Etikett: cancer

När jag växte upp så var jag väldigt fascinerad av wrestling. Ni vet den där typen av brottning med uppumpade män som slogs på låtsas. Varje helgmorgon sände TV3 wrestling från WWF. Det var killar med coola namn, Bret ”the Hitman” Hart, The British Bulldog, The Undertaker och Yukosuma. Det var en så enkel värld, de goda var riktigt goda och de onda var riktigt onda. Där satt jag 12-13 år gammal och följde dessa uppgjorda matcher med stort intresse. Jag visste att det var fejk, men det fångade mig ändå.

Igår kändes livet som en wrestlingmatch. Den senaste veckan har varit en fight med tuffa besked. Som om Bret ”The Hitman” Hart (den goda) mötte The Undertaker (den onda). Som om livet hade manglat oss några dagar, hoppat från repen, skallat oss, blivit utkastade ur ringen och allt därtill. Och så, plötsligt… Vi ser hjälten resa sig igen, han är på väg upp och publiken jublar. Det är nu vändningen ska ske, det är nu The Undertaker ska få smaka på The Hitmans återkomst… Men så för en sekund så tittar Bret bort… PANG, en stol slåss över hjältens rygg och han faller handlöst i marken. Domaren såg det naturligtvis inte och publiken buar brutalt över denna fula och orättvisa behandling. Precis så kändes det igår, när min pappa ringde… Han berättade att mamma var på väg in med ambulans till sjukhus. Hennes syn hade blivit suddig och hon talade osammanhängande.

Det är sällan jag tappar grepp om livet. Det har jag inte gjort en enda sekund under den senaste veckan. Men igår så var det som att få den där stolen i ryggen och falla i golvet. Inte bara för mig utan för hela vår familj. Vi har varit där förr, mamma drabbades av epilepsianfall för tio år sedan. Pappa trodde hon skulle dö. Första gången fann de inget, andra gången var där en hjärntumör. På en sekund kastades vi rakt ut i ovissheten igen. Det här var ju inte något med lever eller lunga.

Du hinner tänka många tankar under några timmars väntan. Jag som just landat i vilken fight vi stod inför kände att det här kunde ta slut innan det ens hade börjat. Igår var jag riktigt rädd att min mamma skulle dö där och då. Jag hann tänka tillbaka på onsdagskvällen, efter att hon kom hem från sjukhuset förra veckan. Som jag fick spendera med henne och pappa i stugan. Det var en av de finaste kvällarna i mitt liv, skulle hon dö, så skulle min sista kväll med henne åtminstone varit en av de bästa.

Efter några timmar kom lugnande besked, det var ingen stroke, kanske en sk. tia. Mamma hade piggnat till och började återgå till det normala. Bret ”The Hitman” Hart skulle inte ge upp där och då. Men livet gjorde inte hennes fight lättare… Mammas hjärna skiktröntgades idag och de hittade vad som antagligen är metastaser på hjärnan. Små, men flera. Så de ansluter sig nu på motståndarsidan tillsammans med lever och lunga.

Mamma ringde när hon var på väg hem från sjukhuset och jag har aldrig tyckt det varit så skönt att höra hennes röst som idag! Jag har heller aldrig träffat en så inspirerande människa som henne! Hon klubbas ner av livet, men ändå älskar hon det så mycket. Hon har en kämpaglöd och en glädje trots att ännu ett besked gått emot henne. Jag kan verkligen bara förundras och beundra min mamma för detta! Min mamma är min största idol och det kommer hon alltid att vara!

Själv har jag gått mycket och tänkt på min favorithistoria idag, den historia jag ofta finner tröst och ödmjukhet i.

Det var en man som bodde med sin ende son på en gård utanför en liten by. De ägde inte mycket, men de hade en häst. En dag sprang hästen bort och hur mycket de än letade kunde de inte hitta honom.

Byborna kom genast över och sa till bonden: -Det här måste vara det värsta som kunde hända!

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Så en vecka senare så kom hästen tillbaka med tre vildhästar i sällskap. Byborna var naturligtvis snabbt framme och gratulerade, de menade att det måste vara den största gåvan bonden kunde tänka sig.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Ett par dagar senare när bondens ende son skulle försöka tämja en av hästarna, föll sonen av och bröt sitt ben så illa att han för alltid blev halt. Byborna var snabbt framme och beklagade olyckan.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Så gick det en tid och ett krig bröt ut mot ett grannland. Alla unga män skulle in i armén. När rekryteringsmännen kom till bondens gård för att hämta hans son så såg de hur halt han var. Han var på inget sätt en man för strid, så de lät honom stanna hemma. Byborna sprang genast över och berättade vilken tur bonden haft som fått behålla sin son.

Gubben ryckte på axlarna och svarade: -Bra eller dåligt, vem vet?

Vi vet aldrig i förväg vad som är bra eller dåligt, det vet vi först långt senare. För mig ger den mig lugn i allt detta. Kanske att det som hänt visar sig vara något väldigt bra, att hennes kropp signalerat i tid. Kanske att min mamma är nyckeln till att lösa cancerns gåta, vem vet? Det jag vet är att det fått mig att agera på ett plan. Jag registrerade mig igår för att bli organdonator, kanske det hjälper någon i framtiden, vem vet? Har du liksom jag tänkt att bli det, men inte riktigt kommit loss, kan du anmäla dig här!

Min mamma, och inte heller jag, låg kvar länge trots att livet drämde en klaffstol i ryggen på oss. Jag tänkte att kan hon resa sig så snabbt, så kan jag det! Och kan vi göra det, så kan du göra det, vad fasen du än wrestlas med livet om!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Jag skulle också vilja hylla min fantastiska pappa i allt det här! Jag kan inte ens tänka vad han går igenom. Tänk att gång på gång behöva stå bredvid utan att kunna göra något när ens livspartner blir dålig. Jag lovar att han ska få ett helt eget inlägg här framöver, för han är värd massor av beundran och kärlek!! DS.