Kategori: Mening

Det är få händelser som skakat om Sverige så djupt som det terrorattentat som hände i Stockholm i fredags. Att något sådant kan hända i vårt land, som normalt känns så skyddat, är som ett påhopp på oss trygga svenskar. Jag som befann mig 50 mil därifrån kan inte riktigt föreställa mig känslorna som måste uppstå för både de som är direkt drabbade, men som också fanns i stan under fredagen.

Hur fruktansvärda terrordåd än är, så är de en väldigt ovanlig företeelse i Sverige. I övriga västvärlden också. Däremot så får de enormt stor uppmärksamhet och riskerar att få ödesdigra konsekvenser på vårt samhälle på lång sikt. För det är inte själva terrordådet i sig som skapar störst fara enligt mig. Det är det som riskerar hända med oss som individer och framförallt med vårt samhälle efter ett sådant här dåd. Det är det jag tänker fokusera dagens inlägg på, för det riskerar ha en negativ påverkan på vår långsiktiga lycka.

Vi människor tror ofta att vi är rationella varelser, som tar beslut utifrån logik. Problemet är att så inte är fallet, så gott som alla våra beslut är känslomässigt styrda. Det finns personer som fått skador på känslocentret i hjärnan och efter det knappt kan ta ett beslut i livet. Det beror på att de inte har en preferens om vad som är bra eller dåligt för dem. Ska de köpa exempelvis flingor och ska ta ett rationellt beslut, vilka ska de då välja? De har ingen känslomässig koppling till något av dem och kan inte frambringa det. Den som hävdar ett rationellt beslut då skulle säga att de väljer det billigaste, det med minst kalorier eller det som är godast. Fast varför? Är det inte kopplat till en känsla inom oss, har inte de olika preferenserna en betydelse. Varje preferens måste kunna kopplas till vad det betyder för dig och det kan den inte utan att ha koppling till känslocentret. Jag har väldigt liten tilltro till människor som säger sig basera sina beslut på logik och rationalitet, för det är nästintill omöjligt utan en känslomässig involvering. Inte sagt att rent känslomässiga beslut, utan något logiskt resonemang bakom, är bättre.

Ett väldigt talande exempel läste jag om i Magkänslans anatomi av Kristoffer Ahlström. Efter 11 september 2001 där tusentals människor dog i den fruktansvärda terrorattacken i New York, så kickade rädslan för att flyga in, eftersom det var flygplan involverade i attackerna. Därför valde många fler människor bilen. Personer som dör i bilolyckor är många fler än personer som dör i flygolyckor eller terrorattentat.  Vilket ledde till att fler personer dog p.g.a. att de hade valt bilen istället för flyget under de nästkommande månaderna och åren, än vad det dog i själva terrorattacken. Det som egentligen var baserat på en extremt stark rädsla, ansågs av många vara ett rationellt beslut att ta bilen istället.

När det skapas rädsla i oss blir vi passiva, vi blir fega, vi slutar leva. Det är terrorismens starkaste kort. För den är så svår att förutse. Den vill att vi begränsar oss och börjar prioritera fel saker. På samhällsnivå tror jag det är en jättestor fara att vi börjar prioritera fel efter en sådan här händelse. Genast lyftes frågor kring mer kontroll och mer övervakning. Någon i mitt Facebookflöde tyckte att vi skulle klä in hela landet med kameror. Det hindrar inga terrorister. Det är inte så att de går runt och tänker på att de är rädda för att bli filmade. Möjligen att det blir lättare att ta dem efteråt, men det är en liten tröst. Medvetet hindrar det inte oss andra som inte har något att dölja heller, men det skapar ett samhälle byggt på ett försök att kontrollera det okontrollerbara. Det kommer också läggas enorma samhällsresurser på att förhindra fler terrordåd. Samtidigt som det är ett försvinnande litet problem i det stora hela. I fredags dog kring 15 människor av följderna av rökning i Sverige. Minst lika många till följderna av övervikt eller fetma. Tre människor tog sitt eget liv. Som land är det mycket större utmaningar än terrorism. Det betyder inte att jag inte tycker det är viktigt att vi har ett samhälle där vi kan känna oss relativt trygga. Jag är bara rädd för att vi drar på alldeles för hårt och som skadar vårt land i det långa loppet, även om det känns skönt här och nu. Speciellt när samhällsutvecklingen redan har dragits långt åt det hållet. Det politiska klimatet handlar väldigt lite om utveckling av vårt samhälle idag, det handlar väldigt mycket om kontroll. För det är allmänt känt att rädsla och oro är mer vägvinnande än visioner som skapar ett bättre samhälle.

Politiker och makthavare vill visa handlingskraft i sådana här lägen och de vill skapa upplevd kontroll, basen för lycka. Faran är att den upplevda kontrollen stryper vår utveckling och vår frihet, vilket långsiktigt är värre. Det här har jag skrivit om tidigare, både om Brexit och stängda gränser. Vi lever i ett samhälle där kontroll och trygghet är extremt nära kopplade, vilket för mig inte alls är samma sak. Jag personligen känner mig mycket mindre trygg när andra vill ha mer kontroll över mitt liv. Det kan ju bara vara jag, som har frihet som en av mina viktigaste värderingar. Fast jag tror att det har en negativ effekt på hela vårt samhälle. Rädslan får inte begränsa vår frihet, varken på ett individuellt eller på ett samhälleligt plan.

Efter polisens insats i samband med denna händelsen, så känner jag mig faktiskt ganska trygg kring den här typen av händelser. En stor eloge till dem för hur de hanterat det. Deras insats tror jag bidragit till att det verkar som att stockholmarna och andra faktiskt kunnat återgå till ett sorts vardag väldigt snabbt. Jag tycker också det är fantastiskt att se hur det här har fått människor att gå samman och stå upp för att vi inte ska vara rädda. Att livet måste få vara som det har varit. Märkligt nog är det i svåra stunder som människor svetsas tillsammans. Det är svåra stunder som skapar drivkraft för förändring och förbättring. Det talas ibland om att vi är ett land som tappat sin identitet. Kanske att vi i det här hittar den och att den består av samhörighet med andra människor, samt ett driv för att skapa positiva förändringar i samhället. För egen del blir jag bara mer triggad till att försöka skapa utveckling i vårt samhälle. Även om det bara är på en väldigt begränsad nivå.

Jag hoppas jag har fel i att terrordådet gör människor rädda och att politiker vill försöka kontrollera det okontrollerbara. Det jag vet är att det finns risk för det. Framtiden får utvisa vad fredagens händelse får för betydelse för vårt land.

Glad Påsk! Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato