Vissa dagar är det svårare än andra att vara en lyckoförespråkare. Brexit var en sådan dag och idag med Trumps valseger kommer ännu en indikation på att världspolitiken inte drivs…
Vissa dagar är det svårare än andra att vara en lyckoförespråkare. Brexit var en sådan dag och idag med Trumps valseger kommer ännu en indikation på att världspolitiken inte drivs mot ett lyckligare och öppnare samhälle. Fast ni som läst min blogg ett tag minns kanske berättelsen om mannen vars häst sprang iväg (annars läs här). Det är så jag försöker se det idag, att vi vet inte idag vad det här leder till. Det är också det som gör att världen just nu känns som en film och vi är alla betraktare och aktörer.
I vilken akt är vi just nu?
Ni som känner mig vet att jag är en filmfantast och har ett intresse för att skriva filmmanus. En normal film delas in i tre akter. Den första akten bygger upp karaktärerna och leder fram till en händelse där den riktiga berättelsen börjar. Hjälten ställs i en ny situation. Ett enkelt exempel på detta är Tillbaka till Framtiden. När Doc skjuts av Libyerna och Marty flyr i tidsmaskinen. Det är där allt ställs på ända. Det är slutet av akt 1 (plot point 1). Akt 2 börjar när han förflyttats tillbaka till 1955. Akt 2 är uppdelad i två delar, en del som leder fram till en midpoint. Och sedan från den en del som leder fram till slutet av akt 2. Den första delen är en orienteringsfas i den nya miljön. I Tillbaka till framtiden är det Martys första tid att orientera sig i den nya miljön och alla konstigheter han stöter på. Livet är ganska behagligt i den delen. I en kärleksfilm är det stadiet av nyförälskelse efter att de träffats i slutet av akt 1. Så händer det något mitt i akt 2 som gör att filmen tar en ny vändning.
Midpointen är en händelse som förändrar spelet. I Tillbaka till Framtiden är det när Marty lyckas övertyga sin pappa att bjuda ut sin mamma. Det är en ganska odramatisk midpoint. I Sagan om Ringen är det Frodos beslut att själv slänga ringen i Mount Doom. Fram tills dess har han varit en passiv jagad hobbit, nu väljer han att agera. Från midpoint till vad som kallas plot point 2 går saker utför. I Tillbaka till Framtiden så är det Martys mammas förälskelse i Marty och en del annat som ställer till det. Det leder till slut till att Marty blir inlåst i ett bagageutrymme av Biff Tannen. Det är plot point 2, när allting ser ut att vara förlorat. När hjältens hela liv har ställts på ända, när det inte verkar finnas en väg tillbaka. Spelet verkar vara förlorat, the bad guy är på väg att vinna. Det leder in i akt 3 och hjälten reser sig heroiskt, slår tillbaka och går segrande ur striden. På andra sidan kommer vår hjälte ut som en ny människa, fylld med lärdomar och livet går åter tillbaka till ett mer normalt liv. I Tillbaka till Framtiden så reder Marty ut alla problem, får sina föräldrar att bli kära i varandra, återkommer till 1985 och har fått Doc att överleva. Han beger sig sedan hem och vaknar morgonen efter att hans familj är densamma, men har det nu mycket bättre än i det tidigare livet. En ny vardag visar sig.
Vilken genre bestämmer akten
Det är så nästan alla filmer är uppbyggda, de är nästan mekaniskt skapta där akt 1 är 25 %, akt 2 är 50 % och akt 3 är 25 % av filmen. Just nu känns världen så bisarr att jag behöver beskåda den som en film, men jag vet inte vilken akt vi är i eller vilken genre det är på filmen. Visar det sig vara en skräckfilm så börjar antagligen akt 2 nu och vi har en lång tid framför oss innan hjälten reser sig. Är vi i en mörk komedi är vi också antagligen vid plot point 1. Där världen gått i sin egna lilla tro, men idag har allt ställts på ända och vi behöver orientera oss i en ny verklighet.
Skulle det här vara ett drama eller actionfilm och världen är vår hjälte, då är vi antagligen vid plot point 2. Det är nu allt verkar ha gått åt helvete, men att vår hjälte i detta på något sätt hittar kraften att resa sig och slå tillbaka. Där vi reser oss och spöar skiten ur de mörka krafter som tagit överhanden. Vi ser på valsiffrorna både i USA-valet som i Brexit att yngre väljare röstar tvärtemot det segrande alternativet. Det är där hoppet finns, att det finns en kraft som samlar sig, som vill ha något annat än det som nu råder. Att världen behöver byta riktning är jag rätt säker på att de flesta håller med om, åtminstone politiskt sett. Det behövde den redan innan nattens val. Dagens politiker saknar visioner, de saknar verklighetsförankring, de saknar värderingar och framförallt saknar de förmågan att skapa hopp i människor. Röster vinns på att spela på rädsla istället för hopp, det finns ingen mening att styra med visioner längre. Det har vuxit fram under en längre tid, oavsett om det är Trump, Löfvén, Åkesson eller någon stackars kommunpolitiker. Den sänker människor, den sänker samhällen och politiken bidrar till att skapa en olyckligare värld istället för att skapa en bättre sådan. Det behöver vi förändra och hade valet fallit på Hilary så hade vi bara skjutit det problemet framför oss. Mitt hopp står till att Trump är så oduglig att bra folk samlar sig runtom i världen för att göra en positiv skillnad. Vi behöver mer Gandhis, Mandelas, Jesusar, Skywalkers och Luther Kings i framtiden. Människor med förmåga att samla människor för att göra gott istället för ont! Kanske att de människorna växer fram i askan av allt detta. Kanske att de får plats när de gamla systemen inte längre fungerar. Kanske att de får vara med och skapa något nytt, som är hållbart. Det är mitt hopp en sån här dag. Jag hade samma hopp när jag vaknade upp efter senaste valet i Sverige, men det fick oss inte att agera. Vårt system har inte blivit ett dugg bättre.
Kokande grodor
Min farhåga är att vi som människor är som grodor i en kastrull med vatten. Värmen stiger långsamt och vi fattar inte det, utan vi kokas levande trots att vi hade alla möjligheter att gemensamt kunna hoppa ur kastrullen innan det var för sent. Vi måste göra något åt allt detta, börja agera och leda världen på rätt spår igen. I mig finns en sådan enorm frustration kring detta, för jag vet inte hur. Hur skapar vi en positiv förändring av världen i det lilla och det stora planet, utan att behöva gå in i ett politiskt system som jag helt tappat förtroendet för? Hur ser vi till att detta är en actionfilm och inte en skräckfilm, för den makten har du och jag om vi är tillräckligt många? Vi behöver bryta förlamningen innan vattnet kokar, men hur? Det är frågor som gnagt hos mig under en lång tid, men jag hittar inte svaret… Och med tanke på vad som händer i världen så är jag inte ensam.
När världen är som en film är vi alla skådespelare, manusförfattare och regissörer. Du väljer varje dag vilka scener du deltar i, vilka scener som klipps bort och vilka repliker du vill leverera till andra. Jag älskar feelgood, det är den film jag väljer att försöka spela med i, men vissa dagar är det svårt att agera med full äkthet. För när världen mer känns som en skräckfilm är det svårt att blunda! Samtidigt blir det viktigare att skapa ännu fler feelgoodfilmer, för det behövs alternativ till det mörka! Framtiden får utvisa om i vilken akt vi är i och om det finns en ny och bättre verklighet att finnas i den avslutande scenen. Ni vet den i de romantiska filmerna och sagorna: -Så levde de lyckligt i alla sina dagar!
May the force be with you!
Happy Cato
