Först och främst vill jag och min familj rikta ett stort, stort TACK till alla som har stöttat oss i vår svåra stund. Jag är överväldigad över hur mycket kärlek det finns när den behövs som mest. Många har skrivit att inget de skriver kan hjälpa, men ATT ni skriver har hjälpt. Hundratals människor har antingen hört av sig, skickat meddelanden, ringt, skickat kort, blommor eller besökt min familj de senaste dagarna. Människor jag inte känner har skrivit och berättat hur de uppskattade min mamma. Texten jag skrev i söndags hade på två dygn visats över 5 000 gånger, jag är otroligt tacksam att så många vill och vågar läsa om vår familjs kärlek till mamma.

Det är fantastiskt hur människor som absolut inte behöver bry sig ändå gör det. För mig ger det extra hopp om framtiden, nästa steg blir att vi vågar visa den kärleken för varandra inte bara i de svåraste stunderna, utan i livets vanliga skeenden. Jag har sedan mamma blev sjuk börjat träna på det, men jag har en lång väg kvar.  Jag ska banne mig bli förbaskat bra på att visa mitt stöd och uppskattning till människor även i de vardagliga stunderna!

Efter att jag hade skrivit texten i söndags så lätt jag pappa läsa den innan den publicerades. Tillsammans fick vi gråta en stund, krama om varandra och för mig började läkeprocessen så smått i det. Att få ner sorgen och kärleken i ord har för mig en stark kraft. Det är kanske den största anledningen till att happycato.se finns. Ni kanske tror att det är för er som läser, men det är nog ännu mer för mig. Den är mitt sätt att göra livet mer förståeligt för mig själv.

Det har gått tre dygn från att jag skrev den texten och saknaden är fortfarande enorm, men den är hanterbar. Jag vet mycket väl att det kan komma över mig igen, kanske det inte sjunkit in, men just nu kan jag hantera den. Jag har kunnat börja känna glädje i sorgen och det är ett gott tecken. Och det är lite det jag vill skriva om idag, för jag har insett att många delar av sorgehanteringen är för mig samma ingredienser som att vara lycklig. Det senaste året har jag läst massor om lycka och jag inser att det hjälper mig så mycket i den här processen.

På översta bilden finns min systerdotter Doris. Hon är ett mirakel i sig (läs här) och hon är den bästa medicinen för att hitta glädjen. Hon har alltid ett leende på läpparna, tittar stort på en och man känner sig som den mest älskade mannen på jorden. Att hon ler lika mycket över morfars klocka bortser jag ifrån… 🙂 Hennes storebror Erik och jag lekte med hans Villa Villekulla i söndags. Hans bubblande skratt över en improviserad lek med Pippis pappa i huvudrollen var minst lika helande. Små barn och husdjur (läs här) har en läkande effekt, åtminstone för mig. Ännu mer i allt detta. Min mamma älskade djur, speciellt hundar, fåglar och fjärilar. Så fort jag ser en talgoxe eller en liten hund så känner jag glädje, för jag minns min mammas värme för dem. Det är den nivån jag alltid vill vara på, tänk att kunna känna genuin glädje varje gång du ser en liten fågel. Det är så enkelt, så genialt enkelt faktiskt.

För mig har det också varit viktigt att bara få vara med familjen denna veckan. Vi har kunnat prata, ge varandra trygghet och kramas. Jag är så oerhört glad över att vi är en familj som kramas mycket. Jag har insett de senaste åren att det inte är helt självklart, men i vår familj är det så. Jag har tidigare skrivit om kramars effekt på oss (läs här) och kramas du för lite är det dags att börja träna på det!! 🙂 Det som förutom Doris gett mig enskilt störst läkeeffekt de senaste dagarna inträffade i måndags förmiddag. Min mamma och pappa har i hela mitt liv umgåtts med ett annat par, Josef och Vesna. Min mamma och Vesna stod varandra väldigt nära, och har hittat på mycket ihop. De båda kom bort till oss i måndags förmiddag och de berättade en del minnen de hade haft tillsammans med mamma. En del galenskaper som vi fick skratta åt. Det var första gången jag kunde få tänka tillbaka på mamma och känna glädje. Fram tills dess kände jag bara saknad, men där och då kom det också glädje. Det är där jag vill vara, att minnas de stunder jag har haft med mamma och känna glädje trots att jag saknar henne. Tillsammans med att jag skrev min text, att  pappa fick läsa den och leken med mina två syskonbarn, så släppte mycket av den akuta sorgen. Det var förlösande, en långsam övergång från akut sorg, till ett läkande av en saknad som aldrig helt kommer att försvinna.

En sista grej som hjälpt mig är fysisk aktivitet (läs här). De senaste åren har jag alltid använt löpning som en form för att få ut ilska. Det händer då och då att jag känner att människor inte betett sig speciellt väl mot mig eller andra. Då har löpningen varit en ventil, ilskan ger energipåslag som hjälper och som får utlopp i löpningen. I de stunderna har ilskan släppt, åtminstone i stunden. Jag sprang igår och den hade samma effekt på sorgen. När sorgen sköljer över mig framöver, då ska jag använda löpningen för att kunna lindra den.

Jag gråter en skvätt varje dag, det känns skönt att få tillåta sig göra det (gråter rätt ofta annars med). Det känns bra att jag som man få säga det. Den här märkliga klyschan att stora pojkar inte gråter, den hoppas jag en dag försvinner. Problemet är nog oftast inte den som gråter, utan det ligger nog mer i att vi som ser det tycker det är jobbigt att se.

Återigen ett stort tack till alla som hört av sig! Till alla er som är vänner till pappa och mina systrar, fortsätt stötta dem! Det sägs ofta att precis när något sådant här händer så finns det många att luta sig mot, men tre eller sex månader senare är det lätt att glömma bort den som förlorat någon. Fortsätt höra av er till dem, fortsätt bry er om dem! Mina vänner vet jag redan kommer göra det! 🙂

Innan du stänger ner det här inlägget och går vidare med ditt liv, snälla, fundera på en sak. Var hittar du din glädje? Och vad behöver du göra för att få uppleva den ännu oftare?

Återigen tack till alla som läst, skrivit, gillat och gett ert stöd till mig och min familj!! Du har gjort vår sorg lite lättare att hantera och det är en fin gåva att ge!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato