Det här inlägget är mer för min egen skull… Ett sätt att få ner lite tankar på papper, för att hitta rätt och få acceptans. Jag var häromdagen inne på…
Det här inlägget är mer för min egen skull… Ett sätt att få ner lite tankar på papper, för att hitta rätt och få acceptans. Jag var häromdagen inne på Magdalena Graafs blogg (läs den här) i ett försök att hitta vägar att utöka min egen läsarkrets. I vilket fall så hade hon precis skrivit ett inlägg om sin otillräcklighet, att aldrig känna att man räcker till i sina olika roller. Och va fasen, jag bor ensam, i lägenhet och har inga barn. Ändå är jag inte i närheten av att känna mig tillräcklig i livet. Det har fått mig att fundera en hel del de sista dagarna. Det här måste ju vara fler som upplever, min misstanke är ju att varenda förälder gör det, men det är ju märkligt att jag som bara har mig själv att bry sig om ändå känner mig otillräcklig alltför ofta för att jag ska gilla den känslan…
Saken är den att jag tror att den är helt och hållet påhittad. Den är det hos mig och den är det hos de flesta andra som upplever den. I mitt liv handlar det om att jag är otillräcklig mot de förväntningar jag har på mig själv. Oftast är det baserat på att jag inte orkar göra mer saker och en del i mig då tycker att jag är lat eller ofokuserad. Och det är baserat på tre delar. Den första är att jag inte tar tag i diskberg, tvätthögar eller en garderob fylld med saker. Den andra är att mina bokprojekt fastnar och att jag inte tar tid att skriva klart dem, trots att ett par av dem är nära slutförande. Det tredje är kosten, för när jag inte har ork så äter jag sämre och det leder till sämre ork och så vidare. Det här är ju helt bisarrt! För jag vet att de som tittar på mitt liv utifrån ibland undrar hur fasen jag hinner med allt och att jag äter nyttigare än de flesta. Men det kvittar ju oftast när jag ställer så höga förväntningar på mig själv. Jag tror de flesta också tänker så om Magdalena Graaf, det verkar ju vara en supermorsa som både fixar karriär och barn.
Det handlar ju helt enkelt om att acceptera att hur mycket vi än gör kommer vi alltid vara otillräckliga. Räddar vi hundra barn från krig, så finns det fortfarande miljoner till att rädda. Det kommer alltid finnas en värld att rädda, det kommer alltid finnas någon som inte får den tid eller uppmärksamhet i ditt liv som de förtjänar (i mitt är det några stycken…), det kommer alltid finnas ett dammkorn att hitta (hos mig finns det några stycken…). Och det är f-n okej! Jag kommer alltid vara otillräcklig och från och med nu ska jag se till att börja acceptera det! Så länge jag varje dag går ut och gör det som får mig att må bra, och försöker att få andra att må bra! Idag låter jag diskhögen vara (en dag till… 🙂 ) och fikar med en god vän istället, idag skiter jag fullständigt i att jag bara har en bit kvar på en bok som fått ligga i flera månader och idag skiter jag i att hamburgaren jag strax ska äta inte är det bästa för mig i långa loppet! Att vara en människa med drömmar och mål som vill göra bra för andra runtomkring kommer alltid innebära en känsla av otillräcklighet! Det är först när du fullständigt ger upp kring det som den känslan försvinner, men den människan vill inte jag vara! Det hoppas jag inte du heller vill, så känner du dig otillräcklig ibland? Se det som ett tecken på att du är fantastisk!! Och visst, jag tänker inte låta mina böcker ligga så länge till, kanske jag behövde skriva det här för att få fart igen. Jag tänker inte fortsätta äta hamburgare varje dag, imorgon får jag ta ett litet steg framåt igen! Och fikan med den goda vännen är ett steg till att få en garderob i ordning, men det tar vi en annan dag! 😀 Fast då är jag otillräcklig någon annanstans, och det ska jag börja glädja mig över! 🙂
Gillade du det här inlägget så kom ihåg att dela och gilla det på Facebook eller Instagram!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. På dagens bild har vi de tre Marcus Cato samlade. Den äldre, den yngre och sladdisen! 🙂
Kommentarer inaktiverade för Att vara otillräcklig…
Husdjur gör oss faktiskt lyckligare. Det tror jag i och för sig alla med husdjur skulle säga också. Så det är inte banbrytande nyheter. Däremot så finns det forskning på det, flera olika studier faktiskt. Och alla kommer fram till samma sak, husdjuren gör oss lyckligare. De personer i studien som hade husdjur mådde bättre, var mer fysiskt aktiva, hade större självförtroende, hade bättre relationer med andra, kände sig mindre ensamma och var mer sällan deprimerade. Ägarna sade sig få lika mycket support från sina husdjur som från sina familjemedlemmar. De klarade motgångar bättre och fann trygghet i sitt husdjur. Möjligtvis det enda jag kan tänka mig var negativt är att du ger upp en del av din frihet, men det verkar vara ett litet pris att betala.
Vinner du mitt förtroende, då kan du säga vilken dumhet som helst och jag tror på det! 🙂 Eller kanske inte… Resten handlar nog om tajming och sammanhang. När jag coachat ungdomar har jag ofta tänkt på BÅG. Hur hans frö till slut växte i mitt huvud till ett helt koncept. Det är så jag försöker jobba, att så frön. De kanske inte är redo att mogna idag, men en dag så är de det och då kan de växa till något starkt och stort!
Du är en människa som vill så frön som skapar en positiv känsla hos andra. Du vill bidra till en bättre värld för dig själv och andra. Och det är jäkligt viktigt!!! Gör det ännu mer om du kan! Träna på att ge andra mer ärliga komplimanger och beröm. Det finns massor av människor därute som verkar ha som mission med att försöka såra så många som möjligt, de sociala medierna har gjort det lättare för dessa att häva ur sig saker, utan att behöva tänka på vad deras ord faktiskt gör med andra människors mående. Därför är det ännu viktigare att vi andra finns som en motkraft! Så välj dina ord noga! Och skulle du möta någon som vill sänka dig, var en större människa och fall inte till deras nivå!
Pendlar du med bil så kan ena dagen innebära fint flyt i trafiken och du kommer in till jobbet i god tid. Nästa dag har en lastbil med kebabkött vält över vägen och stoppar upp all trafik, du blir sen och missar dina två första möten. Likadant om du åker tåg, ena dagen går tåget precis i tid och ankommer precis enligt tidtabellen. Nästa dag rullar det in 30 minuter för sent och sedan blir det signalfel i Tjottahejti så ni får vänta i två timmar för att åka sista tre kilometerna. Du kan aldrig från dag till dag veta om det kommer gå smi
digt eller om det kommer strula. Dessutom förväntar vi oss ju naturligtvis alltid det bästa, att trafiken flyter och att tågen är i tid. Eftersom det är nya förutsättningar varje dag så kan vi aldrig riktigt anpassa oss och då minskar lyckan. Det finns naturligtvis bättre och sämre pendling. Jag bor i Sölvesborg, skulle jag köra bil till Kristianstad varje dag så är det ju inte enormt stora volymer med bilar som rör sig den sträckan. Pendlar du in till Stockholms innerstad är det desto värre.