”Se till att du träffar hjärtat, skrek han. ”Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.” Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.”
I fredags såg jag om Mio min Mio. Jag tror faktiskt inte jag sett den sedan jag såg den på bio som åttaåring. Filmmässigt har den väl en del att önska, men det finns mycket livsvisdom i Astrid Lindgrens berättelse. Inte minst i den inledande texten om min namne riddar Kato.
Ett hjärta fyllt med hat är ett hjärta som inte kan vara lyckligt. Den som sprider hat omkring sig kan omöjligt vara lycklig. Och spridandet av hatet är bara ett sätt att försöka dra med sig andra människor in i samma mörka gränd. I ett desperat försök att känna sig mindre ensam, för att känna att någon annan också drabbas och inte bara jag. Och i grunden bottnar det i ett hat mot sig själv.
En människa med självrespekt och balanserad kärlek till sig själv, den person har inte hat i sitt hjärta. Den personen sprider inte hat till andra. Hat äter upp dig på insidan. Det förstenar ditt hjärta sakta, men säkert, tills en dag då du inte längre vet hur det är utan hatet. Hatet är en trygghet, en igenkänning. Men det skaver. Och hatet mot sig själv växer.
Jag har haft hat i mitt hjärta. Det har aldrig gett mig något gott och det har alltid bottnat i ett eget självhat. I dagens samhälle ser jag alldeles för mycket hat. Jag ser människor som är som riddar Kato. Som har vandrat så långt längs den mörka vägen att de inte längre hittar en väg tillbaka. Och de suger in allt de kan på den vägen. Jag hoppas det vänder snart. Att det kommer en Mio som får döda skogen att blomstra igen. Tills dess får vi alla göra vårt bästa för att plantera små frön av lycka där vi trodde det inte längre kunde gro! <3
Kommentarer inaktiverade för Tre tips för en lyckligare höst
Vi är inte där ännu, men det är bara att inse, hösten närmar sig. Med hösten kommer också kyla och mörker, men för många också deppighet, stress och en mörkare…
Vi är inte där ännu, men det är bara att inse, hösten närmar sig. Med hösten kommer också kyla och mörker, men för många också deppighet, stress och en mörkare årstid på insidan. Fast det finns massor av saker vi kan göra för att göra hösten och också vintern lite lyckligare. Idag ger jag dig tre tips som jag är övertygad kan göra de mörkare dagarna lite lyckligare.
1 Fortsätt umgås med dina vänner
Jag har inga forskningsbelägg för att det är så, men min upplevelse är att vi svenskar är fantastiskt duktiga på att umgås med andra under sommaren. Det är grillkvällar, utekonserter, resor till Liseberg och en massa annat. Sedan går vi i något slags socialt idé på hösten och vintern. Där vi i mycket lägre utsträckning umgås med våra vänner.
Om vi vet en sak om lycka så är det att bra sociala relationer, samhörighet, är en avgörande faktor för lycka. När mörkret faller på och dagarna är kalla, då är vårt behov av den sociala värmen ännu större. Egentligen är det på den delen av året vi skulle umgås, så kunde vi ha sommarlov från varandra istället om vi nu inte orkar med varandra hela året. 🙂 Det hade varit bättre för lyckan.
2 Gå en kvällskurs
För att haka i resonemanget kring ettan. En kvällskurs är en perfekt möjlighet att både lära känna nya människor och att också lära sig något nytt. Att uppleva utveckling är ett av lyckostegen och här finns en väldigt enkel form att få göra det. Även om du inte blir världens bästa på spanska eller silversmide, får du några roliga kvällar i höst.
3 Ta vara på dagsljuset
I alla tider har människan tagit till vara på dagsljuset och varit ute så mycket som möjligt under de stunder då solen inte är uppe så länge på himlen. Det har varit en fråga om överlevnad. Förr var vi tvungna att göra det för vi hade dåligt med artificiellt ljus och en massa andra faktorer.
Idag sitter de flesta av oss inne under hela dagen när dagsljuset är framme, sedan går vi hem i mörkret för att nästa dag göra samma sak igen. Vilket faktiskt är idiotiskt. Vi borde tänka om och förflytta våra arbetsdagar så att vi på något sätt kommer ut under dagen. Exempelvis med en längre lunch.
Jag ska försöka göra detta under hösten. De dagar jag har möjlighet ska jag försöka förlänga lunchen och ta en promenad (vilket också är bra för välmåendet). Jag får hellre jobba lite längre på kvällen.
Alla har naturligtvis inte de möjligheterna, men fundera över vad du skulle kunna göra annorlunda för att få en lyckligare höst!
Jag har flera gånger skrivit om tillit (här , här, här och här). Hur oerhört viktig den är för vårt välmående, både i det privata och i jobbet. Det är…
Jag har flera gånger skrivit om tillit (här , här, här och här). Hur oerhört viktig den är för vårt välmående, både i det privata och i jobbet. Det är en av grundpelarna för att kunna känna arbetsglädje. Det är en av grundpelarna för att kunna ha en lycklig relation, oavsett om den är vänskaplig eller mer av det passionerade slaget.
Tillit är ett ganska svartvitt fenomen. Antingen har du den eller har du den inte. Jag hoppar inte bungyjump om jag har delvis tillit till att repet ska hålla. Jag öppnar inte upp mina hemligheter till någon till någon jag tvekar på om jag kan ha tillit för.
Av de här anledningarna tar det ofta lång tid att bygga upp tillit. De flesta av oss går ju inte fram till helt okända människor och berättar våra djupaste hemligheter. Åtminstone inte nyktra… Vi kan ha utgångspunkten att andra människor vill oss gott, men vi ger dem inte vår totala tillit direkt. Speciellt om vi varit i situationer där någon svikit vår tillit. Då kommer vi genast vara mer på vår vakt nästa gång vi behöver öppna upp oss.
Vi har också tilliten till oss själva. Det är först på senare år jag har funnit den hos mig själv. Min upplevelse är också att många i min omgivning hittar den efter 30-strecket. En del hittar tyvärr aldrig den. Tillitsbyggande tar alltså tid.
Problemet är att det tar en sekund att rasera tilliten. På en sekund kan du fått veta att din partner varit notoriskt otrogen, efter 15 år ihop. Du kan få veta att din chef berättat för dina kollegor om hur du upplever dem. Även din inre tillit kan du tappa om du agerar på ett sätt som helt går emot dina värderingar.
Det som har tagit år att bygga upp kan alltså raseras på en sekund. Frågan är bara då, går det att återfå tilliten? Eller är den för evigt borta? Jag tror att frågan på dem är både ja och nej. Om jag skulle vara otrogen mot min partner, skulle det krävas år av transparens, genuinitet och tydlighet i att jag förändrats. Jag behöver på riktigt förändra mina vanor och beteenden för att kunna återuppbygga den raserade tilliten. Om jag ens fick chansen att återskapa tilliten. Med åren skulle jag möjligen kunna återuppbygga tilliten, om jag fortsatte vara konsekvent. För den som har tappat tilliten kommer ständigt leta efter små mönster för att kunna skydda sig. Den som tappat tilliten till någon och sedan ger dem denna finna gåva åter, trots sveket, kommer göra allt för att slippa återuppleva det. Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Första gången kan jag möjligen behålla tilliten till mig själv, andra gången kommer jag ifrågasätta mig själv hur jag kunde vara så dum att ge någon en andra chans. Du tappar tilliten till dig själv.
På samma sätt är det på jobbet. En arbetsplats som tappat tilliten på något plan kommer ha ett långt arbete framför sig. Det kan vara en tappad tillit till företagets ledning, på affärsidén, till sina kollegor eller till sin egen förmåga att utföra ett bra jobb. Jag har skrivit om det innan, men det gick en fantastisk dokumentär på SVT av Louis Theroux. Den handlade om den brittiska programledaren Jimmy Saville. Som under sin levnadstid var en framstående karaktär och som dessutom gjorde stora humanitära insatser genom att bygga sjukhus mm. Där det sedan visade sig efter hans död att han troligen utsatt upp till 450 barn och unga för sexuella övergrepp. Många på det sjukhus han byggt. I dokumentären intervjuar de en kvinna som jobbat nära Jimmy hela sitt liv och aldrig sett något konstigt. Hon hade i hela sitt liv trott att hon kämpat för något gott. Att hon gjorde världen bättre. Så visade det sig att det bara var en fasad för alla övergrepp. Hela hennes tillit förintades på en sekund. Både till det hon gjort och till sig själv.
Det behöver inte vara så extremt, men känslan av att förlora tilliten till någon eller något är hemskt. Att återuppbygga tilliten på en arbetsplats är komplext, oavsett vilken del det gäller. I en kärleksrelation är det två personer involverade. På ett arbete kan det vara tusentals relationer.
Tilliten är en ledarskapsfråga. Att bygga tillit är för mig ledarnas kanske viktigaste uppgift. För utan tillit kommer organisationen haverera till slut. Det bästa är att bygga den från grunden, ha med tillitstanken rakt igenom när företaget växer. Fast det skeppet har seglat för länge sedan för många. Då är det näst bästa att börja idag. Att man börjar fundera på hur vi kan återuppbygga tillit i organisationen, eller stärka den ännu mer. Det är ett tålmodigt arbete, att varje dag jobba för tydlighet, transparens och genuinitet. Att varje dag jobba med sin kommunikation. Att varje dag ställa sig frågan om jag som ledare lever som jag lär? Att varje dag ställa sig frågan om jag har tillit till mig själv, så att jag är modig nog att lita på mina kollegor och medarbetare?
Ni som läser min blogg kontinuerligt vet om att det här är en riktig hjärtefråga för mig. Min magisteruppsats handlade om tillit i organisationer. Det var långt före jag fattade hur oerhört viktigt det faktiskt var på riktigt. Även om vår studie visade på att det var en avgörande faktor. Tillit för varandra är grunden för hela vårt samhälle. Den är grunden för hela vårt välmående. Har du missbrukat någons tillit till dig? Då har du en lång resa tillbaka att göra. Den är inte omöjlig, men den är svår. Du behöver vara beredd på att göra jobbet! Oavsett om det är i jobbet eller i det privata.
En av mina största svagheter är att be om hjälp. Vilket är väldigt, väldigt dumt om jag vill göra världen lyckligare. Att få göra gott för andra, om jag själv…
En av mina största svagheter är att be om hjälp. Vilket är väldigt, väldigt dumt om jag vill göra världen lyckligare. Att få göra gott för andra, om jag själv vill det, är ju nämligen ett av de bästa sätten för att bli lycklig. Varje tillfälle som jag väljer att inte be om hjälp när jag behöver det, är ett sätt att beröva lycka både från mig själv och från omvärlden.
Tydligast var det i min resa genom psykisk ohälsa. Jag bad inte om hjälp, varken under eller efter. Det finns massor av människor som verkligen brinner för att få stötta och hjälpa människor hitta sin väg. Som skulle blivit lyckliga av att få möta mig och göra vad de kan för att jag skulle må bättre. Nu lyckades jag till slut reda ut det. Naivt skulle jag säga att jag gjorde det själv, men det är ju ren nonsens. För jag tog hjälp. Av familj och vänner som stöttade. Av hundratals böcker. Av Youtube. Av allt som gick att hitta nycklar till ett lyckligare liv. Fast jag behövde inte be om hjälpen.
Svårigheten att be om hjälp är jag inte ensam om. Det vet jag är ett problem för många. Inte minst hos alla som brinner för att hjälpa andra. Ofta är det den gruppen som har svårast att be om hjälp själva. Varför kan vi bara spekulera om. Att inte vilja vara till besvär eller att det är ett tecken på svaghet är två orsaker.
Fast vad händer om vi vänder på perspektiven? Att be om hjälp är en chans att göra andra lyckliga. Att be om hjälp är ett tecken på styrka och mod. Att inte be om hjälp berövar världen en chans till lycka. Då blir det plötsligt helt nya tankar.
Tankarna kring att be om hjälp har snurrat ett par dagar i min skalle. Som ni vet har jag nyligen gett ut boken Fyrvaktarens son och draken – Äventyret på Hanö. Att skriva en bok är en lång och krävande process. Jag har lätt för att få ner ord på papper, men en bok hostar ingen ur sig utan ansträngning. Fast jag undrar om inte säljandet av en bok kräver ännu större ansträngning. En författare behöver få hjälp på vägen för att få sålt sin bok. Särskilt om man inte har ett stort förlag i ryggen.
Jag och andra författare behöver den hjälpen av dig. Många av er har köpt min bok och det är jag väldigt tacksam för! Skulle ni tycka den är bra, då hade jag varit oerhört tacksam om ni kunde gå in på dessa två sidor och ge den bra betyg och kanske skriva en väldigt kort recension! Eller gör det för en annan bok du har läst och gillat!
Överhuvudtaget behöver jag din hjälp. Jag kämpar för att hitta en plattform att stå på som företagare. Även om jag skulle sälja slut på boken är det en usel timlön för allt jobb som lagts ner. Även om jag har uppdrag i företaget är det ännu inte på en nivå där jag kan leva på det fullt ut. Varje litet gilla ni ger, varje gott ord du kan säga om mig till andra, varje uppdragsgivare som får höra om mig, det är värt hur mycket som helst för mig. Dessutom gör det antagligen dig lyckligare, med minimal ansträngning. Och 20 % av mitt överskott går tillbaka till välgörenhet, så du blir lyckligare, jag blir lyckligare och världen blir bättre. Happy, happy, happy! 🙂 Med ett förbehåll, gör det bara om du vill och kan stå för det. Annars blir varken du eller jag lyckligare! 🙂
Så, nu har jag bett om din hjälp. Jag brukar säga att en del av lyckan handlar om att ge för att ge, ge inte för att få. Och jag tror att ni läsare är kloka nog att förstå skillnaden. Med det sagt, tveka inte att höra av dig om du behöver min hjälp på något sätt! Alla som vill göra världen bättre och berika den på något sätt hjälper jag gärna!
En stor del av vår lycka ligger i att ha framgångsrika vanor och rutiner. Att göra saker som gör dig och ditt liv lite bättre, istället för lite sämre. Fast…
En stor del av vår lycka ligger i att ha framgångsrika vanor och rutiner. Att göra saker som gör dig och ditt liv lite bättre, istället för lite sämre. Fast att förändra vanor och göra sig av med ovanor är svårt. Oerhört svårt. 42 % av alla långsiktiga försök till förändring ges upp inom tre veckor. Det finns siffror på att så många som 80-95 % av de som bantar går upp hela vikten igen. Långsiktig förändring handlar om att förändra vanor och det behöver vi möta upp.
När mitt liv kraschade valde jag att börja sätta mål och schemalägga livet. Det funkade under en lång tid för mig. Framförallt i tillräcklig lång tid för att jag skulle hinna förändra destruktiva vanor till mer konstruktiva. Det har lett mig till att bli lyckligare och på köpet också mer produktiv.
Lycka handlar till stor del om dina rutiner och vanor.
Jag har tappat mycket av att både sätta mål och schemalägga. Mitt liv har fungerat relativt väl ändå eftersom jag numera är så förankrad i mina värderingar och vad jag vill uppnå. Fast nu i semestertider känner jag att så mycket tappas. Det finns så mycket mer jag vill göra, det finns bra vanor jag har tappat och jag måste göra något åt det. Jag har ingen lust att återgå till att sätta massa mål och schemalägga livet igen. Jag har försökt det tidigare och jag tröttnar eller glömmer det.
Jag har också provat att skriva saker på whiteboard och en massa produktivitetsappar, men ingen har riktigt passat. Fast kanske har jag hittat något som passar nu, som är enkel och triggar igång mig. Jag har hittat en app som heter Habitica. Den gamifierar dina vanor. Det blir helt enkelt som ett spel där du kan levla om du gör bra saker och undviker dåliga.
Sätt ett pris för att unna dig.
Det här gillar jag. Det är en tanke jag har haft själv, att vi älskar spel där vi kan levla och utvecklas. Speciellt ungdomar som kan göra vad som helst för att öka sina förmågor i ett spel, förbättra sin avatar osv. Habitica skapar en bra kombination av att göra det tydligt hur vi kan levla upp i verkliga livet. Appen tillåter dig att ge plus på goda vanor och minus på ovanor. Du kan skapa dagliga listor att göra. Du kan lägga in längre projekt och sätta upp delmål i dem. Efterhand som du gör saker levlar du och tjänar in mynt som du sedan kan stärka din fiktiva karaktär med. Men bäst av allt är att du också kan skapa egna kostnader för att unna dig saker. Jag har exempelvis satt ett pris på x antal mynt för en bit choklad. Det betyder att om jag gör ett antal saker som är bra för mig, då kan jag köpa mig en stunds rockstjärnelycka.
Det går också att gå ihop med andra i gemensamma uppdrag för att skapa bättre vanor. Och det går att utmana vänner i olika uppdrag.
Jag har precis börjat använda appen, men tänkte att jag tipsar om den här. Det brukar vara många som vill ta tag i saker såhär efter semestern och då kan Habitica hjälpa till. Jag tror man kan lägga till vänner och jag hittas som cato14. 🙂
Förändra dina vanor, förändra ditt liv!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Jag är inte sponsrad eller på annat sätt involverad i Habitica. Jag bara tycker det var en cool app. 🙂 DS.
