Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

En hyllning till min pappa

Den här mannen har många namn. Han kallas inte bara pappa utan innehar också de legendariska smeknamnen som Holger Nilssons okände bror (Plötsligt i Vinslöv), Tommy Helfinger och Flint-Tommy. Det…

Pappa hyllning lycka

Den här mannen har många namn. Han kallas inte bara pappa utan innehar också de legendariska smeknamnen som Holger Nilssons okände bror (Plötsligt i Vinslöv), Tommy Helfinger och Flint-Tommy. Det senare fick han efter en tysk bröllopsfest i Båstad där jag och min lillasyster druckit alltför många Screwdrivers. Under hela hemresan från Båstad till Osby på natten så pratade jag och min syster fultyska. Så till den milda grad att min pappa började bli lätt irriterad, där bakom ratten. Det triggade oss ännu mer och resten av resan hem sa vi mest: -Flint-Tommy ist böse!! (Flint-Tommy är arg!!) Jag är än idag förvånad över att han inte ställde av oss i Hishult, men samtidigt så säger den här historien mycket om min pappas roll och fantastiskhet (inget riktigt ord) i vår familj.

pappa lycka hyllning glädje Min pappa har varit föremål för många av mina roligaste stunder i livet. Ofta på hans bekostnad, men han är så godhjärtad att han ofta bjuder på det. Jag och min lillasyster har ofta filmat honom när han sitter och tuggar på tungan samtidigt som han skrattar framför något klipp på datorn, eller när hans korta stubin brinner upp för att TV-kanalerna försvunnit. Sedan när han lugnat sig lite så 20130413_142641visar vi filmen för honom och det är alltid han som skrattar mest åt sig själv! På samma sätt som det alltid är han själv som skrattar mest åt sina ordvitsar!! 😀 Skrattar inte vi andra så kommer den i vår familj klassiska kommentaren: -Fattar ni? Som om det vore oförmågan att fatta som var problemet med vitsarna…

Stackaren, vad han har fått stå ut med under alla år från oss andra! 🙂 Och jag var tvungen att inleda inlägget med den delen, för det är en av de största delarna som han bidrar med i vår familj, glädje och skratt! Det uppskattar jag verkligen.

Fast min pappa är så mycket mer! Han är den mest kärleksfulla och omtänksamma person man kan tänka sig. Han ställer alltid upp, även om han muttrar lite om det först! Han stöttar alltid det jag gör och har alltid engagerat sig i mig och mina drömmar. Vad mer kan man begära av sin pappa?

När jag var liten så tog pappa alltid med mig på pingismatcher och fotbollsmatcher han skulle spela. Han engagerade sig som fotbollstränare i mitt lag, han skjutsade mig till golfbanan var och varannan dag. Han väckte mig på nätterna för att vi skulle se någon hockeymatch eller final i Australian Open. Han satte undan sparkapital så att vi fick en bra bas inför vuxenlivet (tyvärr var jag inte vuxen nog, men mer om det i framtiden). En av de sakerna jag minns allra starkast är dock våra kvällsliga promenader när jag var kring 10 år. De gick alltid ner förbi kommunhuset. Varför? För att där fanns en TV som visade Kabel-TV, nymodigheten som var på gång i Osby. Eller alla promenader förbi Lindgrens bil för att kolla in de nya bilarna. Jag minns inte tv-programmen, jag minns inte bilarna, jag minns inte ens vad vi pratade om. Det jag minns är känslan av att vara sedd, känslan av lycklig barndom och känslan av ren kärlek. Han förstod och förstår vad genuint engagemang i sina barn betydde.

För ett par år sedan var jag i en relation med en tjej som hade barn sedan tidigare. Den dagen som min pappa träffade dem, det var dagen då jag riktigt fattade hur fantastisk han är. Han byggde en relation till dem på några minuter. Han slogs med svärd och lekte som om han hade känt dem i år. Han tog till sig dem på samma sätt som om det vore hans egna barnbarn. Och jag vet inte varför jag blev så överraskad av det, för det är sån han är. En man med ett stort hjärta som ger rum för dem han älskar, även om han just träffat dem.

Det är därför det känns så självklart nu när han står vid mammas sida i hennes kamp. Han bara gör det, för att det är hans kärlek till henne som tar plats. Han lyssnar, han kramas, han skjutsar och han finns där hela vägen. Min mamma och pappa är extremt olika som personer, ändå är kärleken mellan dem så tydlig. Som i mellanrummet mellan Yin och Yang, det är där magin uppstår… 🙂

Idag började mammas strålning i Lund. Det är hon som ska fightas, men min pappa är den som åter får stå bredvid. Det är han som varit där när hon fått anfallen, först vid hjärntumören och nu detta. Det är han som på nära håll fått uppleva och leva med rädslan att inte veta om den han älskar överlever dagen. Det är för mig oerhört svårt att ens föreställa mig, för varje dag i alla dessa åren har tanken slagit honom att det kan hända igen. Han får ständigt leva med garden uppe, men aldrig vara den som fightas. Och han gör det utan att blinka, det är jag så grymt imponerad över!

Det finns så oerhört mycket att skriva om min pappa, min dröm är att det gjordes en dokumentär om honom. Dels för att det är en anledning till att få ut alla roliga klipp vi har på honom… 🙂 Men mest för att han är en unik man som måste upplevas!

Eftersom jag vet att min pappa alltid stöttar mig i allt konstigt jag hittar på, så vet jag också att han är en hängiven läsare av bloggen. Så pappa, jag älskar dig och jag vill säga att jag ärligt talat inte kan komma på hur någon kan vara en bättre pappa och morfar! Förhoppningsvis blir du också en lika bra farfar en dag! 😀

Hela världen borde få läsa om min pappa, som en inspiration för hur en kärleksfull och närvarande pappa ska vara! Så jag skulle uppskatta om du ville gilla eller dela detta inlägget på Facebook och Instagram! Och du, glöm inte gilla happycato.se på Facebook och Instagram för att få del av framtida inlägg!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för En hyllning till min pappa

När min största rädsla sakta är på väg att infrias…

När jag var sex år gammal gick jag i förskolan (det som skulle vara nollan idag). En dag satt vi på golvet i en ring med våra förskolefröknar (är väl…

pappa flint glädje rädsla

När jag var sex år gammal gick jag i förskolan (det som skulle vara nollan idag). En dag satt vi på golvet i en ring med våra förskolefröknar (är väl inte direkt det de kallas idag…). Det här var något vi brukade göra och vi pratade om olika saker. Just den här dagen skulle vi prata om våra största rädslor i livet. Fröknarna berättade om sina och sedan fick vi var och en säga vad vi var rädda för. I tur och ordning kom mina kompisars rädslor fram. En var rädd för ormar, en annan för spöken och en tredje för mörkret. Till slut blev det min tur…

När vi har introduktion för våra arbetslösa ungdomar brukar vi i personalen låta ungdomarna gissa lite om vilka vi är. Hur gamla vi är, civilstatus, intressen, var vi kommer ifrån och den stora frågan, vad vi är rädda för! Ofta gissar de på precis de sakerna som mina kamrater på förskolan gissade på. Det är ormar, spindlar eller höjder. Vi pratar ofta rädslor på just det planet, konkreta saker som skrämmer oss. Det är på något sätt lättare att vara rädd för något som finns utanför min egen kontroll. Visst, jag är inget större fan av någon av de tre. Jag hade inte direkt jublat om jag stod på en stege med ormar nedanför mig och ett gäng håriga spindlar sakta klättrandes ned längs stegen… Fast det är långt ifrån det jag är mest rädd för idag, mina största rädslor ligger inom mig.

När vi berättar för ungdomarna om våra rädslor, då händer det något i relationen. Vi släpper in dem så nära det går, våra rädslor är ofta de svåraste att blotta. När vi har blottat oss förstår de att vi inte är så farliga. Det skapar möjlighet för dem att berätta för oss om sina rädslor. Samtidigt som de förstår att vi alla har rädslor, oavsett hur framgångsrika eller trygga vi verkar vara. Vill du komma en människa riktigt nära, våga visa dina rädslor, efter det finns det väldigt lite att blotta.

Mina största rädslor är inte samma som när jag var sex år gammal. Min största rädsla idag är att jag ska se tillbaka på mitt liv och inse att jag inte levt det på det sätt jag vill. Det är också det som flest människor ångrar på sin dödsbädd (framtida inlägg). Jag är rädd för att inte nå min fulla potential. Jag är rädd för att fastna i ett liv som inte var mitt. Jag är också rädd för att inte vara omtyckt, att bli ensam och att dö innan jag var färdig.

Jag är också rädd för att vi går mot en intolerantare värld igen, att varje människas egen rätt att vara sig själv, inte längre ska vara en rättighet. Att vi skall börja uppmuntra att alla ska vara lika istället för olika, att någon ska bestämma över hur jag ska tycka och tänka. Det skrämmer mig att vi lägger vår kraft på att lägga skulden på människor i utsatthet. Det skrämmer mig att vi just nu lever i en tid där vi som värld sparkar problemen framåt istället för att kavla upp ärmarna och rekonstruera från grunden.

Samtidigt så är det rädslorna som driver mig. Det är ofta våra rädslor som är energin bakom våra handlingar. Det är också genom dem jag ser hoppet. Hoppet om en värld som enar sig. Det finns så många goda krafter som vill göra världen till en bättre plats. De får alldeles för lite utrymme i våra medier, men de gör så stor skillnad. Det är i de, ofta unga, krafterna som min rädsla minskar. Jag tänker lägga min tid på att stötta de krafterna, för hoppet om en ljusare framtid är en av de viktigaste lyckofaktorerna!

Tillbaka i ringen med sexåringar. Där satt jag, det var min tur att avslöja min stora skräck… Vad kunde det vara som fick mig att skälva av skräck? Till slut kom det fram…  -Min största rädsla är… att bli flintis! 😀 Det var alltså flintskallighet som mitt sexåriga jag fruktade allra mest och nu 30 år senare har jag insett att kampen mot min rädsla är på väg att gå förlorad. Jag kommer kämpa ett tag till, övertyga mig själv ett tag till att det vänder tillbaka, men innerst inne vet jag att min strid en dag tar slut. Till mitt sexåriga jag kan jag säga: -Vad skönt att du fick växa upp med en föreställning om att flintis var det värsta som kunde hända dig! Och det är inte så farligt som man kan tro! Vi höll åtminstone ut nästan 20 år längre än pappa!! 🙂

Oavsett vilka rädslor du har idag, använd dem som din drivkraft framåt! Vissa rädslor kommer infrias med tiden, men de visar sig ofta inte vara så farliga som vi trott. Andra kommer vi arbeta så hårt för att undvika, att vi aldrig behöver ställas inför dem! Bli vän med dina rädslor, det kommer göra dig lyckligare!

Och kära läsare, som vanligt skulle jag uppskatta om du ville gilla eller dela detta inlägget på Facebook och Instagram. Det kan finnas fler sexåringar därute som skräms av att få en kal skalle, ni kan bidra till att få dem att inse att det inte är så farligt! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Idag skalade jag av det mesta av håret, som en sorts terapi! (Det är jag och Britney! 😉 ) Jag är nog rätt glad och lycklig även utan hår! 😀 DS.

happycato flint

Kommentarer inaktiverade för När min största rädsla sakta är på väg att infrias…

Sista steget till lycka

Sverige är världens mest individualiserade land. De har fått utöka skalan vid mätningarna, bara för att få plats med oss. Det betyder att vi måste ha en egen vinning i…

mening lycka välgörenhet syfte religion

Sverige är världens mest individualiserade land. De har fått utöka skalan vid mätningarna, bara för att få plats med oss. Det betyder att vi måste ha en egen vinning i det vi gör, annars gör vi det inte. Problemet med oss svenskar är att vi fått det här lite om bakfoten. Personligen tror jag det är orsaken till att Sverige ständigt dalar på rankingen över de lyckligaste länderna. Varför och vad vi kan göra annorlunda kommer vi återkomma till längre ner i det här inlägget.

Jag har tidigare skrivit om de tre första stegen på lyckotrappan. Det första var upplevd kontroll, det andra upplevd utveckling och det tredje var samhörighet. Har du inte läst de inläggen, då rekommenderar jag att göra det innan du läser vidare! För nu går vi över på det sista steget till att bli lycklig.

Du har satt dig i förarsätet i din bil som tar dig genom livet. Du har hittat målen eller destinationen dit du vill åka. Och du har fyllt din egen bil med dem som spelar din favoritlåt. Vad kan vi mer begära än det här? Jo, en liten, men så oerhört viktig sak. Det måste finnas en mening och ett syfte med din resa. Jag skrev i mitt allra första inlägg på den här bloggen om att allt kan vara meningslöst eller meningsfullt beroende på vilket perspektiv du tar (läs det här). Det här är ju det fina, det är du som väljer själv om din resa är meningsfull eller meningslös. Vad du än tar dig för i livet, kan du fylla det med mening.

Så vad innebär det att ha en mening och ett syfte med din resa?

Det innebär två delar. Du behöver ha en inre mening med det du gör. Du måste göra det för att det fyller dig med mening, det får dig att må bra. Tänk dig att en ytligt bekant, som du egentligen inte tycker om, frågar dig om du kan hjälpa henne flytta i helgen. Du är inte alls sugen på att göra det, men du har svårt för att säga nej, så helt plötsligt står du där i lägenhetstrappan bärandes en soffa. Det fyller inget inre syfte för dig och du kommer inte bli lycklig av den sortens beteende. Eller att din chef begär att du ska jobba över, fast du vill gå på sonens fotbollsmatch. Att jobba över fyller dig inte alls med samma meningsfulla känsla som att få umgås med din familj.

Det hade varit en enormt stor skillnad om du gjort valet själv att jobba över, för att då kan du ta ledigt imorgon eftermiddag för att åka på utflykt med dina barn. Då är det du som fyllt övertiden med din egen mening. Ett klassiskt exempel är sex, hur många människor har inte ställt upp på det, fast man kanske inte riktigt kände för det? Ligger du med någon enbart för de vill det och för att göra dem glada, då kommer du aldrig må bra av det. Väljer du dock att ha sex med någon för att du vill, även om det är för att glädja någon annan, då kommer du också må bättre av det. Det är en hårfin skillnad, men ändå milsvid i vårt mående. Det handlar om du har gjort valet eller någon annan, har du agerat utifrån ditt eget syfte eller någon annans. Jag hoppas att du som läsare förstår den lilla skillnaden. I stunden vet vi ibland inte själva, det är det som gör det så svårt. Det kan också vara så att vi väljer något som ger oss mening i stunden, men kanske inte fyller ett syfte för oss i längden.

Det här är en av de svåraste nötterna att knäcka, att välja saker för att vi mår bra av dem. Dessutom ska vi kunna beräkna om de fyller oss med en mening på lång sikt, samt ha förnuftet att välja det som fyller ett långsiktigt syfte. Vi svenskar är som sagt världsbäst på att fylla våra egna syften. Whats in it for me? Det är den frågan vi ständigt ställer oss. Och det är bra på många sätt! Problemet är bara att den frågan ofta har för lite fokus på vilken känsla det skapar inom mig. Om jag gör detta, kommer jag känna mer glädje eller lycka? Det är frågan vi borde ställa oss. Istället är det oftare, hur mycket betalt får jag? Eller vad kommer du göra för mig om jag gör det? När vi svenskar börjar ställa oss frågan vad vi kan vinna i form av en bättre känsla, då kan vi också börja klättra på lyckorankingen igen!

Yttre syfte

Den andra delen av mening och syfte ligger utanför dig. För att bli lycklig så måste det du gör inte bara få dig att må bra, det måste också bidra till världen på något sätt. Det här kan variera från det lilla till det stora. Historiskt sett har vi haft religionen som varit det yttre syftet i Sverige. Jag gör det här för att gud blir glad, eller bibeln säger det, eller prästen i kyrkan säger det. Det här är ett problem med många sidor. Jag har en god vän som är uppväxt inom olika frikyrkosammanhang och hon berättade om ett gäng tanter som hon ofta tänkte på. De hade vigt sina liv till gud, gjort allt det som hade förväntats av dem för att helga honom. Ändå satt de där i kyrkbänken på ålderns höst, bittra och olyckliga. Varför? De hade glömt den första delen, du måste göra det för att det fyller en mening inom dig här och nu. De hade bara gjort det för att göra någon annan glad, i detta fallet gud. Och deras egen mening med det hela hade inte kommit ännu. Jag misstänker ju att meningen var att komma till himmelriket. Det säger jag ingenting om, varje människa får göra sina val. De här kvinnorna kunde säkert känna tillfredsställelse över sina val. Det kommer däremot aldrig leda till ett lyckligt liv.

Religionen har som sagt präglat vårt land och vår värld genom alla tider. Många av de mest religiösa länderna är också de mest olyckliga, men flera av dem är också de lyckligaste. Det har alltså inte med religion i sig att göra, utan hur den utövas. De kulturer som fattat grejen kring lycka använder gud som sitt yttre syfte, men de har också fattat hur det inre syftet måste vara med. Det här kommer jag återkomma till massor av gånger, så jag går inte in på det mer just nu.

Som sagt, religionen har fyllt det yttre syftet för oss under lång tid. Ofta på bekostnad av det inre syftet. När religionens popularitet föll i Sverige (vi är ett av världens mest sekulariserade länder), så slog pendeln över från ett yttre syfte (gud) till ett inre syfte (what is in it for me). Vår största utmaning är att hitta tillbaka, hitta en balans där vi också har ett yttre syfte som inte behöver vara religion. Det handlar helt enkelt om att försöka göra världen lite bättre. En vän till mig, Isabelle,  som driver sitt eget företag, Kindnessfood, vill göra världen bättre genom maten. Genom att äta snällare mat, mer grönsaker, ekologiskt osv. så är hon snäll mot sig själv (inre syfte) och snäll mot världen (yttre syfte). Svårare än så behöver det inte vara. Isabelle skulle kunnat nöja sig med det, men vill också hjälpa andra göra den resan så att världen blir ännu snällare. Det är ett perfekt exempel på mening och syfte utifrån ett lyckoperspektiv. Happycato.se är samma sak, jag vill skapa mer lycka i världen (yttre syfte) för att det får mig lyckligare och jag lär mig mer om vad som driver lyckan i mitt eget liv (inre syfte). Det är inte mer komplicerat än så, gör gott för dig själv så gör det gott för andra, gör gott för andra så gör det gott för dig själv.

Att engagera sig ideellt är absolut en av de bergsäkraste vägarna till ett lyckligare liv. Det kommer inlägg om det framöver, så berör det bara kort idag. Forskningen har visat att så länge du engagerar dig i något så kommer lyckonivån hålla i sig, slutar du så minskar den. Ju mer du engagerar dig desto mer lycka får du. Genom engagemanget fyller du ett yttre syfte. Du blir lyckligare så då fyller det också ett inre syfte. Och du får dessutom lära känna människor som brinner för samma sak, samhörighet någon? Det enda är att du måste engagera dig för att du vill göra det, så välj klokt.

Du behöver alltså inte ha ett yttre syfte som handlar om att förändra världen. Du kan bli lyckligare av att träna det lokala fotbollslaget, engagera dig som stödperson eller arbeta som städerska. Bara du vet vad du bidrar med för gott i andra människors liv, vår miljös framtid eller något annat som för den här planeten framåt.

Det sista steget till lycka är alltså det som borde vara självklart. Gör gott för dig själv, gör gott för andra och lev lyckligt! Jag kommer återkomma till både det inre och yttre syftet vid massor av tillfällen. Det är en outtömlig källa av diskussionsämnen som öppnar sig i de båda delarna. Dessutom var det just den insikten jag fick för ett år sedan, en bild i mitt huvud om hur de båda samverkar och hur viktigt det är att ha båda med sig, både för dig, men också i organisationer. Det är den bilden som lett mig hit, det är den som triggade mig att vilja göra världen och mig själv lyckligare! 🙂

Skulle du gilla det här inlägget, eller happycato.se? Om du skulle vilja det och känna att det fyller ett syfte för dig, gilla eller dela det här på Facebook eller Instagram! 😀

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Sista steget till lycka

50+

Jag såg att mitt förra inlägg blev mitt 50:e inlägg på happycato.se. Jag är själv överraskad att jag lyckats få till så många på 3-4 månader. Ännu mer överraskad är…

test

Jag såg att mitt förra inlägg blev mitt 50:e inlägg på happycato.se. Jag är själv överraskad att jag lyckats få till så många på 3-4 månader. Ännu mer överraskad är jag över att jag har säkert 50 inlägg till i mitt huvud. Det dyker ständigt upp nya vinklar och lärdomar! Allra mest överraskad är jag att så pass många har hittat till min blogg på så kort tid. Det är jag också väldigt glad för! Det är också kul att få träffa på människor som läser bloggen och vill prata om lycka eller livet.

På den dryga månad som den här bloggen har varit lite mer offentlig så har nästan 2 000 olika personer varit inne och läst något inlägg, ungefär 15 000 sidvisningar har det blivit. Jag har dessutom fått vara uppe och vända på 5:e plats på topplistan över mest lästa bloggar inom Humaniora och livsåskådning på bloggportalen.se.  Det mest lästa inlägget hittills är det om tacksamhet, jag har dragit slutsatsen att ni helt enkelt ville se hela bilden av mig med dubbelkinder och igelkottsfrisyr. 🙂 Så det kommer fler sådana bilder framöver…

Hösten närmar sig nu och det har alltid varit tiden för utveckling i mitt liv. Siktet är att öka min läsarskara på bloggen och det kommer jag framöver behöva er, trogna läsares, hjälp med. Jag kommer återkomma till det framöver! Det har också blivit dags för mig att försöka skaffa mig lite uppdrag i mitt företag. Jag är ju lite av en mångsysslare som både kan föreläsa, hålla workshops och köra rena konsultuppdrag inom lycka, verksamhetsutveckling och personlig utveckling. Så har du, eller någon du känner, ett behov av att få livet lite bättre så får du gärna höra av dig!

Jag håller också på att skapa en kort E-bok om lycka, som jag hoppas kommer finnas för gratis nedladdning här på happycato.se under hösten. Dessutom vill jag färdigställa min bok om jobbsökande och få ut den på något sätt på marknaden. Utkastet har jag använt i flera år för att hjälpa arbetssökande. En tidigare version skickades till några förlag, med fina refuseringsord. 🙂 Nu är den omarbetad och uppdaterad. Det jag saknar är egentligen bara ett par till intervjuer med personer som är vana att rekrytera personal! Så är du en sådan person och kan tänka dig att svara på några få enkla frågor om rekrytering, skicka ett mail till marcus@happycato.se eller lägg ett PM på Facebook. Du får min eviga tacksamhet och något annat fint av mig tillbaka! 🙂

Jag ska dessutom göra ett sista försök med att få mitt första filmmanus sålt eller producerat. Sitter du på kontakter eller 20 miljoner över som du vill lägga på ett högriskprojekt så maila! 😉

Det är inte min starka sida att be om hjälp, så det här inlägget är bra träning! 🙂 På det privata planet så är det många som hör av sig och undrar hur det är med min mamma! Det är ganska bra med henne. Igår var hon på sjukhuset för att kolla förändringen i lungan, men tydligen var den på utsidan och Kristianstad hade inte de verktygen. Så nu ska den kollas i Lund. På tisdag åker hon dessutom till Lund för att påbörja strålning! Så nu sätter det igång. Hennes mål känns rätt annorlunda än mina just nu, men finns det något jag vet att min mamma vill i allt detta är att hennes barn strävar efter att förverkliga sina drömmar och göra det vi älskar! Förutom de gånger jag säger att jag drömmer om att flytta utomlands… 😉

En liten del av min framtida E-bok kommer handla om mål och att skapa bästa förutsättningarna för att nå dem! Ett av råden är att berätta dem för världen! Nu fick ni några av mina höstmål, så nu har jag press på mig att göra det jag skrivit! 🙂 Vad har du för mål i höst?

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för 50+

Vem blir lyckligare av ett tiggeriförbud?

Tänk dig att du kommer hem till ditt hem en mörk kväll. Du låser upp dörren och går in. För en sekund famlar du efter lysknappen. Där, lyset går på…

Tiggeri tiggeriförbud lycka

Tänk dig att du kommer hem till ditt hem en mörk kväll. Du låser upp dörren och går in. För en sekund famlar du efter lysknappen. Där, lyset går på och du tittar upp. Tre meter framför dig står en okänd man i mask och en stor yxa i högsta hugg! Är den smartaste strategin att blunda, hålla för öronen och tänka att allt är bra?

För mig verkar det vara så vår regering resonerar kring tiggeriet. Och tydligen också en majoritet av folket. Enligt vissa undersökningar är majoriteten av svenskarna för ett tiggeriförbud. Det skrämmer mig, att vi vill sätta skygglappar på oss själva i en värld som är mer transparent än någonsin! Mannen med yxan finns kvar hur mycket du än blundar, precis som att människan utanför din affär lever kvar i misär trots att du inte längre ser dem varje dag.

Nej, jag är inte sprudlande glad över att det sitter en tiggare utanför mitt lokala Coop. Varken för min eller för tiggarens skull. Det innehåller alltid ett uns dåligt samvete över att inte ge någonting. Ett samvete som påverkar min lycka negativt vid de tillfällena. Ett samvete som mår lite dåligt för att jag går hem med en påse full med godsaker, varav hälften är totalt onödigt, medan det sitter en man hela dagarna och skramlar ihop några kronor per dag. Visst, den lilla sekunden av dåligt samvete skulle försvinna om tiggaren försvann. Problemet är att den korta dippen av lycka skulle bytas ut mot en mycket längre dipp om han försvann p.g.a. ett tiggeriförbud. Det skulle vara som han från Irakkriget, Bagdad Bob, som ständigt uttalade sig om att Irak hade kontroll under USAs invasion. Han visste ju mycket väl att allt var på väg åt helvete, men fasaden utåt var han tvungen att hålla. Precis på samma sätt är vi nu på väg i Sverige. Vi förbjuder tiggarna så att vi inte längre ser dem. Då är ju problemet löst? Eller?

Det finns en grupp människor som säkerligen lever lyckligt ovetande, som måste se problemen precis framför sig för att förstå dem. Jag tror inte du är en av dem. Du fattar ju mycket väl att vi löser väldigt få problem med att förbjuda tiggeri. Du kommer inte se dem varje dag, men inom dig vet du mycket väl att de finns och de har det sämre än tidigare. Precis som de syriska flyktingarnas problem inte tog slut bara för att vi stängde gränsen. Tvärtom så blev livet antagligen än svårare för dem. Fast det kan vi ju skita i med ett tiggeriförbud, nu behöver jag inte längre ha dåligt samvete när jag kommer ut med tre chipspåsar från Coop.  Nu behöver jag inte se den utsatthet som världen består av, men som vi i Sverige är så förbannat skyddade från.

”– Målet måste vara att få bort tiggeriet. Det är ingen lösning på fattigdomen. Lösningen på diskrimineringen och utanförskapet i Rumänien och Bulgarien är inte och kommer aldrig att vara att vi har tiggeri på svenska gator” säger civilminister Ardalan Shekarabi. Det har han ju helt och hållet rätt i. Fast hur löser vi fattigdom? Inte genom att förbjuda tiggeri, eller kanske alla fattiga svälter ihjäl då? Det är ju en lösning, men jag vet inte om det var den som Ardalan syftade på. Att tiggeriförbud löser fattigdomen är som att tro att du löser dina ekonomiska problem genom att sluta betala räkningarna!

Har jag en lösning på hur man får bort fattigdomen? Nej, det är en komplex fråga på många plan, men jag vet att den kommer aldrig lösas genom att bestraffa de mest utsatta i vår värld. Vi har svenska banker som pumpar ut 100 miljarder i vinst varje år. Vi kanske skulle börja  titta lite mer åt det hållet än på en rumänsk tiggare när vi tittar på de problem vi har i vårt samhälle! Men vårt samhälle är byggt för att ha enkla lösningar på komplexa problem, så varför skulle detta vara annorlunda?

Saken är den att jag har i ett par månader haft en tanke kring att skriva om tiggande och lycka. För jag skulle vilja påstå att tiggare faktiskt gör våra liv lyckligare, hur bisarrt det än må låta! Det finns två anledningar till det. Den första är att vi blir lyckligare av att ge pengar till andra. Forskningen visar att även de som har allra minst i vårt samhälle blir lyckligare av att ge till andra (återkommer längre fram i tiden om detta). Fem kronor till en tiggare kommer alltså att öka din lycka. Här i lilla Sölvesborg så är det ju dessutom nästan alltid samma person som sitter utanför Coop och vi blir ömsesidigt glada varje gång vi ses. Och det är inte för att jag ger honom en massa pengar (det gör jag verkligen inte…), utan för att jag ser honom som en människa. Vi har en samhörighet utan ett gemensamt språk. Vår relation sträcker sig inte längre än så.

Min lillasysters bästa vän, Ida, hon har gått ett steg längre. Hon har bjudit hem den moldaviske kvinna som suttit utanför hennes lokala affär. Hon gör insamlingar av kläder och bygger en relation på riktigt, med en människa som hon skulle kunnat ignorera totalt, utan att samhället hade dömt henne. Hon bidrar till en bättre värld och det är en av de absolut viktigaste lyckofaktorerna. Ska vi skapa en lyckligare värld handlar det om att inkludera, istället för att stänga ute. Där är Ida min hjälte! Jag kommer återkomma med ett inlägg hur inkludering, på andra sätt, har gjort mitt liv lyckligare på flera plan.

Den andra lyckofaktorn är samma som att se på sorgliga filmer (läs mer här). Jag vill hävda att vi tänker mer på våra nära och kära när vi ser människor i utsatthet. Vi uppskattar det vi har mycket mer när vi ser andras svårigheter. Så i all sin konstighet kommer du känna mer lycka efter du har passerat tiggaren med dina tre chipspåsar i handen. Oavsett om du ger dem pengar eller inte. Fatta hur jävla bra vi har det i det här landet när ett av det största problemen som diskuteras är att det sitter en rumänsk tiggare utanför din mataffär! Tänk på det nästa gång, att du är jäkligt lyckligt lottad!

Människan går till extrema åtgärder för att överleva. En av de som sitter hårdast är att behöva tigga för sin familjs överlevnad. Vem av oss skulle ens klara av det om det verkligen inte var ett måste? Jag tror ingen väljer att sitta i 10 timmar varje dag i alla väder om de såg en annan utväg. Det finns säkert andra utvägar, men det är inte säkert de ser dem. Det här är deras sista desperata verktyg för att kunna överleva, för att kunna ge sina barn ett bättre liv än det de lever. Ändå sitter vi med tak över huvudet, rinnande vatten, mat för dagen och en varm säng med mage att tycka detta är ett problem i våra liv!! Jag hade tyckt det var okej om vi såg att det var ett problem för deras liv, men det är ju inte därför vi vill ha tiggeriförbud. För det vet vi båda två inte kommer lösa grundproblemet.

Och det här med organiserat tiggeri? Visst, jag tycker det är för jävligt om någon utnyttjar människor för egen vinning. Men de som blir utnyttjade kommer inte heller få det bättre av att tvingas sluta tigga. Slå mot de som organiserar det då, se till att ingen kan tjäna stora pengar på andras utsatthet. Lägg kraften på det som är de stora problemen, slå aldrig mot dem som redan ligger! Annars är vi inte ett dugg bättre än de som organiserar tiggeriet!

Nästa gång du ser en tiggare, reflektera över det du just läst! På vilket sätt skulle ditt liv bättre om den personen försvann? På vilket sätt skulle du kunna göra ditt och tiggarens liv bättre om hen blir kvar? Ingen blir mätt på ett leende och ett hej, men det är ett fan så mycket trevligare sätt att svälta ihjäl på!

Jag önskar av hela mitt hjärta att ingen människa ska leva i fattigdom, att ingen människa ska behöva tigga. Jag kommer försöka bidra till det på de sätt jag kan, men inte genom att lösa komplexa problem med enkla lösningar som dessutom slår mot de utsatta.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

PS. Ni får ursäkta språket idag, både rörigt och svordomar! 🙂 Men blir lätt så när jag blir engagerad! DS.

 

Kommentarer inaktiverade för Vem blir lyckligare av ett tiggeriförbud?

Type on the field below and hit Enter/Return to search