Kategori: Glädje

Idag är en viktig dag för mig. Alla dagar är viktiga, men denna känns lite extra. Idag är det exakt 10 år sedan jag slog i botten. Idag är det exakt 10 år sedan jag ställde mig på min balkong i Ystad och studerade vilket som var det bästa sättet att ta livet av mig. Jag hade pressat mig så långt det gick, ner i den psykiska ohälsans djupaste avgrund. Jag hade axlat en roll som inte var min att spela och allt den hade lämnat kvar för mig var döden. Den kittlade mig, döden kunde lossa mina ok, ge mig den frihet jag så länge drömt om och aldrig mer behöva se tillbaka på den sjuka människa jag hade utvecklats till. Fast, vad om? Tänk om jag lämnar och det skulle visat sig finnas en lycklig väg därborta? En nyfiken tanke på mig själv och på mitt eget liv vaknade till. Jag hade sett mitt liv som ett helvete i många år, det skulle vara såhär. Samtidigt som det inte skulle vara såhär. Jag hade ju lyckats. Jag var redan högsta chef, på en golfklubb dessutom. Jag hade familj, vänner och en massa materiella ting. Nästan allt vårt samhälle hade talat om för mig skapar lycka, det hade jag. Ändå stod jag här på balkongen och studerade bästa sättet. Skulle jag välja att havet, tågspåret eller rentav bara hoppa från balkongen? Den kvällen definierades mitt liv om. Jag kommer aldrig kunna förklara riktigt hur det gick till, men jag valde inget av alternativen. Jag valde istället att börja leva mitt liv på det sätt jag ville. Jag tänkte att jag kan ju testa det ett par veckor, de andra alternativen fanns ju kvar. Ett par veckor blev en månad, det blev två, ett halvår, ett år och nu tio.

Häromveckan hamnade jag en diskussion om hemmasittare i skolan. Som en del av er vet, fick jag vara med och starta upp ett innovativt projekt kring det i Sölvesborg. En sak som jag tog upp i samtalet var mina erfarenheter kring elevernas, ibland extrema, strävan efter att få vara normal. De ville inte sticka ut från mängden. Det kunde exempelvis vara elever med en neuropsykiatrisk diagnos som inte ville ta emot ett visst stöd för det fick dem att sticka ut från de andra. De kämpade varje dag för att passa in i en mall som inte var deras. De var som fyrkanterna som försökte pressas ner i triangelhålet på den där barnleksaken vi alla hade som små. Och det sög energi, enorm mängd energi. Där det till slut inte gick längre. Energin tog slut och de började stanna hemma, för att slippa passa in. Var det kvadraternas fel att de inte passade in i triangelhålet? Nej, inte ett dugg. De gjorde verkligen allt för att passa in i det där j-kla hålet! Även när någon visade dem ett kvadratiskt hål, valde de ofta att försöka pressa sig in i triangelhålet ändå. För det var vad omgivningen alltid hade förväntat sig.

Det här fick mig att tänka vidare på mitt eget liv. Ni som läst eller hört min resa vet att jag kämpade som fasen för att passa in. Från sex års ålder kände jag mig annorlunda mot andra och inte på något positivt sätt. En av mina styrkor har varit anpassningsbarheten och förståelsen för vad som är accepterat beteende och ej. Dessutom född rätt in i normen, vilket gjorde att trots att jag kände mig annorlunda, sågs jag inte som annorlunda. Hade jag varit invandrare, tjej, transsexuell eller haft en neuropsykiatrisk diagnos hade människor sett mig som annorlunda. Och det hade gjort anpassningsbarheten svårare. Oavsett vilket, sakta, men säkert tränade jag upp mig på att följa och passa in. Jag blev en bra skådis. Jag tog till och med på mig hela samhällets önskeroll, att bli framgångsrik. Fast jag bakom fasaden mådde så jäkla dåligt. För det var inte jag. Där fanns små delar i mig som var jag, men i det stora hela levde jag omedvetet en roll.

Idag är det precis 10 år sedan jag ställde mig på min balkong och funderade på vilket som var bästa sättet att ta livet av mig på. Jag var trött på att spela den rollen jag spelat. Jag tyckte det var dags för eftertexterna och att ridån fick gå ner. Jag vill ha en slut på kampen inom mig. Det var ingens fel att jag kände mig tvingad in i det. Det är inte någon enskild person som sätter samhällsnormerna och den enda som har ansvar för mitt liv är jag. Fast, slog det mig, jag är precis som de där hemmasittande barnen. Jag ville vara normal, jag ville vara älskad och ha samhörighet med andra människor. Det trots att det inte finns något som är normalt. Vi skapar oss en bild om att vi är onormala om vi gör på ett visst sätt eller ett annat. Omedvetet riskerar vi att göra val som inte är våra, utan någon annans, fast det inte är någon annan som sagt åt oss att göra de valen. Jag tror massor av vuxna människor går runt i vårt samhälle och känner sig som cirklar eller fyrkanter i ett triangulärt system. Jag har mött många människor de senaste åren som exempelvis brottas med tanken om när de ska bli påkomna, att de inte har en aning om vad de egentligen håller på med. De känner sig som bluffar. Det kände jag med på den tiden. Vi axlar en roll som kompetenta och det är de flesta av oss, men bakom rollen känner vi oss inte det. Vilket gör att vi lägger massa energi på att spela en roll, istället för att bara vara oss själva. Eller lägger på ett lager smink och ett falskt leende för att varje morgon ta oss upp ur sängen för att spela en roll vi aldrig önskat spela. Där allt är bra utåt sett, men där bakom krackelerar det och vi tänker att livet måste vara mer än det här? Och precis som med de hemmasittande barnen kämpar vi på, tills det tar stopp. Vi bränner ut oss, dämpar ångesten med beroenden eller i värsta fall ger upp livet.

Det som slår mig efter diskussionen jag hade, är att jag idag är världens sämsta skådis. Jag tror nämligen att det är vägen att gå. Börjar vi ställa om våra liv där vi inte längre behöver hålla några fasader, dölja skelett eller spela en roll, då blir livet mycket enklare och lyckligare. Jag är i de allra flesta lägen mig själv idag, jag har slutat skådespela. Och det är nog den största anledningen till att jag också är lycklig. Jag är bäst på att vara mig själv, därför kan jag också känna mig säker i att vara mig själv. Är jag omtyckt av alla? Troligen inte, men det spelar mindre roll när jag är omtyckt av mig själv. Och det är inget fel i att kunna skådespela, det gör jag med i vissa lägen. När jag föreläser klär jag på mig en roll, den är fortfarande jag, men det är inte samma kostym som när jag spelar memory med min systerdotter Doris. Skådespeleriet är bara en fara när den är för att hålla uppe en livsfasad. Oavsett om det är inför samhället, dina föräldrar eller dina klasskamrater du inte har träffat på 25 år.

Så låt eftertexterna rulla, säg hej då till den roll du burit för länge och gör en ny film med ditt riktiga jag i huvudrollen! Jag kan ta en av birollerna som en lycklig, onormal man med konstiga filosofiska idéer som då och då påminner om att hålla karaktär. 🙂 Helst skulle jag ha skägg och en pipa jag aldrig röker…

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Stort tack till Nilo för att jag fick låna din klosslåda! 🙂 DS.