Som jag tidigare nämnt, så läste jag för ett tag sedan ut boken Presence. En bok om morgondagens ledarskap där ett högre syfte är det som leder oss. Den har…
Som jag tidigare nämnt, så läste jag för ett tag sedan ut boken Presence. En bok om morgondagens ledarskap där ett högre syfte är det som leder oss. Den har satt sig rätt starkt hos mig, för den söker sig bort från alla nya hajpade ledarskapsfilosofier som ständigt dyker upp. En av de saker som satt sig allra hårdast är en av författarnas deviser. Han hade slutat lyssna på alla dessa nya idéer som kom fram om ledarskap på olika sätt. Istället så tänkte han att de visdomar som hade överlevt hundratals eller tusentals år, där måste finnas något i dem, för annars hade de inte levt kvar. Tidens gång hade testat dem helt enkelt, de som inte höll hör vi aldrig om numera. Jag tycker det är något av det klokaste jag har läst faktiskt. Vi människor är inte speciellt annorlunda än för 3 000 år sedan, våra grundläggande behov är precis de samma som då. Att leda människor, organisationer eller sig själv skiljer sig inte så mycket åt idag som det gjorde då.
För mig har det återskapat ett intresse att börja studera historiska filosofer, religioner och ledare. För även om jag har läst en del, så har jag mycket kvar att lära. Många av nycklarna till ett lyckligt liv och ett framgångsrikt ledarskap har vi haft med oss genom årtusenden. Numera packas de bara om av sådana som mig, konsulter som vill få sin del av kakan. Problemet är att många av oss bara packar om redan ompackade teorier. Vi packar om så ofta för att det ska se nytt ut, att vi till slut tappat själva poängen. För mig är dessutom ett bra ledarskap inte speciellt svårt i teorin, det svåra är att leva upp till det. Vi behöver bli duktigare på att agera det som vi redan vet. Som med mina texter kring lycka, det mesta av det jag säger vet ni innerst inne redan om, det svåra är att förändra för att faktiskt leva efter det ni egentligen vet. Som att byta jobb, inte äta kanelbullen eller att spendera mer tid med familjen. Möjligen att jag paketerat det annorlunda, men ni vet allt det här redan.
Igår började jag studera lite kring Buddhismen. En religion som jag vet väldigt lite om, men som det säkerligen finns en del visdom i som jag kan lära mig av. Meditation är ju en sådan sak som jag redan använder. I alla fall, jag fastnade i att allt är ett lidande, det är en av Buddhismens grundfilosofi. Och att när vi kan få lidandet att slockna har vi nått den högsta nivån, Nirvana. Lidandet kommer ifrån vårt begär, att så fort vi har något så vill vi snart ha mer, eller något annat (jag kan ju totalt ha misstolkat det här, som en ödmjuk oinvigd…) Inser ju snabbt att det här går ihop med mina tankar om rockstjärnelyckan som vi kommer prata mer om, men som berördes i detta nödiga inlägg… 🙂 För den typen av lycka går ut på att vi ständigt vill ha mer, en ekvation som är omöjlig att leva upp till och därför slutar i lidande. Efter att ha tittat lite på intervjuer med mästaren Sheng Yen, så inser jag att tankarna kring lidandet och lycka ligger väldigt när de jag skriver om här. Jag ska lägga ett par klipp framöver och göra kopplingar med mina tankar. Det blir alldeles för långt inlägg idag ändå! 😀
Kopplar vi in framgångscoachen Tony Robbins tankar blir det alltmer spännande. Han hävdar att alla handlingar vi gör i våra liv går ut på en av två saker:
- Undvika lidande
- Uppleva njutning
Allt du gör, alla handlingar, går ut på de här två sakerna. Det finns nivåer av det här, exempelvis så kan ett hårt intervallpass i backe i stunden verkligen vara ett lidande. Ändå har vi valt att göra det, men det är för att vi vet att det långsiktigt ger oss njutning. Eller som att föda barn, det är ett lidande i stunden som vi har kalkylerat med (annars hade ingen skaffat mer än ett…), men det ger oss njutning av att få ha en familj. Ibland spelar vårt undermedvetna in, vi vet inte själva varför vi gör saker, men det är antagligen ett skydd för att undvika lidande. Jag har träffat ungdomar som har fått en arbetsintervju, men inte gått dit. För att de är så rädda för att få ett nej, känna sig oönskade. Har man växt upp i en sådan miljö där man känt sig oönskad, så kan den rädslan ta över. Vi har alla system på detta som på olika sätt är logiska eller helt ologiska. Jag tänkte på det igår, min lillasyster har en enorm ormfobi, det gör att hon undviker många situationer där det skulle kunna finnas en tusendels chans att hon stötte på en orm. Trots att hon kanske verkligen hade upplevt njutning så väljer hon istället att undvika lidandet. Jag har samma problem på andra plan som jag får jobba med. Relationer exempelvis, där jag i jobbiga stunder stängt av mina känslor för att skydda mig från lidandet. I stunden verkar det helt logiskt, men det gör ju att den jag har en relation med upplever en distans, som leder till större distans. Vilket till slut leder till att två människor lever i en relation, där båda har stängt av sina känslor för att skydda sig, men som egentligen aldrig hade behövt vara ett problem om jag aldrig stängde av från första början, utan tog det kortsiktiga lidandet, för att få något större tillbaka.
Lägger vi in ytterligare en aspekt i det hela, människors riskbenägenhet, så vill jag påstå att vi som människor överlag gör mycket för att undvika lidande. Det har gjorts forskning på människors vilja att ta risk, väldigt enkla exempel, som visar på hur ovilliga vi är att utsätta oss för lidande. Exempelvis så väljer vi hellre 50 kronor säkra i handen framför alternativet att ha 50 % chans att få 100 kronor, men med lika stor risk att få noll. Och här finns ännu konstigare exempel där vi skulle välja att betala 26 kronor för ett 50 kronors presentkort, men bara 16 kronor för ett lotteri som kan ge dig ett presentkort på antingen 50 kronor eller 100 kronor. Vi hatar verkligen risk i våra liv, till det priset att vi är villiga att undvika det trots att det är ologiskt ur ett matematiskt synsätt. Det är, enligt mig, för att vi vill undvika lidandet. Vår känsla av förlust, som skapar lidande, är så starkt inbyggd i oss att det ibland styr våra liv totalt. Risk innebär ju också osäkerhet, igenkänningsfaktorn spelar åter sin roll. Jag såg nyss dessutom en TED-föreläsning som handlade om att vi dessutom har mycket lättare att gå från att tycka något är bra till att det är dåligt, än tvärtom.
Vi tror ofta att vi är rationella varelser, men det är vi inte, vi är känslostyrda varelser. På gott och ont… För känslorna spelar oss ett spratt, de tar överhanden och får oss att agera på sätt som inte långsiktigt gynnar oss. Sedan kan vi ofta i efterhand försöka använda logik och rationellt tänkande för att övertyga oss om att det vi gjorde var rätt. Som att jag ibland äter en kanelbulle när inget annat finns, för att jag en gång har hört att det är bättre att äta en sådan än att inte äta alls. Egentligen var jag ju bara j-vligt sugen på en bulle!!! 😀
Är livet ett stort jäkla lidande som Buddhismen säger? Ja, det kan det vara om vi inte är medvetna om oss själva, att våra beslut går ut på att undvika lidandet (men kanske skapar ett större i slutändan) eller att uppleva njutning. Speciellt om man misstolkar orden att leva i nuet. För då kan du ju käka bara kanelbullar och dricka pepsi hela tiden, för det finns inget annat än nu. Och det finns inget annat än nuet, det håller jag med om, men det kommer ett nu i morgon också!! 😀 Kan vi göra oss fria från våra begär? Ja, till viss del, men för mig handlar begär också om nyfikenhet, att vilja utvecklas. Det får jag nog kolla djupare på, för jag antar att Buddhismen har tankar kring det med.
En fråga jag ofta ställer till mig själv är, vad kan jag göra idag så att jag får det lite bättre imorgon? Gör jag saker som jag långsiktigt mår bra av, så mår jag oftast kortsiktigt bra av det med. Kanelbullen gör oftast inte att jag får det bättre imorgon, men ibland kan den faktiskt göra det. Samtidigt som vi ständigt måste påminna oss om att vara här och nu. Det är sådana här svåra dilemman som dagens ledarskapsfilosofier sällan adresserar, men som var frågor som diskuterades flitigt förr. Och enligt mig blir vi allt sämre på att förstå balansen mellan de båda, nuet och morgondagen. Vi är antingen helt uppslukade av det ena eller det andra. Vilken är du i mest, morgondagen eller nuet? Vilka saker gör du idag för att undvika lidande imorgon? Vilka saker gör du idag för att uppleva njutning imorgon? Vilka saker gör du idag för att uppleva njutning i nuet? Och vilka saker gör du för att undvika lidande i nuet? Och går de alla ihop?
Inser när jag skriver det här att det är dags att utveckla en fyrfältare, för att förklara tydligare vad jag menar. Så jag återkommer en annan dag med mer tankar om lidandet och njutningen! 🙂 Skulle du vilja känna en stunds njutning i nuet så är du varmt välkommen att gilla eller dela mig på Facebook och Instagram, så fort du trycker en tumme upp eller ett hjärta så kommer det kännas bra! Jag lovar! 😉
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
1 kommentar till Är livet ett lidande?
