Ett av mina mest lästa inlägg är Ensamhet dödar. Det är ett bra inlägg, men det gör mig lite ledsen att det är populärt. För jag tror att det är en del av de som känner sig ensamma som läser det. Och inläggets vinkling är för de som inte upplever ensamhet. Hur alla som inte upplever det kan släppa in fler i sina liv. Därför vill jag också skriva ett inlägg som kanske kan ge inspiration till att bryta sin ensamhet.
Ensamhet har varit nära att ta knäcken på mig. Under flera år upplevde jag en enorm ensamhet i mitt liv. Speciellt åren som ledde fram till dagen jag slog i botten. Jag hade mina föräldrar och syskon på distans, mina vänner likaså. På dagarna hade jag arbetskamrater, men varje kväll under flera år kom jag hem till en tom lägenhet. Ingen att prata med, bara jag och mina tankar. Under mina år i Falun kunde det vara ännu värre.
På vinterhalvåret när golfbanan var stängd och snön låg på marken, hände det att all annan personal var ledig. Ibland i flera veckor. Där satt jag åtta timmar vissa dagar och den enda sociala kontakt jag fick var en minut när lantbrevbäraren lämnade posten. För att efter åtta timmar åka hem till en tom lägenhet. Kanske ett hej till kassörskan på Coop förgyllde kvällen. Och jag förmådde mig inte att bryta det. Jag hade all chans i världen att aktivera mig i något, men jag skapade ursäkter för mig själv. Jag jobbade en del kvällar, jag drev eget företag vid sidan om och så vidare. Tiden räckte inte till. Men det var bullshit, det visste jag innerst inne. Eftersom jag var ensam vågade jag helt enkelt inte. Jag tyckte det var skitjobbigt att behöva utsätta mig för att träffa nya människor som jag skulle behöva försöka bli omtyckt av.
Att uppleva ensamhet är en subjektiv bedömning. Du kan ha en miljon människor omkring dig och ändå känna dig ensam. Eller kan du vara helt själv och känna att det finns människor där för dig. Att välja sin ensamhet i stunder är inget problem, det är bara nyttigt. Att inte få välja sin ensamhet, det är då det blir problem.
Ska jag vara helt ärlig upplever jag fortfarande ensamhet. Inte alls på samma nivå som på den tiden när jag mådde dåligt, men det finns dagar då jag känner mig ensam. Framförallt inträffar det vid två tillfällen. Helger där jag inte har fredag- eller lördagskvällen planerat med något. Det finns fredagskvällar då jag kommit hem och bara känt hur skönt det ska vara att slippa det sociala i helgen, men där det sedan närmar sig lördagskväll och ensamheten kryper på. Det andra tillfället är vid de sociala högtiderna, som nyår och midsommar. De där tillfällena när det ska vara kompisgäng eller parmiddagar. Jag har kompisar, men de utgör inget gäng. Och vinglasen såldes bara i sexpack, så det känns inte bra att behöva ha en lång man sittandes på kortsidan, drickandes ur pappmugg, sorgset reflekterande över de andras lycka att få vara två. Och att de får dricka ur dyra vinglas…
Nu saknar jag verkligen inte kompisgäng och inte direkt parmiddagar heller. Däremot känslan av samhörighet vid de mer sociala högtiderna. Som i sig oftast är baserat på en sjukt upphaussad bild av hur det borde vara, men som sällan lever upp till bilden. Och de två dagarna om året brukar oftast lösa sig. Jag hade både en fantastisk trevlig nyår och midsommar. Fast känslan av ensamhet finns alltid där innan planerna fallit på plats…
Jag är rätt lyckligt lottad som inte upplever ensamhet som något större problem längre. Samtidigt känner jag att det faktiskt är jobbigt att erkänna att jag fortfarande upplever ensamhet. Då tänker jag tillbaka på mig själv för drygt 10 år sedan och på alla dem som verkligen upplever ensamhet idag. Hur jobbigt är det inte att komma ut som ensam i vårt samhälle idag? Trots att det är så otroligt många som upplever det. Vi matas ju sällan med bilder i sociala medier av människor som sitter och känner sig ensamma. Nej, antingen är vi fullt upp i det social samspelet med andra, eller så lägger vi en bild där vi återhämtar oss från att ha varit väldigt sociala. Få ensamma människor har ett behov av att lägga ut bilder av att deras ”egentid” är återhämtning. Den är bara ett j-vla mörker. Och det här behöver vi adressera. 
Vad kan vi då egentligen göra för att minska vår upplevda ensamhet? Jag har ingen patentlösning på detta. Jag önskar att jag hade det, för då hade den upplevda ensamheten minskat. Fast kanske kan jag inspirera någon med vad jag tror är bra steg framåt. Vad har jag egentligen själv gjort för att gå från att uppleva ensamhet så gott som varje dag på året, till enstaka tillfällen?
Skaffa ett intresse och engagera dig i det
När vi träffar människor som är intresserade av samma saker som oss, då uppstår något magiskt. Vi har en beröringspunkt som ger upphov till enkla samtal. Ett gemensamt intresse kan göra det lättare att prata med andra. Ni kan prata om intresset och inte om er själva. Vilket gör det bekvämare. Idag finns det möjlighet att få utlopp för nästan vilket intresse som helst via nätet. Även om jag uppskattar det fysiska mötet mellan människor kan det vara en start.
För min del har idrotten alltid varit central. Därför har också den varit en viktig faktor för att bryta min upplevda ensamhet. När jag började 
om mitt liv återupptog jag fotbollskarriären som hade vilat i tio år. Även om jag inte började hänga med alla mina lagkamrater varje dag, hade jag åtminstone tre dagar i veckan där jag fick känna samhörighet med andra, samtidigt som jag fick träna. Idag spelar jag innebandy en dag i veckan och får en liten del där, men den stora samhörigheten får jag på golfklubben. Det har tagit lite tid att känna sig inkluderad, men idag upplever jag aldrig mig som ensam när jag är på klubben.
Att engagera sig i en förening kräver lite mod. Är du likt mig en person som har svårt med att ta för dig i nya sammanhang är det jobbigt i början. Fast när du tagit dig över den första tröskeln kommer det bli mycket lättare och det kan leda till livslång vinst. I Sverige är föreningslivet och jobbet de enda egentliga plattformarna där människor möts naturligt. Vilket gör att det är enklaste platserna att lära känna nya människor. Du behöver inte alltid utföra det föreningen har som huvudsyfte. En fotbollsklubb har massor av andra uppgifter som behöver göras, som inte är fotboll. Fundera på vad du skulle kunna engagera dig i.
Gå en kvällskurs
Finns det något du inte kan, men skulle kunna tänka dig att lära dig? Jag tänker som så, att kommer du i ett sammanhang med en grupp människor, där ni alla är totala nybörjare på ett område, kommer alla vara väldigt osäkra i början. För den som upplever sig ensam kan tanken om att alla har det bättre, eller är bättre, lätt få fäste. En kvällskurs innebär att alla är nybörjare och majoriteten kommer sitta där och vara precis lika nervösa som dig på att de inte kan. Ett perfekt tillfälle att lära känna nya människor alltså.
Jag gick en kvällskurs i spanska för några år sedan. Jag hade dock mina föräldrar med mig i gruppen, vilket kanske gör att det både diskvalificerar sig som ett sätt att bryta ensamhet för mig och låter en aning tragiskt när jag ser det skrivet. Fast det var det inte. Vi var ingen stor grupp och snittåldern var inte jättelåg… Det som dock slog mig var hur lite spanskan var i fokus. Det var alla andra samtal. Och fikan! Mina föräldrar kunde nog inte mer spanska när de lämnade kursen, än när de började. Ändå uppfattade jag det som att de gillade det. Beroende på kurs tror jag det är ett utmärkt sätt att få stunder av samhörighet med andra människor. Den kursen hjälpte kanske inte just mig, men jag skulle gärna pröva en annan kurs idag. Jag har varit anmäld till ett par som blivit inställda. Här i Blekinge har det dessutom då och då arrangerats idécafé där en grupp människor samlas och bollar idéer som sedan utvecklas. De har jag gått på så fort det getts tillfälle och varje gång har jag gått därifrån med nya kontakter. Som både lett till vänskaper och till uppdrag i mitt egna företag.
Kvällskurser, idécaféer och andra typer av liknande mötesplatser är ett avväpnat sätt att möta andra. Där är en ledare som leder oss igenom processerna och vi får möjlighet att ta den plats vi känner att vi vill, oavsett om det är lite eller mycket.
Återuppta kontakten med någon
Intåget av sociala medier har haft en del positiva effekter, men också en del negativa. En positiv effekt är att vi kunnat återknyta viss kontakt med en del vi har tappat kontakten med. En negativ effekt är att vi lätt blir passiva med dem vi hade kontakt med. Vi ser deras liv på Instagram, då känns det som att vi vet vad som händer och glömmer bort det där samtalet eller träffen. Jag är en av dem som ibland hamnat där, även om jag försöker bättra mig.
När jag tänker igenom mitt liv och ser tillbaka på människor jag känt, inser jag ju att det är en del av dem som jag gillade ganska mycket, men som ändå på något sätt glidit ur mitt direkta kontaktnät. Kanske för att vi inte geografiskt längre finns nära, kanske för att jag bytt jobb och vi umgicks mest där eller helt enkelt för att livet kom emellan.
Inte alla, men många av oss kan nog hitta en eller två personer som vi upplevt samhörighet med, men som vi tappat kontakten med. Vad har vi att förlora på att återuppta den?
För några veckor sedan återsåg jag en god vän som jag inte hade träffat på sju eller åtta år. Förhoppningsvis ses vi om en månad igen. Vi bor inte direkt nära varandra, men inte längre bort än att vi faktiskt kan ta och ses någon gång ibland. Och då får jag ytterligare några färre tillfällen om året av upplevd ensamhet.
Vem har du tappat kontakten med? Vad skulle krävas av dig för att återfå den kontakten? Kanske den andra personen sitter och upplever precis samma ensamhet som dig, men ingen gör något åt det, trots att båda vill…
Några sista tankar
Att bryta sin upplevda ensamhet kräver ansträngning och en del mod. För det är bara du som kan ta steg för att minska den. Jag var länge för feg för att bryta min ensamhet och det mådde jag väldigt dåligt över. När jag väl tog de där små stegen över den stora tröskeln förändrade det mitt liv till det bättre. Även om känslan av ensamhet inte är helt borta, är den idag mycket, mycket mindre. Och jag försöker göra vad jag kan för att sträcka ut min hand till andra som upplever ensamhet, för det minskar även min. Jag har funderat på det här hur mycket som helst. Hur kan vi skapa forum där vi kan minska den upplevda ensamheten? En tanke jag haft lokalt är walk and talk. Där människor kan träffas bara för att ta en promenad och samtala lite. Jag har inte landat helt i den tanken ännu, men kanske är det ett sätt? Har du några bra idéer eller tankar kring hur vi kan bryta den upplevda ensamheten? Eller har du upplevt ensamhet, vad gjorde du för att ändra på det? Eller om du upplever det idag, vad hindrar dig från att minska den? Vad kan jag hjälpa till med? Kommentera då gärna detta inlägget, eller skriv till mig (E-post eller Facebook spelar ingen roll). Kanske vi tillsammans kan hitta lösningar framåt!
Ta hand om er, så syns vi i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Det skaver hos mig titt som tätt. Fast mer sällan idag än för några år sedan. Det var det där skavet som kunde väcka ångesten till liv. Och det gjorde den ofta förr, för jag levde sällan upp till mitt bästa jag. Och då fanns det massor av saker som kunde väcka ångesten, bland annat alla mina beroenden som jag använde för att dämpa ångesten. Idag är skav väldigt sällan så stora att de väcker ångest och istället retar de igång mig.
ignorera. Vi behöver plåstra om och läka. Kanske också gå så långt som att byta skor. Att inte leva upp till förväntningarna på dig själv är samma sak. Du behöver förlåta dig själv när du brister och låta det skavet läka ut. Att slå ner på dig själv eller älta kommer inte att göra det bättre. Fundera istället på vad du kan lära dig för att slippa skavet i framtiden och kunna gå vidare. Nästa gång väljer du kanske en annan strategi istället för att skrika på ditt barn. Eller väljer att inte säga något om den smaskiga nyheten du just fått veta om en kollega. Och du tar det där pliktslaget, trots att ingen såg. För du vet att det är skönare att slippa skavet, än det du får av att inte leva upp till bilden av dig själv.
Ska jag vara helt ärlig upplever jag fortfarande ensamhet. Inte alls på samma nivå som på den tiden när jag mådde dåligt, men det finns dagar då jag känner mig ensam. Framförallt inträffar det vid två tillfällen. Helger där jag inte har fredag- eller lördagskvällen planerat med något. Det finns fredagskvällar då jag kommit hem och bara känt hur skönt det ska vara att slippa det sociala i helgen, men där det sedan närmar sig lördagskväll och ensamheten kryper på. Det andra tillfället är vid de sociala högtiderna, som nyår och midsommar. De där tillfällena när det ska vara kompisgäng eller parmiddagar. Jag har kompisar, men de utgör inget gäng. Och vinglasen såldes bara i sexpack, så det känns inte bra att behöva ha en lång man sittandes på kortsidan, drickandes ur pappmugg, sorgset reflekterande över de andras lycka att få vara två. Och att de får dricka ur dyra vinglas…
om mitt liv återupptog jag fotbollskarriären som hade vilat i tio år. Även om jag inte började hänga med alla mina lagkamrater varje dag, hade jag åtminstone tre dagar i veckan där jag fick känna samhörighet med andra, samtidigt som jag fick träna. Idag spelar jag innebandy en dag i veckan och får en liten del där, men den 
Inte alla, men många av oss kan nog hitta en eller två personer som vi upplevt samhörighet med, men som vi tappat kontakten med. Vad har vi att förlora på att återuppta den?