Kategori: Olycka

544 views

Kommentarer inaktiverade

Jag har tidigare skrivit om tre saker som vi blir olyckliga av (läs det här). Jag tänkte vi skulle fortsätta på den linjen, men idag går vi in på lite…

Jag har tidigare skrivit om tre saker som vi blir olyckliga av (läs det här). Jag tänkte vi skulle fortsätta på den linjen, men idag går vi in på lite märkligare områden!

1. Att ha för mycket pengar
Det här har jag varit inne på tidigare, men forskning visar att personer i rikare länder oftare lider av depression, än personer i fattigare. Den har också visat att barn till rika föräldrar har mycket högre risk att vara deprimerade än övriga barn. Kanske därför Mila Kunis och Ashton Kutcher halvt på allvar intalar sina barn att de är fattiga! 🙂 Det är ju antagligen inte pengarna i sig som skapar olyckan, däremot jakten på pengar. Pengar är ett ihåligt fenomen som vi har förknippat extremt kraftigt med lycka genom åren. Min teori är att de som faktiskt har riktigt mycket pengar på något sätt insett, det som vi alla innerst inne vet, att mycket pengar inte skapar lycka. De med mycket pengar har drivits mot ett mål som är en bluff. Och när de inser det så kommer också tomheten, det som de såg var meningen med livet visade sig vara fel.

2. Slutet på din favorit TV-serie
Det här är lite kul, för jag har coachat en tjej som just skrivit sin C-uppsats inom detta fenomen. Och forskningen visar på att vi faktiskt blir olyckligare när Breaking Bad, 90210, Kojak, Sex and the City ,eller vilken din favoritserie nu är, läggs ner. Vi utvecklar på något sätt paranormala relationer med karaktärerna. Som om vi på något sätt kände dem och hade en relation till dem. När de sedan försvinner från våra liv så visar det sig att många känner känslor av sorg och ledsamhet. Vi börjar sörja över deras försvinnande.

För egen del så har jag alltid älskat serien Twin Peaks och lyckonivån i mig stack i höjden (viss överdrift) när jag fick veta att serien kommer tillbaka efter 25 år. Det är ju som att ha trott att man förlorat en nära vän i en flygolycka. Men så en dag står han på trappen och berättar om hur han levt på en öde ö tills en segelbåt hittat honom. Vilken lycka! Problemet är att den lyckan kan vara kortvarig. 25 år förändrar människor och den vänskap ni en gång delade är kanske inte samma sak längre. Det är det jag bävar för inför återkomsten av Twin Peaks. Fast nyfiken är jag! 🙂

3. Att bo på hög höjd
Amerikanska forskare har studerat människor som bor på hög höjd. Det de sett är att när de studerade människor som bodde 600-700 meter över havet och högre så ökade självmorden. På alla ställen de gjorde mätningarna så återkom detta, även i Italien och Sydkorea. En av anledningarna till detta anses vara att det är mindre syre i luften vilket gör att kroppen har svårare att orka med. Det i sin tur leder till humörsvängningar. Min personliga reflektion är att syre och andningen är så centrala för vårt mående. Vi har tidigare fastslagit hur andning och meditation (läs mer här) ökar lyckonivån. Meditation är egentligen bara ett sätt att djupandas. Finns det dåligt med syre i luften vi andas, kommer det påverka våra kroppar negativt, som i sin tur påverkar vårt sinne negativt. Ska du förändra och träna på en sak för att bli lite lyckligare så skulle jag säga andningen (läs mer här). Och se till att flytta ifrån Kebnekaise först!

Det var tre lite annorlunda saker som gör oss olyckliga! För egen del så är det bäst att jag förblir fattig, bor vid havet och inte börjar titta på Game of Thrones. För lyckans skull! 🙂

Och som vanligt, gillade du det här inlägget, gilla eller dela det på Facebook och Instagram. För er som slutade använda Facebook efter förra inlägget om saker som gör oss oyckliga, ni får gärna köpa lite kritor och dekorera er gata med happycato.se! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Mening Olycka Sport

När livet är som en wrestlingmatch

Marcus Cato

8 augusti, 2016 20:04 8 augusti, 2016

500 views

4 kommentarer

När jag växte upp så var jag väldigt fascinerad av wrestling. Ni vet den där typen av brottning med uppumpade män som slogs på låtsas. Varje helgmorgon sände TV3 wrestling…

När jag växte upp så var jag väldigt fascinerad av wrestling. Ni vet den där typen av brottning med uppumpade män som slogs på låtsas. Varje helgmorgon sände TV3 wrestling från WWF. Det var killar med coola namn, Bret ”the Hitman” Hart, The British Bulldog, The Undertaker och Yukosuma. Det var en så enkel värld, de goda var riktigt goda och de onda var riktigt onda. Där satt jag 12-13 år gammal och följde dessa uppgjorda matcher med stort intresse. Jag visste att det var fejk, men det fångade mig ändå.

Igår kändes livet som en wrestlingmatch. Den senaste veckan har varit en fight med tuffa besked. Som om Bret ”The Hitman” Hart (den goda) mötte The Undertaker (den onda). Som om livet hade manglat oss några dagar, hoppat från repen, skallat oss, blivit utkastade ur ringen och allt därtill. Och så, plötsligt… Vi ser hjälten resa sig igen, han är på väg upp och publiken jublar. Det är nu vändningen ska ske, det är nu The Undertaker ska få smaka på The Hitmans återkomst… Men så för en sekund så tittar Bret bort… PANG, en stol slåss över hjältens rygg och han faller handlöst i marken. Domaren såg det naturligtvis inte och publiken buar brutalt över denna fula och orättvisa behandling. Precis så kändes det igår, när min pappa ringde… Han berättade att mamma var på väg in med ambulans till sjukhus. Hennes syn hade blivit suddig och hon talade osammanhängande.

Det är sällan jag tappar grepp om livet. Det har jag inte gjort en enda sekund under den senaste veckan. Men igår så var det som att få den där stolen i ryggen och falla i golvet. Inte bara för mig utan för hela vår familj. Vi har varit där förr, mamma drabbades av epilepsianfall för tio år sedan. Pappa trodde hon skulle dö. Första gången fann de inget, andra gången var där en hjärntumör. På en sekund kastades vi rakt ut i ovissheten igen. Det här var ju inte något med lever eller lunga.

Du hinner tänka många tankar under några timmars väntan. Jag som just landat i vilken fight vi stod inför kände att det här kunde ta slut innan det ens hade börjat. Igår var jag riktigt rädd att min mamma skulle dö där och då. Jag hann tänka tillbaka på onsdagskvällen, efter att hon kom hem från sjukhuset förra veckan. Som jag fick spendera med henne och pappa i stugan. Det var en av de finaste kvällarna i mitt liv, skulle hon dö, så skulle min sista kväll med henne åtminstone varit en av de bästa.

Efter några timmar kom lugnande besked, det var ingen stroke, kanske en sk. tia. Mamma hade piggnat till och började återgå till det normala. Bret ”The Hitman” Hart skulle inte ge upp där och då. Men livet gjorde inte hennes fight lättare… Mammas hjärna skiktröntgades idag och de hittade vad som antagligen är metastaser på hjärnan. Små, men flera. Så de ansluter sig nu på motståndarsidan tillsammans med lever och lunga.

Mamma ringde när hon var på väg hem från sjukhuset och jag har aldrig tyckt det varit så skönt att höra hennes röst som idag! Jag har heller aldrig träffat en så inspirerande människa som henne! Hon klubbas ner av livet, men ändå älskar hon det så mycket. Hon har en kämpaglöd och en glädje trots att ännu ett besked gått emot henne. Jag kan verkligen bara förundras och beundra min mamma för detta! Min mamma är min största idol och det kommer hon alltid att vara!

Själv har jag gått mycket och tänkt på min favorithistoria idag, den historia jag ofta finner tröst och ödmjukhet i.

Det var en man som bodde med sin ende son på en gård utanför en liten by. De ägde inte mycket, men de hade en häst. En dag sprang hästen bort och hur mycket de än letade kunde de inte hitta honom.

Byborna kom genast över och sa till bonden: -Det här måste vara det värsta som kunde hända!

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Så en vecka senare så kom hästen tillbaka med tre vildhästar i sällskap. Byborna var naturligtvis snabbt framme och gratulerade, de menade att det måste vara den största gåvan bonden kunde tänka sig.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Ett par dagar senare när bondens ende son skulle försöka tämja en av hästarna, föll sonen av och bröt sitt ben så illa att han för alltid blev halt. Byborna var snabbt framme och beklagade olyckan.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Så gick det en tid och ett krig bröt ut mot ett grannland. Alla unga män skulle in i armén. När rekryteringsmännen kom till bondens gård för att hämta hans son så såg de hur halt han var. Han var på inget sätt en man för strid, så de lät honom stanna hemma. Byborna sprang genast över och berättade vilken tur bonden haft som fått behålla sin son.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Vi vet aldrig i förväg vad som är bra eller dåligt, det vet vi först långt senare. För mig ger den mig lugn i allt detta. Kanske att det som hänt visar sig vara något väldigt bra, att hennes kropp signalerat i tid. Kanske att min mamma är nyckeln till att lösa cancerns gåta, vem vet? Det jag vet är att det fått mig att agera på ett plan. Jag registrerade mig igår för att bli organdonator, kanske det hjälper någon i framtiden, vem vet? Har du liksom jag tänkt att bli det, men inte riktigt kommit loss, kan du anmäla dig här!

Min mamma, och inte heller jag, låg kvar länge trots att livet drämde en klaffstol i ryggen på oss. Jag tänkte att kan hon resa sig så snabbt, så kan jag det! Och kan vi göra det, så kan du göra det, vad fasen du än wrestlas med livet om!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Jag skulle också vilja hylla min fantastiska pappa i allt det här! Jag kan inte ens tänka vad han går igenom. Tänk att gång på gång behöva stå bredvid utan att kunna göra något när ens livspartner blir dålig. Jag lovar att han ska få ett helt eget inlägg här framöver, för han är värd massor av beundran och kärlek!! DS.

4 kommentarer

Glädje Lycka Mening Olycka

Träningsläger inför nästa fight

Marcus Cato

3 augusti, 2016 20:00 3 augusti, 2016

520 views

10 kommentarer

Livet är inte alltid en dans på rosor. Inte för någon. Ibland händer det saker som slår undan benen på oss, för att testa oss, för att se hur mycket…

Livet är inte alltid en dans på rosor. Inte för någon. Ibland händer det saker som slår undan benen på oss, för att testa oss, för att se hur mycket vilja det finns. Livet är inte heller rättvist. Det premierar ibland människor som inte förtjänar det och det slår hårt mot dem som ger all sin kärlek till andra. Ni som har läst de senaste två blogginläggen (läs dem här och här) vet att vår familj på bara några dagar fått oss en svängom med livets tuffare del.

Jag önskar att jag kunde säga att det vi oroade oss för inte var sant. Jag önskar jag kunde säga att det var en fis på tvären. Jag önskar att livet ibland slutade slå på dem som inte förtjänar det. Men livet har inte alltid rosa moln med enhörningar och spunnet socker överallt. Jag var med idag när mamma träffade läkaren. Domen är inte helt klar, de måste avvakta den leverbiopsi som gjordes igår, men oddsen lutar kraftigt åt en tumör i lungan med metastaser i levern. De hittade en fläck på lungan på röntgen och det är den de tror är orsak till levern. Min mamma drabbas antagligen av en andra typ av cancer, något som tydligen bara händer 1-3 % av alla som får cancer. Lägg på en hjärntumör på det så blir det som mamma sa: -Jag är ju rätt unik!

Det märkliga är, och jag tror att jag talar för de flesta i min familj, att på något sätt landar man någonstans lättare i att få veta. Ovissheten har sakta skingrats och vi har märkt åt vilket håll det lutar, steg för steg. Det sjunker in och på ett konstigt sätt känner man sig harmonisk i situationen. Trots att vi fått ett riktigt tufft besked. Att se vad som väntar gör det mesta lättare, även om vi ibland måste kliva ut i en storm (läs det här).

Naturligtvis finns det en ledsamhet. Hos min mamma likaså, fast jag tycker hon är fantastiskt modig i allt det här! Och härlig! Varje dag på sjukhuset har hon kört andningsövningar för att hon läst i min blogg att det är bra och något vi kan påverka. Hon sa dessutom igår att trots allt detta så kände hon sig lycklig. Det är väl också det som är den viktigaste lärdomen och som jag skrivit om flera gånger, det är din attityd som påverkar hur du tacklar det som händer dig. Min mamma borde hålla kurser i det, att välja lycka i de tuffaste tiderna är det få som klarar av! Det finns inget motsatsförhållande till att vara ledsen och vara lycklig. Det känns konstigt att skriva, men i det ledsna kan det ändå finnas en lycka, tacksamhet och ödmjukhet. Det är därför jag nästan skäms inombords, för jag känner mig stark i allt det här. Jag har en bild av hur man borde reagera i sådana här situationer, men den stämmer inte in på mig. Visst, även jag är ledsen, men jag känner att jag fixar det här. Den känslan tror jag också min mamma har.

Jag skrev i förra inlägget att vi var en oerhört sammansvetsad familj, de senaste dagarna har de banden stärkts. Samtal om livet som jag tror vi skulle behöva många fler av på vår jord. Få prata om vad som verkligen är viktigt, vilka prioriteringar vi gör och vad som gör oss lyckliga. Samma saker som jag vill att den här bloggen skall handla om.

Det är i de här stunderna som lyckan prövas på riktigt. Det var inte alls det här jag hade tänkt när happycato.se kom till, men livet händer samtidigt och då får jag följa med det. Människor som är transparenta är de som jag uppskattar mest, så den egenskapen vill jag ta efter. Det är när vi visar oss mänskliga som vi kan komma varandra nära. Det är när vi visar oss mänskliga som vi kan skapa förändring. Jag frågade mina föräldrar om det var okej att skriva om allt detta och de är två av de transparenta människor jag ser upp till, så de tyckte det var självklart.

Mamma fick komma hem idag och nu börjar hennes träningsläger. Tänk er Rocky Balboa inför mötet med Ivan Drago. Hon tvingas upp i ringen igen och ska vara i toppform inför matchen! Idag får hon min specialsallad, fullmatad med nyttigheter! 🙂 Imorgon får hon springa med en stock bak nacken i meterdjup snö eller gå en promenad. Vi har valt att avvakta vädret innan vi vet vilket det blir! 🙂

Tack för all support och kärlek! Jag, min mamma och vår familj uppskattar det fantastiskt mycket! Jag hoppas ni alla finns med på läktaren framöver och hejar på henne!!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

10 kommentarer

Lycka Mening Olycka

En fighter

Marcus Cato

1 augusti, 2016 21:23 1 augusti, 2016

444 views

2 kommentarer

Först och främst ett stort TACK för allt det enorma stöd och all den kärlek familjen Cato fått de senaste dagarna! Vi vet idag inte mer än vad vi visste när…

Först och främst ett stort TACK för allt det enorma stöd och all den kärlek familjen Cato fått de senaste dagarna! Vi vet idag inte mer än vad vi visste när jag skrev i lördags. Eftersom de flesta i vår närhet nu vet vad som hänt så kan jag berätta att min mamma åkte in till akuten i fredags med smärtor i buken och med feber. Först misstänkte de inflammation i gallan och då kändes det ganska lugnt. Men efter ett ultraljud så upptäckte de små förändringar på levern. Det är ungefär allt vi vet, hon har röntgat hela överkroppen idag, men inga besked ännu.

Jag var inne och hälsade på henne ikväll tillsammans med min lillasyster. Förutom sjukhuskläderna så var hon precis som vanligt, febern är borta och smärtan har lagt sig en hel del. Så vi hoppas på det bästa!

Min mamma är en fighter. Förutom en daglig fibromyalgi så har hon senaste åren fixat en hjärntumör och en bröstcancer av aggressivare sort. Och då är det nog ändå de enklare utmaningarna hon har fått gå igenom. När två så allvarliga saker är de enkla matcherna så förstår man att det här är en världsmästare på att överleva. Hon har större kämpaglöd än Mike Tyson hade i sina storhetsdagar.

När någon har fightats med två sådana sjukdomar på några år och vi sedan får höra att det är små förändringar på levern, då är det naturligt att tankarna flyger iväg. När vi går i ovisshet så skuggboxas vi mot tidigare demoner. Vi chockas och befarar att det ska behöva bli en ny fight! Jag hoppas av hela mitt hjärta att min mamma får behålla världsmästarbältet på WO denna gången, att motståndaren förstått att han står mot mästarnas mästare!

Det finns ingen i hela världen som är värd att fightas med svåra sjukdomar, allra minst min mamma. Hon är den mest godhjärtade människan på jorden. Hon kan ligga sömnlös över en skadad fågel hon sett dagen innan. Hon sätter alltid alla andras bästa före sitt eget (något vi pratat om ofta, eftersom jag inte alltid ser det som en bra väg till lycka). Hon ställer alltid upp, hon är min och min familjs största supporter! Hon, tillsammans med pappa, har alltid stöttat mig och mina systrar i de val vi gjort! Hon är en hjälte, en fighter, som trots alla kamper mot sjukdomar och annat, har en sådan livsglädje så den räcker till halva världen! Hon om någon har fått mig att förstå att jag måste följa min egen väg. Hon har lärt mig att lycka i det långa loppet inte handlar om det som drabbar dig, utan den attityd du tar dig an utmaningen. Jag hade inte varit i livet idag om jag inte hade haft henne och pappa. Jag har dem allt att tacka och idag kändes som dagen då jag behövde hylla min mamma, fightern med världens största hjärta! Behöver hon gå upp i ringen igen kommer hon att ta fighten och hon kommer ha mig och resten av familjen med sig. Vi har fightats ihop förr, det har svetsat oss samman, så vi kommer att göra det igen!! Men mest av allt hoppas jag att de säger att det var en fis på tvären!! 🙂

Fortsätt ta hand om era nära och kära! Livet är ovisst hela tiden, ibland mer än annars, så det är alltid rätt tid att ge kärlek till de du älskar!

Happy Cato

2 kommentarer

Lycka Mening Olycka

Ovisshet

Marcus Cato

30 juli, 2016 13:09 30 juli, 2016

470 views

8 kommentarer

Ibland sitter jag inte på några svar alls, så idag skulle jag uppskatta er hjälp. Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om euforin över att min systerdotter Doris…

Ibland sitter jag inte på några svar alls, så idag skulle jag uppskatta er hjälp. Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om euforin över att min systerdotter Doris hade en normal hjärnfunktion (läs det här). Tiden mellan födseln och det beskedet var en tid med ovisshet, en oro som tar upp nästan alla tankar. Just nu är jag där igen, en person som jag står väldigt nära och älskar befinner sig just nu i ovisshet (av respekt för hen vill jag hålla vem det är hemligt). Alla runtomkring likaså. Är det bra, är det dåligt, vad händer? Det är helt omöjligt att hålla tårarna tillbaka just nu, för just ovissheten är det jävligaste som finns. Att inte veta vad som väntar, vad man har att slåss emot, om man har något att slåss emot. Det är oftast mycket tuffare att gå i ovisshet än att veta vad som väntar en. Vi har ingenting att anpassa våra förväntningar efter.

En diagnos, en icke-normal hjärnfunktion eller något annat, det gör att vi kan anpassa våra förväntningar till livet. En person som blir förlamad från nacken och ner är ofta tillbaka på ungefär samma lyckonivå ett år efter olyckan. De har anpassat förväntningarna på livet. De som lever i ovisshet kan inte anpassa någonting och hjärnan tillåts måla upp alla möjliga scenarion om framtiden. Det är kanske den största utmaningen av alla i att klara av att vara här och nu.

För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att hantera ovisshet. Den har hjälpt mig. Tidigare har det varit för mig själv, nu gör jag ett försök att dela med mig. Vet inte ens om jag borde skriva det här, men behöver få det ur mig på något sätt… Och jag behöver er hjälp, jag behöver fler strategier för att kunna få fokus bort från något jag inte kan påverka. Så snälla, ni kloka läsare där ute, har ni några bra strategier, hjälp mig! Jag och fler med mig behöver dem som bäst just nu!

Jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att beskeden är goda när ovissheten klarnar. Förhoppningsvis klarnar det redan idag. Till er alla, massor av kärlek och ta lite extra hand om alla dem som står er nära!

/Happy Cato

8 kommentarer

Kategori: Olycka

Tre oväntade fenomen som gör oss olyckligare

När livet är som en wrestlingmatch

Träningsläger inför nästa fight

En fighter

Ovisshet