Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som…
Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som att jag är den ende som känner kampen mellan vårt behov av att vara få vara någon, behovet av att vara omtyckt och en känsla av att vi inte får de behoven tillgodosedda via de sociala medierna. Jag uppskattar mina relationer online, det är inte det, men de riskerar att bli dåliga substitut för de verkliga mötena.
Forskning visar att när vi ser varandra, ansikte mot ansikte, det är då det händer grejer. Det är då relationer kan växa på riktigt. All heder åt telefon, mail, chattar osv. men det är inte där det händer. De kan fylla andra funktioner. När vi ser varandra, när jag har dig framför mig, det är då magin i en relation uppstår. Det är där någonstans i det osynliga som vi hittar varandra. Det osynliga är ju numera klargjort som spegelneuroner i hjärnan, men det är lika magiskt för det. Och det är här min frustration kommer in, för jag och, som jag vet, fler med mig, tenderar att lägga för mycket tid på sociala medier och för lite i de verkliga mötena. Och vi tenderar att lägga vårt fokus mot sociala medier även i de verkliga mötena. Vi letar efter det perfekta bildtillfället, istället för att vara där och då. Jag har kommit en bit på vägen åtminstone, men så ibland ramlar jag tillbaka. Speciellt de dagar då mitt sociala sammanhang är minimalt. Som igår, då hela dagen spenderades med att skriva, utan några möten med människor. Då flyr jag in i behovet av att ses, för att visa att jag faktiskt är en varelse som behöver kärlek och bli sedd. Och känner en känsla av att drunkna i alla andra som har samma behov. Vilket gör att det känns som att vi skriker efter att bli sedda allihop, men ingen har tid att se, för vi är fullt upptagna med att synas.
Och jag tror vi är fler som gör det ibland. Sverige anses ofta vara världens ensammaste land. Den nya tekniken hjälper på många sätt till att minska det, men den riskerar också att öka den. För bekräftelsen från internet är ”enkel” på det sättet att vi kan få massor av den, samtidigt som den inte behöver ge oss ett dugg tillfredsställelse. För den är kortvarig. Sen behöver den uppdateras.
Alla människor har ett behov av bekräftelse, ett behov av att känna sig älskade och att deras liv spelar någon roll. Det är en grundläggande mänsklig drift. Till stor del kan vi bekräfta oss själva, det är det allra viktigaste, men vi behöver ibland en kram eller en komplimang. Eller en gilla-markering. Faran ligger när jakten på bekräftelse är det som styr våra beteenden. När vi glömmer bort varför vi gör något, när det är viktigare att försöka få plats i bruset än att göra skillnad. Däri ligger kanske kärnan, att vi riskerar att tappa vårt syfte på vägen och att många av dem som har mest klokt att säga aldrig får chansen att höras. För det mest essentiella i livet är inte det spektakulära.
Så vad kan jag egentligen göra? För problemet är helt och hållet mitt, upplevd kontroll ni vet. Jag kan uppleva världen som ett bekräftelsekrävande monster, eller så kan jag se bakom det och se allas våra behov av att få vara någon och bli bättre på att bekräfta dem i det. Jag kan välja vilket fokus jag har. Det är okej att ha det fokus jag hade igår, för stunden. Fast det kommer inte göra mig lycklig att gå runt och vara frustrerad över världen eller mig själv. Så steg 1 är att förändra mitt fokus och se bakom bilden, videon eller texten. Att se människan, se dess passion och bekräfta dem för det. Att påminna mig om att varje människa här på jorden är viktigast i sin värld. Steg 2 är att fundera över mig själv. När publicerar jag saker för bekräftelse och när gör jag det för att jag vill nå ut med något viktigt? Vad kan jag göra för att bli bekräftad och sedd i det verkliga mötet, eftersom jag vet att jag mår bättre på sikt av den bekräftelsen? En sak är att se till att boka in en lunch, fika eller annan aktivitet med en vän, de dagarna jag vet att min sociala samhörighet är på botten. Människan är sociala varelser, även jag, och det är mitt ansvar att skapa mina sammanhang. Steg 3, att fortsätta vara mer i mötet med människan jag har framför mig. Att vara nyfiken på deras passioner och se hur jag på något sätt kan bistå till att deras värld blir lite bättre. Steg 4, sluta bry mig om hur och fortsätta fokusera på varför. Att lita på att mitt varför i slutändan är det som får tala.
Steg 1 är redan avklarat i och med denna texten. Jag känner redan hur mitt fokus förändras, bara genom att formulera ner mina tankar i texten. Tack för att du ville läsa!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Kommentarer inaktiverade för Vad kan jag göra?
När blev världen som ett uppmärksamhetssökande barn? Mamma, titta på mig! Pappa, se när jag slår en kullerbytta! Jag spenderade min helg med mina två syskonbarn Doris och Erik. De är unika på sitt sätt, men de är precis som de flesta andra barn i ett extremt behov av att få uppmärksamhet. Till den grad att de ibland struntar i om det är positivt eller negativt för dem själva. Det är uppmärksamheten som är det viktiga, som någonstans bottnar i bekräftelse och kärlek förstås.
Det är märkligt, men det är som sinnena öppnas upp. När inga måsten finns, då har sinnena tid att ta in. Se det den inte annars lägger märke till, höra ljuden som annars inte hörs och ta in det lilla. Hjärnan är i fas. Den fokuserar på det vackra. Trots att min framtid är en total dimma, jag har absolut ingen aning vart det tar vägen. Fast min tanke är inte ens där, den är här. Den är i nuet. Där den ska vara. Utan att blunda för någon verklighet.