Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Kategori: Olycka

Ett enkelt liv

Jag har spenderat helgen med pappa i sommarstugan. Några hål golf i fredags, ett par promenader vid havet, lite god mat och flera timmars skrivande på en roman jag alltför…

Ett enkelt liv

Jag har spenderat helgen med pappa i sommarstugan. Några hål golf i fredags, ett par promenader vid havet, lite god mat och flera timmars skrivande på en roman jag alltför länge åsidosatt. Livskvalité för mig. Det har fått mig att fundera mycket över begreppet ett enkelt liv.

När jag gick vid havet i lördags piskade vinden mitt ansikte, den drev upp sand över mig och vågorna slog mot full kraft in mot stranden. Där och då kände jag mig mer levande än jag gjort på mycket länge. Jag kände mig frisk (hälsa är min viktigaste värdering), jag kände mig lycklig och jag kände en klarhet i huvudet. Det var som att mina tankar och naturen möttes i perfekt harmoni. Jag var där och då, fullt ut. Kvällen innan hade jag läst ut den mest annorlunda ledarskapsbok jag läst, som handlade just om detta. Väl värd ett inköp! (klicka på bilden för att köpa den)

Presence

Vi har i mångt och mycket tappat vår kontakt med den värld som vi människor är skapade i och av. Facebook, TV, mobiler och en massa annat är inte vår naturliga tillvaro. Allt det har vi konstruerat för att göra våra liv lättare, men de är inte konstruerade för att göra oss lyckligare. Alla tekniska innovationer har drivits för att vi ska få det bättre, men vi har glömt vår roll som en del av naturen, i processen att hetsa fram nya saker som underlättar vårt liv. Jag tror att alltfler börjar inse att allt tekniskt inte leder oss till ett lyckligare liv. Däremot så gör naturen det. En pinande vind, ett upprört hav och så jag. Där och då hittade jag tillbaka till något, en enkelhet i livet som jag innerst inne vet finns, men som jag så ofta glömmer. De stunderna ska jag skapa fler av, för känslan håller i sig långt mycket längre än en chokladboll eller något annat som är gott i stunden.

Det andra perspektivet av ett enkelt liv har jag också tänkt mycket på just denna helgen. Det här handlar väldigt mycket om mig som person. När livet blir för enkelt, då blir det ofta också väldigt tråkigt. Mitt livssyfte är att utveckla mig själv och andra till att nå sin fulla potential. Det som är enkelt är sällan speciellt utvecklande. Det vi är riktigt duktiga på har vi inte samma utvecklingskurva i, som vi har i det som vi är helt nya i. Genomgående för mitt liv har varit att när saker inte känns lika utvecklande längre, då söker jag mig vidare. Det har gällt både relationer och arbete. Allt detta har jag vetat om innan, men i helgen så har det sjunkit in lite mer. Jag vill ha ett utmanande liv, men det ska vara jag som väljer utmaningen (upplevd utveckling och upplevd kontroll). Min partner i en relation måste vara katalysatorn, den som får mig att utmana mig själv. Och jag måste vara hennes. I mitt arbete behöver jag hitta områden där jag utmanas, områden jag inte behärskar och där jag ändå vågar att söka mig till det. Happycato.se är en sådan grej, det har varit så otroligt roligt att börja skriva, bygga upp en plattform osv. För jag har aldrig gjort det förr och det ger mig frihet att utmanas vidare. Dagen jag släppte bloggen för omvärlden var jag totalt kräkfärdig, för jag hade gjort något nytt som världen skulle få se, långt innan det är perfekt. Det är en av mina största utmaningar, men det utvecklade mig enormt mycket och det är på det sättet jag vill fortsätta utmana mig själv. De delar där jag inte längre känner en utmaning är det upp till mig att släppa, eller att hitta en ny väg in för att hitta nya utmaningar. Oftast visar sig de vägarna av sig själv, bara jag håller ögonen öppna. Det gäller också att våga släppa dem. Jag skrev ett annat blogginlägg i helgen som jag tänker ska publiceras i veckan, som handlar just om det, igenkänningsfaktorns makt och modet att våga släppa något trots en rädsla i vad som väntar.

Ett enkelt liv är en bra väg till min lycka, ett för enkelt liv är en väg till min olycka. För mig gäller det att förstå skillnaden mellan de båda. Det är alltför enkelt att glömma det!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

 

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Ett enkelt liv

Ett bröllop och en begravning

Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är…

mamma och pappa

Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är evig, det är jag säker på, även om de nu under en period inte får utöva den på samma sätt som de är vana vid. Blommorna på mammas kista var av samma sort som hon hade i handen den där dagen för 38 år sedan, som en vacker påminnelse om livet och kärleken.

20161007_125202

Jag har aldrig sett begravningar som en speciellt viktig del av min sorgeprocess. Jag har full förståelse för de som har det, det är ett sätt att få ta farväl och minnas en människa man älskat. För mig har jag haft de stunderna för mig själv, kanske för att jag på samma sätt som i sorgen också har lättast att ta farväl i enrum. Med mamma fick jag ett så vackert farväl den dagen hon gick bort. Det är det jag kommer minnas starkast i framtiden. Hade jag inte fått vara med den dagen, då hade säkert dagens begravning känts viktigare på något sätt.

20161007_122509

Det var verkligen en jättevacker begravning. Prästen fångade mammas personlighet i tre delar, livsglädje, djur o natur samt familjen. Hon uppmanade oss att ha min mamma som förebild i livet och att hon var som en ängel här på jorden. Finare beskrivning av min mamma kunde jag inte tänka mig. Själv satt jag och tänkte mycket på de minnen vi har delat. Jag känner att en hel del av dem är lite blockerade just nu, men en del kom fram. Allt från när jag som liten en gång kallade dig kärringjävel, till vår resa till Italien, till alla skrattanfall vi har fått i sommarstugans soffa över absolut ingenting, till när du låg där full med frid på sjukhuset för knappt tre veckor sedan. På något sätt skrattade och grät jag på samma gång under begravningen. Det går inte att känna något annat än kärlek och glädje när jag tänker på dig. Jag kan inte förknippa dig med ledsamhet, det går inte. Trots att du saknas mig enormt, så är det glädjen som kommer när jag tänker på dig. Så vill jag att det ska fortsätta vara.

Jag är glad att mamma fick en fin begravning, jag är glad över att de som inte var med på sjukhuset fick ta sitt farväl, men för mig var den mer bara en vacker stund till att minnas. Vårt farväl hade vi redan tagit för tre veckor sedan.

Trots att mamma gick bort i sviterna av bröstcancer, så valde vi att de som ville ge en minnesgåva gjorde det till Världsnaturfonden. Mamma älskade djur och natur, näst efter familjen var det den stora kärleken. Det kändes rätt för oss. Dessutom så kommer cancerfallen minska om vi åter får en balans i miljön. Ett stort tack till alla som skänkt en minnesgåva! Skulle ni vilja göra mig glad och hedra min mamma, så får ni gärna också sätta in en slant till Världsnaturfonden. Jag kommer återkomma med ett inlägg om att vi blir lyckligare av att ge bort pengar än att få dem, så det gynnar även dig! 🙂 Själv kommer jag satsa på att bli Östersjöfadder, det är bra både för världen och mina dopp i Sandviken. Den snabbtänkte skulle antagligen säga att om jag slutade doppa mig i Östersjön så hade det löst problemet. 🙂 Men vita valar är ett sällsynt inslag på östkusten, så jag fortsätter… 😉

Jag avslutar med den låt som mamma hade önskats spelas på sin begravning. Det är nog första och enda gången den spelas vid ett sådant tillfälle… 🙂 Men den hade en speciell betydelse för mamma och för min pappa, det är också en vacker text. Mitt eget minne av Renée & Renato var att de spelades flitigt hemma när jag var väldigt ung och att min lillasyster drog en knytnäve i klockspelet på pappa, under en av deras låtar. 😀

Mamma och pappa, jag älskar er!! Och grattis på bröllopsdagen!!

Happy Cato

3 kommentarer till Ett bröllop och en begravning

5 oktober 2008

De flesta minns nog inte vad de gjorde den 5 oktober 2008. Antagligen var det som vilken söndag som helst för de flesta. För mig var det just där och…

lycka olycka förändra livet

De flesta minns nog inte vad de gjorde den 5 oktober 2008. Antagligen var det som vilken söndag som helst för de flesta. För mig var det just där och då den värsta dagen i mitt liv. Jag hade nått botten, mitt mående var så dåligt att jag inte klarade att hantera det mer. Den kvällen tittade jag ut från balkongen, ner på järnvägsspåren som passerade en bit bort och sedan bort mot det mörka havet.

Det hade inte gått på en dag, mitt mående hade varit upp och ner i över femton år. Det hade funnits riktigt mörka stunder tidigare, men aldrig som denna. Jag kände att jag inte hade någon kontroll kvar i mitt liv. Jag var fast i en rävsax och jag hade slutat bry mig. Arbetet slök all min tid och den tid jag hade över använde jag till att få utlopp för alla beroenden jag hade. På något magiskt sätt hade jag lyckats sluta snusa den våren, men jag hade bytt ut det mot ett okontrollerat ätande, drickande, spelande och massa annat. Fast i en negativ spiral som bara eskalerade. Dessutom gick inte mitt jobb alls som jag ville. Klubbens ekonomi var hårt ansträngd och jag fick sitta och bolla med fakturor för att vår sista likviditet inte skulle innebära en konkurs. Det var på gång att säljas några tomter som skulle stärka ekonomin, men det drog hela tiden ut på tiden. Den personal jag arbetade med uppskattade jag väldigt mycket, de höll uppe någon typ av glädje i den sitsen och jag ville inte att klubben skulle konkursa och sätta dem i en osäker sits. Det här var precis när finanskrisen var i antågande, världen var osäkrare än vanligt. Det påverkade också mig, jag hade skapat ett liv omkring mig där jag brände alla mina pengar. Jag visste att det skulle vara svårt att få ett annat jobb med ändå en rätt hyfsad lön för den tiden.

En av få bilder på mig från det året...

En av få bilder på mig från det året… Finns en viss symbolik i den!

Helgen som just hade passerat hade jag märkligt nog spenderat i Sölvesborg. Jag och killarna som arbetade på banan körde en liten avslutning på säsongen. Vi åkte upp och spelade golf i Kristianstad, övernattade i vår sommarstuga, festade till det på Altona och sedan hemåt igen. Kvällen på Altona slutade med att de andra åkte hem, medan jag och banchefen Peter stannade kvar. Vi hade en bra relation och var ganska öppna med varandra, så det samtalet var nog det första där jag berättade hur dåligt jag mådde i allt. Jag tror dock varken han eller jag förstod hur illa det var.

På hemvägen från Sölvesborg stannade vi på Frasses i Fjälkinge, ett hamburgerhak vid motorvägen. Jag beställde deras största mål och det var som att få in en ICA-kasse med pommes frites. Det kvittade, jag satte i mig så gott som allt, det dämpade både bakfyllan och den stora ångest jag ständigt levde med. En timme hjälpte det, sedan var ångesten tillbaka, större än någonsin. Det var såhär det var hela tiden, ångesten kom, jag dämpade den med mat eller annat, den kom tillbaka ännu starkare, jag dämpade den igen. Någonstans inom mig fattade jag att det inte fungerade, men jag hade inga andra verktyg som jag kunde ta till.

Väl hemma igen så la jag mig på soffan, tankarna snurrade. Livet är verkligen ett helvete, jag orkar inte mer, jag pallar inte pressen, döden hade varit en befrielse, finns det verkligen några lyckliga människor, varför är alla andra lyckliga och inte jag, är livet inte mer än såhär och en massa andra tankar. Tanken på att söka hjälp tror jag inte ens kom in i mitt huvud. Dels kände jag en så oerhörd skam över att jag mådde såhär, trots att mitt liv på ytan var väldigt bra. Dels så visste jag nog inte ens om att det fanns. Jag levde i en värld långt ifrån psykisk ohälsa och utanförskap, en värld jag nu har sett i nästan åtta år. Jag hade inte koll på att man kunde få psykologhjälp eller annan hjälp. Jag kände mig totalt ensam.

Sedan jag såg filmen Nyckeln till Frihet för första gången så fastnade ett citat från den hos mig: ”Get busy living or get busy dying!” Jag hade haft den texten som bakgrundsbild på datorn under flera år. Det var det citatet jag hittade kraft i varje gång jag hade dippat, för jag valde alltid att get busy living. Den här gången var första gången jag på allvar övervägde den andra delen, alla gånger jag hade försökt leva hade ändå misslyckats och tagit mig hit, till ett mående sämre än någonsin. Till slut orkar man inte kämpa mer, speciellt om man inte använder rätt verktyg för att ta sig upp igen.

De senaste dagarna, nu när jag varit hemma sjuk, har påmint mig lite om den tiden som ledde fram till 5 oktober 2008. Jag har legat på soffan, maratonkollat serier och inte gjort något vettigt. Det var så det var nästan varje helg på den tiden, fast det var sju fotbollsmatcher också att se. Gärna med lite betting till. Och det är så tydligt, min vila nu är välbehövlig, men jag har svårt att acceptera den för jag är inte längre van. Jag har inte haft många såna dagar de sista åren och nu har det blivit en vecka efter mammas bortgång och en vecka med sjukdom. Det är ett mindshift, jag har svårt att acceptera vilan, för åtta år sedan hade jag svårt att acceptera rörelsen. Jag gjorde inte mer än vad jag behövde för att överleva dagen. Att leva i nuet är bra, att leva för dagen är förödande… Än värre att leva för att överleva dagen…

Så vad hände egentligen? Jag stod där och tittade på järnvägsspåren, havet och även hur långt till marken det var från min balkong. Jag övervägde säkert fler sätt att dö på, men jag minns inte vilka. Det var de tre jag kunde visuellt se. Och jag var livrädd, livrädd för att dö. Det kräver stor beslutsamhet för att välja att ta sitt eget liv. Och det kräver en del planering. Jag vet inte om jag var för feg för att ta mitt eget liv eller om jag var modig nog för att börja leva. Det blev aldrig så att jag kom så långt att jag behövde ta reda på det. En stor del av min tvekan låg i det jag tidigare nämnt i bloggen, att en barndomskompis året innan gått bort och jag såg vad det gjorde med hans familj. Men också i en nyfikenhet, världen kommer ju fortsätta utan mig och jag får inte veta vad som händer. Jag och min lillasyster har alltid varit sist hem från festerna för kanske att det hände något kul 03.30… Det gjorde det sällan, men nyfikenheten hjälpte mig i det läget.

Det är här den del jag tycker är pinsam i vändningen av mitt eget liv. Jag hade bestämt mig för att inte ta ett så stort beslut den kvällen, skulle jag göra det så ville jag ha planerat det och en söndagskväll efter en festhelg var inte rätt läge för planering. Istället satte jag mig i soffan och satte på en film jag hade på datorn. Jag kan än idag inte förklara varför jag hade filmen eller varför jag satte på just den. Filmen var The Secret, baserad på boken med samma namn. Såhär flera år senare och med hundratals böcker, filmer och utbildningstimmar inom personlig utveckling så skulle jag säga att den filmen är ett typiskt amerikaniserat framgångsdravel. De förenklar processer till att om vi bara tänker på en Ferrari så kommer vi attrahera in en Ferrari in i vårt liv. Livet är inte så enkelt, men det fanns en poäng i allt det som fastnade hos mig. Du blir vad du tänker och du upplever det du lägger fokus på. Den fastnade så starkt att det kanske räddade mitt liv och förändrade det i grunden. En bra idé räcker för att förändra livet, det brukar jag numera tänka när jag läser en bok som jag inte tycker håller måttet. Det räcker att den innehåller en idé för att jag ska kunna ta ett stort steg framåt.

Jag kan aldrig klandra The Secret för att vara amerikanskt framgångsdravel, den räddade kanske mitt liv och då gjorde den just precis det som den var menad till. Jag skulle kunna rekommendera tvåhundra böcker som jag tycker är mycket mer givande på området, men ändå är det den boken eller filmen som var starten till ett liv utifrån mina villkor. Jag kommer alltid att tycka att det är pinsamt att det är så, men det är den ärliga historien. Jag önskar att det vore Rocky IV, men så här var det.

Från den dagen började jag fokusera mer på mina egna tankar och hur de påverkade mig. Jag började lägga fokus på att se mer positivt på världen och jag började läsa massor om personlig utveckling. Jag hatade fortfarande att gå till jobbet, men jag började ta tag i saker i mitt privatliv och mina beroenden. En dryg månad senare tänkte jag ”What the fuck!”, jag lämnade in min uppsägning och livet har varit jäkligt bra sen dess. Golfklubben fick in sina pengar för tomterna och en ny klubbchef som var rätt för dem. Det var en lycklig skilsmässa och jag kommer aldrig i hela mitt liv ångra det beslutet.

Åtta år är en lång tid, samtidigt som det är en kort tid. De första tre åren efteråt jobbade jag mycket med att hitta vem jag verkligen är, den utveckling jag upplevde då tror jag aldrig att jag får uppleva igen. Efter det har mitt fokus varit att försöka bli den person jag vill vara, ett arbete som aldrig kommer att ta slut. Få har, på nära håll, fått se mitt liv både före och efter. De få som har gjort det, skulle nog vittna om att skillnaden är stor, även om det alltid funnits någon grund att stå på.

Idag är det åtta år sedan jag upplevde den värsta dagen i mitt liv, den som visade sig vara den bästa! Tänk på det, att de svåraste dagarna visar sig ofta i slutändan leda till något väldigt bra. Och mår du dåligt, ta hjälp. Är det en sak jag önskar jag hade gjort annorlunda så är det att jag skulle tagit hjälp utifrån. Dessutom långt tidigare, innan det eskalerade.

Jag ska fira åttaårsdagen med att se The Secret, det var några år sedan jag såg den sist. Det ska bli spännande att se den med det perspektiv jag har på livet idag. Kanske den innehåller någon klok idé jag inte var mottaglig för när jag såg den första gången. Eller så ler jag bara över faktum att denna film förändrade mitt liv och tar fram skämskudden lite! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för 5 oktober 2008

Livet handlar inte om rättvisa…

Idag har livet återgått till det lite mer normala. Jag har sovit i min egen säng och jobbat igen. Det kan vara rätt skönt att komma in i lite vanliga…

rättvist orättvist livet liv

Idag har livet återgått till det lite mer normala. Jag har sovit i min egen säng och jobbat igen. Det kan vara rätt skönt att komma in i lite vanliga rutiner igen, glädjas och reta sig på de mer triviala sakerna i livet. 🙂 Bloggen kommer också så smått återgå till det normala, men jag kommer återkomma gång på gång till det som varit och det jag lärt mig. Idag vill jag dock stanna upp vid en fråga som jag ibland tror minskar lyckonivåerna i våra liv.

Både när min mamma insjuknade och när hon gick bort så har det funnits många som sagt att livet inte är rättvist eller att det är orättvist. Jag har full respekt för att vi tänker så, det är den känslan som vi ofta får i svåra stunder. Även jag har tänkt tanken flera gånger och vi har pratat om det många gånger de senaste två månaderna, i familjen och med mamma.

Jag tror aldrig vi kan mäta livet i rättvist eller orättvist. Jag vet att min mamma höll med om det. Livet bara är. Min mamma blev 62 år gammal, ja, medellivslängden i Sverige är klart mycket högre. Så ur det perspektivet så skulle det vara orättvist att hon försvann så mycket tidigare. Hade hon gått bort 1930 i Sverige hade hon levt över medellivslängden. Hade min mamma varit född i Tchad eller Afghanistan hade hon varit långt över medellivslängden. När vi börjar vidga våra perspektiv på livet inser vi att det är helt omöjligt att bedöma livet som orättvist eller rättvist.

Min mamma var med om mer svårigheter på 62 år än vad de flesta i vårt land ens kan uppleva i sina mardrömmar. Väldigt lite av det var hon orsak till själv. Det skulle kunna ses som väldigt orättvist, men mamma såg inte livet så. Hon hade utan tvekan kunnat välja att vara bitter, anklaga andra för det hon varit med om, skrika på gud att hon varit med om nog. Det hade varit fullt förståeligt, men hon var klok nog att förstå att livet eller döden inte skulle bli ett dugg bättre av det. Hon valde varje dag att ha livsglädje istället, att ge sin kärlek till alla som behövde den. Det valet var helt upp till henne, hon valde sin attityd att älska livet trots att det slagit henne hårt många gånger.

Ett bra liv handlar om kvalité, inte kvantitet. Du kan leva i 90 år utan att ha levt. Jag vet att min mamma har fått uppleva mer lycka och glädje i livet än de flesta hinner pressa in på långt många fler år. Det mesta av det var hon orsak till själv! När hon blev sjuk igen så sa hon att hon inte ville dö för att hon älskar livet så mycket. Jag har träffat människor som inte varit i närheten av att ha upplevt det som min mamma har varit med om. Människor som tyckt livet varit fruktansvärt orättvist och klandrat sig själv och andra för det. Jag har själv varit där tidigare i livet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg (läs här), jag hade en extremt lycklig barndom, men jag fattade det inte förrän 20 år efter. Däremellan klandrade jag mig själv, gud och en massa andra för mina problem. Jag lyckades ställa om och jag inser idag att min attityd till livet alltmer tar efter den min mamma hade. Det är det enda jag har kontroll över, vad som än händer mig kan jag välja hur det påverkar mig.

Hade jag sett livet som rättvist eller orättvist hade jag idag mått mycket sämre i allt det som hänt. Jag väljer istället att se livet som livet. Jag väljer att minnas min mamma med kärlek och glädje. Jag väljer att ta lärdom av den djupa livsvisdom som hon helt naturligt hade i sig. Jag väljer att lära mig av de nya känslor och insikter jag fått. Jag väljer att inspireras av min mamma, att jobba ännu mer för att fortsätta göra henne stolt! Det är det enda jag kan styra i allt detta och jag hoppas att du som läser kan ta med dig den insikten. Livet är livet, du kan välja att möta det precis som du vill, vad som än händer dig så har du makten över hur du reagerar på det. Det är hela nyckeln till ett lyckligt liv och det var min mamma expert på!

Och du, att livet inte kan mätas i rättvisa eller orättvisa betyder inte att det inte finns orättvisor i världen. Vi behöver alla fortsätta arbeta för att alla människor ska ha rätten att vara sig själva, få samma lön för lika arbete och en himla massa andra saker. Det arbetet är en del av ett lyckligare och meningsfullare liv, så vi vinner alla på det!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar till Livet handlar inte om rättvisa…

I livet och i sorgen är vi alla olika

Det finns en sak som jag brinner för extra mycket och det är rätten att få vara sig själv. Det ser jag som en grundläggande förutsättning för att vara lycklig….

syskonkärlek sorg olika

Det finns en sak som jag brinner för extra mycket och det är rätten att få vara sig själv. Det ser jag som en grundläggande förutsättning för att vara lycklig. För mig är det också viktigt att alla människor har respekten för att andra också får vara sig själva. Med reservation för de som anser sig vara sig själva när de skadar barn, andra människor, djur eller vår värld. De personerna räknar jag inte in i min strid… Vikten av att få vara sig själv märks också i sorgen och den är viktig att respektera.

20120603_130238

Jag är en introvert människa som behöver tid för mig själv. Får jag inte det så mår inte jag bra och det går ut över andra. När pappa fyllde 60 för några år sedan bjöd han hela familjen till Rügen i Tyskland. Vi skulle vara där några dagar och vi bodde i fyra olika lägenheter. Jag skulle dela rum och lägenhet med Adam, min äldsta systerson, som jag tycker mycket om. Allting gjordes tillsammans, frukost, promenader, utflykter osv. Hur mycket jag än älskar min familj, så går det inte för mig att vara så extremt nära i flera dagar. Så när vi var ute och åt den sista kvällen sprack det för mig. Min pappa sa något som gick emot mig och jag kunde inte längre hålla tillbaka. Jag sa något olämpligt, reste mig strax senare från bordet och gick in på toaletten för att gråta. Jag skämdes så över att jag sagt det jag sagt och allting kom över mig. Jag fattade inte varför jag reagerat som jag gjorde eller vad det berodde på.

20120603_131619

Efter ett tag så kom jag tillbaka, åt upp min wienerschnitzel och skyndade mig hem till vår lägenhet. Jag fick tjugo minuter för mig själv, gråtandes. Men det var också där jag fick insikten av hur oerhört viktigt det är för mig att få vara för mig själv, en liten stund ibland för att kunna vara mitt bästa jag. Ni som är introverta förstår det här, ni extroverta fattar ingenting! 🙂 Jag bad om ursäkt till min pappa, även om jag skäms än idag för att jag förstörde kvällen och att det verkade otacksamt när han bjudit mig på en fantastisk resa. Kanske han med dessa ord förstår vad det berodde på.

Sedan dess har det alltid gått bra att vara nära min familj i längre perioder, för jag har varit tydlig med att jag behöver min tid för mig själv ibland och det respekterar de andra. På samma sätt är det i sorgen. Jag behöver få vara för mig själv då och då, tänka på mamma eller på något helt annat. Jag insåg det redan samma kväll som mamma gick bort, att får jag inte det utrymmet den närmaste tiden, så är risken att jag hamnar i samma situation igen. Så jag sa ganska snabbt till min pappa och övriga familjen att jag behöver få smyga undan för att orka. Och det har de full respekt för.

Min lillasyster, som jag älskar så oerhört mycket, är precis tvärtom. Hon behöver prata, hon behöver människor omkring sig för att kunna bearbeta sin sorg. Och det är lika okej det, jag har respekt för att hon har det behovet. Och hon behöver inte prata med mig 100 % av tiden, så då kan jag smyga undan och få bearbeta min sorg. Vi vet om det här båda två, idag är vi kloka nog att förstå det. När vi var yngre skapade vår olikhet en hel del konflikt, men med tiden så har vi insett våra olikheter. För några år sedan hade jag varit rädd för att säga till min syster att jag måste få vara lite i tystnad ibland, för jag ville inte göra henne ledsen. Jag skulle satt hennes behov framför mina, vilket gjorde att jag mådde sämre och till slut blir det som i Rügen där allting spricker. Och då kom det ut som att jag inte brydde mig istället. Idag kan jag istället ta tio minuter till mina egna behov, sen har jag energi att finnas där i tio timmar. Den lilla skillnaden i agerande gör en enormt stor positiv skillnad på mitt mående och vår familjerelation. Den senaste veckan har varit omtumlande, fylld med sorg och saknad. Samtidigt har den varit väldigt vacker. Jag har framförallt fått uppleva några fina stunder med min pappa som jag kommer minnas resten av livet. Det har stärkt banden mellan oss ännu mer och det är jag tacksam för.

Vikten av att våga säga vad du behöver för att må bra och ha respekt för att andra kanske behöver något annat är så oerhört viktigt. Det är lika viktigt att faktiskt prioritera dig själv först, då kan du också finnas där för de runtomkring dig! Det är ditt ansvar att faktiskt se till att du får det utrymmet!

Innan du slutar läsa, fundera en stund över hur du fungerar! Behöver du smyga undan ibland och samla energi? Eller vill du ständigt ha människor omkring dig? Och oavsett vilket, så får du gärna dela eller gilla detta inlägget på Facebook och Instagram! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för I livet och i sorgen är vi alla olika

Type on the field below and hit Enter/Return to search