Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Kategori: Mening

Kris och kaos

Den här veckan har jag haft många spännande möten, samtal och påfyllnadstillfällen. Det märkliga är att även om sammanhangen är helt olika, människorna i helt olika faser av livet osv….

kaos

Den här veckan har jag haft många spännande möten, samtal och påfyllnadstillfällen. Det märkliga är att även om sammanhangen är helt olika, människorna i helt olika faser av livet osv. finns det ändå så mycket som är sammankopplat. Denna veckan har flera av samtalen handlat om kaos som en förutsättning för utveckling. Så jag tänkte att det fick bli ett kort inlägg om det ikväll.

Ett av samtalen handlade om kris, att det ofta är först när det krisar som vi tar tag i saker på allvar. När vi slår i botten, det är då vi börjar agera och skapa nödvändiga förändringar. Det gäller både i det privata som i organisationer. Se på TV4 just nu, de har varit väl medveten om sina problem, men det är först när omvärlden börjar sätta press som det uppstår en kris för dem. Vilket gör att de börjar agera. I slutändan kan de komma ut starkare ur det här och faktiskt agera när de borde agera.

I det privata livet kan det vara en sjukdom, en relation som brister, vi blir uppsagda från jobbet eller att någon i vår närhet går bort. Vi befinner oss plötsligt i ett krisläge och precis då är det svårt att se utvecklingen, men den tvingar oss att agera. Personligen anser jag inte att det behöver vara krisläge för att du ska agera och utvecklas, däremot tror jag att vi då och då mår bra av kaos. Att när livet är kaos stannar vi upp, börjar reflektera och plocka fram de delarna av livet som är viktigt. Kaos skapar nya ordningar, vi når nya levels i vårt livsspel.

För mig har kaoset varit både bra och dåligt. Tidigare i livet ville jag ha kaos hela tiden, för jag ansåg att det var ett bra tillstånd att vara i. Vilket gjorde att jag valde att skapa kaos i mitt liv, på destruktiva sätt. Mönster som finns hos en del människor. Människor som du ser åka hiss genom livet, som tycker livet är tråkigt när det är på topp och på självdestruktiva sätt ramlar ner på botten igen. För att sedan kravla sig upp igen. Antagligen några av de mest intressanta människorna som finns är den typen, men de är antagligen också helt omöjliga att leva nära. Numera väljer jag inte att leva i ständigt kaos, utan jag kastar mig ut i det under kontrollerade former, som att säga upp mig från jobbet. Och då och då dyker det upp kaos av sig själv, som mammas bortgång.

Det viktigaste jag lärt mig av livet, det är att när krisen eller kaoset slår till, så vet jag att när jag ser tillbaka på den perioden vet jag att det är då jag lär mig som mest. Vilket gör att hanteringen av situationen redan blir bättre där och då. För har jag en trygghet och vetskap om att de lärdomar jag får i de mörkaste stunderna kommer leda mig till bättre platser på sikt, då är jag redan på rätt väg. Det här är ett fenomen som massor av framgångsrika människor vittnat om. Valet och förmågan att välja det perspektivet gör stor skillnad. Exempelvis kände jag redan dagen efter mammas bortgång att jag lärde mig mer av livet den dagen än vad jag hade gjort på de andra tusentals dagarna tillsammans. Det betyder inte att jag önskar någon någonsin att behöva få de lärdomarna, men livet händer och då är det bättre att lära sig av det. För det gör dig i slutändan till en starkare människa.

Kaos ses ofta som något negativt, men i mina ögon är det ett fantastiskt läge att vara i. Så länge du inte är där för länge och agerar för att komma ur det. Kaos möjliggör utveckling, det skapar styrka och det öppnar möjligheter. Många vänner omkring mig har krisat de senaste året och kommit ur starkare från det. Andra vänner är i krisen och kaosen just nu. Och jag vet att det är starka, kloka individer som kommer hitta sin väg ur det också. Kanske något kantstötta, men med en starkare kärna. Så oavsett om du väljer att gå ut i kaos, eller att du kastas in i det, lyft blicken och förstå att det är nu du utvecklas som mest.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Jobbet är ditt

Kommentarer inaktiverade för Kris och kaos

Optimism är självbedrägeri

Jag funderar över artikeln Optimism -en defekt hjärna. För det första måste det ju vara en jäkla pessimist som hävdar att hjärnan är defekt för att du är optimistisk. 🙂 För…

Optimist defekt hjärna

Jag funderar över artikeln Optimism -en defekt hjärna. För det första måste det ju vara en jäkla pessimist som hävdar att hjärnan är defekt för att du är optimistisk. 🙂 För det andra, är det verkligen en defekt? Jag tycker det låter mer som en superkraft! Skämt åsido, optimism är egentligen fullständigt galet. Det är ju en skyddsmekanism, för hade vi tittat realistiskt på livet hade det varit helt kört. Det hade ju inte gått att leva.

Pessimisten och realisten (ofta brukar det vara samma sak) är ju egentligen de mest förnuftiga. Det är alla andra, vi optimister, glada eller lyckliga människor som är mest fucked up. Ibland tar jag av mig mina lyckoglasögon och väljer att se världen ur ett mer nyktert perspektiv. Jag ser ju ett stort jäkla isberg, så stort att jag snabbt kastar på mig mina lyckoglasögon igen. Hela västvärlden är på väg rätt in i isberget, många ser det, men vi sjunger alla lyckliga sånger fram till vi träffar. Det är lättast så. Vi är bara ett (Jong-)uns från världens undergång. Vi är på så många plan på väg åt fel håll. Det är delvis den ogrundade optimismens fel, för den kan göra oss kollektivt blinda från verkliga problem.

Och tar vi av oss optimistglasögonen för att granska oss själva så är det ju minst lika skrämmande. För det första så är det en på 700 triljoner att jag blev född, då kunde de ju gjort mig lite snyggare, kortare, längre, bredare, smalare… Dessutom går vi runt med en kropp som ner på cellnivå måste fungera för att vi ska leva en sekund till. Realistiskt sett borde det inte vara möjligt att ett system kan vara så synkat. Lägger vi därtill till att det finns 7 miljarder andra i världen som vi inte har någon kontroll över och som beter sig irrationellt. Det finns också miljarder av djur, insekter mm. som kan ta död på oss. Och alla bakterier och virus som finns, för att inte tala om den usla sjukvården vi numera har. Vi borde f-n varit döda för länge sen. Dessutom, om vi ska vara helt ärliga, så, realistiskt, är ju många vi möter fullständiga idioter. Antingen är de för optimistiska eller för pessimistiska… Ibland hade det varit bättre att det väloljade systemet packade ihop, då slapp vi åtminstone möta idioterna.

Nej, det är realisten och pessimisten som är de förnuftiga. Fast… Den kloke realisten inser att optimismen är ett självbedrägeri, men ett viktigt sådant. För den gör att vi faktiskt orkar gå upp varje morgon. Den gör att vi trots alla problem som finns i världen väljer att gå ut och möta den, för att göra den bättre och att tillsammans möta isberget. Den gör att du ser dig själv som ett mirakel, som känner tacksamhet varje sekund för att du lever. Den kloke realisten väljer optimismen, inte för att vara någon naiv molnsvävare, utan för att de andra alternativen inte hade gjort livet eller världen ett dugg bättre. Samtidigt som de är medvetna om att det egentligen är fullkomligt galet att göra det valet.

Var realist, välj optimist! 🙂

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Optimism är självbedrägeri

Lyckliga perspektiv

Som en del av er vet pluggar jag just nu en kurs i psykologi. Häromdagen hade vi ett seminarium där vi skulle diskutera monokulära djupledtrådar. Det fattar ju alla vad…

Hanö

Som en del av er vet pluggar jag just nu en kurs i psykologi. Häromdagen hade vi ett seminarium där vi skulle diskutera monokulära djupledtrådar. Det fattar ju alla vad det är? 😉 Enkelt beskrivet så kan jag väl förklara det som så, om du bara tittar med ett öga tappar du djupseende. Eller om du tittar på ett foto, ett foto är tvådimensionellt, ändå kan vi genom ledtrådar få ett djup i bilden. Exempelvis att en sak delvis skymmer en annan, kan vi bedöma att den finns framför den andra. Eller att saker närmare oss har en större klarhet än något som ligger längre bort. Att saker långt bort ligger längre upp i ett horisontellt perspektiv. Det här är nog så nära jag kommer min systers utbildning i bildpedagogik, för det här är saker som varje konstnär behöver känna till.

Oavsett, vår uppgift var att ladda upp en bild och hitta olika monokulära djupledtrådar. (dagens bild var min bild) Samt att kommentera andras bilder och ge förslag på fler djupledstrådar. Jag kommenterade en bild med skärmflygare och fick mig lite livsvisdom på köpet. Personen som hade laddat upp bilden delade inte min uppfattning om det jag såg hos flygarna och hen hade säkerligen rätt eftersom det fanns en mycket större erfarenhet kring skärmflygning. Jag köpte hens förklaring, eftersom det i det här fallet var rätt uppenbart att jag inte hade samma koll. Det fick mig dock att tänka på perspektiv och erfarenheter.

Det här var ett oskyldigt exempel på hur vi kan se exakt samma bild, men se helt olika saker. Hur våra perspektiv på en bild, en händelse eller världen präglas av våra erfarenheter och de glasögon vi bär med oss. Hur våra tidigare erfarenheter kan påverka perspektivet i mötet med en ny människa eller perspektivet på oss själva. Donald Trumps ständiga tjatande om Fake News är ett exempel. Det är ett sätt att försöka påverka människors perspektiv, att misskreditera media, för köper människor hans perspektiv och inte medias är mycket vunnet. Jag är inget större fan av varken svensk eller amerikansk media, för de har samma agenda, de försöker också påverka våra perspektiv. De vill spegla sin bild av verkligheten och alltför ofta enbart i syfte att öka sin upplaga. Det här är ett helt eget inlägg i sig känner jag, så jag återkommer till det.

För mig är vetskapen om att det finns olika perspektiv på samma bild den viktigaste. Det möjliggör förståelse för andra människor och att andra ser på saker olika än mig. Jag läste en högskolekurs för några år sedan som hette Meningen med livet, den belyste den frågan utifrån filosofi, religion, naturvetenskap, hjärnforskning mm. Olika perspektiv kom fram till helt olika slutsatser. Jag tycker att förmågan att se olika perspektiv är en bristvara i dagens samhälle. Det är i den förmågan klokheten finns, de människor som har förmågan är de som inser komplexiteten inom massor av olika områden. De som enbart hävdar att jag har rätt och du har fel är de som är ute på hal is. Om bara en politiker kunde säga:

Jag förstår mina motståndares perspektiv, deras lösning är en väg att gå. Jag känner dock att den lösning vi presenterar kommer att vara lite mer effektiv och långsiktigt skapa ett bättre samhälle.

Då kanske jag hade fått ett litet hopp inför framtiden, men den retoriken finns inte idag.

Respekten för att andra också har andra perspektiv är enda sättet för att kunna bygga broar mellan varandra. Problemet uppstår när den respekten och förståelsen bara är ensidig, det krävs två för att dansa. Och då landar vi i grundsynen på människan, ser vi oss som jämlikar i vår värld, då finns den respekten. Gör vi det inte, då finns det ingen mening att respektera andras perspektiv. Retoriskt kan vi använda oss av att jag har rätt-språket, det kan finnas en poäng i det i vissa frågor (lex Hans Rosling). I fall där det är uppenbart att den ena besitter enormt mycket mer kunskap på området och där motparten försöker använda härskartekniker. Sedan kan jag tycka, att med respekt till våra medmänniskor, att det kan framställas lite annorlunda än rätt och fel.

Hela vårt välmående och vår lycka handlar egentligen om perspektiv. Tittar vi på min fyrstegsmodell kring lycka så kommer perspektivseendet in som en grund för alla dem. Förmågan och förståelsen för att det du ser är ett perspektiv ger dig också möjlighet att byta. Speciellt när det gäller bilden av dig själv. Det ger dig också kontroll att faktiskt välja hur du ser på livet och saker som händer dig.

Vår utveckling handlar också om perspektiv, för förståelsen för perspektiv skapar nyfikenhet. Hur ser andra på saker? Vilka perspektiv finns det på den här frågan? Vilka perspektiv finns det inom de områden jag vill utvecklas inom? Enklaste exemplet är att titta på kost och träning, där det finns massor av olika perspektiv på hur du bäst lyckas. Har du bara ett perspektiv i de lägena, är det som att bara ha en skruvmejsel i verktygslådan när du ska bygga ett hus. Det går att göra, men det kommer inte vara den effektivaste vägen fram. Att våga prova olika perspektiv, hitta sin väg, vara nyfiken, det är en bra väg för lycka.

Förmågan och förståelsen för olika perspektiv är också vägen till samhörighet. Jag har tidigare skrivit att det är idiotiskt att följa den gyllene regeln, att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. För det perspektivet är just ett exempel på brist på att det kan finnas andra perspektiv. Visst, du kan ha tur att du genom livet träffar på några med ditt perspektiv och då kommer ni naturligt spela varandras favoritlåt, dvs. få varandra att må bra. Däremot kommer ni gång på gång möta på människor som spelar låtar ni verkligen inte gillar, som ni går runt och retar er på. Förstå att andra människor kan tycka annorlunda, drivas av andra saker än dig och hitta vad de sakerna är, då kan du börja spela deras favoritlåt. Och min erfarenhet säger att de kommer börja gilla dig till den grad att de börjar spela din tillbaka, de kommer alltså att få dig att må bra.

Och den sista delen, mening och ett högre syfte, handlar enbart om perspektiv. Mitt allra första inlägg på happycato.se handlade om detta, att vad du än gör i livet kan du välja perspektivet att se det som meningsfullt eller meningslöst. Det är ditt val. Att hitta mening och ett högre syfte är ett subjektivt val som du gör. Andra människor kommer hitta mening och syfte genom sina val. Jag väljer att finna en högre mening i att föreläsa och blogga om lycka. Det är mitt val. Jag skulle kunna ha perspektivet, att vad gör det för skillnad när jag inte ens är en fis i världshistorien och universum? Det hade varit helt naturligt att göra det valet, men det hade inte gjort mig lycklig för då hade min existens blivit meningslös. Så jag väljer ett annat perspektiv, att vi alla är störst i vårt eget liv. Jag väljer att skriva och föreläsa för att om jag kan bidra med att en eller två individer hittar sin väg, hittar sina perspektiv för ett lyckligt liv, då har jag uppnått det finaste jag kan uppnå. Jag har fått vara med och bidra till att deras universum blir bättre. Som i sin tur ger ringar på vattnet och påverkar fler.

Det här sista har jag pratat lite om med andra föreläsare. Vi vet alla själva hur inspirerad man kan vara efter att ha lyssnat på en bra föreläsning, men hur få som det faktiskt sedan är som agerar. Skulle en föreläsare hitta sin mening i tron att alla som lyssnar ska gå hem och förändra sina liv, då är vi rökta. Då kommer vi lägga vårt fokus på den där halvsovande tomten på tredje raden, eller personen som sitter med mobilen hela föreläsningen. Väljer vi perspektivet att vi ska nå alla, då kommer vi gå därifrån djupt otillfredsställda. Med perspektivet att kan jag nå en eller två, som faktiskt agerar efteråt, då går vi in med ett mycket mer vägvinnande fokus.

Personligen var jag där i början av oktober 2008, på en GAF-konferens i Fjällbacka. Ett par timmars sömn, bakis och nästintill slutkörd. In stegar föreläsaren Christer Olsson med temat Vart är du på väg? Och vill du verkligen dit? Han nådde åtminstone två personer. En åkte hem och begärde skilsmässa. Den andre, jag, åkte hem och begärde skilsmässa från mig själv. Jag gjorde slut med mitt olyckliga själv och valde ett annat perspektiv på livet.

Förståelsen för att vi kan ha olika perspektiv, trots att vi studerar samma bild, det är nyckeln till lycka, en positiv självbild och mycket mer. Förmågan att kunna välja perspektiv, se dig själv och händelser från olika håll, kommer vara avgörande för din lycka. Respekten för att andra har andra perspektiv och gör andra val, likaså. Välj dina perspektiv med omsorg, byt om du inte är nöjd och respektera att andra inte tänker som du, men arbeta för att andra ska ha samma respekt tillbaka. Enkelt, eller hur? 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Jobbet är ditt

Kommentarer inaktiverade för Lyckliga perspektiv

Jag är bara människa

Livet börjar så smått återgå till det normala, åtminstone ser det ut som det just nu. Fram till slutet av november då det kommer fem föreläsningsuppdrag och en tenta inom…

Att vara otillräcklig

Livet börjar så smått återgå till det normala, åtminstone ser det ut som det just nu. Fram till slutet av november då det kommer fem föreläsningsuppdrag och en tenta inom loppet av två veckor… Plus att jag fått ett nytt konsultuppdrag att skriva, men lite längre deadline än det jag just är på väg att avsluta, så jag hoppas att det inte ska bli så hektiskt.

Idag funderar jag lite över ursäkten ”Men jag är ju bara människa.” Anledningen till det är att jag såg en TV-serie häromdagen där en man använde sig av just den ursäkten efter att ha haft ett antal otrohetsaffärer. Jag har själv använt samma ursäkt ibland när jag har felat, dock inte av samma anledningar som den här mannen hade. Visst, vi är ”bara” människor med våra fel och brister, men är verkligen det en vettig ursäkt att ta till?

För det första så tycker jag att äran att få vara människa inte ska förminskas till ett bara. Att få leva och vara människa anser jag vara det finaste som finns, vilket gör att själva ursäkten minskar hela värdet på människan. För det andra så frånsäger du dig allt ansvar för ditt eget liv och dina egna val genom att använda den. Som att den här killen var kontrollerad av något helt utomstående, som gjorde att hans snopp hamnade i situationer där den inte borde vara. Att själva ursäkten i sig faktiskt gör dig till något annat än en människa, du är kontrollerad av saker du inte har kontroll över, du är alltså en robot. 🙂

Min livssyn på människan är att alla handlingar en person gör har alltid goda intentioner. Sen behöver inte intentionerna överensstämma med vad som är gott i mina eller dina ögon. Jag är fullkomligt övertygad om att Hitler hade goda intentioner utifrån sig själv. Därför kan intentionen vara god, men handlingen förkastlig och konsekvenserna förödande för andra. Och i vissa fall oss själva. Vi kommer alla göra fel, även den godaste av människor felar på ett eller annat sätt, även om intentionen var att göra gott. Däremot är det en enormt stor skillnad på att se sig själv som en människa som anser sig ha kontroll över de val man gör i livet och att inte anse sig ha kontroll över valen. Alla kan hamna i samma situationer som den här mannen, varje människa har då ett val hur de agerar, allt annat vore att ta bort mänskligheten ur människan. Och många människor skulle i situationen göra samma val som mannen, men att skylla på att ”jag är bara människa” som om valet inte berodde på dig själv, det kommer jag aldrig köpa.

Om du är människa, då är du också ägare av dina egna beslut. Oavsett vad du gör för dumheter, är det du som måste äga konsekvenserna av de dumheterna. Är du en människa så har du alltid möjlighet att äga din egen attityd och dina egna perspektiv, vilket i sin tur styr dina val. Vi som har förmånen att leva i ett fritt samhälle har privilegiet att varje dag välja. Ibland väljer vi fel, men lägg aldrig den skulden på någon bortre makt eller någon annan. Stå för de val du gör. För även om det är jobbigt att göra det, är det också vägen till ett lyckligare liv. För när du inser ditt eget ansvar i det som händer dig, det är då du kan börja välja klokt.

Jag ska sluta använda uttrycket ”Jag är bara människa” och istället tänka att jag är en människa med goda intentioner, som då och då tar beslut som visar sig vara fel. Och jag får ta konsekvenserna för de besluten.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Jobbet är ditt

 

Kommentarer inaktiverade för Jag är bara människa

En återblick in i det mörka jaget

Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland…

Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland dem finns en hel del startade skrifter. Skrifter i försök att komma ur mörkret. Idag hittade jag en sådan, en sorts ambition till en personlig berättelse med ett fiktivt slut. För jag minns att jag såg slutscenen i boken som ett självmord. Idag ser jag att den scenen var tänkt som mitt rop på hjälp. Att jag genom den skulle få någon människa förstå att allting inte stod rätt till. Jag kom aldrig så långt, jag har nog tio påbörjade texter med lite samma tema, skrivna mellan 2001 och 2008. Ingen av dem är mer än tio sidor, för jag hade inte förmåga att hålla ut. Det är därför JOBBET ÄR DITT varit så enormt viktig för mig, det var beviset för mig att jag fixar det. Idag har jag 5-6 färdigskrivna första utkast av både böcker och filmer, som ligger och väntar på mig. Som jag inte riktigt tar tag i, men det är en enorm skillnad mot den tiden, då jag bara kom några sidor in i varje projekt.

Ibland funderar jag i mitt inre om det verkligen var så illa som jag idag tycker, om jag verkligen mådde dåligt. Speciellt eftersom ingen annan såg det. Det var därför denna texten gick rakt in på känslokontot, för den är skriven där och då, när det hände. Och den beskriver precis det jag upplevde då, under en period i livet där jag till stora delar isolerade mig. Jag vill dela de första raderna med er här:

BZZZZ, alarmet på mobilen går av. Jag tar upp den, åhhh börjar om en halvtimme, jag skiter i att gå dit, föreläsningarna gör ändå ingen nytta, det är skönare att sova, tänker jag för mig själv. Sanningen är den att jag bara ligger och lurar mig själv, anledningen till att jag inte går upp beror på helt andra saker än att jag är trött. Det är helt enkelt så att jag inte klarar av att gå utanför dörrarna idag, klarar inte av att möta folks blickar, höra folk skratta åt mig. Jag vet inte varför de skrattar åt mig men jag vet att de gör det, går jag till skolan kommer jag bara att må dåligt, det är bättre att stanna hemma. Det är de tankarna som lurar i mitt undermedvetna och jag lyckas enkelt lura mig själv att det är tröttheten och jag somnar hastigt om.

Nu undrar ni säkert vem jag är och varför dessa tankar kretsar i mitt huvud. Det skall jag berätta, mitt namn är Marcus och detta är berättelsen om ett halvår i mitt liv som jag inte önskar någon människa…

Jag är helt säker på att de här tankarna kretsar i andras huvuden idag. Människor som mår extremt dåligt. Som precis som jag trodde att all glädje som hördes omkring dem i form av skratt berodde på att de skrattade åt patetiska mig. Tänk att när man mår som sämst blir man extremt egocentrisk och tolkar även det mest positiva i världen, skratt, som något negativt riktat mot en själv.

Jag har full förståelse för varenda ungdom som väljer att stanna hemma, för varje person som isolerar sig och inte vill möta världen. Jag har varit där, jag har tänkt tankarna, jag har valt den enkla vägen fast den inte fick mig att må ett dugg bättre. Tvärtom så växte bara mina hjärnspöken ännu mer och jag visste innerst inne att det inte var ett värdigt liv. Samtidigt är jag också ett levande bevis på att det går att kontrollera hjärnspökena, att bli vän med dem och släppa den galna tanken om att hela världen kretsar kring mig (eller det kanske finns en The Cato Show jag inte känner till! 😀 ).

I den yttre världen är jag en liten, liten, liten parentes. Inte ens ett kommatecken i den roman vi kallar världshistorien. Inte ens stor som ett sandkorn i universum. Men i min inre världen är jag den störste som någonsin levt, i just min inre värld är jag faktiskt den ende som levt. På den här tiden förstod jag inte det här. På den tiden var jag i den inre världen den mest obetydliga som fanns, men i den yttre den ”störste” (eftersom jag trodde alla skrattade åt mig). Förmågan att kunna förstå detta och kunna zooma ut, det är en bra strategi för att minska dina hjärnspöken.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

 

 

 

1 kommentar till En återblick in i det mörka jaget

Type on the field below and hit Enter/Return to search