Kategori: Mening

409 views

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men…

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men jag gör ett undantag idag. 🙂

En sjuk älskande
I en stund är det fullständig eufori
För att det kanske kan bli vi
I nästa en depression av det djupaste slag
För att det blir antagligen bara jag
En läkare skulle ge mig diagnosen bipolär
En romantiker förstår att jag bara är väldigt kär

Den här helgen har varit lite på samma tema, förutom att jag inte är kär just nu… Tyvärr, får jag väl erkänna, åtminstone om det är den halvan med eufori jag hade fått uppleva. 🙂 Däremot så har tankarna gått till gammal kärlek, men mer om det om en stund.

I fredags var det After Work i Karlshamn med några av mina kollegor, vilket redan där var en tudelad känsla. Just för att jag tycker de är så underbara människor, vänner, som jag inte längre kommer få träffa på samma sätt. Vissa av dem har jag träffat nästan varje dag i fem år. Vi har gått igenom en hel del tuffa saker, som att bli uppsagda ihop. Vi har tagit fighter för det vi tror på och stått upp mot personer som behandlat andra illa. Samtidigt som vi har haft jäkligt roligt ihop med. De är som min andra familj och nu ska jag lämna dem. Så det var en jätterolig kväll, men inom mig fanns det också lite ledsamhet.

Igår åkte jag ut till pappa i sommarstugan. Tog en promenad på eftermiddagen. Solen sken, havet blänkte och jag bara njöt. Jag har en favoritplats på jorden, som jag skrivit om tidigare. Jag satte mig på den bänken, i lä från vinden och solen mitt i ansiktet. Det var ren och skär lycka. Tankarna fick flyta från det ena till det andra. De mesta av tankarna gick till att jag behöver flytta på mig. Jag har ett boende jag inte längre trivs med, jag behöver ljus, jag behöver vy. Inget av det har jag där jag bor nu. Båda delarna tror jag påverkar vår känsla av välmående. Så att behöva flytta på mig behöver inte innebära en ny stad, bara en ny utsikt. Jag hade kunnat sitta där i solen hur länge som helst, men trodde jag skulle få uppleva lite eufori genom att kolla på Zlatan och Manchester United. Det blev inte så, bara en lång frustration och en del aggression, mot den som vanligt enögda domaren! 🙂 Ibland önskar jag att jag var totalt ointresserad av fotboll, tänk vad mycket frustration jag hade sluppit. Ungefär som golfen, jag är förbannad 90 % av tiden och de sista 10 % lever jag bara upp till mina förväntningar av mig själv! 😀 Fast kunde ju glädjas åt att mitt svenska favoritlag Öster åter spelar i Superettan nästa år! 🙂

Förutom lite skrivande, så spenderades kvällen framför TV:n och Så mycket bättre. Sedan Axel, min klasskamrat på gymnasiet, spelade Broken Promise Land för mig i en tid för länge sedan, så har jag älskat Weeping Willows och Magnus Carlson. Därför kändes det lite jobbigt att höra andra tolka deras musik. Det blev dock så att jag fällde lite tårar istället. Jag har inte varit kär så många gånger i livet, men två av gårdagens låtar har jag starka associationer till kärlek eller rättare sagt olycklig kärlek. En vår för många år sedan dejtade jag en tjej som jag tyckte väldigt mycket om. Hon var hemma hos mig en kväll och TV:n stod på även om vi inte tittade. Kanalen var ZTV och Det värsta av allt spelades flera gånger om den kvällen. Så låten satte sig som ett statement för den relationen. Idag är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Love is not blind sjunger Weeping Willows också, jo, det är den när man är en 20-åring utan självkänsla som blir överlycklig över första bästa som visar intresse. 😀 Så till den låten fällde jag inte några tårar.

Däremot till Jill Johnssons version av The Burden. Det finns nog ingen låt jag tycker mer om än den. En låt så fruktansvärt jobbiga att lyssna på, men som är så enkel att känna igen sig i om man varit kär. För några år sedan var jag väldigt förälskad i någon, som också var det i mig, men möjligheterna att vara tillsammans fanns inte. Så jag valde att avsluta det. Jag har inga problem med att gå vidare från en relation när känslorna fått spela ut sin roll. Däremot när det finns känslor, men världen inte gör det möjligt att prova de känslorna, då är det jäkligt tufft. På ett självplågande sätt blev The Burden låten jag lyssnade på för att komma vidare. Jag har lagt allt det bakom mig, jag har känt kärlek av minst lika stora proportioner efter det, men igår kom den relationen tillbaka till mig. Samtidigt som jag på något sätt kände Jills kamp i det hela. Det som ingen visste då, men som vi vet nu, var ju att hon var på väg att separera. Det måste ha varit riktigt tufft för henne där och då. På något sätt kunde jag identifiera mig med det. Och hon lyckades förvalta min absoluta favoritlåt.

Någonstans i allt det här fick jag mig också ett gott skratt. Pappa hade missat att läsa mitt senaste blogginlägg. Så i en av reklampauserna var han inne och läste, med ett antal grymtande skratt som följd! 😀 Skönt att man kan glädja någon annan, så att det åter spiller över på sig själv! 🙂

Idag har det varit lite likadant. Jag var på väg att ge mig ut på en promenad i förmiddags. Nyhetsmorgon stod på och jag var precis på väg att gå, när det dök upp en kvinna som skulle berätta om sin cancerbehandling. Det var som att höra mammas berättelse, fast där hon var för 1 1/2 år sedan. Samma form av bröstcancer, hela bröstet borttaget och några lymfkörtlar borttagna. Samma form av antikroppar och jag undrar om de inte dessutom ingått i samma studie. Det kändes i hjärtat och det var en sån mix av känslor på en och samma gång. Jag kände kärlek till både min mamma och den här kvinnan. Jag kände sorg över min mamma, men också för att det som hände henne också skulle kunna hända den här kvinnan. Och jag kände ett litet uns ilska, för de pratade om att forskningsstudierna och antikropparna räddar liv, men inte min mammas. Uppföljningen på mamma i den forskningsstudie hon deltog i bestod endast i att trycka lite på hennes lymfkörtlar. Hade jag varit forskare och vetat det som hände min mamma, så skulle jag i framtiden göra lite djupare uppföljning än att klämma lite. Vi vet att bröstcancer har lättast att sprida sig till lever, lungor, hjärna och skelett. Ingår man i en forskningsstudie skulle det ju kunnat ingå en koll av dessa organ. Jag hoppas att det gör det i framtiden. Sen blev jag lite glad igen, då man har förhoppningar om att inom 20 år kunna rädda många fler än idag. Risken att jag eller någon nära mig drabbas av cancer om 20 år är rätt stor, de flesta cancersjukdomar uppstår ju lite senare i livet. Så om fler räddas då, så är oddsen bättre för oss! Se inslaget här nedan.

Och dagens promenad var en kopia av gårdagens, ren njutning. Satte mig ned på samma bänk idag och bara var. Det är de stunderna i livet som vi ständigt jagar efter, men när vi har dem hos oss, så har vi så lätt att jaga efter nästa direkt. Jag fick nästan tvinga mig kvar på bänken, för att jag är så tränad i att jaga vidare efter mina mål. Och mina mål leder ju faktiskt delvis till att jag ska kunna sitta på en bänk vid havet och bara njuta. Det är jäkligt dumt att jaga något som jag redan upplever! 😀

det värsta av allt

Jag har hunnit med att känna oro, nyfikenhet och en del andra känslor också, men det får vi ta en annan dag! 🙂 Livet är helt enkelt inte en konstant känsla, det är en ständig blandning av massor av olika känslor. Det är det som gör livet till livet. Det är det som gör livet så häftigt. I allt det här börjar jag bli mer och mer övertygad om att långsiktig lycka är en egenskap och ingen känsla. På samma sätt som depression, det är inte en känsla vi upplever här och nu på samma sätt som glädje. Det är andra faktorer som är involverade, men där våra känslor är en stor del av ingredienserna. En lycklig soppa innehåller mer av de positiva känslorna, medan en deprimerad soppa har mer av de negativa. En bra kock har tränat upp egenskapen att blanda ihop rätt! 🙂

Hoppas ni får en fin vecka! Min är av det intensivare slaget, med roligare och roligare aktiviteter ju längre veckan går! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

2 kommentarer

Glädje Lycka Mening

Hoppas ingen läser…

Marcus Cato

25 oktober, 2016 19:02 25 oktober, 2016

402 views

Kommentarer inaktiverade

Det var kanske inte en helt korrekt rubriksättning, jag hoppas ju naturligtvis att ni är många som läser. 🙂 Däremot så finns det en poäng i tanken att ha en…

Det var kanske inte en helt korrekt rubriksättning, jag hoppas ju naturligtvis att ni är många som läser. 🙂 Däremot så finns det en poäng i tanken att ha en stabil läsarkrets.

Den här bloggen har alltid haft syftet att ge mer förståelse och fler verktyg till hur vi skapar ett lyckligt liv. I det blandar jag forskning, personliga reflektioner och en del egna livshändelser. De här månaderna som jag har skrivit så har läsarantalet haft kraftiga svängningar. Det finns en stabil läsarkrets som är nyfiken på alla inlägg. Sen finns det vissa inlägg som har hittat en mycket större läsarkrets och de har alla handlat om stora händelser. Mammas cancerbesked, hennes bortgång och begravning. Mitt eget jubileum om dagen jag slog i botten och beskedet om att jag sagt upp mig från jobbet. De inläggen har många fler läsare än standardinläggen.

Det är inget problem med att de topparna finns, jag är glad över att många har läst dem, att folk bryr sig och vill gott. Däremot så hoppas jag att det inte behöver vara sådana toppar framöver, att livet för en bra stund går in i ett ganska normalt läge. Det betyder ju i sin tur att jag antagligen har färre läsare i snitt än det varit under hösten. Den här sommaren och hösten har varit extrem, en sådan period som vi bara upplever några få gånger i ett liv. För bloggen har det varit positivt, bloggen har för mig också varit positiv i allt som hänt. Däremot så ser jag hellre färre läsare och livet i ett gott normalläge, om det nu behöver vara ett motsatsförhållande mellan antalet läsare och livshändelser.

Bloggen kommer fortsätta ta upp ämnen som jag tycker är relevanta, som får dig att tänka efter och som förhoppningsvis berör. Vissa saker kommer träffa rätt hos just dig, andra ämnen gör det inte. För mig känns det viktigt att fortsätta vara genuin, det innebär också att vara det mot mig själv. Jag behöver ibland påminna mig om att det är materialet som i slutändan räknas, inte antalet läsare. Jag vill inte att happycato.se ska bli en sida som söker sig till sensationer för att få läsare. Det är inte hållbart i slutändan, det vore att söka lycka på fel sätt. För visst, det ger en kick när många läser, det är helt normalt. På samma sätt som det ger en kick om du får många gilla på Facebook- eller Instagrambilden. Det är vad vi kallar rockstjärnelyckan, den är god i stunden, men den går över. Och vid nästa bild blir du besviken för att du inte får lika många likes. Så helt plötsligt börjar du sätta ditt värde i hur många som gillar, eller i mitt fall läser. Vilket i vissa fall gör att vi börjar tumma på våra värderingar, vi skapar bilder eller inlägg för att få likes istället för det vi vill göra.

Jag vet mycket väl att de inlägg som ger mest läsare är de som är djupt personliga, de där jag utelämnar mig totalt. Det skulle kunna bli så att jag föll i fällan, att jag bara skrev den typen av inlägg för att få fler läsare. Med det hade också jag misslyckats med syftet med happycato.se. För den typen av lycka jag hade känt är flyktig, den är där bara under en kort stund, sen ska jag försöka slå det med nästa inlägg för att få samma kick. Det är just den typen, vad jag kallar rockstjärnelyckan (kommer snart ett bra inlägg om den), som jag vill komma bort ifrån. Den går inte att behålla över tid, utan urholkar oss. Det är den långsiktiga lyckan, den som hänger i över tid, som jag siktar på. Det kommer också betyda en massa inlägg som inte når ut till lika stor publik, men i slutändan lever jag efter mitt syfte med happycato.se och det är mycket viktigare!

Så visst, jag vill att du och många fler läser, för jag tycker ju ändå det jag skriver är viktigt, annars hade jag inte gjort det! 🙂 Men, inte på bekostnad av min egen långsiktiga lycka. Det här lär jag behöva påminna mig om många gånger, det är lätt att sugas upp i rockstjärnelyckans frestande värld. Idag gick det bra, imorgon säljer jag kanske ut mig… 🙂

På tal om idag så har jag fått göra det jag tycker är bland det roligaste som finns. Jag har fått köra min föreläsning, Fyra steg till lycka, för en ny grupp ungdomar på jobbet. Det blir också sista gången jag kör den i den formen, framöver kommer den bara att hållas i min egen regi, för de som vill använda mig! 🙂 Det märks att min och mina kollegors lycka stiger så fort vi har en grupp ungdomar hos oss. Det är då det blir så tydligt varför vi gör det här, för att göra skillnad för andra (den varaktiga lyckan…). Och av någon märklig anledning så är det alltid fantastiska människor som är med! 🙂

Skulle du gilla det jag skriver och ändå tycka det är vettigt att happycato.se får fler läsare, då får du ju naturligtvis gilla eller dela det här inlägget på Facebook och Instagram. 🙂 Du som ännu inte gillar eller följer mig, se till att göra det, så missar du inga framtida inlägg!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

Att vara hel och del samtidigt

Marcus Cato

23 oktober, 2016 20:15 23 oktober, 2016

447 views

Kommentarer inaktiverade

Har du någon gång sett en fågelflock eller ett fiskstim, med massor av individer, röra sig som om de vore ett. Där varje individ på något magiskt sätt vet exakt…

Har du någon gång sett en fågelflock eller ett fiskstim, med massor av individer, röra sig som om de vore ett. Där varje individ på något magiskt sätt vet exakt när den ska flytta sig och åt vilket håll. Massor av individer blir till en helhet som presterar bättre. Dagens inlägg får handla om denna tanke. De sista månaderna har tanken kring helhet och delar varit en av de mest frekvent förekommande i min skalle. Hur oerhört viktigt det är för oss att förstå att varje helhet är en del av något större. Och att varje del är en helhet i sig själv. Min spaning är att vi ser tydliga tendenser där vi tappat förmågan att se helheter i ett större sammanhang. Både i det stora och det lilla.

En snubbe som fattade det här med hel och del, det var Carl von Linné. Hela hans livsverk gick ut på att kategorisera djur och växter. Ett Granny Smith-äpple tillhör äpplen, som tillhör trädfrukter, som tillhör frukter osv. Fortsätter vi åt det hållet är vi till slut uppe i universum. Ett äpple består av skal, fruktkött, kärnor. Kärnan består av… Fortsätter vi så kommer vi till slut på atomnivå. Ett äpple är en helhet, bestående av delar, men det är också en del av något större. Allt på denna jord är helheter och delar, beroende på hur nära eller långt ifrån vi står.

Problemet är att vi har alldeles för lätt att fokusera på något och se det som en egen helhet, när det i alla lägen också måste ses som en del av något större. Det kan vara en enhet eller förvaltning i en organisation, den är i sig en helhet. Den ansvarar för vissa områden i organisationen, men den är del av en större helhet. Det blir lätt så att enheten ser sig som sin egen, den tar ansvar för sitt, driver mot sina mål och kan göra gott i det. Däremot så kanske det går stick i stäv med hela organisationens mål. Enheten vill göra sitt bästa, men eftersom de inte kan se sig som en del av något större så blir det problem. Vi som enskilda individer kan hamna i samma dilemma. Vi är en helhet i oss själva med egna mål, och vi missar kanske att vi är en del av en avdelning, familj eller ett lag.

Vi individer är i sig en helhet, men också delar, som i sin tur består av massor av delar. Även här kan vi missa att se helheten. Kanske vi lägger all vår tid på att utveckla stora muskler och tar anabola steroider för att få dem. Det gynnar våra muskler, men de skadar både andra delar och helheten. Eller att vi i stunden ger oss hän i sex utanför vår relation trots att vi vet att samvetet kommer äta upp oss. Ett litet delbehov att fylla en känsla här och nu kan få förödande konsekvenser på ditt känslosystem. Och det kan få förödande konsekvenser på din familjehelhet.

photo-1459128806329-1b61d19a0f93

Naturen och våra kroppar består av massor av delar, men på något sätt vet de med sig att de är del av en helhet. Jordens kretslopp, kroppens olika organ som samverkar osv. Allt består av miljarder olika delar som samspelar till en helhet som fungerar. Problemet är att vi människor i mångt och mycket tappat förmågan att se oss som både en helhet och som delar av en helhet. Vi har kanske aldrig haft den, men jag känner att vår värld har ändå under en kort period i världshistorien varit på rätt väg. Som att Tesla släpper alla sina patent, att massor av nya datorprogram är Open Source, att många låter sina fotografier, musik osv. användas fritt av andra. Allt det här har varit en utveckling mot en öppenhet, en globalisering. Vi människor har varit på väg att förstå att vi är ett, att vi tillsammans är en helhet. Vi är inte längre bara sölvesborgare, svenskar eller europeer, vi är världsmedborgare. Vi inser att vi är helheter som är delar i ett större system. Sölvesborg mår bara bra i längden om Sverige mår bra. Sverige mår bara bra i längden om Europa mår bra. Och Europa mår bara bra i längden om resten av världen också mår bra! Det har funnits en hel del tecken på att vi har vandrat mot den förståelsen under ett antal år. Det finns fortfarande mycket positivt som händer i de delarna. En yngre generation växer fram som ser det som naturligt att vara del av något större, men samtidigt förstå att de också är en helhet.

Problemet är att jag ser en ny väg, en återgång. Allt fler börjar åter värna om sin egna lilla del. Sverige stänger gränserna, EU gör detsamma. USA vill bygga murar. Vi går in i en protektionistisk tid där vi åter börjar se oss som helheter utan att vara del av något större. Detsamma ser jag i företag och organisationer. Där samverkan innan fanns, ser man nu konkurrens igen. Eller förvaltningar som ser sig som en egen helhet, utan koppling till organisationen som helhet. Sverige är redan sen tidigare världens mest individualiserade land. What´s in it for me är frågan som ställs varje gång. Ska vi börja se oss bara som svenskar, sölvesborgare eller att vi själva är en helhet som förtjänar allt, då är vi farligt ute. Donald Trump är bara ett tragikomiskt exempel på allt detta, en parodi, men han har kommit fram för att vi just nu lever i en period där vi har tappat helheten och bara tänker på det egna. Donald Trump är den optimala egoisten, han kommer vara världens bästa på att styra världen rakt in i detta. Det är dock inte han som är det största problemet, det är alla vi som inte lyfter blicken, inte ser att vi är del av något mycket, mycket större. Att vi inte tar in hur vi skulle kunna leva i ett perfekt system, som naturen, om vi bara håller blicken lite längre bort. Då skulle personer som Trump, Åkesson, Löfven, Kinberg Batra(de driver alla mot samma håll) och en massa andra på olika nivåer i systemet aldrig tillåtas driva de frågor de gör idag. Vi behöver få andra typer av människor på de platserna, människor med visioner, människor med drömmar, människor som ser att alla delar är en helhet och att alla helheter är delar.

Jag har tidigare skrivit att protektionism är ett sätt att försöka skapa kontroll, det första basala steget i lyckan. Och det funkar kortsiktigt, vi känner att vi har kontroll över vår helhet, vår del av systemet. På lång sikt är det förödande, du kväver utvecklingen, du kväver samhörigheten och du kväver känslan av att ha ett högre syfte. En nation, ett företag, en avdelning eller en person kan skydda sig en stund genom att försöka utesluta, men det kommer gång på gång straffa sig. Du kan inte bli lycklig genom att stänga in dig, du kan inte bli lycklig om du tror att du inte är del av något större och bidrar till det. Det gäller i alla delar.

Inte mitt muntraste inlägg, men ett av de viktigaste! 🙂 Vi behöver lyfta blicken, för min lycka och din lycka är så oerhört beroende av de helheter som vi är del i. Jag kan inte vara lycklig på sikt, om världen runtomkring mig inte är det! Vi behöver alla inse detta och göra vårt bästa för att lyfta blicken, åtminstone ett steg upp. Vad är du del av där du kan göra en positiv skillnad? Det är min enda fråga idag… Jag tycker världen är en fantastisk plats och det är den för att du och jag gör den sådan! Den kan dock bli så oerhört mycket bättre och det är vi som måste skapa visioner tillsammans, få bort de som vill stänga in oss och skapa en värld som vi vill ha. Den världen kan vi vara delaktiga i varje dag, genom att bidra till att göra positivt i vår lilla del! Världen blir bara dystopisk om vi tillåter den bli det!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

Ett kapitel avslutas för att ge plats åt ett nytt

Marcus Cato

20 oktober, 2016 20:25 20 oktober, 2016

490 views

5 kommentarer

Idag stängde jag ett stort kapitel i mitt liv. Efter nästan fem år i Sölvesborgs Kommun lämnade jag i eftermiddags in min uppsägning. Det finns många anledningar till det, ett liv som…

Idag stängde jag ett stort kapitel i mitt liv. Efter nästan fem år i Sölvesborgs Kommun lämnade jag i eftermiddags in min uppsägning. Det finns många anledningar till det, ett liv som är enkelt och igenkänningsfaktorn var två av anledningarna. Jag känner att jag inte utvecklas på samma sätt längre, det i sin tur tar bort en del glädje och till slut har jag landat i att det var dags för något nytt.

I mina funderingar över det här, som har pågått under en lång tid, så har jag landat i att det bara funnits två anledningar att stanna. Den ena är alla de ungdomar jag får möjlighet att möta i mitt arbete, som jag får se växa och som ger så oerhört mycket glädje och klokskap tillbaka. Det finns inte ett möte med en ungdom som inte inneburit att jag har lärt mig något nytt. Varje gång vi kört igång en ny utbildningsomgång med arbetslösa ungdomar så har min motivation kommit som ett brev på posten. Det gör den fortfarande! Den andra är alla, fullständigt fantastiska, människor jag har fått äran att arbeta med under de senaste fem åren. Jag skrev till min chef i samband med mitt beslut, att jag har aldrig varit på en plats som Sölvesborgs Kommun (och de kollegor jag samarbetat med i regionen) där jag genuint tyckt om och uppskattat så många människor. Jag trodde inte det fanns så många härliga personer på en samlad plats. Jag har genom åren varit lyckligt lottad och haft många underbara kollegor och medarbetare, men aldrig i så stora mängder som de senaste åren. Jag har heller aldrig varit på en plats där jag känt mig så genuint omtyckt och uppskattad trots att jag ibland varit väldigt obekväm när jag upplevt att saker inte gått till på rätt sätt. Den sista veckan har jag sett att personalen är hjärtat i en organisation, resten av kroppen kan vara totalt funktionsoduglig, men finns det bra personer med stort engagemang, så kommer hjärtat fortfarande pumpa ut massor av energi i systemet. Det finns bara kärlek från min sida till alla dessa människor.

’Tänk att jag på fem år har fått leda verksamheter och projekt som jag i min vildaste fantasi aldrig skulle få göra. Det har varit att utveckla metoder för att få personer på försörjningsstöd att bli självförsörjande, få nyanlända att känna sig välkomna till Sölvesborg, hitta metoder för hemmasittande barn att komma tillbaka till skolan, bygga upp en verksamhet för att stötta arbetslösa ungdomar, utveckla ungt entreprenörskap, arbeta med värdegrundsfrågor och en himla massa annat. Det som jag är mest stolt över är att nästan alla dessa projekt är eller håller på att bli implementerade i ordinarie verksamhet. Det finaste betyg jag kan tänka mig. Plus att jag fått vara med och skriva massa roliga projekt som har inbringat miljontals kronor för att förbättra Sölvesborg och Blekinge. Nu när jag tänker tillbaka på det är det nästan så jag ångrar att jag sagt upp mig, men bara nästan. 🙂 Jag vet att mitt beslut är det rätta, efter att jag lämnat in uppsägningen kändes det som flera ton lättade från mina axlar. Tyvärr känns det tråkigt att en del av den tyngden landar hos min personal, den allra bästa arbetsgrupp jag kunde tänka mig. Är det något som känns jobbigt så är det att behöva lämna dem och dessutom göra deras framtid grumligare att se. Det kommer gå bra för dem även utan mig, de är kloka människor, men det är ändå jobbigt för de har blivit några av mina närmaste vänner som gått igenom mycket!

Vad väntar nu för min del? Det vet jag faktiskt inte, förutom tre månaders uppsägningstid. Jag är öppen för förslag! 🙂 Det kan vara heltid, deltid eller konsultuppdrag. Jag är både flytt- och pendlingsbar. Södra Sverige är att föredra, helst nära kusterna. Alternativt kan jag tänka mig en utmaning utomlands, så länge engelska är språket! 🙂 Oavsett vilket så har jag tre punkter i mitt huvud som jag vill att min nästa uppdragsgivare kan leverera:

Det ska finnas ett större syfte, uppdraget måste bidra till att förbättra världen på något sätt. Det kan vara i det lilla eller det stora, men syftet skall vara klart och att det finns en helhetssyn i det
Det skall finnas en tydlig värdegrund som också efterlevs i verkligheten
Frihet under ansvar. Jag arbetar bäst där jag får skapa utifrån relativt fria tyglar i samverkan med andra. I alla mina jobb har jag levererat resultat och det bygger mycket på att jag fått stor frihet under ansvar

Resten löser vi säkerligen tillsammans! 🙂

Det roliga är att det redan känns som det öppnar sig nya dörrar, bara på några timmar. Uppdrag som egenföretagare som kanske med lite tur omvandlas till realitet framöver. Fast jag ser ju gärna fler dörrar gläntas, så du som känner mig eller läser bloggen och tycker att Marcus Cato är en kille jag tror på. Just du, får just idag gärna dela detta inlägget på Facebook, eller sprida det på annat sätt, till någon som skulle behöva mig till sin verksamhet!

Och skulle det vara så att du som läser känner att du kan leverera på de tre punkterna eller bara är nyfiken på vad jag kan erbjuda, maila mig på marcus@happycato.se eller ring 0732-68 52 11. Eller skriv några rader i ett meddelande på Facebook.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

5 kommentarer

Glädje Lycka Mening Olycka

Igenkänningsfaktorn

Marcus Cato

18 oktober, 2016 19:31 18 oktober, 2016

453 views

Kommentarer inaktiverade

Vi fastnar ibland i vår utveckling, det skrev jag om i söndags (läs här). Idag tittar vi krafterna som gör att vi aldrig kommer loss när vi väl har fastnat….

Vi fastnar ibland i vår utveckling, det skrev jag om i söndags (läs här). Idag tittar vi krafterna som gör att vi aldrig kommer loss när vi väl har fastnat. Jag har haft glädjen att få utbilda mig hos den fantastiske Kjell Enhager. En av de saker han har sagt, och som har satt sig rätt starkt hos mig, är att han tror att vår starkaste drivkraft är igenkänningsfaktorn. Jag är beredd att hålla med.

Vad är det som gör att en person stannar i ett förhållande, fast de kanske både blir psykiskt och fysiskt misshandlade? Vad är det som får människor att stanna i en relation där känslorna sedan länge tagit slut? Vad får oss att stanna på ett jobb där vi inte känner att vi längre trivs eller utvecklas? Igenkänningsfaktorn. Jag ska inte påstå att det är så i alla fall, men det är en faktor som är extremt stark i det hela.

Vi behöver ha trygghet i våra liv. Utan trygghet går vi under och i det vi känner igen känner vi också trygghet. Hur bisarrt det än är så även om vi alltså blir fysiskt misshandlade i en relation, så skapar det en trygghet. Du vet vad du har, men har ingen aning om vad du får om du lämnar.
Igenkänningsfaktorn är inget negativt egentligen. Den skapar den trygghet vi behöver, som gör att vi klarar av att fungera. Hade vi ständigt hamnat i miljöer och situationer där vi inte kände igen oss, då tror jag inte vi hade fixat att överleva. Exempelvis som för min pappa som nu behöver nyorientera sin vardag. Att ha saker som inte förändras trots mammas bortgång är jätteviktigt för att lättare klara av den övergången. Det kan vara att gå tillbaka till jobbet eller att låta mammas kläder hänga kvar i garderoben. Hänger de där om 15 år är det kanske konstigt, men nu är det en trygghet i en ny värld som ändå är densamma.

Däremot så blir igenkänningsfaktorn ett stort problem när den håller våra liv tillbaka. När du stannar i något bara för att du känner igen dig i det och inte vet vad som väntar. När du går i en relation år efter år utan att vara lycklig, där du vill lämna, men inte vågar. Eller att du fastnat på ett jobb som inte leder dig dit du vill. Eller äter rostat bröd med nutella till frukost varje dag, fast du vet att den långsiktigt dränerar dig på energi. Tryggheten tar överhanden och du vågar eller orkar inte byta till ett annat, trots att du innerst inne vet att det hade fått dig att må bättre.

Jag har de sista åren hjälpt ett antal människor med relationsproblem, där de just upplever det jag just skrev. De har fastnat i en relation som de lever i enbart för igenkänningsfaktorn. Det har lett till att både de och deras partner är olyckliga. De har gjort allt de kan för att få det att fungera, men de är helt enkelt på en plats där de inte längre borde vara. En del av dem har valt att lämna sina relationer, andra har valt att stanna. Det jag ser är att de personer som valt att lämna, de mår alla mycket bättre idag. De visste innerst inne att det skulle bli så, men hur lätt är det att våga lita fullt ut på sin inre känsla när du tar ett avgörande beslut?

Jag valde själv att säga upp mig från ett välbetalt jobb som inte ledde mig dit jag ville (läs här). Det är det bästa beslut jag tagit. Jag har två nära vänner som gjort samma sak och som känner precis likadant. De vågade bryta igenom igenkänningsfaktorn, trots att det inte var lätt. Och framtiden visade dem att det valet var rätt.

Det behöver inte vara så dramatiskt, ibland fastnar vi vid igenkänningsfaktorn på helt andra plan. Jag har alltid klagat på att pappa alltid vill åka till Playa de Ingles när han ska på semester. Det är samma fenomen, han vet vad han får. Helst skulle vi äta på samma restaurang varje kväll också. 🙂 Återigen igenkänningsfaktorn. Självklart överdriver jag lite… 🙂 Jag har varit med om en del utsatta situationer på resor, vilket gjorde att jag inte riktigt vågade åka iväg ensam på utlandssemester. Samtidigt vill jag leva mitt liv utan begränsningar. Så för att träna mig själv åkte jag en vecka på charter till Playa de Ingles, för där kände jag igen mig! Det var det tryggaste valet jag kunde göra på något jag kände mig osäker på! 😀 Själv har jag en släng av igenkänningsfaktorn med massor av saker. Mitt gym, frisör, vad jag beställer på pizzerian osv. Vi har alla detta och det viktigaste är nog vetskapen att igenkänningsfaktorn finns. Först då kan du börja leta djupt inom dig själv om det är den som påverkar dina beslut att inte göra de förändringar som du behöver. Det är när du vet om hur mycket den tryggheten spelar roll, som du kan börja arbeta med att skapa det liv som du förtjänar. Med det menar jag inte att du ska lämna din relation eller ditt jobb bara för att du inte är helt nöjd. Däremot, om du verkligen känner att du inte mår bra, men inte gör något åt det, då bör du fundera ett varv till.

Det absolut jobbigaste fall jag stött på vad gäller igenkänningsfaktorn är en kille jag coachade. Han mådde väldigt dåligt psykiskt och hade gjort så under lång tid. Han sa sig vilja förändra sitt liv, men när vi började bryta ner det så kom det fram att han var livrädd för att må bra. När han mådde dåligt visste han vem han var, han var sitt dåliga mående. Mådde han bra behövde han lära känna en helt ny person som han inte visste vem det var. Igenkänningsfaktorn kan alltså totalt förlama oss, tillåt den inte förlama dig!

Vi kommer att återkomma till igenkänningsfaktorn. Den har spelat och spelar ännu mig många spratt. Och den har så många lager som påverkar väldigt många beslut vi tar, allt från din tandkräm till vem du röstar på i valet… Fast det tar vi en annan dag! 🙂 Skulle det vara så att du känner igen dig i dagens inlägg? Då får du gärna dela eller gilla det på Facebook och Instagram! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Kategori: Mening

En helg med känslor åt alla håll

Hoppas ingen läser…

Att vara hel och del samtidigt

Ett kapitel avslutas för att ge plats åt ett nytt

Igenkänningsfaktorn