Jag har valt en väg i livet som verkligen utmanar mig. Det sitter djupa spår från barndomen i mig, som jag skulle kunna undvika att möta. Välja en väg som…
Jag har valt en väg i livet som verkligen utmanar mig. Det sitter djupa spår från barndomen i mig, som jag skulle kunna undvika att möta. Välja en väg som var behaglig, men som inte var utmanande. Ibland hade det varit väldigt skönt att ta den vägen. För kortsiktigt kan det vara så skönt att slippa utmana mig själv och känna de där obehagliga känslorna i magen. Annika Sörenstam hade ”Face your fears” skrivet under skärmen på sin keps under många år. Att hålla tacktal var det värsta hon visste och det gjorde att hon i början av karriären medvetet missade, för att slippa vinna. För vinst ledde till att hon behövde hålla tacktal. När hon mötte den rädslan, det var då hon blommade ut till en världsstjärna. Jag kan identifiera mig väldigt mycket med den rädslan och att behöva möta den rädslan, även om jag inte tänker bli världsstjärna.
En av de sakerna från barndomen, som sitter djupt, det är just att ställa mig i rampljuset. Det låter helt galet när jag försöker ha en karriär som föreläsare. Där meningen är att allt ljus hamnar på mig en stund. För många kan det idag vara svårt att se att det någonsin skulle kunna vara ett problem. Det är fortfarande en jätteutmaning för mig, men alternativet hade varit att undvika sådana situationer. Vilket betyder att jag begränsar mig i livet och det är det sista jag vill. Rädslan att ställa sig i centrum är ju en högst mänsklig egenskap. Det finns en gammal klassisk undersökning, gjord av New York Times, där de frågade människor vad de var mest rädda för. Nummer ett var att tala inför folk, nummer två döden! Jag har full förståelse för det, Annika med tror jag. Jag hade med valt döden före att ställa mig inför en grupp människor och prata, åtminstone under mina 32 första livsår.
För mig var den rädslan i början dessutom värre än för de flesta andra. Som barn var jag extremt introvert. Jag gick exempelvis på skogsmulle som 6-åring. Varje vecka ropade de upp allas namn, men aldrig mitt av någon anledning. De frågade aldrig om de glömt någon, så jag vågade aldrig säga till att de missat mig. Fram till sista gången, då någon faktiskt frågade och jag försynt vågade räcka upp handen. Eller när vi hade luciatåg på förskolan och pappa filmade. Under hela filmen skymtar man nog mitt ansikte ett par gånger. Resten av tiden gömde jag det bakom stjärnan jag höll i handen. Kunde jag inte undvika att stå i centrum, kunde jag åtminstone försöka stänga ute verkligheten. Det var en sexårings sätt att lösa problemet. 🙂
Det blev än värre på lågstadiet. Vi hade drama på schemat. Lärarinnan hette Gunnel Samuelsson och hennes namn sitter för evigt inetsat i mitt minne. Såhär 30 år efter, kan jag ju se att det inte var något fel på Gunnel. Hon var antagligen bara en extrovert som älskade drama och musik. I mötet med en introvert som hatade drama och musik blev det inte bra. Jag minns fortfarande den fruktansvärda ångest jag hade när vi skulle spela upp en scen från Ronja Rövardotter. Den där hon fastnar med foten i rumpnissarnas hem. Det var bara vi i klassen som var där, det var ändå en trygg miljö, med människor som tyckte om mig. Fast det var en av de värsta känslor jag någonsin känt. Jag skulle behöva agera inför andra människor. Andra skulle bedöma mig och se mig. Och jag vågade inte säga något om vad jag kände.
Om jag minns rätt så hade vi drama på tisdagar. Och helt plötsligt började jag ofta kräkas på tisdagsmorgnarna. Vilket gjorde att jag fick stanna hemma. Min ångest inför denna lektion var alltså så stor, att jag faktiskt kräktes av den. Jag vet inte hur många tisdagar jag var hemma, innan mamma började se mönstret. Jag har haft en mycket klok mamma, så det dröjde nog inte så lång tid innan hon luskade ut sambandet. Jag minns att jag till slut kom tillbaka till en dramalektion. Den sista gången vi hade det lyckades jag ta mig dit. Vi skulle inte göra något speciellt, men vi skulle befinna oss i samma klassrum som vi brukade ha drama, för att äta kanelbullar och dricka saft. Den som känner mig sedan den tiden vet att jag älskade kanelbullar, eller alla typer av bullar faktiskt! 🙂 Fast det räckte att jag kom in i rummet för att den fruktansvärda ångesten skulle fylla mig igen. Jag ville bara kräkas och jag mådde så illa att inte ens den godaste kanelbullen i världen hade varit ätbar. Mina föräldrar hade säkerligen diskuterat problemet med min klassföreståndare, för denna gången förstod Gunnel min känsla och jag tilläts gå ut på skolgården. Känslan har sedan funnits med i tusentals situationer genom livet, där jag skulle stå i centrum, bedömas eller riskera att göras till åtlöje (min tolkning av känslan just då).
Det här har i efterhand blivit en erfarenhet som jag haft extremt stor nytta av senaste åren. Det här har hjälpt mig mycket i att förstå hemmasittarproblematiken som jag jobbat med. Jag kan förstå känslan de här barnen har i magen. Det är en fruktansvärt jobbig känsla att ha, om du spyr av ångesten. Det här sätter ju också sina spår. Vi har alla sådana spår från barndomen, fast inom olika områden. Som ofta leder till att vi begränsar oss i olika situationer. Jag har andra sådana spår, som jag vet påverkar mina val idag. Jag undviker vissa situationer för att saker har hänt mig genom livet.
Det här med att stå i centrum är för mig det djupaste spåret. Det som skulle begränsa mig mest om jag bara lät det vara. Därför har jag jobbat otroligt mycket med de sidorna hos mig själv de senaste åren. Fast jag märker att spåren fortfarande finns där och kortsiktigt kan jag få tillbaka känslorna från de där dramalektionerna. Samtidigt som jag medvetet måste hamna i de situationerna för att kunna fylla igen spåren. Det är samma sak som att jag inte blir en bättre kock om jag aldrig provar några nya rätter. Vi måste utmana oss för att utvecklas.
Rampljuset innebär ju inte alltid mig, utan också det jag producerar. Ni som läst kontinuerligt vet att jag var kräkfärdig när jag gjorde bloggen offentlig. Det var jag också när jag skickade iväg mitt första filmmanus för bedömning. Och jag har återkommande känslan nu när Jobbet är Ditt är på väg ut. Det är som att vara tillbaka i dramaklassrummet. Fast med helt andra förutsättningar att hantera det. Denna veckan fick jag tillbaka korrekturläsarens synpunkter. Någon som har till uppgift i att hitta fel och ändra detaljer. Jag är en helhetsmänniska och behöver ju den typen av granskning. Fast lika väl är det jobbigt! För hon öppnar ögonen för saker som jag själv varit blind för. Hon öppnar ögonen på mig och sen petar hon lite där det känns jobbigt. Kortsiktigt är det en väldigt jobbig känsla, för att det är aldrig kul att bli petad på där ingen rustning täcker. Det är jobbigt för att jag ska släppa ut något till allmänheten för första gången, med mitt namn på. En produkt som kommer granskas och bedömas. Samtidigt är jag evigt tacksam för att någon har petat och öppnat ögonen för vissa brister. För det ger en bättre slutprodukt, och det som egentligen är viktigast för mig, att jag lär mig en massa nytt om mig själv!
Så kortsiktigt är det fortfarande en jobbig känsla, fast jag kan i den jobbiga känslan hitta så mycket drivkraft framåt. Jag lyfter blicken från känslan och vidgar mitt perspektiv. I denna situationen så tar jag olika delar till hjälp för att få perspektiv på känslan. Jag har läst ett antal böcker om filmmanusskrivande. Flera gånger har det nämnts att det krävs kring tretton manus innan du börjar lära dig hantverket och hitta din stil. Det första är inte mästerverket (även om jag faktiskt gillar mitt första filmmanus). Ser vi på kompositörer som Beethoven och Mozart så producerade de hundratals olika verk, men det är egentligen bara ett fåtal som gett dem genistatus. Deras första komposition var inte det bästa de gjorde! Madonna har spelat in hundratals låtar, där vi, som inte är inbitna fans, kanske bara hört 10 % av alla låtar. Massor av låtar är antagligen mediokra. Ni som såg Antikrundan häromveckan från Bäckaskogs slott, såg ett inslag om Harry Martinsson. Hur han fullkomligt verkade hata sitt första verk Spökskepp. Nobelprisvinnare i litteratur hatade sitt första verk! Jag både älskar och hatar att han gjorde det. För det är en tröst när en jobbig känsla kommer. Jag hoppas att Jobbet är Ditt är den sämsta bok jag någonsin skriver (dålig införsäljning… 😀 ), för jag vill alltid utvecklas och göra bättre saker. Jobbet är Ditt är dessutom en typ av bok som kommer stå för sig själv i mitt skrivande, för framtida böcker kommer ha helt andra teman. Det är den första, det är inte mästerverket! Det är den som ska visa mig själv att jag fixar att slutföra saker. Det är ju annars ett smart sätt att undvika fokus på sig själv, att inte slutföra något som andra kan bedöma.
Det jag ogillar med Harrys hat mot sin egna första bok är, att det var antagligen den som han lärde sig mest av. Det var den som gav honom förutsättningar att skriva Vägen till Klockrike, Nässlorna blomma, Aniara och mycket annat. Det här är sätt för mig att lätta känslan här och nu. Även om alla skulle tycka det jag gjort är fullständig skit, vilket jag egentligen inte tror, men en tanke som kommer naturligt i tvivlet. Då kan jag tänka på Harry och få ett vidgat perspektiv.
Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Jo, att tvivel och ångest kan drabba oss alla. Det kan dessutom vara väldigt bra känslor att få, för det betyder att vi utmanar oss själva. Vi går utanför komfortzonen och genom det så utvecklas vi. För mig har den resan varit lång och den kommer fortsätta genom hela livet! Nästa gång jag publicerar något kommer känslorna komma igen och då har jag lärt mig av denna resan. Jag vill också ha sagt, att vi har alla möjligheter att få perspektiv på livet när vi lyfter blicken från den jobbiga känslan. För mig handlar det just nu om att ge ut min första bok. En bok som fyller sin funktion som en praktisk hjälp, men som inte vinner några nobelpris. När jag som 80-åring sitter i gungstolen och tittar tillbaka på den boken, hoppas jag att jag tycker det är mitt sämsta litterära verk, men att det var genom den jag lärde mig mest! Det var den som visade att jag faktiskt vågade slutföra något och att det inte var hela världen! Vad vi än står i just nu, kan vi med perspektiv se hur mycket vi utvecklas i allt det som pågår. Om det är i ditt privatliv, på jobbet eller var det än är, så kan du omfamna känslan och se att det du går igenom kommer utveckla dig. Framförallt vill jag med detta inlägg få ur min jobbiga känsla. Det hjälper alltid att skriva eller berätta om den. Känslan tappar sin kraft då. Du som går och bär på saker, berätta det för någon du litar på eller skriv ner det! Det kommer göra det bättre!
Jag skulle kunna välja att hålla uppe en självsäker bild. Det hade jag inte haft några problem med. Jag hade kunnat välja att skriva ut min känsla, i en text som var enbart för mina ögon. Det hade hjälpt mig lika mycket. Fast jag vill visa, att ångest och tvivel är något högst naturligt. Som fortfarande kan komma, att det faktiskt kan vara ett tecken på att du vågar! Det är okej att tvivla, endast en idiot skulle aldrig tvivla på sin egen förmåga någon gång. Det är okej att ibland ha en jobbig känsla i magen, för den kan visa på att du är på väg! Det är i mötet med våra rädslor som vi växer som människor. Vi behöver alla ta till oss av Annikas ”Face your fears”. Vi behöver våga och för mig är det viktigare att göra det, än vad jag egentligen presterar!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
PS. Boken är ju självklart än så länge den bästa jag gett ut, så vänta inte i 40 år för att välja ett av mina verk. Köp dem alla! 😀 DS.
Efter att ha jobbat med hemmasittande barn och arbetslösa ungdomar så kan jag förstå krafterna bakom. Många av de jag mött har inte upplevt sig mobbade, men däremot väldigt ensamma. De har inget riktigt socialt nätverk och ibland en familjesituation som inte heller ger dem den uppmärksamhet som behövs. När vi började det arbetet så hade jag en tanke med mig sedan tidigare, att se individen. Se barnet eller ungdomen för den de är, inte försöka göra dem till något som passar in. Och det var coacherna fantastiskt duktiga på, vilket ledde till bra resultat. Problemet är att vi vet att det här fungerar, vi vet att inkludering och att lyfta individer är ett sätt att lyckas. Ändå är vårt samhälle så sjukt dåliga på detta.
