”Det är oacceptabelt! Skeppen kan inte sjunka av sig själv!” skriker John Ross, den unge brittiske befälhavaren med ansvaret för den engelska flottans bas på Hanö. Han sitter nedsjunken i…
”Det är oacceptabelt! Skeppen kan inte
sjunka av sig själv!” skriker John Ross, den unge brittiske befälhavaren med
ansvaret för den engelska flottans bas på Hanö. Han sitter nedsjunken i sin
läderbeklädda stol på det lilla kontoret. I sällskap har han två av sina befäl,
löjtnant Thomas West Cope och kommendörkapten Clifford Williams.
”Vi har förlorat tre skepp de
senaste veckorna. Helt utan förvarning”, fortsätter John Ross.
”Vi har sett eldklot på himlen. Det
måste finnas fientliga fartyg i närheten!” svarar Clifford.
”De måste ha en hemlig bas i
närheten som vi inte känner till!” fyller Thomas i med.
”Det är absurt! Vilka skulle det vara?
Svenskarna? Vi är inte på riktigt i krig med dem!”
”Kan det vara ryssar eller
danskar?” undrar Clifford.
”Det är inte möjligt. Var skulle de
kunna ha en flottbas i närheten för att kunna smyga på oss om natten? Varför
skulle de vilja det? Svenskarna skulle väl aldrig acceptera att ha dem i sina
vatten?”
”Då återstår bara en, fransmännen”,
fyller Thomas West Cope åter i.
”Ja, det är det enda alternativet,
men hur fasen skulle de ha tagit sig hit? Var skulle de kunna hålla fartyg
stora nog för att kunna sänka våra skepp? Vad har de att vinna på att anfalla
oss här, mitt i ingenstans? Det är inte möjligt!”
En svart ondskefull blick fyller
snabbt hans ansikte.
”Jag har inte kommit hit för att
bli förnedrad av några jävla fransmän. Jag vill finkamma varenda liten vik,
hamn, ö och åmynning längs hela kusten från södra Skåne till Öland. De ska fan
inte kunna gömma sig.” fortsätter han och slår näven i bordet. ”Och jag vill
öka nattbevakningen, vi ska vara på vår vakt hela tiden. Ingen jävel kommer
undan med att sänka brittiska skepp!”
”Ska ske!” svarar Clifford.
”Här har de skickat oss till ett
kallt jävla ställe, mitt i ingenstans. Som ingen bryr sig om. Ändå går det åt
helvete! Vi är här bara för att bevaka och jag orkar fan inte med sån här skit!
Det är fan bara för att jag är skotte! Den där Charles Austen, han skulle de
aldrig skicka hit! Ni kan gå!”
Clifford och Thomas reser sig. De
lämnar John Ross i ett moln av ilska.
Väl ute skiner solen, det är en
underbar sensommardag. Inte alls kallt och jävligt, som John Ross vill få det
till. Hamnen är full med liv, brittiska sjömän är blandade med svenskar. En
kärra lastas med byggmaterial från en av båtarna vid kajen. När den är full
börjar den sakta rulla upp för den långa stigningen upp mot öns topp. Clifford
och Thomas följer kärrans väg med blicken. Där långt uppe finns kärrans
slutmål, Hanös nya stolthet, den nästan färdigbyggda fyren.
”Han är rätt bitter för att vara så
ung”, viskar Clifford till Thomas.
”Jag kan förstå honom. Det här är
hans chans att komma upp sig. Det må vara avsides och ibland kallt, men vi har
ändå rätt mycket eldkraft här. Någon har trott på honom. Han känner kraven”
”Vi får hoppas att vi hittar
orsaken till det här och bombarderar skiten ur dem”, svarar Thomas.
”Ja, annars kan vi nog lika bra bli
kvar här, för hem till England är vi aldrig välkomna till igen om det här
fortsätter”
”Nähä, nu behöver vi en kall öl!”
De vandrar bort till öns enda
taverna.
Samtidigt plockar John Ross fram
sin karta över Hanöbukten och studerar den noga. Det finns ingen logik i
någonting, tänker han. Attackerna på båtarna har kommit från norra sidan av Hanö
och att fartyg skulle komma från det hållet skulle bara kunna innebära svenska
fartyg. Det är inte långt till Blekingekusten på norrsidan. Andra skepp som tar
det hållet skulle behöva passera Karlskrona, där en stor del av svenska flottan
låg ankrad. Det finns ingen möjlighet
att smyga sig runt på norrsidan för någon annan flotta och sedan smyga sig
tillbaka. Svenskarna har dessutom ingen anledning att attackera. Det finns helt
enkel ingen logik och det gör John Ross galen! Någon har ändå sänkt skepp som
han är ansvarig för! Vem är så feg att de smyger sig på en fiende på det
sättet?
Han reser sig upp och haltar bort
mot fönstret. Östersjöns vindar påminner honom allt för ofta om de skador han
ådragit sig några år tidigare. Hans modiga strid mot spanska sjömän hade slutat
i skallskador, bruten arm, en bajonett genom kroppen och båda benen brutna. Det
var också det modet som hade fört honom uppåt i flottan, men vissa dagar gjorde
sig den där striden sig påmind. Sommarhalvåret är alltid bättre, när vindarna är
varma. Det blir snart värre, när de kalla höstvindarna drar in över Hanöbukten.
Då visste John att hans knä skulle stelna och smärta, men det är ett lågt pris
att betala för att leda brittiska skepp i strid. Innerst inne önskar han dock,
att de skeppen han nu tittar ut över låg i Medelhavet eller Karibien och inte
på Hanö. Men amiral Saumarez och brittiska flottan behöver honom här. Den
plikten vill han aldrig svika.
