Jag har varit med i podden Wake-Up Calls med den fantastiska Sven-Alex Trygg. Vi pratar manlig psykisk hälsa, lycka och manlighet. För dig som vill lyssna kan du göra det…
Jag har varit med i podden Wake-Up Calls med den fantastiska Sven-Alex Trygg. Vi pratar manlig psykisk hälsa, lycka och manlighet. För dig som vill lyssna kan du göra det här.
Kommentarer inaktiverade för Slösa inte bort din talang
Förra veckan blev det inget inlägg. Jag har skrivit klart en förstudie kring utveckling av Lärcentrum på uppdrag av Region Blekinge. För en del låter det föga upphetsande, men det…
Förra veckan blev det inget inlägg. Jag har skrivit klart en förstudie kring utveckling av Lärcentrum på uppdrag av Region Blekinge. För en del låter det föga upphetsande, men det har varit riktigt roligt. Så mycket engagemang och vilja att dela med sig är det sällan jag stött på.
Mitt i skrivandet dök också min bok upp, förlaget hade gjort den första sättningen och mailade nu över den till mig för att se hur jag gillade omslag, göra korrigeringar i texten mm. Så när väl skrivandet var klart slängdes jag in i ytterligare en genomgång av boken. Det är nog 25:e gången jag läser den nu. 🙂
Snart kommer den!! 🙂
Det här med att ge ut en bok är oerhört lärorikt. Det är så mycket jag inte vet om styckesindelningar, överanvändande av ord osv. som jag i det här har lärt mig massor om. Vilket gör att jag kan ha med mig det i nästa bok, redan från början. Eller åtminstone 25 % in, för den nästa är väl skriven ungefär så långt. 🙂
En av de saker jag funderat på de senaste dagarna handlar om talang. Min talang sitter i fantasin. Förmågan att snabbt kunna skapa en berättelse i mitt huvud och få ner den på papper. Att få den att följa en storyline som håller och med en tydlighet i att föra berättelsen framåt. Det senare är troligen inte medfött, utan utvecklat av filmmanusskrivande.
Min talang är inte språket. Mina meningar sveper inte iväg dig i en våg med känslor. De är inte poetiska metaforer som får dina läppar att dallra eller skrattrynkorna att fördjupas. Det kanske kan bli så en dag, men det kommer inte naturligt. Däremot har jag ett par vänner som har ett skriftspråk så vackert att flera nobelpristagare skulle avundas. Där jag fått äran att läsa.
Problemet är att det aldrig blir en helhet, varje mening måste vägas till perfektion och då blir det omöjligt att få ihop en hel roman. Och det är synd. Det är till och med på gränsen till ett brott att förvägra mänskligheten del av den genialitet de bär på. Tänk om Astrid Lindgren, Ernest Hemingway eller Haruki Murakami aldrig fick ihop ett helt verk? Om alla de fantastiska böcker som skrivits, alla fantastiska historier, aldrig hade nått oss? Här sitter människor med all deras potential och vi får kanske aldrig ta del av det.
Jag skriver det här med kärlek. För jag vill verkligen se de här personerna ta steget, för de är så bra på det de gör. Vi är här på jorden för att bidra med något. Vi har alla fått talanger som kan göra den här världen bättre och vackrare. Det är först när vi verkligen tar de talangerna på allvar och börjar bidra med dem till världen som vi kan hitta en meningsfullhet i allt vi gör. Vilka talanger har du och låter du dem bidra till att göra världen bättre?
Min bok är på gång, jag hoppas att den går i tryck inom någon vecka! Det kommer inom kort upp ett beställningsformulär så att du kan förboka ditt exemplar till ett specialpris! 🙂
Jag gick förbi en busshållplats på väg till jobbet idag. I den fanns stora reklamskyltar med budskapen ”Hejdå stöldligor” och ”Inga terrorister på våra gator”. Avsändare i det här fallet…
Jag gick förbi en busshållplats på väg till jobbet idag. I den fanns stora reklamskyltar med budskapen ”Hejdå stöldligor” och ”Inga terrorister på våra gator”. Avsändare i det här fallet var Moderaterna, men det kunde lika gärna varit något av de andra partierna.
Det här fick mig att fundera, när fasen blev vi så rädda? För den här typen av budskap sänder ut signalen att det här är vanligt förekommande. Nu ser ju inte Moderaterna ut att göra något bra val, så kanske inte denna skrämselpropaganda fungerar. Fast vi hör samma retorik från flera av de andra partierna.
Rädsla är en stark drivkraft i oss människor. Den har historiskt sett haft en biologisk viktig funktion för vår överlevnad. Fast idag upplever jag att våra rädslor till stor del är hjärnspöken som ställer till det. Vi behöver inte ständigt vara på vakt för att bli påhoppade av en sabeltandad tiger eller en fientlig stam. Istället går vi runt och är rädda för saker som rent statistiskt är relativt liten sannolikhet för att vi ska utsättas för.
2017 uppskattas det att 1,8 % av hushållen drabbades av inbrott. Ett brott som i sig är väldigt integritetskränkande och jobbigt. Samtidigt betyder det, att om inbrotten fördelades jämt över alla hushåll så är det med den statistiken sannolikt att du drabbas mer sällan än vart femtionde år. Bostadsinbrotten 2018 minskade dessutom med 24 % enligt BRÅ. Så det kan röra sig om 60 år istället. 🙂
Personligen kan jag tycka det är lite dumt att gå runt och oroa sig över något som statistiskt sett drabbar mig vart femtionde eller sextionde år. Naturligtvis ska man ju inte utsätta sig för onödiga risker, men jag upplever rädslan i vårt samhälle är större än sannolikheten för att drabbas.
Detsamma gäller terrorism. Det finns väl ingen, förutom en terrorist, som vill att de ska finnas på våra gator? Fast hur stor är egentligen sannolikheten att vi ska hamna i en sådan situation? En amerikansk analys (som varit mer utsatta för terrorism än oss) visar på att mellan 1975 och 2016 var det 1/3.200.000 (Kul att få referera till en sådan fin webbadress… 🙂 ) att du som amerikan skulle dö i en terrorattack. Det här inkluderar terrorattacken i New York 2001. Jämför det med chansen 1/88 att du begår självmord. Eller 1/8900 att du dör av solsting…
För mig känns det som att rädslan startade efter terrorattentaten mot World Trade Center. Någonstans där förändrades tonläget i samhället, retoriken hos politiken ändrades och vi blev rädda för det vi statistiskt sett inte ska behöva vara rädda för. Till den grad att vi faktiskt idag ser det som självklara kampanjer i ett EU-val.
Ett samhälle som är byggt på rädsla är inget bra samhälle. Det skapar bara mer rädsla. Som i sin tur skapar mer rädsla. Så att vi kapslar in oss och slutar leva. Där vi blir rädda för det okända och slutar utvecklas. Vi försöker kontrollera det okontrollerbara. Vi tappar samhörighet med varandra och allt detta är förödande för vårt samhälles välmående. Allt det som terroristerna ville med sin attack har infriats. De har ökat vår rädsla och minskat vår frihet. Vi har valt presidenter som är tokiga och fått helt skeva perspektiv.
Jag är helt säker på, utan att ha något belägg för det i siffror, att den rädsla vårt samhälle präglas av idag är en avgörande faktor för att den psykiska ohälsan ökar. Det gör mig ledsen, för det är svårt att förhålla sig till. För att den skördar många fler offer än terrorismen. Och för att den präglar även mig. Jag hatar att vara rädd för något jag inte ska behöva vara rädd för. Jag avskyr att vi tar beslut baserade på rädsla, som gör att vi mår sämre. Ge mig en enda politiker som bygger sin retorik och värld på något annat än rädsla, då ska jag på allvar fundera på att rösta igen…
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Jag har inte mer emot Moderaterna än något annat parti… Jag är helt politiskt obunden och sympatiserar överhuvudtaget inte med något av dagens partier. Det var bara så att just den reklamen fick mig att fundera över det som blev till det här inlägget. 🙂 DS.
“Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” -Albert Einstein Jag brukar ofta säga att nyckeln till lycka är framgångsrika rutiner. Vi…
“Definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” -Albert Einstein
Jag brukar ofta säga att nyckeln till lycka är framgångsrika rutiner. Vi behöver ha en struktur och rutin i livet som får oss att må bra och inte tvärtom. Framförallt att vi mår långsiktigt bra av rutinen, även om den i stunden kan te sig tråkig. Så kan vi krydda livet med det som är lite mer kortsiktigt.
Fast sedan har vi alla de tillfällen där vad som har varit framgångsrika rutiner nu har spelat ut sin roll. När vi med en dåres envishet fortsätter, för det har funkat förr, men de önskade resultaten uteblir. Det här gäller både i det privata som i näringslivet. Hur många företag har vi inte sett som hållit fast vid sin tidigare framgångsrika strategi, för att i nästa stund gå under för att omvärlden förändrats.
Kodak är ett klassiskt exempel. De var världens främsta kamerafilmstillverkare. Ironiskt nog var det också en av deras anställda som anses ha uppfunnit den första digitalkameran. Kodak fortsatte ihärdigt med sin filmtillverkning och blev omkörda av just digitalkameran.
Svenska Facit är ett annat gammalt klassiskt exempel. Som var världsledande på räknesnurror och mekaniska räknare. Fast de höll fast vid det som en gång gav dem framgång, trots att de små digitala miniräknarna kom.
Handeln står i den utmaningen nu. Följ med i utvecklingen, eller fortsätt med traditionella strategier och gå under. Massor av andra branscher omvandlas och de som fortsätter göra det de alltid gjort tappar sin framgång.
På samma sätt kan vi ramla in i denna fällan på det personliga planet. Du går till gymmet för att köra samma övningar och repetitioner du alltid gjort. Men kroppen har vant sig. Du kör samma gamla kärleksakt med frun som du gjort i tjugo år. Ni kan göra det i sömnen, men det är en rutin som sedan länge slutat leda er till det ni en gång tyckte var fantastiskt. Eller du har fastnat i ett jobb som du gjort på samma sätt i många år och det kommer in en yngre kollega som med modern teknik gör ditt jobb tre gånger bättre.
Vi behöver skapa en vana att våga förändra våra vanor!
Ja, vi behöver skapa framgångsrika rutiner för att må bra och för att göra resultat. Fast minst lika viktigt är att stanna upp och reflektera, leder mina rutiner mig fortfarande åt det håll jag vill? För att göra det behöver vi ibland byta perspektiv. Ibland bara mentalt, men också fysiskt. Sitter du på samma kontorsstol som du gjort i tio år, kommer din hjärna falla in i samma tankemönster. Ligger du på vänster sida om din partner i sängen varje natt, kommer ni antagligen vara väldigt trygga hos varandra, men högst uttråkade.
Jag har reflekterat mycket över mina egna rutiner den senaste tiden. Jag behöver göra vissa saker annorlunda. Exakt vad vet jag inte, hade vi vetat det hade framgång kommit enkelt. Nej, ibland får vi helt enkelt testa oss fram, våga vara innovativa. Enda sättet för att våga bryta med gamla rutiner handlar om att utmana sig själv eller sin verksamhet. Det handlar om att vara modig nog att förändra något som fungerat, till något vi inte har en aning om det fungerar.
De företag och personer som når riktigt långt, det är de som i sina system och rutiner bygger in ständig förbättring och utveckling. De som klarar av att bygga in nyfikenhet och ifrågasättande i sitt system kommer ta en hel del risker, men de ökar förutsättningarna för att leva livet fullt ut!
Har du eller ni fastnat? Byt perspektiv! Gör något annorlunda! Ibland något helt nytt, vid andra tillfällen små förändringar! Och är det i sänghalmen, se till att din partner är med på det hela innan du går fullständigt bananas! 😀
Jag slog på min TV häromdagen och The Truman Show visades. Det blev en påminnelse om att skriva ett inlägg som jag haft i skallen länge. 🙂 Ni känner alla…
Jag slog på min TV häromdagen och The Truman Show visades. Det blev en påminnelse om att skriva ett inlägg som jag haft i skallen länge. 🙂
Ni känner alla till filmen. Truman, spelad av Jim Carrey, lever sitt liv i en fiktiv värld, fast han vet inte om det. Alla runtomkring honom är skådespelare och han följs dygnet runt av 5000 kameror. Under många år är allt frid och fröjd, tills Truman en dag börjar fatta misstankar om att något är fel.
Det finns något som kallas Truman Show-vanföreställningen eller Truman-syndromet. Det är ingen medicinsk term, men den går ut på att personen tror att deras liv är en del av en föreställning eller att de är huvudpersoner i en dokusåpa. Precis som Truman faktiskt var.
Hur många av oss har inte någon gång tänkt att vi är som Truman? Jag vet åtminstone att det är fler i min omgivning som reflekterat över detta, så jag kan inte vara en ensam galning! 😀 Där vi någon gång tänkt att kanske är jag stjärnan i en gigantisk produktion.
När jag var liten, och försökte förstå världen, tänkte jag ofta att vi alla vara del av en jättes drömmar. Att vi var som Lilleputtarna i Gullivers resor, fast styrda av jättens drömmar. Och så tänkte jag att jättarna var i sin tur del av en ännu större jättes dröm. 🙂 Det kanske t.o.m. var rundgång i systemet, så den största jätten var en Lilleputt i den minstas dröm. Allting var sammankopplat på något konstigt sätt (det finns för övrigt ett fantastiskt intro till ett Simpsons-avsnitt med en liknande tanke).
Genom hela mitt liv har ibland tanken om att var världens centrum kommit då och då. Aldrig att jag verkligen trott det på riktigt, men ibland inträffar händelser som gör att funderingarna kommer. Små tillfälligheter som känns som mer än tillfälligheter. Ännu mer i dagens samhälle när våra stora aktörer inom den digitala branschen är exceptionellt bra på att styra annonser och snappa upp våra intressen. Då kommer ibland tanken på Truman. 🙂
Fast det tar inte många sekunder innan jag inser, att vem fasen skulle vilja följa mitt liv på TV? 😀 Det är ju så odramatiskt så att även huvudpersonen ibland är uttråkad! 🙂 Mitt liv är fantastiskt och det är ständigt roligt att ha min hjärna. Fast med erfarenhet av att skriva filmmanus, vet jag att i filmens värld måste du visa allt visuellt. Det finns ingen filmkamera som lyckas fånga mina tankar. 🙂 Vilket leder till usel TV, för det är inte alltid mycket action! Den kanalen som skulle följt mitt liv hade varit i konkurs för länge sen!
Det finns faktiskt en bra poäng i att ibland tänka sig som om man vore Truman. Jag förespråkar ju inte att du på riktigt tror det, men vi kan vinna en sak genom att leka med tanken. För om vi ibland reflekterade över om att allt vi gjorde sågs av andra, då skulle vi också behöva vara mer genuina och transparenta, även när ingen ”ser”. Vi skulle bli bättre på att leva som vi lär. Jag tror aldrig vi lyckas med att fullt ut leva som vi lär. Vi är alla hycklare på ett eller annat sätt, men vi skulle kunna bli klart mycket bättre som människor. Det skulle kanske leda till att de som inte vågade vara sig själva i offentliga miljöer faktiskt vågar ta steget. Och tvärtom, de som säger sig stå för vissa ideal offentligt, skulle kanske reflektera mer om de faktiskt lever efter de idealen i det slutna rummet.
Jag vet inte hur det är med dig, men lek med tanken att du var Truman för en dag. Lever du ditt liv helt genuint utifrån dina egna värderingar eller finns det saker som sker i det dolda som du inte borde göra? Eller som du borde vara så stolt över att du klev ut i ljuset med det?
