Kommentarer inaktiverade för Första steget till ett nytt happycato.se
Jag har länge gått och fnulat på hur jag kan skapa mer video/animation på happycato.se. Att ställa mig framför kameran själv är inte min favoritsysselsättning och det behöver klippas mm….
Jag har länge gått och fnulat på hur jag kan skapa mer video/animation på happycato.se. Att ställa mig framför kameran själv är inte min favoritsysselsättning och det behöver klippas mm. som tar mycket tid. När jag själv tittar på Youtube har jag ofta fallit för sk. Whiteboard-filmer där filmen tecknas med en berättarröst. Det är rätt mycket jobb med det med, men det känns som något för mig. Därför slog jag nu till när jag hittade ett bra erbjudande på att skapa den här typen av filmer. Här ser ni mitt första lilla test. Det kommer mer avancerade filmer framöver. Släng gärna iväg några rader om det finns något speciellt ämne som ni vill att jag tar upp!
”Oavsett om du tror du att du kan, eller att du inte kan, har du vanligtvis rätt.” De orden sägs komma från Henry Ford. Mannen bakom Ford Motor Company som…
”Oavsett om du tror du att du kan, eller att du inte kan, har du vanligtvis rätt.” De orden sägs komma från Henry Ford. Mannen bakom Ford Motor Company som på många sätt revolutionerade både bilbranschen, men också hela sättet att arbeta inom industrin.
Jag älskar det citatet, för att till stor del har Ford rätt. Han hade ingen forskning att luta sig emot, utan bara en grundförståelse för hur vi människor fungerar. Idag finns det massor av forskning på detta och vi skulle idag kalla det självförmåga.
Självförmåga innebär en individs egna upplevda förmåga att lösa problem inom ett givet område. Enkelt sagt, vår egen bedömning om vi kan lyckas med den uppgift vi har framför oss. Självförmåga är alltså situationsbaserat. Jag kan tro på min egen förmåga att få till en perfekt bearnaisesås. Däremot kanske jag inte tror mig kunna byta motor i en Volkswagen Golf.
Självförmågan har visat sig vara en mycket viktig faktor för inlärning och problemlösning. Under vissa omständigheter kan den faktiskt ha viktigare effekt än den objektiva förmågan att lösa problemet. Du skulle alltså rent objektivt kunna vara usel på någonting, men tron på din egen förmåga gör att du faktiskt klarar av det.
Vi har lätt att börja tvivla och tro att vi inte kan vid de tillfällen där vi har ett par misslyckanden bakom oss. Skär sig bearnaisesåsen ett par gånger kan jag lätt börja tänka att jag nog inte har förmågan att göra den. Vilket gör att jag tappar tron på att jag kan och därmed bygger ett misslyckande även en tredje gång. Vilket alltså blir en självuppfyllande profetia.
Tänk dig ett barn som gör två dåliga matteprov på rad. Hur den personen skulle kunna leva hela livet med uppfattningen om att hen inte är bra på matte. Och så är personen egentligen ett geni, men förutsättningarna var fel eller barnet hade blivit matat med att det inte var bra på matte. Vi kan alltså bygga upp osynliga spärrar som påverkar oss negativt genom hela livet. Vi går runt med en tro att vi inte kan och därför inte ens försöker, men i själva verket skulle vi vara grymma.
Om vi tror vi kan, eller om vi inte tror vi kan, alltså självförmågan, kan påverka vår problemlösning och vår inlärning på tre sätt.
Våra målsättningar. En person med låg upplevd självförmåga kommer antagligen sätta målen mycket lägre än någon med hög upplevd självförmåga. De med låg upplevd självförmåga kanske inte ens försöker. Här kommer förväntningar också in. Om vi inte tror vi kan och skulle sätta lite högre mål, riskerar vi att bli besvikna om vi inte når dem. Vilket i sin tur befäster den upplevt låga självförmågan.
Våra insatser. Om du inte tror du kan lösa ett problem eller lära dig det du behöver, varför då ens anstränga dig? Det är ju fullkomligt meningslöst att lägga tid på något vi inte tror vi kan klara. En person med hög upplevd självförmåga går däremot in med massor av energi och arbetar ihärdigt för att bemästra det den satt sig för.
Uthållighet. Om vi tror vi inte kan, men ändå försöker oss på det, tenderar vi att i mycket högre grad ge upp så fort vi stöter på svårigheter. En elev som fastnar i ett mattetal kommer inte vidare, utan tänker att det inte är någon mening att försöka. En annan elev som stöter på samma mattetal, men som har hög upplevd självförmåga, tar sig istället an problemet och letar olika sätt för att lösa det.
Allt det här sitter i vårt eget huvud. I många fall har vi skapat bilder av vår egen självförmåga under barndomen. Pygmalioneffekten är något som matchar in i detta. Där det visat sig att om vi har höga förväntningar på en annan person, kommer de också att prestera bättre. Vilket gjort att man ofta talar om att ha positiva och höga förväntningar på barn i skolan. Fast då är frågan om man verkligen har det, eller om det är fina ord på ett papper?
Oavsett vilket, vi behöver ha med oss den här kunskapen kring självförmåga. För den påverkar ditt liv varje, varje dag! Jag gick runt i 29 år och trodde varken att jag hade förmågan att vara lycklig eller att jag ens förtjänade det. En tanke började förändra min upplevda självförmåga och 10 år senare har den gjort milsvid skillnad. Upplever jag hög självförmåga i alla problem jag möter? Nej, det gör nog bara Pippi Långstrump. Och det ska vi inte göra, det vore omänskligt. Fast i vår värld upplever jag det som att alldeles för många begränsar sig själva genom att tro att de inte kan. Vilket gör att de inte ens försöker. Och det handlar bara om att plocka bort ett inte i en mening så kommer det få en enormt stor effekt på livet.
Kommentarer inaktiverade för Ärlighet varar längst
Har du någonsin varit nyförälskad? I en person som verkar vara helt perfekt. Han/hon är snygg, charmig, intelligent och dessutom verkar han/hon vara jäkligt intresserad av dig. Det flyger fjärilar…
Har du någonsin varit nyförälskad? I en person som verkar vara helt perfekt. Han/hon är snygg, charmig, intelligent och dessutom verkar han/hon vara jäkligt intresserad av dig. Det flyger fjärilar i hela kroppen och du ser en gyllene framtid framför dig.
Sex månader senare är fjärilarna bortflugna och utbytta mot bitterhetslarver. Den ideala partnern visade sig vara en rövhatt som lockade med guld och gröna skogar, men som levererade i klass med Hasse Anderssons kånkelbär. Och ju mer ni umgicks, ju mer insåg du att den här personen faktiskt hade en bild av sig själv att hen var förträffligast i världen, trots att det gång på gång visades motsatsen. Bristen på självinsikt var total.
Ofta kanske det inte är riktigt så allvarligt, men jag misstänker, att du som jag, har träffat/dejtat en och annan som till en början verkade vara helt fantastisk, men som inte riktigt levde upp till de förväntningarna. Vilket leder till besvikelse.
Översätter vi det här till organisationsvärlden kallas det hyperkultur. Ledningen i en organisation kan se organisationskulturen på det sätt de vill att den ska vara, inte på det sätt som den faktiskt är. De presenterar sin bild av organisationen på ett sätt som låter bra och som är kraftigt förenklad.
På en dejtingsida skulle det kunna finnas en profil som lyder såhär:
Jag uppskattar träning lika mycket som att laga mat (verklighet: Jag hatar båda). När jag inte är ute och paddlar kajak eller bestiger berg, sitter jag gärna ihopkurad i soffan med något gott att dricka (verklighet: Vi hajkade en gång i femteklass och paddlade då kanot, men jag vet inte skillnaden på kanot och kajak. Året efter fick vi inte paddla för Nils ramlade i och fick vatten i lungorna. Då gick vi upp för Brösarps backar istället. Det var skitjobbigt, så sedan den dagen ligger jag på soffan och dricker öl).
Motsvarigheten i organisationsvärlden blir en platsannons:
Vi är ett företag som ligger i framkant. (verklighet: Vi följer alla managementtrender som kommer och använder mycket hajpade floskler) Hos oss får du chansen att utvecklas och göra skillnad (verklighet: Vi vill att du ständigt ökar dina försäljningssiffror och på så sätt gör skillnad i ägarnas plånböcker). Vår organisation präglas av högt i tak, lyhördhet och öppenhet. (Verklighet: Det är verkligheten, fast bokstavligt talat. Kontoret är en gammal idrottshall där ljudet studsar överallt och du är utmattad efter en timme.)
Det här är extrema exempel, men en hyperkultur brister i självinsikten. Vi vill vara någonting, men verkligheten är något annat. Fast vi (ledningen) är inte intresserade av att veta det, för det hade varit för jobbigt att inse.
I dejtingscenariot är det inte så farligt. Om det inte visar sig vara en seriemördare. Du kanske går på en dejt och inser snabbt, att det enda berg den du har mittemot dig tar sig an, är diskberg. En timme och du kan gå vidare, lite besviken, men med en rolig anekdot att berätta. Det är något värre med dem som lyckas upprätthålla fasaden över tid och du hinner bli känslomässigt engagerad, skaffa hus och ungar. Först då visar sig hen vara en rövhatt. I de flesta av de fallen tror jag signaler fanns där tidigare. Det var andra faktorer som spelade in…
I ett anställningsförfarande är det ofta lite värre. Du lämnar ofta ett annat jobb för det nya. Du går in med positiva förväntningar i det nya jobbet och har en förväntan på dig själv av vad du ska prestera på den nya arbetsplatsen. När det sedan efter ett tag visar sig, att det du trodde du sa ja till inte alls stämde, då är du ofta fast. Precis som när man dejtar en förtäckt rövhatt, blir det lätt att man först börjar klandra sig själv. Har jag missuppfattat? Hade jag fel förväntningar? Gör jag något fel i mitt jobb? En massa frågor som du antagligen inte får svar på, för i den här typen av kultur vill ledningen undvika svaren på den typen av frågor. Den här typen av mismatch i förväntningar på organisationen och dig själv kan få rätt långtgående konsekvenser. Det kan leda till sämre relationer med andra människor. Du mår dåligt i jobbet och orkar inte emotionellt hantera det. Det kan leda till likgiltighet och meningslöshet i jobbet. Och det kan leda till emotionell utmattning, alltså att du bränner ut dig. Helt och hållet för att du tog ett jobb som inte visade sig vara det du trodde.
I en anställning är du ofta fast ett tag och har i de här lägena liten kontroll över att kunna förändra situationen snabbt. Du kan säga upp dig och söka nya jobb, men det tar kraft och energi. Har det gått för lång tid är det svårt att uppbringa den kraften. Du går till jobbet, men skiter egentligen i att göra något vettigt.
Utan full täckning för påståendet, anser jag att för många organisationer präglas av hyperkultur. Där en typ av organisationskultur sägs råda, men där det sedan visar sig vara en helt annan i verkligheten. Det riskerar att bli extra mycket så, när vi har brist på kompetent folk. I desperation utmålar vi oss för att vara bättre än vi är och anställer människor som har fel förväntningar på arbetet. Som sedan slutar snabbt, slutar prestera eller bränner ut sig.
Jag önskar att fler chefer och ledare verkligen tog sig tiden att fundera hur organisationskulturen är i företaget. Att fler intresserade sig för att få insikt i det rådande läget och sedan var transparenta med det när de sökte nytt folk. För vill vi ha välmående personal som stannar, då behöver människor få rätt förväntningar när de börjar jobbet. De behöver få rätt förutsättningar från start. Det skapar tillit, en av de viktigaste byggstenarna för framgångsrika organisationer. Vi ökar dessutom chanserna att anställa rätt personer. För anställer vi utifrån vad vi tror vi är, istället för vad vi faktiskt är, då riskerar vi efterfråga fel kompetenser.
På samma sätt som vi själva i vår egen ”marknadsföring”, oavsett om det gäller en livspartner eller ett nytt jobb, behöver våga titta inåt och vara transparent. Vi behöver klargöra våra egna inre värderingar och våga förmedla dem. Vi behöver bli ärliga mot oss själva, för att sedan vara ärliga mot dem omkring oss. Och då menar jag inte dumärlig där du på första dejten berättar ingående om din analklåda. Den lämpar sig bäst på tredje dejten, det vet alla!
Ärlighet bygger tillit, tillit skapar förutsättningar för äventyr, äventyr skapar utveckling och utveckling skapar möjlighet till djupare förståelse för sig själv och andra. Det i sin tur skapar ännu större insikt som leder till mer ärlighet osv.
Befinner du dig i en relation eller på ett jobb där det finns ett stort glapp mellan det du trodde du gav dig in på och vad som sedan blev fallet, då bör du nog fundera några extra varv om du ska röra dig vidare.
Är du chef eller ledare? Fundera på om din organisation skulle kunna vara en hyperkultur. Är det hög personalomsättning? Mycket sjukskrivningar? Det går att förändra till det bättre. Det går att göra rätt saker, men det krävs mod att våga titta på om min verklighet stämmer med andras verklighet. Är du modig nog att göra det, då hjälper jag gärna till för att ta nästa steg.
Då var det åter dags för en liten tävling och i dagens pott ligger boken Det blir alltid som man tänkt sig av Olof Röhlander. Med konkreta tips på hur…
Då var det åter dags för en liten tävling och i dagens pott ligger boken Det blir alltid som man tänkt sig av Olof Röhlander. Med konkreta tips på hur du kan bli lite starkare mentalt och få ut mer av livet.
Det du behöver göra är att svara på tre enkla frågor samt berätta om en förmåga du vill utveckla under 2019. Den som har svarat rätt på frågorna och har bästa motiveringen, enligt mig, vinner boken. Tävlingen pågår till 21 januari 2019 och vinnaren kontaktas via e-post samt publiceras här på bloggen. Stort lycka till!
Hur kommer det sig att mänskligheten har blandat ihop livets olika komponenter? Vi gör de enkla sakerna komplicerade och de komplicerade sakerna enkla. Och det är en fullkomligt värdelös ihopblandning……
Hur kommer det sig att mänskligheten har blandat ihop livets olika komponenter? Vi gör de enkla sakerna komplicerade och de komplicerade sakerna enkla. Och det är en fullkomligt värdelös ihopblandning…
Livet i sig, är i sin grundform relativt enkelt. Umgås med människor du tycker om, gör gott för andra, ta ansvar för ditt eget liv och njut av de små stunderna. Ungefär det är vad som behövs för att leva lyckligt. Jag kan nästan garantera att de stunder då du mår allra bäst är de som är allra enklast. När du leker spontant med dina barn. När du går en promenad vid havet med någon du älskar. När du ger en människa en komplimang. När du gör något snällt mot dig själv. Jag tror du kan tänka tillbaka på en stund när du mådde väldigt bra, om så för ett par minuter, och med stor sannolikhet fanns det en enkelhet i den stunden. Livet bara var.
Tyvärr har vi en magisk förmåga som människor att krångla till det. Inte minst vid jul och nyår. Allting ska vara så jäkla perfekt, så vi är inte en sekund i fas med att bara vara. Vi ska käka oxfilé på nyår, fast vi egentligen gillar ugnstekt falukorv mer. Vi ska köpa dyra julklappar till varandra, istället för att säga vad vi egentligen tycker och känner för varandra (kan ju i och för sig bero på att ni inte tycker om varandra… 😀 ). Vi ska skapa det ”perfekta” ögonblicket, när det perfekta ögonblicket skapar sig själv.
Likaså hamnar vi i konflikter, intriger och bråk. Ibland enbart av anledningen för att det skakar om livet lite. Vissa söker sig till konflikter som flugor till ett älgkadaver. De gör sitt bästa för att komplicera sitt och andras liv. Människor som lägger massa prestige i att ha makt, att vara någon och gärna visar det. Det är ingen väg till lycka. Släpp prestigen och andas lite min vän! Livet blir mycket roligare då!
Sedan har vi andra sidan. Alla de saker som är komplexa och komplicerade. Nej, där ska vi plötsligt förenkla. Att skapa välfungerande grupper, arbetsplatser och samhällen. Där tror vi helt plötsligt att saker är endimensionella, när de istället innehåller massor av lager. Vi tror att om vi bara gör si eller så, då löser det allt. Att rösta på SD är det tydligaste exemplet. De är fantastiska på att hitta enkla svar på komplexa problem. Fast det är inte bara där. I organisationer tror vi att en inspirationsföreläsning får fart på personalen. Vi tror att om vi använder en modell och skapar fina värderingar att det löser våra problem. Vi tror att vi kan sätta in en annan person i en grupp och tro att vi får samma resultat. Eller att vi målar ett rum i en annan färg skapar kreativitet, trots att det är en betongbunker…
I nästan allt där flera människor är involverade uppstår komplexitet. Oavsett om det är på jobbet, din familj eller hela vårt samhälle. Det är bara olika grader av den. Tro inte en köksrenovering eller skaffa ett barn till löser era familjeproblem. Tro inte att om ni byter chef eller sätter andra mål löser era problem. Tro inte att politiker kommer kunna lösa alla samhällets utmaningar. Alldeles för många verkar resonera som att de enkla lösningarna är de bästa. Jag tycker att efter 12 ungar och ni fortfarande inte är lyckliga med varandra, kanske det är dags att byta strategi och börja prata med varandra? 🙂 Efter att ha avverkat fem chefer de senaste tre åren, fundera på om det är något annat?
De människor jag tycker allra bäst om, det är de som lever det enkla livet. De som har förstått hur livet ska levas utan att komplicera det. Exakt samma människor är också de som är bäst på att se det komplexa i det som ligger utanför dem. Det är de som förstår att om du rubbar en sak i ett system, riskerar det att få en massa konsekvenser som vi inte kan förutse. Det är de som vill göra skillnad och göra det genom att vara enkla människor som försöker göra skillnad i en komplex värld.
Jag vill hoppas och tro att fler lär sig att vända perspektiven rätt igen. Där vi förstår att våra liv är enkla, men vår värld är komplicerad. Det är först när vi har hittat tillbaka till det som vi på ett bra sätt kan ta oss an de komplexa utmaningarna. Då kan vi också börja leda framtida generationer mot att fokusera på enkelhet istället för betyg, att duga i andras ögon än sina egna och oro över framtiden.
