Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Kategori: Olycka

Ett minimalt nyårslöfte

Först och främst vill jag önska er ett riktigt Gott Nytt År! Jag sätter varje år ett antal mål för mig själv. De flesta av dem lyckas jag infria. Sedan…

2018 lycka

Först och främst vill jag önska er ett riktigt Gott Nytt År!

Jag sätter varje år ett antal mål för mig själv. De flesta av dem lyckas jag infria. Sedan brukar det också komma med ett som är mer som ett nyårslöfte. 2017 var det att inte dricka någon Nocco, den hajpade energidrycken. Vi hade under hösten 2016 ett stort event på mitt dåvarande jobb där vi hade ett par stjärnor inom e-sporten på besök. De var sponsrade av Nocco och vi gjorde en deal där alla ungdomar skulle få en Nocco. Saken var bara den att vi tog lite höjd för detta och helt plötsligt var det 10 flak kvar med tillbaka till jobbet. Och det krävdes inte många förrän jag och mina kollegor var helt fast. Så det fick bli nyårslöftet för 2017 att bryta det beroendet och det har jag lyckats hålla!

Under 2018 blir det ett helt annat löfte och som jag är riktigt triggad på, för jag är övertygad om att det kommer göra mig lyckligare. Jag såg för någon månad sedan dokumentären Minimalism på Netflix. Den kretsade kring två unga, men väldigt framgångsrika män, som hade tjänat stora pengar och en dag insåg att de inte alls blev lyckligare av allt detta. Tvärtom, alla grejer minskade deras lycka. Därför hade de gjort sig av med allting som inte hade en viktig funktion eller en personlig betydelse för dem. Det fastnade jag för. Och mycket av dokumentärens tema passade perfekt in på de saker jag berättar om kring lycka. Se trailern här:

För mig har det känts mycket de senaste två åren att jag känner mig instängd av alla prylar. Jag bor på liten yta och det är alltid brist på förvaring. Inspirerad av filmen har jag därför bestämt mig för att 2018 års nyårslöfte är att göra mig av med en sak om dagen under ett helt år. I mitt hem ska vara 365 färre saker vid nyår nästa år. Skulle jag köpa något, måste jag göra mig av med två saker den dagen. En del kommer jag skänka, en del fyller ingen nytta för någon så det slängs, lite kommer jag kanske sälja men skänka pengarna till välgörenhet. Tanken är att försöka slänga upp varje sak som en händelse på Instagram. Är det någon av mina följare som vill ha saken får de första tjing. Det kommer vara allt möjligt från hemelektronik till köksgeråd och kläder.

En del kommer kännas i hjärtat att separera sig från, men det blir den perfekta träningen för att inte bli för fäst vid saker. Först ut blir min DVD-spelare. Den har nog inte använts på tre år och jag har DVD i datorn om jag skulle få för mig att titta på en DVD. Jag misstänker dock att de DVDs jag har kvar kommer att ryka under året.

Jag vill också uppmuntra alla att fundera vad ni har i era gömmor som ni inte har nytta av, men som kanske någon annan har? Vi behöver alla bli bättre på att släppa taget om materiella ting och hålla fast i våra relationer istället!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

PS. Läs förra årets inlägg om hur du lyckas med dina nyårslöften! DS.

Jobbet är ditt

Kommentarer inaktiverade för Ett minimalt nyårslöfte

The Bookhouse Boys

Idag har jag haft en känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Ibland när jag zoomar ut på världen är det inte så vackert. En känsla av ett samhälle som blir alltmer…

Twin Peaks Lycka

Idag har jag haft en känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Ibland när jag zoomar ut på världen är det inte så vackert. En känsla av ett samhälle som blir alltmer polariserat, en debatt som blir allt hårdare och en svårighet, nej en omöjlighet, att vara människa. Det känns som att det finns så mycket som behöver göras, samhällsklimatet och diskussionen behöver vända där vi ser likheterna istället för olikheterna. Och här sitter jag, en liten skit på planeten, och har inte möjlighet att förändra allt det. Samtidigt som jag ser massor av människor slåss för olika saker de brinner för, där de vill väl, men kanske gör mer skada än nytta. Där de bidrar mer till polarisering än gemenskap, trots att det är det senare som de säger sig vilja uppnå. Det får mig då och då in i en känsla av meningslöshet, att är det verkligen värt att kämpa för att skapa en bättre och lyckligare värld? Med en undran om det inte hade varit skönare att bara leva ett avskilt liv i lugn och ro.

Jag ser inte de här tankarna som ett problem, alla människor med en vilja framåt tvivlar. De har dagar där deras strävan inte känns värd det. Det är en del av vår mänsklighet. För mig tänker jag varje gång den här känslan kommer på The Bookhouse Boys från världens bästa serie Twin Peaks (möjligen slagen av Seinfeld).

Det har alltid funnits och kommer alltid finnas ”ondska” och ”mörker” i vår värld, men det har alltid funnits människor som slagits för att hålla de krafterna i schack. I vissa tider är mörkret i överläge och i andra är ljuset. Det viktiga är dock att vi går ut och gör vad vi kan för att mota bort mörkret. Precis som the Bookhouse Boys. När känslan av meningslöshet över att fightas en fight som känns omöjlig att vinna, är det just dem jag går till i tanken. För det handlar inte om det, det handlar om att kämpa så att de mörka sidorna känner större meningslöshet att försöka.

Den här kampen är inte bara i vårt samhälle, den finns där inom oss själva. De mörka sidorna har vi alla. Egoism, prestige, makt i kamp mot generositet, kärlek och jämlikhet. Alla dagar klarar vi inte hålla de mörka sidorna borta ens inom oss själva. Vi finner oss agera egoistiskt, vi finner oss avundsjuka på andra osv. Det är vad det innebär att vara människa, men vi behöver varje dag vara våra egna Bookhouse Boys som gör vad vi kan för att hålla mörkrets krafter ifrån oss.

Jag hittade idag snabbt tillbaka till min meningsfullhet. Och jag har hittat tillbaka till min utveckling som förra veckans inlägg handlade om. Imorgon tar jag på mina byxor igen och går ut i världen för att försöka göra den och mig själv lite bättre.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

PS. Det är också firande idag, 200:e inlägget på happycato.se!!! 😀 DS.

Kommentarer inaktiverade för The Bookhouse Boys

En återblick in i det mörka jaget

Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland…

Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland dem finns en hel del startade skrifter. Skrifter i försök att komma ur mörkret. Idag hittade jag en sådan, en sorts ambition till en personlig berättelse med ett fiktivt slut. För jag minns att jag såg slutscenen i boken som ett självmord. Idag ser jag att den scenen var tänkt som mitt rop på hjälp. Att jag genom den skulle få någon människa förstå att allting inte stod rätt till. Jag kom aldrig så långt, jag har nog tio påbörjade texter med lite samma tema, skrivna mellan 2001 och 2008. Ingen av dem är mer än tio sidor, för jag hade inte förmåga att hålla ut. Det är därför JOBBET ÄR DITT varit så enormt viktig för mig, det var beviset för mig att jag fixar det. Idag har jag 5-6 färdigskrivna första utkast av både böcker och filmer, som ligger och väntar på mig. Som jag inte riktigt tar tag i, men det är en enorm skillnad mot den tiden, då jag bara kom några sidor in i varje projekt.

Ibland funderar jag i mitt inre om det verkligen var så illa som jag idag tycker, om jag verkligen mådde dåligt. Speciellt eftersom ingen annan såg det. Det var därför denna texten gick rakt in på känslokontot, för den är skriven där och då, när det hände. Och den beskriver precis det jag upplevde då, under en period i livet där jag till stora delar isolerade mig. Jag vill dela de första raderna med er här:

BZZZZ, alarmet på mobilen går av. Jag tar upp den, åhhh börjar om en halvtimme, jag skiter i att gå dit, föreläsningarna gör ändå ingen nytta, det är skönare att sova, tänker jag för mig själv. Sanningen är den att jag bara ligger och lurar mig själv, anledningen till att jag inte går upp beror på helt andra saker än att jag är trött. Det är helt enkelt så att jag inte klarar av att gå utanför dörrarna idag, klarar inte av att möta folks blickar, höra folk skratta åt mig. Jag vet inte varför de skrattar åt mig men jag vet att de gör det, går jag till skolan kommer jag bara att må dåligt, det är bättre att stanna hemma. Det är de tankarna som lurar i mitt undermedvetna och jag lyckas enkelt lura mig själv att det är tröttheten och jag somnar hastigt om.

Nu undrar ni säkert vem jag är och varför dessa tankar kretsar i mitt huvud. Det skall jag berätta, mitt namn är Marcus och detta är berättelsen om ett halvår i mitt liv som jag inte önskar någon människa…

Jag är helt säker på att de här tankarna kretsar i andras huvuden idag. Människor som mår extremt dåligt. Som precis som jag trodde att all glädje som hördes omkring dem i form av skratt berodde på att de skrattade åt patetiska mig. Tänk att när man mår som sämst blir man extremt egocentrisk och tolkar även det mest positiva i världen, skratt, som något negativt riktat mot en själv.

Jag har full förståelse för varenda ungdom som väljer att stanna hemma, för varje person som isolerar sig och inte vill möta världen. Jag har varit där, jag har tänkt tankarna, jag har valt den enkla vägen fast den inte fick mig att må ett dugg bättre. Tvärtom så växte bara mina hjärnspöken ännu mer och jag visste innerst inne att det inte var ett värdigt liv. Samtidigt är jag också ett levande bevis på att det går att kontrollera hjärnspökena, att bli vän med dem och släppa den galna tanken om att hela världen kretsar kring mig (eller det kanske finns en The Cato Show jag inte känner till! 😀 ).

I den yttre världen är jag en liten, liten, liten parentes. Inte ens ett kommatecken i den roman vi kallar världshistorien. Inte ens stor som ett sandkorn i universum. Men i min inre världen är jag den störste som någonsin levt, i just min inre värld är jag faktiskt den ende som levt. På den här tiden förstod jag inte det här. På den tiden var jag i den inre världen den mest obetydliga som fanns, men i den yttre den ”störste” (eftersom jag trodde alla skrattade åt mig). Förmågan att kunna förstå detta och kunna zooma ut, det är en bra strategi för att minska dina hjärnspöken.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

 

 

 

1 kommentar till En återblick in i det mörka jaget

Ett år av sorg, saknad och nya perspektiv

För precis ett år sedan (klockan är 14.37 när jag skriver detta) satt jag i en fåtölj i ett fysiskt kalt sjukhusrum på Kristianstad Centralsjukhus. Bredvid mig låg min mamma…

älskade mamma

För precis ett år sedan (klockan är 14.37 när jag skriver detta) satt jag i en fåtölj i ett fysiskt kalt sjukhusrum på Kristianstad Centralsjukhus. Bredvid mig låg min mamma och sov, en sista sömn innan evigheten. Vi hade varit inne på sjukhuset i bara ett par timmar, men det kändes som om att det var vi, jag, pappa och mina två systrar, som upplevde evigheten. Tiden stod nästan still och jag minns att jag bara hoppades att det skulle ta slut, att mamma fick sluta andas. För hennes skull, men också för vår skull. Jag tänkte på alla dem som fått sitta och vänta i veckor på att se deras kära gå vidare. När hoppet ändå är ute och miraklens tid är förbi, då måste det vara det mest olidliga jag kan tänka mig. Där du inte vågar förflytta dig, av rädsla för att du skulle missa stunden när de gick bort. Där sömn försvinner, mat inte längre smakar och där all kraft sugs ur dig.

Efter bara två timmar kände jag mig kraftlös. Vi hade haft hoppet uppe så sent som kvällen innan, mamma kunde vända det här. Den morgonen försvann det, vi visste att det bara fanns en väg ut och vår familj fastnade en stund i evigheten. Där vi ännu inte fick kasta oss ut i den djupaste tänkbara sorg, utan försöka hålla ihop tills mamma slutade andas. Jag gick ut en stund, åkte ner och satte mig på en bänk utanför entrén. Jag ringde en god vän och grät, bara för att orka vänta ett par timmar till.

Som jag skrev i mitt inlägg efter mammas bortgång, så var hon en fighter in i det sista, men också klok nog att förstå när hon skulle kasta in handduken. För att som hon alltid gjorde, skydda oss andra. 15.42 tog hon sitt sista andetag och lämnade oss andra kvar.

Jag har aldrig upplevt något i närheten av de känslor som gick igenom kroppen de två kommande dygnen. Jag har de senaste dagarna försökt gå in i den känslan, bara för att se hur det kändes, men det går inte. Det är som att kropp och hjärna har förstånd att spärra ute det, för det är känslotillstånd som totalt dränerar oss. Det enda jag kan känna är empati för mitt dåvarande jag och min familj. På samma sätt som jag idag kan känna den empatin hos andra som drabbats av liknande upplevelser. Fast jag kan inte framkalla känslan jag kände igen.

Idag minns jag mamma fortfarande med stor kärlek, hon finns med mig i allt. Saker som påminner om henne gör mig glad och inte ledsen. Förutom den första tiden har min sorg inte varit så svår att bära. Nästintill hela den förtjänsten ligger i mitt intresse för lycka i kombination med de fantastiska människor jag har i min närhet. De tankar, verktyg och synsätt intresset och människor har gett mig gör så enormt stor skillnad. När jag ser tillbaka på det här året så ser jag hur mycket rätt jag har gjort för att hantera sorg. Nästan så att jag ibland skäms över att jag inte sörjer mer. Som att vi skulle ha en samhällsstandard för sorg, där vi alla bedöms på en skala…

Jag vill också hävda att min familj har hanterat sorgen på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Vi har nog pendlat i hur svårt det har varit att hantera mammas bortgång, men jag är så imponerad över dem och hur de har vuxit det senaste året. Pappa miste sin livspartner sedan nästan 40 år, en halv livstid levde de ihop. Och visst har han sörjt, ibland öppet och ibland för sig själv, men jag imponeras över hur han har tagit allt detta. Bara i sådana praktiska saker som att laga mat och fixa i hemmet. Skräckscenariot var att han levde på Bullens korv, värmda i konserven under varmvattenkranen och att hemmet skulle se ut som hans ”tvillingbror” Holger Nilssons… 😉 Tvärtom, han bjuder på hemlagad mat, putsar fönster, tvättar och vattnar blommor som om han aldrig gjort något annat. Samtidigt som han fortsätter vara den underbara pappa och morfar som han alltid har varit!

Pappa och jag har spenderat mer tid det senaste året än någonsin tidigare i mitt vuxna liv. Bara hängt i sommarstugan, spelat lite golf och haft det allmänt gott. En av de saker som jag uppskattar mest, som vi nog är lika i, är att vi gillar att vara ensamma i varandras sällskap. Det finns inget krav att hela tiden göra saker ihop, utan jag kan sitta och pula med bloggen samtidigt som han tittar på TV. Fast man har ändå varandra där.

Joanna och Josse är jag med så imponerade av. Josse hade nog den jobbigaste resan av oss i början, hon och mamma sågs varje dag. Hon var stöd och avlastning i så mycket, så plötsligt är hon borta. En dag, några månader efter, blev hon överraskad av sina vänner med en försenad 35-årsfest. Och för mig syntes det tydligt, det var som om något släppte där och då. Som att hon tilläts ha kul igen. Det är nog en av de viktigaste sakerna att tillåta sig i sorg, att faktiskt få ha kul. Jag skrev ett inlägg om det bara några dagar efter mammas bortgång, att få skratta igen var mycket frigörande. Även om det då bara dämpade sorgen en kort stund, var det en första ljusglimt i min sandstorm. Den festen var kanske hennes första. Efter det har hon gjort mycket positiva framsteg i livet. Jag har skrivit om hennes nyligen påbörjade löparkarriär. Som hon själv uttrycker det: -Jag måste göra det, för jag känner ju att jag mår bra av det.  Eller att hon just börjat med körsång igen. Och att hon sa upp sig från ett jobb hon haft i 10 år, men som hon aldrig tyckte var kul! Så jäkla mycket bra saker som hänt, saker som för henne framåt.

Joannas stora sorg kom ikapp först i våras. Det var som att det började sjunka in då och det fanns plötsligt tid att reflektera. Hon hade ju redan tagit ett stort steg genom att säga upp sig från sitt jobb för ett par år sedan, men har sedan dess letat lite efter sin väg. Hon har varit i valet och kvalet över vilket nästa steg ska vara. För ett par veckor sen tog hon det, in på Linnéuniversitetet för att plugga Bildpedagogik. Jag tycker det är så j-kla häftigt att ta det steget. Hur många är det inte som går där i livet strax efter 40 och vill göra något annat, men inte vågar? Och jag tror att hon lyssnat på mammas klokhet, att alltid välja det som får dig att må bra. Det är läskigt, men nödvändigt för ett lyckligt liv.

Ni som följt min resa vet att jag också gjort stora förändringar. Jag sa upp mig från mitt jobb, ut i tomma intet för att följa mina drömmar. Den resan är fortfarande i sin början, men det har varit en häftig resa såhär långt. Jag lämnade precis över numret av Sydöstran, med reportaget om mig, till pappa. Mamma hade varit stolt över min resa, inte bara resan senaste året, utan även den som kommer.

Så på ett år av sorg och saknad har det hänt mycket positivt vår familj. Vi är tre som sagt upp oss från jobbet (pappa sa upp sig häromveckan för att bli pensionär till Valborg) och två av oss har börjat plugga (jag pluggar psykologi på deltid). Vi är alla på väg framåt och har inte fastnat. Vi är fortfarande världens mest funktionella dysfunktionella familj och vi hyser fortfarande en stor kärlek till varandra och till vår mamma. Precis på det sätt som mamma hade lärt oss och tränat oss på. Precis på det sättet som hon skulle vilja att det var.

För ett år sedan hade vi den tuffaste av stunder. I den sorgen kunde vi inte se mycket mer än mörker, men även om livet aldrig blir detsamma utan sin mamma, så kan vi ett år senare se att livet kan gå vidare. Det måste helt enkelt det.

Lycka sädesärla

Mamma, jag älskar dig och saknar dig!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

/Marcus

 

Kommentarer inaktiverade för Ett år av sorg, saknad och nya perspektiv

150 000 fattigare, en miljon gånger klokare

Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag gjorde en sökning på nätet och slog telefonnumret. När första signalen gick igenom la jag på. Det här var andra gången på…

Spelberoende

Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag gjorde en sökning på nätet och slog telefonnumret. När första signalen gick igenom la jag på. Det här var andra gången på kort tid som jag gått igenom samma process, med samma utgång, att jag la på luren.

Numret jag hade slagit in på telefonen var till spelstödslinjen. Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett problem. Jag insåg att jag hade problem, så långt hade jag kommit. Det kostade mig i runda slängar 150 000 SEK innan jag insåg det, pengar jag skulle använda till att starta mitt vuxenliv hade försvunnit ut i tomma intet. Kvar fanns bara en stor ångestklump i magen och en oerhörd skam.

Året är 2003 och jag har flyttat från Växjö till Lund. Jag hade precis pluggat klart ekonomprogrammet i Växjö och rett ut de sista omtentorna den sommaren. Valet stod mellan att börja söka jobb, åka till St. Petersburg för att plugga ryska och att studera filmvetenskap i Lund. Det blev det sistnämnda. Jag hade alltid haft ett stort filmintresse och jag såg en möjlighet att kombinera min ekonomexamen med filmen. Det skulle ge mig en annorlunda edge i mitt framtida arbetssökande.

Ungefär samtidigt som flytten till Lund föll en kapitalförsäkring ut som mina föräldrar snällt hade investerat i. De hade resonerat att kring 24 års ålder så borde livet ta fart på allvar och pengarna skulle vara perfekta för att köpa bil och lägenhet. Första dagen spenderade jag en del av dem i en riktigt schysst Tiger-kostym och en sprillans ny Ericsson-mobil med färgskärm och WAP-funktion. Det var ungefär det jag fick ut av de pengarna. Istället spenderades de på det absolut mest idiotiska sätt jag kan tänka mig, på internetcasinon.

Efter att just ha avslutat en magisteruppsats, på engelska, i ekonomi, var grundkurs i filmvetenskap rena barnleken. Två tillfällen i veckan hade vi filmvisningar och sedan var det ett par föreläsningar på det. Resten av tiden var självstudier. Med min studievana och att ämnet inte krävde så mycket, behövde jag knappt lägga någon tid på studierna. Jag hade helt plötsligt massor av tid. Samtidigt hade jag lämnat Växjö och alla kompisar, för att bosätta mig där jag inte kände någon. Kom du som ekonom in på en kurs i filmvetenskap var du en udda fågel. Kursen var full av kreativa och konstnärliga typer. Som jag idag hade älskat att umgås med, men som jag då inte kände som min typ av vänner. Och att jag var för tillbakadragen för att riktigt driva på att hitta nya vänner. Så jag blev relativt isolerad i min lägenhet i utkanten av stan.

Jag minns ändå mitt år i Lund som en bra tid, jag gjorde mycket bra för mig själv det året. Framförallt var jag duktig på att träna och sköta min kost. Samtidigt var det ett av de värsta i mitt liv, för min isolering och tristess landade i ett spelberoende. 2003 var internetcasinon ett rätt nytt fenomen. Internetpoker hade inte slagit igenom på bred front ännu, men det var på gång. Så jag fastnade i casinospel. Till 90 % spelade jag videopoker, Jacks or Better. Det går ut på att du ska få par i knektar eller bättre (utifrån pokerhänder). Fick du det så fanns det möjlighet att dubbla vinsten genom att spela högre eller lägre. En del av er minns kanske det gamla TV-programmet Lagt kort ligger med Magnus Härenstam. Där du skulle gissa på om nästa kort blev högre eller lägre. Precis så gick det till. Dubblade du vinsten så kunde du gå vidare och försöka dubbla igen.spelberoende

Ungefär samma mönster upprepade sig varje månad. Den 25:e fick jag pengar från CSN. Dessa använde jag till att spela. Mellan en och 15 dagar senare så hade jag spelat upp de pengarna och fick då ta pengar från min nyss utfallna kapitalförsäkring för att klara mina omkostnader som hyra osv. Tusenlapparna rullade iväg. Jag kunde vinna 10 000 en hand för att tre timmar senare ha spelat bort dem och lite till. Jag är en hyfsat intelligent människa, jag visste logiskt att det inte fanns en chans i världen att jag skulle kunna vinna. Ändå kunde jag inte sluta. Av någon anledning tror vi människor att vi är rationella varelser som tar beslut enligt logiken. Saken är den att vi kan knappt ta ett enda beslut utan att känslocentrat är inkopplat. Det har massvis av forskning visat och det levde jag fullt ut i praktiken just nu.

spelberoendeSpelandet dämpade ångest och tristess. Det fick timmarna att rulla och i stunden kunde det kännas rätt bra. Fram till jag tiltade, pengarna var bortspelade och ångestklumpen var 100 gånger större helt plötsligt. I kombination med skam och skuld för att jag spelade bort det mina föräldrar sparat till mig under många år. Jag känner än idag skuld över det, samtidigt är det en lärdom som jag har mycket nytta av idag. Även om det var en dyrköpt sådan.

Jag minns inte exakt vad som fick mig att sluta, men det var en kombination av olika orsaker. Dels var pengarna nästan slut och jag drog min gräns vid att inte låna till mitt spelande. Det är jag oerhört glad för idag! Dels så tog studierna slut och jag blev arbetslös. Jag fick flytta hem till mamma och pappa, vilket gjorde det svårare att spela. Idag önskar jag att jag inte lagt på luren de gånger jag ringde spelhjälpen. Kanske jag hade kommit ur det tidigare då. Jag fick väl då och då återfall i spelandet under de kommande åren, men aldrig på den nivån som jag hade i Lund. Det var som att jag hade lärt mig min läxa.

Idag spelar jag nästan ingenting och har inte gjort på 10 år. Jag och min vän Freddy spelar gemensamt på stryktipset varje vecka och ett par gånger om året är jag med när familjen drar ihop en gemensam V75a. Och skulle det vara något annat spel så ser jag till att ha kontrollen över det. Jag sätter mig inte i situationer där det skulle kunna hända. Jag funderar lite på vad som är skillnaden idag och det är nog för att jag har ett klart syfte med det jag gör i livet. Jag vet att de pengar jag får in är begränsade och de behövs till det jag vill uppnå i livet. Jag vet också att forskningen visar på att vi inte blir långsiktigt lyckligare av en storvinst.

Däremot ser jag att spelandet blir ett allt större samhällsproblem. Jag var med i internetspelandets begynnelse, när det inte fanns ett jätteutbud av platser att spela på och det inte gjordes reklam överallt. Idag är världen helt annorlunda. På ett reklamavbrott på TV så kan det visas reklam för fem spelbolag. Du kan livespela på all sport, i alla former och varianter som går att tänka ut. Dessutom har möjligheterna att få enkla lån ökat enormt och den som har problem kan lätt fixa pengar för att spela bort ännu mer. Idag har också vissa datorspel på ett, enligt mig, fult sätt byggt in bettingfunktioner i sina spel. Där du inte satsar pengar, men exempelvis skins, som har ett värde. Där du låter underåriga lockas in i gamblingens glittrande värld… Allt det här är jag livrädd för! Inte för egen del, men för att jag vet att det sitter tusentals, mest unga män, som är fast i det här. Som har samma ångest som jag hade, samma klump i magen och som ständigt matas med reklam för det problem de har. Och utan chans att värja sig från det.

Vi pratar väldigt lite om spelberoende idag. Datorspelsberoende ja, men inte spel där vi spelar om pengar. Det behöver vi ändra på. För det här är, och kommer bli ett ännu större samhällsproblem. Jag gissar på att om vi ser bakom siffror som exempelvis självmordsstatistik bland unga män (en överrepresenterad grupp) så ligger det säkerligen ofta ett spelberoende bakom. Där du skruvat fast dig i ett skruvstäd så hårt att du inte ser någon annan väg ur. Det finns alltid en väg ur det, den är inte enkel, men den finns! Jag är ett levande bevis på det. Sök hjälp, ring stödlinjen 020-81 91 00 och ta det första steget.

SpelberoendeTill dig som är i riskzonen, men som fortfarande har möjlighet att sluta, gör det!! Vårt samhälle har på något sätt fått det här om bakfoten, att snabb rikedom gör oss långsiktigt lyckligare. Det gör den inte, den kommer inte lösa dina andra problem i livet. Tvärtom kommer den antagligen bara förstärka den! Om du är en av de 0,00000001 % som lyckas… Finns det något jag önskar så är det att någon hade berättat det för mig när jag var 16 år och att jag hade förstått det då. Då hade jag haft mycket dumt ogjort och troligen varit miljonär idag. Och då hade jag kunnat jobba med min passion fullt ut. Mitt kortsiktiga driv att bli rik snabbt har alltså gjort min lyckliga väg längre och svårare. Jag var inte tillräckligt smart att förstå det i tid, förhoppningsvis är du det!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Jobbet är ditt

150 000 kronor fattigare, en miljon gånger klokare (Lyssna på eller ladda ner dagens blogginlägg som mp3-fil)

Kommentarer inaktiverade för 150 000 fattigare, en miljon gånger klokare

Type on the field below and hit Enter/Return to search