Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Kategori: Mening

Jobb och uppdrag sökes

Mitt uppdrag som projektledare och rapportskrivare för att se hur vi kan bredda arbetsmarknaden för unga i Blekinge närmar sig sitt slut. Kanske att det förlängs med en månad eller…

Marcus Cato Happy

Mitt uppdrag som projektledare och rapportskrivare för att se hur vi kan bredda arbetsmarknaden för unga i Blekinge närmar sig sitt slut. Kanske att det förlängs med en månad eller två för att sprida det jag kommit fram till, men jag har ingen garanti för det just nu. Därför får jag utgå från att jag efter nästa vecka står utan jobb och bara har mitt företagande att förlita mig på. Och uppdragen är ännu inte på den nivån, att jag kan leva fullt ut på det. När dessutom sommaren nalkas går all verksamhet ner, från midsommar till skolstart brukar det vara stiltje i föreläsnings- och konsultvärlden. Av den anledningen behöver jag din hjälp.

Har du eller någon du känner till behov av mig, antingen som anställd eller genom mitt företag, hör av dig! Det kan vara ett sommarjobb, en längre eller kortare anställning på deltid, ett uppdrag som konsult, en föreläsning, en workshopledare, vikarierande chef eller ett projekt som ska skrivas. Ja, egentligen vad som helst. Jag är öppen för det mesta just nu och kan jobba både kväll eller helg om så behövs.

Eftersom jag har en blandad erfarenhet länkar jag till min profil på LinkedIn och du kan också läsa mer om mig här. Eller vilka tjänster jag kan erbjuda här. Referenser kan naturligtvis lämnas och jag kan definiera mer noggrant vad jag kan bidra med på förfrågan. Oavsett uppdrag får ni en driven och intresserad person som brinner för människors välmående och utveckling.

Och för att krydda det lite för dig som hjälper mig ger jag 500 SEK i presentkort (var får du välja) till dig/er som skapar kontakter som leder till ett faktiskt uppdrag eller anställning. 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

 

 

Kommentarer inaktiverade för Jobb och uppdrag sökes

Skapa rätt omgivning

Vi mår bättre av vackra miljöer och vi mår absolut bättre av vackra människor. Då pratar jag inte om vackra på utsidan, utan på insidan. Människor som vill dig väl…

omgivning lycka

Vi mår bättre av vackra miljöer och vi mår absolut bättre av vackra människor. Då pratar jag inte om vackra på utsidan, utan på insidan. Människor som vill dig väl och vill lyfta dig! Vilka människor du umgås med kommer ha stor betydelse för din lycka!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Jobbet är ditt

Kommentarer inaktiverade för Skapa rätt omgivning

Felet med att vara lycklig

Jag har suttit och funderat en del på hur vi använder språket. Kring lycka finns det ett par uttryck som är inpräntade i oss, men som enligt mig inte är…

Att vara lycklig

Jag har suttit och funderat en del på hur vi använder språket. Kring lycka finns det ett par uttryck som är inpräntade i oss, men som enligt mig inte är konstruktiva. Det kan ses som en petitess, men hur vi använder ord och uttryck har väldigt stor betydelse för vårt tankesätt. Vi kommer strax in på det.

Det första problemet ligger i det rubriken antyder, att vara lycklig. Forskningen visar att lycka inte är så mycket ett varande, utan ett görande. Att bara vara, är också ett görande. Ett medvetet val, som kan bidra till lyckan. Det krävs någon form av aktivering av oss själva, vår tanke eller kropp, för att uppleva lycka. Att vara lycklig är ett uttryck som riskerar att passivisera. Det är ett tillstånd som är en ständig process att jobba på, det är en del av lyckan att göra det. Att vara lycklig riskerar snabbt att förändras till att ha varit lycklig om vi inte förstår detta.

Det andra uttrycket, eller det är ofta en fråga, är -Vad gör dig lycklig? Nu kan det verka som det är en perfekt fråga eftersom jag just skrivit att lycka är ett görande. Fast den frågan tenderar oftare att bli en extern fråga, alltså vad utanför dig själv gör dig lycklig. Dina barn, din Porsche eller en klapp på axeln. En bättre fråga är -Hur gör du dig lycklig? 🙂 Då fångar vi essensen i att din lycka skapas internt, i en ständig process som aldrig tar slut.

Jag var under många år den där passiva. Att vara lycklig var ett påhitt, men att vara olycklig var min roll och det var inte mitt fel att det var så. Som om jag fått frågan om vad som gör mig lycklig antagligen inte hade kunnat svara, men hade jag gjort det hade det varit med något externt, troligen att någon älskade mig. Vilket jag upplevde att ingen gjorde (föräldrarna räknas aldrig… 😀 ) och då kunde jag inte vara lycklig. Idag har jag fattat att lycka är ett görande, även om det är först sista månaden som jag fått det tydligt för mig. Jag har haft en fras med mig i huvudet sedan jag började förändra mitt liv och det är: ”Bara för att du är lat idag, innebär det inte att du behöver det imorgon.” Jag vet inte var jag fått den ifrån, eller om jag skapat den själv. Däremot är den en bra påminnelse om vår makt över våra egna liv och vårt behov av att ständigt jobba på lyckoprocessen.

Så dagens fråga är, hur gör du dig lycklig?

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

PS. Bara fem biljetter kvar till föreläsningen i Osby 26 april. Köp de sista här! DS.

 

Kommentarer inaktiverade för Felet med att vara lycklig

Porren, rockstjärnelyckans mästare

Jag har länge haft planen att skriva om porrens negativa inverkan på vår lycka och vår värld. Det kommer ett längre mer personligt inlägg om det under året. Jag behöver…

Jag har länge haft planen att skriva om porrens negativa inverkan på vår lycka och vår värld. Det kommer ett längre mer personligt inlägg om det under året. Jag behöver hitta rätt ingång på det, för det är ett ämne med så många lager och komplexitet. Det enklaste svaret är, att om du vill bli lycklig bör du undvika porren. Det jag brukar tala om, att ha ett inre och yttre syfte med det vi gör. Att det bästa för lyckan är att göra saker du mår bra av och som också bidrar till en bättre värld. Här är det samma princip fast att undvika ett beteende istället.

Innan jag själv angriper ämnet delar jag ett bra Ted Talks med en pastor, Jason Mahr, som berättar om sin resa ur sitt porrberoende och vad det bakomliggande problemet kan vara.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Porren, rockstjärnelyckans mästare

De små, små stegen

Jag har under påskhelgen använt mina studier som hälsopsykologi som en ursäkt för att smyga undan familjen en stund och få lite tid för mig själv. Jag älskar min familj…

små steg lycka

Jag har under påskhelgen använt mina studier som hälsopsykologi som en ursäkt för att smyga undan familjen en stund och få lite tid för mig själv. Jag älskar min familj över allt annat, men mitt introverta klarar inte 24/7 (familjens interna påskskämt… 😀 ) med 10 andra personer instängda i en stuga där nästan alla spenderar all tid på 15-20 kvm i vardagsrummet. Vädret tillät inte alla de roliga aktiviteter som var planerade, istället fick vi trängas på liten yta. Vilket gjorde att jag fick smyga undan ibland för att kunna orka med. Kapitlen jag läste handlade om orsaker till att inte träna och de tre vanligaste orsakerna är:

  1. Brist på tid
  2. Brist på energi
  3. Brist på motivation

Alla tre har jag själv använt genom livet. Alla tre ligger inom vår egen kontroll. För studier har visat att det där med brist på tid är en extremt modifierad sanning. För det fanns tid till att följa TV-serier, spela datorspel mm. Och träning behöver inte ta många minuter alls. Det här ledde vidare till en diskussion med en vän om förändring och den fråga jag ställer mig oftast av allt, hur skapar vi förändring på riktigt? För det här är inte bara ett träningsfenomen. Vi har massor av ursäkter för en massa saker vi borde förändra. Allt från beroenden till olika beteenden. Hur skapar vi förändring på riktigt?

Jag har skrivit om det här innan och det kommer alltid med i mina föreläsningar. Jag blir alltmer övertygad om att det på personlig nivå är så, vi måste uppleva kontroll och det innebär att kropp, tanke och känsla måste finnas med i förändringen. För att de tre delarna alla ska hänga med, handlar det om små, små steg. Bygga små, små framgångar.

När jag var som allra störst och som mest otränad kunde jag inte springa 2 km. Golfen gjorde att jag fixade att gå hyfsat långt, men springa gick inte. Normalt sett hade jag valt en av två vägar:

  1. Aldrig försökt springa, för att det var pinsamt att bara kunna springa 1,5 km och sagt att jag är en sådan som inte springer.
  2. Pressat mig 5 km för det är åtminstone inte pinsamt, men kroppen och känslan hade varit sådan att jag aldrig skulle vilja ta ett löpsteg igen. Vilket hade lett till att nästa gång jag skulle springa hade min hjärna och min kropp gjort motstånd. Jag hade gett upp! Också känt som det misslyckade nyårslöfte-syndromet.

Boken tar upp träning, eftersom den är fokuserad på motionspsykologi. En klar majoritet väljer strategi 1. De flesta i västvärlden är alldeles för fysiskt inaktiva. De som väljer strategi 2 räknar jag med är drygt 50 % av övriga. För forskningen visar att det är så många som har slutat träna efter sex månader. Resten är de som antagligen valt väg 3… Och de har goda förutsättningar för att lyckas med att fortsätta vara fysiskt aktiva resten av livet.

Båda strategierna hade jag använt många gånger tidigare, med samma resultat, att jag hamnade på soffan efter ett tag. Istället valde jag denna gång den tredje vägen, de små framstegen. Jag slutade bry mig om vad andra tycker och vad vårt samhälle definierar som en acceptabel sträcka att kunna springa. Jag sprang 1,5 km. Jag hade kunnat springa längre tidigare i livet, men nu var det stopp där. Sedan blev det 1,6… 1,7… 1,8… 100 meter mer var ändå 7-8 % längre än förra gången. På vilka områden skulle man inte ta en sådan utvecklingskurva? Efter ett år sprang jag en mil, efter 2-3 år genomförde jag Göteborgsvarvet på under två timmar. Det är ofta den prestationen vi själva lyfter upp eller som lyfts fram i sociala medier. Min största prestation var att jag valde den tredje vägen, att jag tog de små, små utvecklingsstegen.

Vårt samhälle är byggt på snabba förändringar. Vi har tappat vårt tålamod och i det också vårt förnuft. Vi bantar, vi tar piller, vi tar alla genvägar vi kan. För att ramla tillbaka. Eller så börjar vi med jättekliv för att skapa förändring och orkar inte hålla i. Vi sitter där igen med cigaretten, chokladbiten eller de fina löparskorna som fick två rundor. Eller så börjar vi aldrig för att vi har misslyckats så många gånger, eller inser att vi kan inte leva upp till samhällets eller sociala mediers norm om vad som är bra nog. Jag bidrar till den normen. Det finns inget jag lägger ut så mycket i händelseflödet på Instagram, som när jag tränar. Min tanke har varit att försöka inspirera, för att jag gjort min resa, men den ser inte alla som ser den bilden. De vet inte att jag var den som inte orkade någonting, som hade alla typer av beroenden och som inte rörde mig mer än när jag spelade golf. Min resa är en liten fjutt mot många andras. Vi idoliserar framgångsrika människor, vi vill bli som dem, vi beundrar och vill nå dit de är. Problemet är, att vi förstår inte det som ligger bakom. Tony Robbins säger det bäst ”People are rewarded in public, what they practiced for years in private.”. Oavsett område, om det är träning, företagsledare, lycka eller idrott. Människor som når framgång har arbetat hårt för att komma dit de är. Det vi ser är belöningen av åratals av hårt arbete. Där de lagt sin själ på att bli bra på något, men där ingen belönat dem för det. Det här ser jag hela tiden och hör berättelser om. Inom idrotten försvinner extremt många fantastiska talanger, för de var inte villiga att göra jobbet. De trodde de skulle kunna leva på sin talang. Det var istället den med mindre talang som lyckas, för hen var tvungen att driva på och ständigt förbättra sig. Problemet är att vi får aldrig se det jobbet, vi får bara se var de är idag. Vilket gör att vi inte förstår, att det som gjort att de lyckats är att de gjort små, små framsteg under lång tid. Inom idrotten kanske redan från när de var 3-4 år gamla.

Finns det något jag vill bidra med i denna värld är det förståelsen för detta. För det här är grunden till den mesta av våra förändringar, om de ska bli varaktiga. Det finns några undantag, där det kan behövas ta lite större steg, exempelvis drogmissbruk. Fast även där kan det ju vara rent livsfarlig att sluta rakt av, för kroppen fixar inte det. Det här är egentligen samma fenomen som med träning, fast åt andra hållet. Kroppen fixar inte milen om den inte sprungit på tolv år, den gör det en gång, men den kommer signalera att den aldrig mer vill göra det nästa gång du funderar på det.

Det finns kloka ordspråk kring detta, för det här är inget nytt påfund:

  • Hur äter du en elefant? En bit i taget.
  • En resa på tusen mil måste börja med ett enda steg.
  • Varje bok som skrivits har gjort det bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening, kapitel för kapitel. (Den kom jag just på själv, fast det är säkert någon annan smart människa som sagt det innan! 🙂 )

Snälla, snälla du! Nästa gång du funderar på att göra någon typ av livsstilsförändring i ditt liv, ta de små stegen i början. Skit i vad samhällsnormerna säger eller vad alla på sociala medier gör. I mina ögon kommer du vara en hjälte om du tar till dig av detta, för det är det klokaste val du någonsin kommer att göra! Om det är att minska en cigarett om dagen, gå ner ett hekto i veckan eller börja träna fem minuter några gånger varje vecka. Bryt ner det och gör det enkelt att lyckas! Sedan tar du nästa steg när du är stabil på den nivån. Minska en cigarett till eller öka träningen till sex minuter. Ta små steg, ha tålamod! Du kommer tacka dig själv senare!

Just nu tränar jag på de små stegen i mitt skrivande. För några veckor sedan satte jag att jag skulle skriva 15 minuter om dagen varje dag. Sedan öka det successivt med 5 minuter per vecka. Nu är jag uppe i 35. Har jag skrivit alla dagar? Nej, men jag har skrivit många fler än vad jag gjorde tidigare. Och det har lett till att jag precis skrivit de sista orden i min första färdiga roman (den var ju klart påbörjad långt innan återupptagandet av skrivandet, men jag hade tappat rutinen och den bara låg där i väntan på att färdigställas…) . En riktigt författare skulle skratta åt 15 minuter om dagen, men de är bra mycket bättre än inget! Så jag skiter i det och gör det som funkar för mig! Om några månader kanske jag skriver två timmar om dagen, förutsatt att jag kan fortsätta bygga på. Mycket lågt räknat kan jag producera en A4-sida i timmen och på ett år innebär det 730 skrivna sidor. Det motsvarar minst två nya böcker, troligen fler. Skrivna, en bokstav i taget…

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för De små, små stegen

Type on the field below and hit Enter/Return to search