Kategori: Sport

Postolympiskt Stressyndrom

11 februari, 2018 18:30 11 februari, 2018

8 min read

394 views

Kommentarer inaktiverade

Vinter-OS är igång. Tusentals elitidrottare kämpar om medaljer och ära. Många av dem har sedan de varit små haft en dröm, ett mål, att ta OS-guld. Några av dem kommer…

Vinter-OS är igång. Tusentals elitidrottare kämpar om medaljer och ära. Många av dem har sedan de varit små haft en dröm, ett mål, att ta OS-guld. Några av dem kommer att lyckas med det, men om de gjort resan på fel sätt riskerar de att bli högst olyckliga efteråt. De riskerar att drabbas av Post Olympiskt Stressyndrom.

Ja, det finns faktiskt en vedertagen term som heter så. Jag skrev om den redan när Henrik Stenson vann British Open. Det är ett fenomen som inte bara behöver drabba idrottare, men det kommer vi in på.

konståkare Tänk dig att du sedan du var tre år gammal tränat konståkning. Vad är det finaste du kan vinna i konståkning? Jo, OS-guld. Du kanske inte fattar vad OS är när du är tre, men drömmen väcks där i tidig ålder. Du vill vinna OS-guld i konståkning. Varje dag går du till ishallen och tränar. Vissa dagar kör du dubbla pass. Du anpassar din kost till konståkningen, dina föräldrar planerar sina liv utifrån dina tävlingar och skolan kommer ständigt i andra hand. Konståkningen är ditt liv och OS-guldet skall bli kronan på verket.

Åren går, du börjar bli allt bättre och är riktigt lovande. Du börjar få komma med på internationella tävlingar trots att du är yngre än de flesta. Dessutom står du dig väl i konkurrensen. OS-guldet är möjligt. Du intensifierar träningen mer och mer. Kärlekslivet är obefintligt, du har inget jobb utan lever på sponsorer och stöd. Alla du känner förutom familjen är konståkare. Så kommer dagen då du blir uttagen till OS och du är en av favoriterna! Du kan nästan känna guldmedaljen kring halsen. Du har visualiserat både åken och medaljceremonin tusentals gånger. Allt för att vara förberedd.

Du gör din livs tävling, du är så mentalt förberedd att ingen kan slå dig. Du har ju redan åkt programmet tusen gånger i huvudet. Du har redan upplevt medaljen kring din hals. OS-guldet är bärgat! En känsla av eufori infinner sig när du ser domarnas poäng ticka fram. Samtidigt som det är en liten känsla av lättnad. Alla press du och andra lagt på dig släpper. Du går runt i en rosa drömvärld, det går inte att sätta ord på känslorna. Det går inte att fatta, men känslan slår allting.

Medaljceremonin äger rum och du känner hur den där medaljen tynger mer än vad du hade visualiserat. Men vad gör det? Du är OS-mästare! Det enda målet du har haft är nu uppfyllt! Resten av OS går du runt och myser. Hejar på dina landsmän och tar emot alla gratulationer! Väl hemma från OS väntar en enorm fest! Flygplatsen är fylld med journalister och människor som vill hylla dig. Du är trött, men lycklig!

Det första du gör är att åka hem till mormor för att visa medaljen, det var hon som alltid trott på dig! Dessutom har hon lagat din favoriträtt, lasagne. Inget slår mormors lasagne. Ytterligare lite lycka.

Den närmaste veckan blir det ingen konståkning, det är fortsatt jubel. Det är intervjuer i TV, träff med sponsorer och allt det där andra som ska klaras av när du är i människors blickfång. En journalist ställer frågan: -Vad är nästa mål? Du svarar att det får du se, just nu vill du bara njuta. Men frågan etsar sig fast i bakhuvudet.

Efter ett par veckor har all hysteri lagt sig och ditt liv skall återgå till det normala. Guldet åker in i hyllan med alla andra medaljer. Vad är nästa mål? börjar gnaga alltmer i huvudet. Det är fyra år till nästa OS, det känns inte lockande just nu. Alla uppoffringar som gjorts längs vägen. Fast vem är jag utan konståkningen? Vad vill jag? Du känner dig plötsligt helt vilse i livet. Din största dröm har gått i uppfyllelse, det enda du har kämpat för har inträffat, vad finns det för mening nu?

Det här är ett jättevanligt problem inom elitidrotten. Du lägger hela ditt liv för att lyckas, vilket nästan krävs för att du ska kunna lyckas. Sedan när du uppnått det tappar du fotfästet. Ett OS-guld till, är det lösningen? Nej, vi vet att precis som att första pizzaslicen när du är hungrig är den godaste, är också första OS-guldet det som ger starkast känsla. Om det inte är oväntade omständigheter kring det andra. Och efter det OS-guldet? Vad händer då?

Jag hörde om Annelie Pompe som besteg Mount Everest. Hon hade haft det som barndomsdröm och när hon lyckades gick hon i två år och försökte finna mening i tillvaron. Kjell Enhager brukar säga att klättra upp för berget inte är det svåra, utan att klättra ner för det. Det har de flesta inte planerat för. De tänker bara upp. Jag skulle vilja säga att det svåraste är nästan tiden efter du bestigit berget. Vi ser problematiken på massor av framgångsrika människor. Buzz Aldrin kämpade jättehårt efter att han hade varit på månen. Mikael Ljungberg hittade inte fotfäste efter sitt OS-guld. Ian Thorpe med flera OS-guld har kämpat efter sina framgångar. Vi ser det också inom stora lagidrotter, som fotboll. Hur lätt är det att efter ett helt liv med fotboll helt plötsligt inte vara med längre? Inte få gå ut inför 50 000 skrikande fans, inte få sitta med lagkamraterna i omklädningsrummet. Många tappar fotfästet och med förödande konsekvenser. Jag såg en dokumentär om lycka och Amerikansk fotboll. Hur spelarna där efter karriären försökte hitta ett liv. 75 % av alla NFL-spelare var skilda tre år efter karriären. Bara det.

Det finns elitidrottare med bra folk omkring sig, som har fattat detta. Annika Sörenstam hade redan planerat var hon skulle hitta nya utmaningar INNAN hon slutade. Zlatan gör samma sak nu med A-Z och annat. En del blir tränare, sportchefer och annat för att hitta meningen igen.

I mitt liv drog jag undan mattan utan att lyckas. Jag drömde i många år om att bli aktiemäklare i New York, fram till jag insåg att jag hatade siffror. Helt plötsligt hade jag inget att sträva efter och med ett redan halvkasst mående blev jag djupt deprimerad. Lägg inte alla ägg i samma korg, ha mål på olika områden. Planera för ett liv efter elitkarriären. Fokusera på lycka istället för att lyckas. En lycklig elitidrottare kommer prestera bättre och därmed lyckas. Gifta människor är lyckligare än andra, men det beror troligen på att de var lyckliga innan de gifte sig. Samma sak gäller inom idrotten och andra delar av livet. ”Be careful of what you wish for. It might come true.” har nog sin grund i detta fenomen. Vi tror lyckan finns där bara vi når ett mål eller liknande, men så visar det sig att det inte alls var speciellt lyckligt efter ett tag. Det är det jag tror är anledningen till att riktigt rika i högre grad är deprimerade än andra, de har insett att det inte var i pengar lyckan fanns.

Jag har nyligen fått ett uppdrag som mental tränare till en ung elitidrottare. Ett av mina viktigaste fokus kommer vara just detta, att bygga för framtiden. Att man måste må bra för att det ska gå bra. Att lycka och glädje ska finnas där på lång sikt, även efter vinster och förluster. Jag hoppas innerligt att alla som kämpar i detta OS har förstått detta. Där oavsett utkomst så kommer de må bra. Att de har tänkt ett steg längre, vad som händer efter OS-guldet.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Sport

Det härliga i att vara total nybörjare

Marcus Cato

19 juli, 2017 20:00 19 juli, 2017

3 min read

376 views

Kommentarer inaktiverade

Jag spelade golf med en kille på 13 år för ett tag sedan. Han hade spelat golf i fyra veckor, vad vi skulle kalla en total nybörjare. Ändå sade han…

Jag spelade golf med en kille på 13 år för ett tag sedan. Han hade spelat golf i fyra veckor, vad vi skulle kalla en total nybörjare. Ändå sade han att han älskar golf, att det var jättekul. Själv har jag matat på i 28 år och på många sätt glömt den naiva glädjen det finns att vara ny. Han hittade sitt flow mycket lättare än mig.

Han har ju inte fattat ännu hur svårt golf är. Alla formella regler som finns och framförallt alla informella regler. Inte gå i den andres puttlinje, lägga tillbaks tuvan, ha peg och greenlagare i fickan och en massa annat. Han tillät sig vara lycklig ändå, troligen för att han inte kunde alla reglerna, att vara lyckligt ovetande är ibland det bästa sättet för att må bra. Det slog mig ganska direkt hur länge sedan jag spelat med någon som var nybörjare. Oftast spelar jag med familjen eller duktiga spelare på klubben. Det här var som en väckarklocka för mig, alla de regler, allt det som finns med dig om du spelat golf i 28 år, det hade han ingen aning om. Ändå hade han antagligen roligare än mig! Trots att jag var den bättre av oss rent golfmässigt såklart.

Han brydde sig inte heller så mycket om prestationen, ett slag gick hit och ett gick dit. Något slag gick kanon, något gick lite sämre. Någon gång missade han bollen helt. Ändå kunde han glädjas för att han höll på att lära sig något nytt, utvecklas och dessutom känna samhörighet med andra. Jag tror vi alla har något att lära av det här, att hitta tillbaka till den naiva glädjen när vi var nya på någonting. Att inte basera vår glädje på resultatet utan på att vi faktiskt ständigt får möjligheten att lära oss något nytt. Börja ställa andra frågor till andra och oss själva. Ställ frågan om du hade kul istället för om det gick bra, för svaret kan vara helt olika på de frågorna. Och att vi inte är så banalt fokuserade på att hålla oss fast vid alla formella och informella regelsystem som finns inom alla områden. Visst, är det en golftävling och det finns priser med så absolut. Men vi tenderar att hålla oss till reglerna även vid alla andra tillfällen, trots att vi bara är där för att ha kul!

Så nu har jag lärt mig att se med en nybörjares ögon igen, att älska något fast jag inte kan det! Det är jag tacksam för!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening Sport

Skillnaden mellan att lyckas och lycka

Marcus Cato

5 januari, 2017 19:43 5 januari, 2017

6 min read

546 views

Kommentarer inaktiverade

Av någon märklig anledning så har vårt samhälle idag mixat ihop begreppet att lyckas med lycka. Många drivs av att ständigt lyckas, vi skall leva upp till någon perfekt vision…

Av någon märklig anledning så har vårt samhälle idag mixat ihop begreppet att lyckas med lycka. Många drivs av att ständigt lyckas, vi skall leva upp till någon perfekt vision som vi aldrig når. Det kan vara att klättra på karriärstegen, ha det perfekta hemmet eller åka på häftigast semesterresor. Samhället har en definition av att lyckas, jag har min egen och det borde du också ha. För att lyckas utifrån samhällets normer kommer extremt sällan leda till att du blir lycklig.

Det tydligaste exemplet på det här är elitidrottare. De kämpar och kämpar i sin idrott för att ta det där världsrekordet, titeln eller guldet. Den dagen de har tagit det har de lyckats och det är allt som betyder något. Tänk dig att du bygger hela ditt liv kring just detta och så en dag så står du där på prispallen med guldet i handen. Resten av livet kommer ju att kännas meningslöst. Och i många fall så blir det så också. Det finns ett uttryck Post-Olympic stress syndrome. Det är ett tillstånd som drabbar många elitidrottare efter att de deltagit i ett OS och lyckats. Även de som inte lyckas kan drabbas av det, speciellt om de är i slutet av karriären och inte har chans att vänta fyra år till. Det här har hänt hur många gånger som helst och stora idrottare som simmaren Ian Thorpe, boxaren Sugar Ray Leonard och guldmedaljören i Super-G från Lillehammer Diann Roffe har alla berättat om hur de kämpat med depression när OS eller karriären är över. Det finns hundratals fall som berättat om detta, säkerligen tusentals till som inte gjort det. För det är ofta tabu att prata om. Alla fotbollsspelare som lägger ner karriären och slåss med att hitta en annan mening i livet. Alla deras fruar som skiljer sig när karriären är över och stjärnglansen falnar. De har alla lyckats i samhällets ögon, men i sina egna så har de inget större värde längre. Det de upplevt i sina liv är något liknande det jag tidigare kallat rockstjärnelyckan. De har lyckats, men i nästa stund är det bara tomhet och de vet inte var de skall få nästa kick ifrån. Är du världsmästare i tungviktsboxning så kommer du ju inte högre i den sporten. Tar du OS-guld i simning så inser du att nästa gång kommer kicken inte att vara lika stor som första gången.

Det här gäller inte bara elitidrottare utan andra ”framgångsrika” människor också. VD:ar för börsbolag i USA är deprimerade i dubbelt så stor omfattning än vad en normal amerikan är. Jurister är tre gånger oftare deprimerade. Vissa studier visar att barn till rika föräldrar är mer deprimerade än de barn som har föräldrar med låg- eller medelinkomst. Det här gäller egentligen alla yrkeskategorier där du kan på något sätt nå framgång, det är jag övertygad om. Jag lyssnade på Mia Törnblom för lite sen som berättade om en man hon coachat. Han offrade familj och hälsa för att bli Europas bäste inom sin yrkeskategori. Han vann priset två år i rad, men med skilsmässa och massor av hälsoproblem på köpet. Han hade dessutom berättat, att när han vann andra året så kunde han inte känna någon glädje. Inte för att han försakat sin fru, sina barn och sin hälsa. Utan för att han visste att nästa år skulle någon annan vinna. Låt dig aldrig drivas till något sådant! I framgången finns ofta bara tomhet i slutändan, där du offrat allt väsentligt. Fast det finns möjlighet att lyckas ändå, det gäller bara att börja från rätt håll…

Det allra finaste i kråksången är nämligen, att forskningen nu visar på att de som är lyckliga först, de är också mer framgångsrika i livet. Lycka leder alltså till att lyckas. När vi mår bra så är våra hjärnor kreativare, vi har ett bredare seende och är mer öppna för nya möjligheter. Det här är alla bra saker för att nå framgång. Vi har tidigare ofta sagt att rädsla och stress har bidragit till vår överlevnad som grottmänniskor. Det var bra att hela tiden leta efter faror för att vi då skulle upptäcka dem i tid. Och ja, de har haft en viktig roll. Fast nu visar forskningen att vi antagligen hade bättre förutsättningar om vi var lyckliga jäklar! För vårt beslutsfattande fungerade mycket bättre och vi kunde se flera kreativa alternativ när vi var jagade av ett lejon. Vår hjärna må vara gjorda för att överleva, men det är ju rätt coolt om vår överlevnad baserades på att må bra! Alla som vill lyckas borde därför lägga fokus på sin lycka först, sedan kan vi jobba efter att lyckas! Fast vårt samhälle har inte riktigt fattat detta ännu…

Jag säger inte att du inte skall jobba för att lyckas! Det skall vi alla göra, men du behöver definiera vad som är att lyckas för dig, inte utifrån vad ett samhälle eller människor omkring dig förväntar sig. Och du behöver jobba med att känna lycka först! Du är inte din prestation, lägg inte hela ditt mående i det! Du är du och du förtjänar lycka oavsett om du presterar eller inte. Detsamma gäller dina barn och de runtomkring dig, de är inte sina prestationer, de är bra ändå! Du är helt enkelt bäst på att vara dig själv och det kan ingen ta ifrån dig!!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Olycka Sport

En morgondag i plågor

Marcus Cato

19 augusti, 2016 19:22 19 augusti, 2016

3 min read

323 views

Kommentarer inaktiverade

Lördagen den 20 augusti, dagen som med säkerhet kommer sluta i smärta! 🙂 Sölvesborg dräller inte av fysiska event som jag deltar i, men imorgon lyckas två stycken infalla på…

Bild lånad från nattpuls.com

Lördagen den 20 augusti, dagen som med säkerhet kommer sluta i smärta! 🙂 Sölvesborg dräller inte av fysiska event som jag deltar i, men imorgon lyckas två stycken infalla på samma dag. Och jag är dum nog att försöka ge mig på bägge! 09.20 peggar jag upp för första rundan i Sölvesborgs Golfklubbs klubbmästerskap. 9-10 timmar senare så hålar jag förhoppningsvis ut med ett superbra resultat efter 36 hål!

Jag spelar 36 hål på en dag ungefär en gång om året, just i klubbmästerskapet. Golf är inte världens mest fysiskt krävande idrott, men 36 hål sätter sig i benen. Så bara det är en utmaning att genomföra!

Om inte det skulle vara nog så arrangeras också Nattpuls imorgon kväll, en löptävling på drygt 6 km. Och jag är envis (läs dum) nog att försöka ge mig på det också. Så efter golfbanan hinner jag hem och vila en timme eller två innan jag ställer mig på startlinjen. Distansen i sig är inget problem, jag har sprungit en halvmara tidigare och har lätt kondition för 6 km. Däremot så har jag aldrig sprungit efter två golfrundor tidigare, jag vet hur benen kan kännas efter en sådan dag!

Utåt sett så har jag bara ambitionen att genomföra loppet, men jag känner mig själv för väl. När jag står där på startlinjen kommer jag vilja prestera, oavsett hur mycket mina ben värker! Cirka 30 minuter senare är jag förhoppningsvis i mål och smärtan i benen är olidlig. Fast känslan i huvudet är fantastisk, för jag fixade det! Det är så jag tänker just nu! 😉

Risken är ju att jag får kramp efter två kilometer och ligger i smärtor på Ljungaviksbron, nedtrampad av lite långsammare löpare! 🙂 Så en uppmaning till alla Sölvesborgare, ge er ut och heja fram det långa åbäket och förstå att han lider! 🙂 Och skulle ni se det långa åbäket ligga ner och skrika, massera baksidan av låren och dra sedan honom i fötterna till en plats där han kan få vila i frid! 😀

Skulle golfen dessutom gå bra, då kvalificerar jag mig dessutom för spel på söndag morgon… Jag vill inte ens gå dit i tanken, men varje sving kommer vara en kamp för överlevnad! Och jag inser att det här är ingen Iron Man direkt, men det är nog det närmaste jag kommer… 😀

Njut av helgen!! Och alla läsare i närheten av Sölvesborg, ut och heja på alla löpare på Nattpuls! Det blir så mycket roligare att springa när det är mycket folk!

Vi ses i en gladare och lyckligare övermorgondag!! 😀

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Mening Olycka Sport

När livet är som en wrestlingmatch

Marcus Cato

8 augusti, 2016 20:04 8 augusti, 2016

7 min read

444 views

4 kommentarer

När jag växte upp så var jag väldigt fascinerad av wrestling. Ni vet den där typen av brottning med uppumpade män som slogs på låtsas. Varje helgmorgon sände TV3 wrestling…

När jag växte upp så var jag väldigt fascinerad av wrestling. Ni vet den där typen av brottning med uppumpade män som slogs på låtsas. Varje helgmorgon sände TV3 wrestling från WWF. Det var killar med coola namn, Bret ”the Hitman” Hart, The British Bulldog, The Undertaker och Yukosuma. Det var en så enkel värld, de goda var riktigt goda och de onda var riktigt onda. Där satt jag 12-13 år gammal och följde dessa uppgjorda matcher med stort intresse. Jag visste att det var fejk, men det fångade mig ändå.

Igår kändes livet som en wrestlingmatch. Den senaste veckan har varit en fight med tuffa besked. Som om Bret ”The Hitman” Hart (den goda) mötte The Undertaker (den onda). Som om livet hade manglat oss några dagar, hoppat från repen, skallat oss, blivit utkastade ur ringen och allt därtill. Och så, plötsligt… Vi ser hjälten resa sig igen, han är på väg upp och publiken jublar. Det är nu vändningen ska ske, det är nu The Undertaker ska få smaka på The Hitmans återkomst… Men så för en sekund så tittar Bret bort… PANG, en stol slåss över hjältens rygg och han faller handlöst i marken. Domaren såg det naturligtvis inte och publiken buar brutalt över denna fula och orättvisa behandling. Precis så kändes det igår, när min pappa ringde… Han berättade att mamma var på väg in med ambulans till sjukhus. Hennes syn hade blivit suddig och hon talade osammanhängande.

Det är sällan jag tappar grepp om livet. Det har jag inte gjort en enda sekund under den senaste veckan. Men igår så var det som att få den där stolen i ryggen och falla i golvet. Inte bara för mig utan för hela vår familj. Vi har varit där förr, mamma drabbades av epilepsianfall för tio år sedan. Pappa trodde hon skulle dö. Första gången fann de inget, andra gången var där en hjärntumör. På en sekund kastades vi rakt ut i ovissheten igen. Det här var ju inte något med lever eller lunga.

Du hinner tänka många tankar under några timmars väntan. Jag som just landat i vilken fight vi stod inför kände att det här kunde ta slut innan det ens hade börjat. Igår var jag riktigt rädd att min mamma skulle dö där och då. Jag hann tänka tillbaka på onsdagskvällen, efter att hon kom hem från sjukhuset förra veckan. Som jag fick spendera med henne och pappa i stugan. Det var en av de finaste kvällarna i mitt liv, skulle hon dö, så skulle min sista kväll med henne åtminstone varit en av de bästa.

Efter några timmar kom lugnande besked, det var ingen stroke, kanske en sk. tia. Mamma hade piggnat till och började återgå till det normala. Bret ”The Hitman” Hart skulle inte ge upp där och då. Men livet gjorde inte hennes fight lättare… Mammas hjärna skiktröntgades idag och de hittade vad som antagligen är metastaser på hjärnan. Små, men flera. Så de ansluter sig nu på motståndarsidan tillsammans med lever och lunga.

Mamma ringde när hon var på väg hem från sjukhuset och jag har aldrig tyckt det varit så skönt att höra hennes röst som idag! Jag har heller aldrig träffat en så inspirerande människa som henne! Hon klubbas ner av livet, men ändå älskar hon det så mycket. Hon har en kämpaglöd och en glädje trots att ännu ett besked gått emot henne. Jag kan verkligen bara förundras och beundra min mamma för detta! Min mamma är min största idol och det kommer hon alltid att vara!

Själv har jag gått mycket och tänkt på min favorithistoria idag, den historia jag ofta finner tröst och ödmjukhet i.

Det var en man som bodde med sin ende son på en gård utanför en liten by. De ägde inte mycket, men de hade en häst. En dag sprang hästen bort och hur mycket de än letade kunde de inte hitta honom.

Byborna kom genast över och sa till bonden: -Det här måste vara det värsta som kunde hända!

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Så en vecka senare så kom hästen tillbaka med tre vildhästar i sällskap. Byborna var naturligtvis snabbt framme och gratulerade, de menade att det måste vara den största gåvan bonden kunde tänka sig.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Ett par dagar senare när bondens ende son skulle försöka tämja en av hästarna, föll sonen av och bröt sitt ben så illa att han för alltid blev halt. Byborna var snabbt framme och beklagade olyckan.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Så gick det en tid och ett krig bröt ut mot ett grannland. Alla unga män skulle in i armén. När rekryteringsmännen kom till bondens gård för att hämta hans son så såg de hur halt han var. Han var på inget sätt en man för strid, så de lät honom stanna hemma. Byborna sprang genast över och berättade vilken tur bonden haft som fått behålla sin son.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Vi vet aldrig i förväg vad som är bra eller dåligt, det vet vi först långt senare. För mig ger den mig lugn i allt detta. Kanske att det som hänt visar sig vara något väldigt bra, att hennes kropp signalerat i tid. Kanske att min mamma är nyckeln till att lösa cancerns gåta, vem vet? Det jag vet är att det fått mig att agera på ett plan. Jag registrerade mig igår för att bli organdonator, kanske det hjälper någon i framtiden, vem vet? Har du liksom jag tänkt att bli det, men inte riktigt kommit loss, kan du anmäla dig här!

Min mamma, och inte heller jag, låg kvar länge trots att livet drämde en klaffstol i ryggen på oss. Jag tänkte att kan hon resa sig så snabbt, så kan jag det! Och kan vi göra det, så kan du göra det, vad fasen du än wrestlas med livet om!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Jag skulle också vilja hylla min fantastiska pappa i allt det här! Jag kan inte ens tänka vad han går igenom. Tänk att gång på gång behöva stå bredvid utan att kunna göra något när ens livspartner blir dålig. Jag lovar att han ska få ett helt eget inlägg här framöver, för han är värd massor av beundran och kärlek!! DS.

4 kommentarer