Igår, den 17 september klockan 15.42 somnade den här planetens mest underbara person in i stillhet. Vid sin sida hade hon mig, mina två systrar Joanna och Josephine, samt pappa….
Igår, den 17 september klockan 15.42 somnade den här planetens mest underbara person in i stillhet. Vid sin sida hade hon mig, mina två systrar Joanna och Josephine, samt pappa. Den person jag älskat och sett upp till mest av alla finns inte längre. Mästaren, den största fightern, fick aldrig en ärlig chans att slå tillbaka. Motståndarna blev bara fler och fler. En sann mästare vet när det är dags att kasta in handduken, min mamma var lika förnuftig som alltid, släppte ner sin garde och lät cancern slå en sista upper-cut. När hon och vi insåg att det inte gick att resa sig på nio, då släppte hon taget.
Den dagen jag ska få träffa henne igen, hoppas jag på att få lämna på samma sätt. Med de personer som står mig allra närmast vid min sida, ett kort uppvaknande för att kunna säga ”Jag älskar dig!” till varandra, för att sedan sova ett par timmar och sakta ta det sista andetaget. I all smärta som jag känner just nu, så var det så otroligt vackert regisserat. Att hennes sista kamp inte blev lång och att vi fick säga de där viktiga orden till varandra en sista gång. Och hon såg så fridfull ut, som att alla bekymmer hon någonsin burit på släppte. Ingenting var osagt i vår familj, vi har genom allt som varit genom åren blivit duktiga på att visa vår kärlek för varandra. Det finns ingenting jag önskar jag hade gjort annorlunda eller sagt. Ändå gör det så j-vla ont just nu.
Vi har hela tiden haft hoppet uppe, ni som följt bloggen vet vad hon slagits med (läs här, här och här). Det är mindre än två månader sedan hon åkte in på sjukhuset med ont på högersidan av kroppen. Något som sen visade sig vara metastaser från en tidigare bröstcancer. Som sedan visade sig vara ytterligare metastaser på hjärna och lunga. Trots det har vi haft hopp, hon var pigg, kände sig frisk och hade en fighting spirit. För knappt två veckor avslutade hon en femdagars strålbehandling och den tog alla hennes krafter. Det visste vi att den kunde göra, men fighting spirit hade hon fortfarande. Förra fredagen fick jag träffa henne (läs här) och det var en av mina bästa dagar i livet, och jag vet att den stund vi hade tillsammans betydde mycket för henne med. Precis innan den lunchen hade läkaren ringt och berättat att leverproverna de tagit var sämre. Vi och han trodde att det berodde på penicillinet hon ätit, så hon slutade med det direkt. Hon tog nya tester på måndagen, ingen förbättring. I onsdags togs de igen och då hade de blivit sämre, samtidigt så fick vi besked att det inte var något som täckte igen gallgången (det enda positiva besked vi fått på hela vägen…). I samma veva ringer de och säger att läkaren som skulle sätta venporten för cellgifterna blivit sjuk och det dröjer två veckor till hon kan få igång. Min mamma får panik och på något sätt löser hon det, så att de ska sätta en pickline istället, samt sätta in antikroppar redan på fredagen. Så i fredags åkte pappa och hon in för att mamma skulle få antikroppar. Samtidigt togs nya leverprover och de var inte alls bättre. Hoppet stod nu till att antikropparna kunde ta fighten, låta mammas immunförsvar få hjälp och kämpa tillbaka levern från cancern.
Läkaren var öppen mot både mamma och pappa, att det kunde gå illa. Och de två är inte dumma i huvudet, det hade de och vi andra förstått. Men vad var alternativet? Antikropparna var vår sista chans. Läkaren och pappa beslöt också i samråd att mamma skulle läggas in, vilket visade sig vara tur. En timme eller så efter antikroppsbehandlingen fick mamma en enorm smärta i magen. Eftersom hon väntade på rum på sjukhuset så fanns där hjälp direkt. Hade hon inte lagts in hade hon fått det anfallet i bilen hem och det är jag glad att ingen av dem behövde uppleva. Hon fick morfin mot smärtan och lades in på rummet. Jag åkte in för att träffa mamma och skulle sedan följa med pappa hem till Osby. Hon var väldigt tagen och trött, men hon hade också fått ordentligt med morfin. Hon kämpade för att hålla sig vaken bara för att vi var där, så jag och pappa beslöt att det var bäst vi åkte hem så hon fick vila.
Igår morse hade vi fortfarande hopp kvar, vi hoppades att antikropparna kanske stärkt henne, att morfinet släppt och hon var piggare. Vi hoppades på ett telefonsamtal från henne på morgonen där hon sa att hon piggnat till… Istället ringde läkaren och sa att hon talade osammanhängande och att om något händer så kan de inte göra mer. Vi kom in till sjukhuset strax efter lunch och 15.42 stod vi alla vid mammas sida när hon tog sina sista andetag. Med en blandad känsla av sorg och befrielse. En befrielse att det fick gå så fort, att hon var klok nog att sluta fightas när hoppet var ute och att hon fick gå bort i stillhet. En befrielse att vi alla var där och att vi fick säga de tre viktiga orden till varandra en gång till.
Det senaste dygnet har varit det mest omvälvande i mitt liv. Jag har aldrig känt sorg i närheten av denna. Att aldrig mer få se sin mamma, få krama om henne eller få höra hennes röst. En människa som jag uppriktigt sagt inte kan komma på en enda person som skulle ha ett ont ord att säga om. Hon var ren godhet. Jag skrev till en god vän idag att min mamma hade den finaste egenskapen en människa kan ha, nämligen förmågan att förlåta. Min mamma har levt ett tufft liv, ett extremt tufft liv faktiskt, men allt som har hänt henne har hon kunnat bearbeta och förlåta. Jag är säker på att det inte fanns en uns bitterhet när hon lämnade och hon mötte döden i frid. Hennes uppgift på jorden var klar, hon har skapat tre starka barn som står stadigt och dessutom svetsat oss samman som familj. Hon behövdes antagligen någon annanstans, för att fylla en större funktion, att fullgöra ett högre syfte.
Det senaste dygnet har också varit det mest lärorika i mitt liv, jag har insett värdet av att ta vara på varje stund. Min mamma och lillasyster spelade alltid på V75 ihop. Igår var det superjackpot på 55 miljoner och de hade lämnat in en rad. Jag hade utan tvekan, om det gick, tagit de 55 miljonerna för att få en riktig dag med min mamma igen. Det fick mig också att inse att jag i 37 år har levt med en ovärderlig skatt, att jag hade betalat 55 miljoner för varje dag jag haft med min mamma. Jag hade betalat lika mycket för resten av min familj och mina närmaste vänner. Och det här har jag teoretiskt sett förstått, men det är först idag som jag verkligen inser vad det innebär. Jag kan inte säga att jag gjort misstaget att försumma de nära mig, jag är nog rätt bra på att uppskatta min familj. Däremot har jag ibland gått på autopilot, inte njutit eller lagt mitt fokus på triviala saker trots att de jag älskar fanns bredvid mig. Det tänker jag försöka lära mig av, jag hoppas du som läser också förstår det, att varje dag med de du älskar är värd så oerhört mycket mer än någonting annat.
Resten av lärdomarna kommer jag säkert återkomma till framöver. Mina tårar har runnit konstant när jag skrivit inlägget. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat, en smärta jag aldrig upplevt innan. Det är priset vi betalar för kärleken till en annan människa. Det är oerhört smärtsamt att älska en annan människa villkorslöst och den personen försvinner. Samtidigt är det ett billigt pris att betala, all kärlek min mamma har gett mig i alla år och kommer fortsätta ge mig i minnet, det är värt så mycket mer än den smärtan jag och min familj upplever just nu. Istället tänker jag försöka visa min kärlek ännu mer för de som finns där i mitt liv och jag ska fortsätta ha min mamma som förebild i det!
Jag kommer att fortsätta skriva här, det vet jag. Allt jag har lärt mig kring lycka och livet genom den här bloggen, den har också gett mig och min mamma styrka i den här processen. Igår var det två månader sedan happycato.se blev offentlig och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag idag skulle skriva det jobbigaste och mest känslosamma inlägget jag någonsin kommer att författa. Livet är ingen rak linje, jag kommer ha sorg och sakna henne så oerhört mycket, men jag kommer vara lycklig, jag kommer fortsätta följa mina drömmar! De svåraste stunderna i våra liv, det är de som i slutändan stärker oss och gör oss klokare. Kom ihåg det alla ni andra som kämpar med livet därute!
Det skulle kunna bli en roman av det här, kanske det blir det om min mamma en dag, men idag orkar jag inte skriva mer. Jag vill vara med min pappa just nu. Så ge de som står dig nära så mycket kärlek det bara går, förstå redan nu att varje dag är värdefull! Och mamma, jag älskar dig! Tack för allt du har gjort för mig och mina syskon! Tack för din glädje, din kämpaglöd, din kärlek! Tack för att du visat mig hur livet kan vara tufft men ändå fyllt av värme! Tack för att du gjort mig till den jag är, tack för att du alltid hejat på mig och stöttat mig! Tack för att du följde med mig till Rom, tack för alla varma minnen du gett mig, tack för allt du lärt mig! Tack för att du alltid gav mig din kärlek och att du lärde mig att ge min! Allt detta visste du om när du lämnade oss, men mamma, jag älskar dig och saknar dig så otroligt mycket!! Du kommer finnas med mig varje dag tills vi möts igen!!
/Din son
