss njutning av att få ha en familj. Ibland spelar vårt undermedvetna in, vi vet inte själva varför vi gör saker, men det är antagligen ett skydd för att undvika lidande. Jag har träffat ungdomar som har fått en arbetsintervju, men inte gått dit. För att de är så rädda för att få ett nej, känna sig oönskade. Har man växt upp i en sådan miljö där man känt sig oönskad, så kan den rädslan ta över. Vi har alla system på detta som på olika sätt är logiska eller helt ologiska. Jag tänkte på det igår, min lillasyster har en enorm ormfobi, det gör att hon undviker många situationer där det skulle kunna finnas en tusendels chans att hon stötte på en orm. Trots att hon kanske verkligen hade upplevt njutning så väljer hon istället att undvika lidandet. Jag har samma problem på andra plan som jag får jobba med. Relationer exempelvis, där jag i jobbiga stunder stängt av mina känslor för att skydda mig från lidandet. I stunden verkar det helt logiskt, men det gör ju att den jag har en relation med upplever en distans, som leder till större distans. Vilket till slut leder till att två människor lever i en relation, där båda har stängt av sina känslor för att skydda sig, men som egentligen aldrig hade behövt vara ett problem om jag aldrig stängde av från första början, utan tog det kortsiktiga lidandet, för att få något större tillbaka.

Lägger vi in ytterligare en aspekt i det hela, människors riskbenägenhet, så vill jag påstå att vi som människor överlag gör mycket för att undvika lidande. Det har gjorts forskning på människors vilja att ta risk, väldigt enkla exempel, som visar på hur ovilliga vi är att utsätta oss för lidande. Exempelvis så väljer vi hellre 50 kronor säkra i handen framför alternativet att ha 50 % chans att få 100 kronor, men med lika stor risk att få noll. Och här finns ännu konstigare exempel där vi skulle välja att betala 26 kronor för ett 50 kronors presentkort, men bara 16 kronor för ett lotteri som kan ge dig ett presentkort på antingen 50 kronor eller 100 kronor. Vi hatar verkligen risk i våra liv, till det priset att vi är villiga att undvika det trots att det är ologiskt ur ett matematiskt synsätt. Det är, enligt mig, för att vi vill undvika lidandet. Vår känsla av förlust, som skapar lidande, är så starkt inbyggd i oss att det ibland styr våra liv totalt. Risk innebär ju också osäkerhet, igenkänningsfaktorn spelar åter sin roll. Jag såg nyss dessutom en TED-föreläsning som handlade om att vi dessutom har mycket lättare att gå från att tycka något är bra till att det är dåligt, än tvärtom.

Vi tror ofta att vi är rationella varelser, men det är vi inte, vi är känslostyrda varelser. På gott och ont… För känslorna spelar oss ett spratt, de tar överhanden och får oss att agera på sätt som inte långsiktigt gynnar oss. Sedan kan vi ofta i efterhand försöka använda logik och rationellt tänkande för att övertyga oss om att det vi gjorde var rätt. Som att jag ibland äter en kanelbulle när inget annat finns, för att jag en gång har hört att det är bättre att äta en sådan än att inte äta alls. Egentligen var jag ju bara j-vligt sugen på en bulle!!! 😀

Är livet ett stort jäkla lidande som Buddhismen säger? Ja, det kan det vara om vi inte är medvetna om oss själva, att våra beslut går ut på att undvika lidandet (men kanske skapar ett större i slutändan) eller att uppleva njutning. Speciellt om man misstolkar orden att leva i nuet. För då kan du ju käka bara kanelbullar och dricka pepsi hela tiden, för det finns inget annat än nu. Och det finns inget annat än nuet, det håller jag med om, men det kommer ett nu i morgon också!! 😀 Kan vi göra oss fria från våra begär? Ja, till viss del, men för mig handlar begär också om nyfikenhet, att vilja utvecklas. Det får jag nog kolla djupare på, för jag antar att Buddhismen har tankar kring det med.

En fråga jag ofta ställer till mig själv är, vad kan jag göra idag så att jag får det lite bättre imorgon? Gör jag saker som jag långsiktigt mår bra av, så mår jag oftast kortsiktigt bra av det med. Kanelbullen gör oftast inte att jag får det bättre imorgon, men ibland kan den faktiskt göra det. Samtidigt som vi ständigt måste påminna oss om att vara här och nu. Det är sådana här svåra dilemman som dagens ledarskapsfilosofier sällan adresserar, men som var frågor som diskuterades flitigt förr. Och enligt mig blir vi allt sämre på att förstå balansen mellan de båda, nuet och morgondagen. Vi är antingen helt uppslukade av det ena eller det andra. Vilken är du i mest, morgondagen eller nuet? Vilka saker gör du idag för att undvika lidande imorgon? Vilka saker gör du idag för att uppleva njutning imorgon? Vilka saker gör du idag för att uppleva njutning i nuet? Och vilka saker gör du för att undvika lidande i nuet? Och går de alla ihop?

Inser när jag skriver det här att det är dags att utveckla en fyrfältare, för att förklara tydligare vad jag menar. Så jag återkommer en annan dag med mer tankar om lidandet och njutningen! 🙂 Skulle du vilja känna en stunds njutning i nuet så är du varmt välkommen att gilla eller dela mig på Facebook och Instagram, så fort du trycker en tumme upp eller ett hjärta så kommer det kännas bra! Jag lovar! 😉

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar

Glädje Lycka Mening

En helg med känslor åt alla håll

Marcus Cato

30 oktober, 2016 19:10 30 oktober, 2016

410 views

2 kommentarer

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men…

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men jag gör ett undantag idag. 🙂

En sjuk älskande
I en stund är det fullständig eufori
För att det kanske kan bli vi
I nästa en depression av det djupaste slag
För att det blir antagligen bara jag
En läkare skulle ge mig diagnosen bipolär
En romantiker förstår att jag bara är väldigt kär

Den här helgen har varit lite på samma tema, förutom att jag inte är kär just nu… Tyvärr, får jag väl erkänna, åtminstone om det är den halvan med eufori jag hade fått uppleva. 🙂 Däremot så har tankarna gått till gammal kärlek, men mer om det om en stund.

I fredags var det After Work i Karlshamn med några av mina kollegor, vilket redan där var en tudelad känsla. Just för att jag tycker de är så underbara människor, vänner, som jag inte längre kommer få träffa på samma sätt. Vissa av dem har jag träffat nästan varje dag i fem år. Vi har gått igenom en hel del tuffa saker, som att bli uppsagda ihop. Vi har tagit fighter för det vi tror på och stått upp mot personer som behandlat andra illa. Samtidigt som vi har haft jäkligt roligt ihop med. De är som min andra familj och nu ska jag lämna dem. Så det var en jätterolig kväll, men inom mig fanns det också lite ledsamhet.

Igår åkte jag ut till pappa i sommarstugan. Tog en promenad på eftermiddagen. Solen sken, havet blänkte och jag bara njöt. Jag har en favoritplats på jorden, som jag skrivit om tidigare. Jag satte mig på den bänken, i lä från vinden och solen mitt i ansiktet. Det var ren och skär lycka. Tankarna fick flyta från det ena till det andra. De mesta av tankarna gick till att jag behöver flytta på mig. Jag har ett boende jag inte längre trivs med, jag behöver ljus, jag behöver vy. Inget av det har jag där jag bor nu. Båda delarna tror jag påverkar vår känsla av välmående. Så att behöva flytta på mig behöver inte innebära en ny stad, bara en ny utsikt. Jag hade kunnat sitta där i solen hur länge som helst, men trodde jag skulle få uppleva lite eufori genom att kolla på Zlatan och Manchester United. Det blev inte så, bara en lång frustration och en del aggression, mot den som vanligt enögda domaren! 🙂 Ibland önskar jag att jag var totalt ointresserad av fotboll, tänk vad mycket frustration jag hade sluppit. Ungefär som golfen, jag är förbannad 90 % av tiden och de sista 10 % lever jag bara upp till mina förväntningar av mig själv! 😀 Fast kunde ju glädjas åt att mitt svenska favoritlag Öster åter spelar i Superettan nästa år! 🙂

Förutom lite skrivande, så spenderades kvällen framför TV:n och Så mycket bättre. Sedan Axel, min klasskamrat på gymnasiet, spelade Broken Promise Land för mig i en tid för länge sedan, så har jag älskat Weeping Willows och Magnus Carlson. Därför kändes det lite jobbigt att höra andra tolka deras musik. Det blev dock så att jag fällde lite tårar istället. Jag har inte varit kär så många gånger i livet, men två av gårdagens låtar har jag starka associationer till kärlek eller rättare sagt olycklig kärlek. En vår för många år sedan dejtade jag en tjej som jag tyckte väldigt mycket om. Hon var hemma hos mig en kväll och TV:n stod på även om vi inte tittade. Kanalen var ZTV och Det värsta av allt spelades flera gånger om den kvällen. Så låten satte sig som ett statement för den relationen. Idag är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Love is not blind sjunger Weeping Willows också, jo, det är den när man är en 20-åring utan självkänsla som blir överlycklig över första bästa som visar intresse. 😀 Så till den låten fällde jag inte några tårar.

Däremot till Jill Johnssons version av The Burden. Det finns nog ingen låt jag tycker mer om än den. En låt så fruktansvärt jobbiga att lyssna på, men som är så enkel att känna igen sig i om man varit kär. För några år sedan var jag väldigt förälskad i någon, som också var det i mig, men möjligheterna att vara tillsammans fanns inte. Så jag valde att avsluta det. Jag har inga problem med att gå vidare från en relation när känslorna fått spela ut sin roll. Däremot när det finns känslor, men världen inte gör det möjligt att prova de känslorna, då är det jäkligt tufft. På ett självplågande sätt blev The Burden låten jag lyssnade på för att komma vidare. Jag har lagt allt det bakom mig, jag har känt kärlek av minst lika stora proportioner efter det, men igår kom den relationen tillbaka till mig. Samtidigt som jag på något sätt kände Jills kamp i det hela. Det som ingen visste då, men som vi vet nu, var ju att hon var på väg att separera. Det måste ha varit riktigt tufft för henne där och då. På något sätt kunde jag identifiera mig med det. Och hon lyckades förvalta min absoluta favoritlåt.

Någonstans i allt det här fick jag mig också ett gott skratt. Pappa hade missat att läsa mitt senaste blogginlägg. Så i en av reklampauserna var han inne och läste, med ett antal grymtande skratt som följd! 😀 Skönt att man kan glädja någon annan, så att det åter spiller över på sig själv! 🙂

Idag har det varit lite likadant. Jag var på väg att ge mig ut på en promenad i förmiddags. Nyhetsmorgon stod på och jag var precis på väg att gå, när det dök upp en kvinna som skulle berätta om sin cancerbehandling. Det var som att höra mammas berättelse, fast där hon var för 1 1/2 år sedan. Samma form av bröstcancer, hela bröstet borttaget och några lymfkörtlar borttagna. Samma form av antikroppar och jag undrar om de inte dessutom ingått i samma studie. Det kändes i hjärtat och det var en sån mix av känslor på en och samma gång. Jag kände kärlek till både min mamma och den här kvinnan. Jag kände sorg över min mamma, men också för att det som hände henne också skulle kunna hända den här kvinnan. Och jag kände ett litet uns ilska, för de pratade om att forskningsstudierna och antikropparna räddar liv, men inte min mammas. Uppföljningen på mamma i den forskningsstudie hon deltog i bestod endast i att trycka lite på hennes lymfkörtlar. Hade jag varit forskare och vetat det som hände min mamma, så skulle jag i framtiden göra lite djupare uppföljning än att klämma lite. Vi vet att bröstcancer har lättast att sprida sig till lever, lungor, hjärna och skelett. Ingår man i en forskningsstudie skulle det ju kunnat ingå en koll av dessa organ. Jag hoppas att det gör det i framtiden. Sen blev jag lite glad igen, då man har förhoppningar om att inom 20 år kunna rädda många fler än idag. Risken att jag eller någon nära mig drabbas av cancer om 20 år är rätt stor, de flesta cancersjukdomar uppstår ju lite senare i livet. Så om fler räddas då, så är oddsen bättre för oss! Se inslaget här nedan.

Och dagens promenad var en kopia av gårdagens, ren njutning. Satte mig ned på samma bänk idag och bara var. Det är de stunderna i livet som vi ständigt jagar efter, men när vi har dem hos oss, så har vi så lätt att jaga efter nästa direkt. Jag fick nästan tvinga mig kvar på bänken, för att jag är så tränad i att jaga vidare efter mina mål. Och mina mål leder ju faktiskt delvis till att jag ska kunna sitta på en bänk vid havet och bara njuta. Det är jäkligt dumt att jaga något som jag redan upplever! 😀

det värsta av allt

Jag har hunnit med att känna oro, nyfikenhet och en del andra känslor också, men det får vi ta en annan dag! 🙂 Livet är helt enkelt inte en konstant känsla, det är en ständig blandning av massor av olika känslor. Det är det som gör livet till livet. Det är det som gör livet så häftigt. I allt det här börjar jag bli mer och mer övertygad om att långsiktig lycka är en egenskap och ingen känsla. På samma sätt som depression, det är inte en känsla vi upplever här och nu på samma sätt som glädje. Det är andra faktorer som är involverade, men där våra känslor är en stor del av ingredienserna. En lycklig soppa innehåller mer av de positiva känslorna, medan en deprimerad soppa har mer av de negativa. En bra kock har tränat upp egenskapen att blanda ihop rätt! 🙂

Hoppas ni får en fin vecka! Min är av det intensivare slaget, med roligare och roligare aktiviteter ju längre veckan går! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

2 kommentarer

Glädje Lycka

En lycklig bajs

Marcus Cato

27 oktober, 2016 19:29 27 oktober, 2016

744 views

1 kommentar

Har du, som jag, någon gång varit riktigt bajsnödig? Kanske du har varit på ICA och handlat, så känner du där i kassan att, f-n, där är gäster som knackar…

Har du, som jag, någon gång varit riktigt bajsnödig? Kanske du har varit på ICA och handlat, så känner du där i kassan att, f-n, där är gäster som knackar på hos min ringmuskel. Tiden är knapp, men du har gjort dina knipövningar så du känner att det går att hålla sig till du kommer hem. Det är ju bara två framför i kön och sen fem minuters bilkörning. Där hemma väntar din egen toalettstol, du kan sitta ner i lugnet för att hedersamt släppa ut korvarna på ett äventyr genom kloakerna. Problemet är Agda, 93, som just tömt sin spargris, nu håvar upp enkronor framför dig i kassan. Den där bajsen växte sig just allt större…

De senaste veckorna har den här bloggen kantats av några av de tyngsta inlägg jag någonsin tänkt mig att skriva. Tankar om mitt eget självmord för några år sedan, min mammas kamp och förlust mot cancern och hanterandet av sorgen efter henne. Det är en del av livet, men jag kan inte fastna i att skriva om så extremt tunga ämnen hela tiden. Det är bara en del av mig, det är inte vad hela happycato.se handlar om, den handlar om lycka. Så idag ballar jag ur och pratar bajs istället. Det är någonting som är högst vanligt i min familj att prata om. Fråga min svåger, Daniel, som fått uthärda X antal familjemiddagar där samtalsämnet alltid på något sätt glider in på detta bruna klet. Jag har ingen aning om hur vi alltid hamnar där, kanske har det varit all creme fraiche i maten som mamma haft i och som några magar inte tålt. Det har diskuterats former, längder, hur ofta, hur länge, om allt inte går att spola ner, tömningar av tanken i stugan. Alltid kommer det upp vid våra måltider. Dessutom kommer en av mina kollegor nu säga, eftersom vi också alltför ofta glider in på området, att det är jag som är att skylla för detta samtalsämne. Så ja, då kör vi ett inlägg om när en bra bajs kan skapa lite lycka.

Vi hoppar tillbaka till kön på ICA. Du känner att det är fler och fler gäster från gårdagens Thaibuffé som tränger på i ändtarmens trånga korridor, samtidigt som Agda lägger fram sin sista krona. Äntligen, tänker du tyst för dig själv, samtidigt som du känner att den första svettpärlan formas i pannan. Bara en före i kön och han har bara två varor, det finns fortfarande hopp om det.

När det väl är din tur så skiter(!) du i att dra ICA-kortet, varje sekund är värdefull!! Äggen slängs längst ner i kassen, potatisen överst. Du bryr dig inte längre om de delarna, nu finns det bara ett mål i sikte, att din ända ska få gosa med plastringen innan vårrullen lagt sig till ro i byxorna… Knip, knip, knip, tänker du samtidigt som du spatserar som en anka över parkeringen mot bilen. Du försöker få det att se normalt ut, men nej, antingen är du just stelopererad eller jäkligt skitnödig, tänker alla som går förbi… Svettpärlorna i pannan avslöjar att det är det senare. Kassarna slängs in i baksätet och när du böjer dig ner så känner du hur en av de friterade kycklingbitarna du åt igår tittar ut i friheten, som en gök i ett gökur. Men nej du, så lätt ska det inte gå, du suger in den igen och känner att slaget ännu inte är förlorat.

Hade polisen stått på vägen de där fem minuterna du har hem, då skulle både körkortet dras in och byxorna behöva slängas. Du förbannar dig över fartguppen de gjort i ert kvarter. De är en mardröm vid ett sånt här tillfälle. Hög fart över det ger snabbare hemkomst, men det är förrädiskt med tyngdkraften. När bilen slår i marken kommer kroppen och dess innehåll följa med i en kedjereaktion, och så stark ringmuskel har du inte. Så istället saktar du ner, förlorar tre sekunder, men långsamt och skönt passerar du guppet. För att sedan lägga gasen i botten igen. Tre cyklister undkommer med blotta förskräckelsen och hytter med nävarna! Du ser dem i backspegeln och tänker att om de visste vad som höll på att hända, då hade de gjort precis likadant!

Du ser huset, bredsladdar upp på uppfarten så att det skriker i däcken. Det är nära nu, du känner det, kroppen klarar inte många sekunder till… Du struntar i kassarna i baksätet, istället är det full fart till ytterdörren. Du rafsar efter nycklarna, samtidigt som du tittar runt på buskarna, en sista back-up. Men där, upp med nycklarna, dörren flyger upp och du rusar in med skorna på trots att du just städat… Den olycka som riskerar att hända hade varit värre än ett smutsigt golv… För varje sekund känner du att det är mer och mer på väg ut… Fem, fyra, tre, två, ett… Du knäpper upp byxorna i farten, kastar upp badrumsdörren och ser målet.

Det är nästan övernaturligt det som nu händer, tiden står stilla på något sätt, samtidigt som så mycket händer på en gång. På bråkdelen av en sekund hinner du tända lyset, få upp toalocket, få ner byxorna och samtidigt som din rumpa är i luften ploppar de första korvarna ner i vattnet. I en liten stund uppstår en njutning (oavsett form och fasthet på korvarna) som är total eufori. En fullständig lyckokänsla som där och då känns oslagbar… Fram tills du inser att du glömt ungarna vid godishyllan på ICA… 😀

Den lyckan är vad jag kallar rockstjärnelyckan (förutom det där med ungarna då… 😀 ). Den är kortsiktig, euforisk och ibland mycket farlig, men i en lycklig bajs är den ganska oskyldig. Och jag tänkte vi skulle diskutera den vidare, tillsammans med andra typer av lycka, under den närmaste tiden. Idag nöjer vi oss med att konstatera att en bajs kan göra dig väldigt lycklig en kort stund… 😀 Och att det är helt okej att gilla detta skitinlägg på Facebook och Instagram!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar

Mycket yta, lite innehåll

Lycka och datorspel

Är livet ett lidande?

En helg med känslor åt alla håll

En lycklig bajs