Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Etikett: jobb

Första dagen på jobbet

Nytt jobb, nya möjligheter. Det var nog en och annan som blev förvånad över att jag tog ett nytt jobb. Som kanske trodde att jag skulle satsa fullt ut på…

nytt jobb

Nytt jobb, nya möjligheter. Det var nog en och annan som blev förvånad över att jag tog ett nytt jobb. Som kanske trodde att jag skulle satsa fullt ut på mitt eget. Det har aldrig varit planen. När jag började min resa så satte jag direkt ambitionen att det skulle ta två till tre år att livnära mig fullt ut på mitt egna. Den planen ligger fast, men med vissa modifikationer. Tanken var från början att köra klart mitt jobb som ansvarig för Sölvesborgs Navigatorcentrum. Se till så att den verksamheten blev implementerad och sen kunna gå vidare. Av olika anledningar kände jag under förra året att det skulle vara en omöjlighet. Jag tappade en del av glädjen och drivet i mitt jobb. Slutar du som ledare gå till jobbet hungrig , då är det dags för något annat.

Projektet som jag nu fått äran att leda, har varit i pipeline ett bra tag. Jag, tillsammans med några kollegor skrev grunden till det för över ett år sedan, men då fick vi inte finansiering. Sedan har det varit på gång, men skjutits upp både en, två och tre gånger. Nu äntligen är det klart och igår satte jag igång mitt arbete. Kort beskrivet så handlar projektet om att ta fram konkreta förslag till hur vi kan förändra strukturer så att fler ungdomar får jobb i Blekinge. Det är ingen hemlighet att Blekinge har högst ungdomsarbetslöshet i landet. Trots att den här regionen är en av de regioner som både samverkar mest och gör flest insatser kring ungdomsarbetslöshet. Vi måste hitta nya vägar och det blir nu min uppgift att under några månader se till att ta fram de vägarna. Sedan får andra människor besluta vilka av dem som Blekinge ska ta.

Min arbetsgivare är Ronneby Kommun, men projektet är ett samarbete mellan alla fem kommuner i Blekinge, Landstinget och Arbetsförmedlingen. Så jag kommer röra mig över hela länet och ta in klokheter från politiker, näringsliv, unga entreprenörer och många fler. En del av er som jag vet läser bloggen kommer säkerligen vara personer jag vill prata med! 🙂 Arbetet är på deltid och jag kommer ha stor frihet att lägga upp arbetet själv. Vilket passar perfekt för att kunna kombinera med min egen verksamhet.

För mig blir det här en ny typ av uppdrag, men det känns som rätt utmaning just nu och jag förväntar mig självklart att jag levererar något bra! 🙂 Först behöver jag bara hitta en struktur för arbetet framåt, få tillgång till dator och telefon plus allt annat praktiskt. 🙂

Och som vanligt så gillar jag att ha saker att göra, så har även sökt ett par kurser på deltid till hösten. 🙂 Har 90 Högskolepoäng som ligger och skräpar, plus några i psykologi. Så har satt som mål att ta en kandidatexamen i psykologi på några års sikt. Vi får se om det kommer andra saker i livet emellan, men det är planen just nu. 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

 

 

2 kommentarer till Första dagen på jobbet

Våren, vår lyckligaste tid?

Det finns väl ingen i vårt land som har märkt att våren är på väg! Här är det strålande sol och vår i luften på allvar. Sommartiden är kommen och…

Vårlycka

Det finns väl ingen i vårt land som har märkt att våren är på väg! Här är det strålande sol och vår i luften på allvar. Sommartiden är kommen och kvällarna blir ljusare. Människor jag möter är på bättre humör och livet känns lite lättare. Vi svenskar älskar det här vädret och vi älskar att prata om det. Det är bara pollenallergikerna som våndas, eller?

Nja, riktigt så enkelt är inte livet. Tänk om vårt mående var så styrt av vädret som vi ibland tror. Då hade det varit väldigt dumt att bo i Sverige eller något av de andra nordiska länderna. Ändå rankas vi ganska högt på olika lyckomätningar. Vi skulle vara helt utlämnade till externa händelser och ha noll förmåga till att påverka vår egen lycka. Jag har tidigare skrivit att forskningen visar att 90 % av vår lycka är internt skapad, bara 10 % är extern. En lycklig människa gläds lika mycket i höstens snålblåst, januaris snöfall och vårens solsken. Mer eller mindre åtminstone.

FamiljEn människa som inte mår bra, den personen kommer däremot ha större påverkan av externa faktorer. Våren kommer med all sannolikhet göra att de personerna mår mindre dåligt. Vi kan se det på Googles statistik över sökningar kring depression. Varje år minskar de successivt vid den här årstiden, för att bottna kring midsommar. Sedan ligger de hyfsat stabilt tills semestrarna är slut och sedan skjuter de i höjden igen. Vädret och ljuset är en del av det. Att vi har mer ledigheter från jobbet är en del. En tredje del är att vi tenderar att vara mer sociala och aktiva under denna delen på året. Dessutom har vi bättre tider att se fram emot, förväntan på det som komma skall påverkar måendet positivt.

VårlyckligFör egen del så mår jag med bättre när våren är kommen. Mest för att golfbanan är öppen och att jag vet att jag kommer få träffa min familj oftare (i vår sommarstuga). Plus att det finns ett uppdämt behov av att få känna solens värme i ansiktet. Det är helt enkelt en extra krydda som gör livet lite godare i stunden, men jag kommer aldrig låta vädret bli en stor påverkansfaktor för mitt mående. Och det borde det inte vara för dig heller! Njut ordentligt, men låt dig inte fullkomligt luras in i att vädret skulle vara en vital del för din långsiktiga lycka! Se det positiva i alla väder! 🙂

Vad händer annars? Jobbet är ditt har dragit ut lite på tiden. Sista korrigeringarna görs just nu och sedan blir det tryck. I torsdag var jag i Karlskrona och föreläste, i måndags här i Sölvesborg. Nästa vecka blir det Sölvesborg igen. Igår och idag fick jag också klart med tre föreläsningsuppdrag till under april och maj. Sakta, sakta rullar det igång. I nästa vecka väntar jag också få besked om jobb eller inte. Mer om det när det beslutet är taget! Sista tre veckorna har det prokrastinerats lite kring vissa delar, men jag känner att det släppt. Så ska försöka ta tag i en eventuell föreläsning i Osby och se till så att e-boken om lycka kommer upp här på hemsidan.

Ha det fortsatt gott i vårsolen så ses vi i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

 

 

Kommentarer inaktiverade för Våren, vår lyckligaste tid?

Att försöka hoppa över Grand Canyon

För rätt många år sedan fanns det en man, Evel Knievel, som var känd för sina fantastiska hopp med motorcykel. Han var och är en amerikansk ikon. Hans mod stod…

Hoppa över grand canyon

För rätt många år sedan fanns det en man, Evel Knievel, som var känd för sina fantastiska hopp med motorcykel. Han var och är en amerikansk ikon. Hans mod stod för det Amerika stod för. Jag kom att tänka på honom när jag kom på dagens rubrik. Jag tänkte om någon varit modig nog att försöka hoppa över Grand Canyon, så var det han, tänkte jag. Nu visade det sig, att rykten hade gått om att han skulle göra det, men aldrig gjorde det. Däremot gjorde hans son Robbie det 1999.

Nu var det inte Evel Knievel det här skulle handla om, däremot det han symboliserade, mod. Fast inte bokstavligt talat mod att försöka hoppa över Grand Canyon, utan mer som en metafor. Jag har genom alla år varit ganska feg, hållit saker inombords och inte berättat om vad jag tycker och tänker. Jag har stått där vid Grand Canyons kant och tittat över mot andra sidan. Sett hur fantastiskt det verkar vara, men inte vågat hoppa över. Rädd för att om jag kastar mig ut, inte ska nå över till andra sidan, utan istället falla rakt ner till en säker metaforisk död.

Det här har kanske speciellt gällt när det varit känslor involverade. När jag var yngre gjorde jag ett par taffliga försök att hoppa över, men det slutade med att jag inte ens flög ut över kanten, utan mer bara stupade rakt ner, utan att ens ha hoppat. Och det har satt sina spår, det skapade en rädsla att våga öppna upp sig. Det gjorde så j-vla ont att ramla ner i det stupet, så det kändes inte värt att hoppa mer. Och det har suttit i under många år, vilket påverkat relationer jag varit i negativt. Jag har hoppat ett par gånger, men då har jag varit så säker på att klara det. Det var inte Grand Canyon jag mötte, utan mer en spricka i trottoaren. Det var fasen så jobbigt ändå.

När jag la om mitt liv, så bestämde jag mig för att jag ville leva mitt liv utan begränsningar. Jag vill inte att rädsla skall vara en styrande faktor i mina beslut. Det betyder inte att beslut skall vara dumdristiga, men jag ska alltid ställa mig frågan om jag avstår något bara för att jag inte vågar. Och det har blivit mycket bättre, men just modet att säga vad jag tycker och tänker har varit en stor utmaning för mig. Det är fortfarande en stor utmaning, men det är bättre. Jag har stått upp för saker jag inte tycker är okej, trots att hela kroppen skrikit nej, av rädsla för konflikt. Jag har blottat mig här på bloggen, trots att jag bara vill kräkas innan jag publicerar. Jag har öppnat upp mig och berättat vad jag känner för människor, trots att mitt hjärta bara vill bygga upp en skyddsmur. Alltid med risk för att jag mitt i hoppet bara ramlar rakt ner i en djup dalgång och slår mig illa.

Är det en sak jag har insett i allt detta, så är det att det är värt det! För jag har gjort det jag har kontroll över och det kan ingen klandra mig för. Allra minst jag. Tvärtom, skulle jag inte haft mod att öppna mig, så skulle jag bli den människa jag allra minst vill vara. Den som står där vid Grand Canyon och ser livet passera på andra sidan, utan att ha varit delaktig. Nej, då hoppar jag hellre och ser vad som händer.

Just nu är mitt liv så, på många plan, känns det som. Att jag befinner mig mitt i flera simultana hopp och jag har inte en jäkla aning vart det leder just nu. Några av hoppen känner jag att jag har bra fart i, jag kan se att jag har möjlighet att landa på andra sidan. Ett av hoppen landade i veckan med ett fett magplask. Ett annat kan jag med all säkerhet se kommer landa på samma sätt, där jag i hoppet ser att farten ebbar ut och avståndet till kanten är långt ifrån nåbart. För några år sedan hade jag aldrig hoppat, av rädsla för att det skulle göra jäkligt ont. Nu hoppar jag, slår i marken, ställer mig upp och borstar av mig. För att sedan beslutsamt klättra upp igen för att göra mig redo inför nästa gång jag ser en möjlighet att hoppa. Det är en mäktig kraft att börja våga!

Till alla Evel Knievels därute, till alla er som vågar ta ett jobbigt samtal om något som inte är okej. Till alla er som vågar visa era känslor för andra människor. Till alla er som vågar vara transparenta trots att allting inte är vackert på insidan! Till alla er vill jag säga, att jag beundrar er som f-n. För det riskerar att göra jäkligt ont! För det är modigt och mod är en bristvara i vårt samhälle!

Och till alla er som får ta emot ett samtal om något jobbigt! Till er som är måltavlan för någons innersta känslor! Till er som kan välja att se det vackra i det transparenta! Till er vill jag bara säga, att den människa ni har framför er har uppbringat all sin kraft för att göra just det! De har ställt sig med blottad bröstkorg, bered att ta en kniv i hjärtat! De gör det inte för att göra er illa, utan för att de inte vill ha stått på kanten till Grand Canyon och sett ett bättre liv passera på andra sidan! Så har ni inte mod nog att ge dem er kärlek, så låt dem åtminstone få er respekt! För hos vissa av oss, kan det vara avgörande för nästa gång vi står där på kanten och funderar på om vi ska hoppa!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Avslutar med några bilder från helgen. I fredags fick jag hålla min egenskrivna bok i handen för första gången. I lördags fick jag spendera eftermiddagen och kvällen med lillasyster på melodifestivalen. Första gången på väldigt länge där vi fick umgås på tu man hand! Och idag har det varit 1-årskalas för världens sötaste Doris!! DS.

 

Kommentarer inaktiverade för Att försöka hoppa över Grand Canyon

It´s all about the values!

It´s all about the values! Orden matades in i oss som ett mantra av vår lärare Bengt-Åke Gustafsson. Vi läste vårt tredje år på universitetet, fördjupningsåret på Ekonomprogrammet och vi…

Värdegrund lycka glädje

It´s all about the values! Orden matades in i oss som ett mantra av vår lärare Bengt-Åke Gustafsson. Vi läste vårt tredje år på universitetet, fördjupningsåret på Ekonomprogrammet och vi var nog alla trollbundna av denna man. Problemet var att ingen av oss riktigt fattade vad han menade där och då, men vi visste att han hade rätt. Det han menade var att våra värderingar är det som måste styra, både på individnivå och på organisationsnivå. Vi är ingenting utan våra värderingar.

Det tog några år för mig att fatta vad Bengt-Åke menade i praktiken. För mig blev det tydligast i min egen livsförändring, där en av de första sakerna jag gjorde efter min krasch var att skriva ner mina värderingar. Jag har lagt till hälsa i efterhand och den har jag lagt överst av alla. Annars är det samma fem värderingar jag skrev ner 2008 som jag låter vara styrande idag (finns under fliken Om Marcus om någon är nyfiken). På individnivå är värderingar ganska enkla, men ändå komplexa. Enkla på så sätt att när vi bryter mot en av våra värderingar så bildas en klump i magen. Vår kropp känner av när vi inte lever efter de principer vi har satt upp för oss själva. Exempelvis ärlighet som är en av mina värderingar, skulle jag ljuga så känner jag direkt det i magen, som att det här var inte bra. När jag mådde dåligt så hade jag omedvetet mina värderingar i huvudet, men jag bröt mot dem gång på gång. Vilket var ett väldigt bra sätt att framkalla ångest. 2008 när jag bodde i Ystad så tyckte jag hälsa var viktigt, även om det var outtalat. Jag åt pizza tre gånger i veckan, godis, drack massor av cola och alkohol. Tro fasen jag fick ångest över mina beteenden, som jag sedan dämpade med mer av samma…

Det komplexa med våra individuella värderingar handlar om att de är olika prioriterade. Ibland behöver vi kanske bryta mot en av våra värderingar, för att en högre prioriterad värdering är viktigare. Då kommer vi känna känslan i magen oavsett, men är vi medvetna om våra värderingar så kommer vi veta att vi har gjort rätt. Ta exempelvis om du har en viktig rapport att lämna in på jobbet, samtidigt som din dotter blir sjuk i maginfluensa. Lojalitet är en viktig värdering för dig, samtidigt som familjen är ännu viktigare. Hur du än gör så kommer du aldrig kunna tillfredsställa alla i en sådan situation och du kommer hamna i en värderingskonflikt. För en del är det här valet jätteenkelt, självklart vabbar jag, eller självklart går jag till jobbet så får jag lämna dottern till respektive/mormor/farfar eller någon annan. För andra är det här jättesvårt, för lojalitet och familjen kan båda vara starka värderingar för dig.

Komplicerar vi det ytterligare så kanske du är ensamstående och med en svår ekonomisk situation. En VAB-dag gör att dina marginaler minskar ännu mer. Då kommer helt plötsligt värderingskonflikten i ett annat ljus. Du kanske går till jobbet för att det är för din familjs bästa i långa loppet, även om det skär i hjärtat att behöva lämna dottern. Värderingar och livet är inte svart eller vitt, det är ett ständigt övervägande om vad som är bäst utifrån dina värderingar.

För mig är värderingar just det som Bengt-Åke matade in i oss, det är allt! Varje beslut du tar är baserat på dina värderingar, trots att du ofta är helt omedveten om det. Ändå är det så få människor som faktiskt har satt sig ner och funderat över sina värderingar. Vilka värderingar har jag? Vilka beteenden visar på att jag lever mina värderingar? Vilka beteenden har jag som inte följer mina värderingar? Det här är så oerhört viktiga frågor och värderingarna är helt unika för dig. När du har dina värderingar på papper, det är då du kan börja fundera över just beteenden. En person som har äventyrlighet och glädje som värderingar kan ju leva ut dem på väldigt olika sätt. En sådan person kan likaväl vara kokainmissbrukare som att utforska grottor i Amazonas. En kokainmissbrukares beteenden leder inte till lycka, men den lever ändå sina värderingar. Det krävs alltså hållbara beteenden för ett lyckligt liv. Och de blir mycket lättare att hitta om du först har tagit fram dina värderingar.

En enkel övning för att ta fram dina värderingar kan du göra med din partner eller vän. Den ena frågar helt enkelt den andra, vad är viktigt i ditt liv och du svarar: -I mitt liv är det viktigt att… Sedan upprepar frågeställaren: -Så du säger att  … är viktigt för dig, vad mer är viktigt i ditt liv? När du har någonstans mellan 6-10 värderingar så har du en lista på värderingar. Det här kan göras för olika delar av livet, för vi kanske värderar olika saker på jobbet kontra träningen. Då byter ni bara ut livet mot jobbet eller träningen. För mig är exempelvis frihet viktigt i mitt liv, men det är också viktigt i min träning. Vilket gör att jag mår bäst när jag inte har en tid att passa, därav tränar jag sällan pass. Får du en lista med vad som är viktigt för dig på jobbet eller träningen, det är ju först då du faktiskt strategiskt kan börja jobba med att optimera de områdena!

När ni fått en bruttolista med värderingar så är det enkelt att prioritera dem sen. Den ena börjar med den första värderingen du sa och ställer den sedan mot den andra. Vilken av dem tycker du är viktigast? Sedan ställs den första mot den tredje osv. När den första värderingen jämförts med alla så går ni över till den andra värderingen och ställer den mot de andra alternativen. Den som ställer frågan om vilka som är viktigast sätter ett streck för varje värdering som vinner en match. Till slut har alla värderingar jämförts med varandra och det bör finnas en segrare, den värdering med flest streck!

Gemensamma värderingar brukar vara nyckeln till framgång i en relation och på en arbetsplats. Dina värderingar är dina och matchar kanske inte fullt ut med någon annans, men ju mer lika ni är i er syn på världen, desto lättare blir det. Det här är, enligt mig, en av de största problemen i många relationer, speciellt sådana som uppstått i lite yngre åldrar. När vi är unga så väljer vi sällan partner utifrån gemensamma värderingar, vi har inte riktigt koll på vad den andra står för. Efterhand som relationen mognar så märker vi att vi inte alls har samma värderingar i livet. Den ena vill ha tryggheten av att bara vara hemma, den andre vill ha ut mer av livet. En ser disciplin som det viktigaste i barnuppfostran, den andre ser dialog. Bristen på gemensamma värderingar är det som sedan tar knäcken på förhållandet, fast vi säger sällan att det beror på det. Nu är det inte så att alla par som träffas i yngre åldrar har det så, många har gemensamma värderingar och vi kan också forma varandras. Att forma varandra och bygga upp en stark gemensam värdegrund bygger på kommunikation, för hur lätt är det att veta vad den andre står för om vi inte pratar om det? Det är precis samma sak i ett företag eller en organisation, men det tänkte jag återkomma till i nästa inlägg.

Det sista jag vill ta upp idag är respekt för att andra har andra värderingar. En av de saker jag har fått jobba med mest, och som har haft störst positiv skillnad i mitt liv, är att ha respekt för att andra människor har andra värderingar än mig. Vissa vill ha trygghet, andra mer äventyr, en tredje frihet, en fjärde professionalitet. Och även om vi har samma ord, så betyder de helt olika. Det här är viktigt att ha respekt för, dina värderingar är rätt för dig, mina är rätt för mig! Sedan kanske jag inte skulle ha ett förhållande med någon som värderar saker väldigt annorlunda än mig, men jag kan ha respekt för dem! En livsfilosofi som jag har numera är att jag respekterar alla människor som respekterar andra människors rätt att vara sig själva (dvs. leva efter sina värderingar). Människor som anser sig ha värderingar som är ”rätt” eller bättre än andras, oavsett hur goda de än är för jag en kamp emot. För det går emot mina värderingar att tillåta det! Jag har ett antal opublicerade inlägg skrivna som handlar om det, så det kommer mer om hur jag menar! 🙂

Jaha, tanken var idag att skriva om vikten av värderingar i en organisation och att de efterlevs. Nu blev det istället ett inlägg om individuella värderingar, men det är ju minst lika viktigt! Så tar vi organisationerna i nästa inlägg…

Ha en fantastisk vecka, så ses vi i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato


 

Kommentarer inaktiverade för It´s all about the values!

Sju dagar kvar och ett uns stolthet

Det är en rätt konstig känsla att bara ha sju arbetsdagar kvar, i en organisation som jag har gett en stor del av mina senaste fem år. Det är som…

stolthet och fördom

Det är en rätt konstig känsla att bara ha sju arbetsdagar kvar, i en organisation som jag har gett en stor del av mina senaste fem år. Det är som att det inte riktigt går in, men ändå gör det. I ena stunden kan jag sitta superengagerad i över hur vi ska lösa framtidens utmaningar, för att i nästa inse att jag inte kommer vara direkt delaktig i de lösningarna.

Idag skulle jag åka tåg till Karlshamn och var där en stund innan. Dagens storm var i antågande, så jag valde att slå mig ner inne i stationshuset här i Sölvesborg. Det är ett ganska anspråkslöst stationshus, med en Pressbyrå och lite toaletter. Men på en vägg finns en stor vägg med foton, där sölvesborgare fått säga vad som är det bästa med Sölvesborg. Och där och då fylldes jag med lite stolthet över de fem år jag arbetat i kommunen. För väggen är ett resultat av det projekt jag ledde när jag började i Sölvesborgs kommun och som lever kvar flera år efter projektets slut.

Projektet gick ut på att hitta en arbetsmetod för personer med försörjningsstöd (socialbidrag är väl den folkliga termen…), så att de blev självförsörjande. Vi byggde upp ett samarbete mellan arbetsmarknadsenhet och försörjningsenheten (socialen…) där deltagaren skulle vara i centrum. Vi andra skulle finnas runtomkring och stötta individen i sin process. Idag hör man det överallt, eleven i centrum, patienten i centrum osv. 2012, när vi började, hörde jag aldrig det, nu finns det överallt. Och vi lyckades jäkligt bra, kring 60 % gick vidare till jobb och studier. Något som är väldigt högt för den här målgruppen. Fast vi hade en grupp som vi hade svårare att få vidare, framförallt män mellan 20-35 som ofta hade missbruksproblematik i sin historia.

Vi startade ett projekt i projektet, som kallades praktik i praktiken. Där anställde vi en handledare, Lukas, som varje vecka tillsammans med mig och våra coacher skapade meningsfulla aktiviteter. De fick ett sammanhang, en daglig aktivitet och vi fick möjlighet att samtala om livets stora frågor. För mig, som vuxit upp i en privilegierad värld, och aldrig hade kommit nära missbruk och socialt utanförskap, var det en ögonöppnare. Mina fördomar föll fullständigt till marken. De här människorna var ofta mycket trevliga, intelligenta och tänkande människor. I mycket högre utsträckning än många andra jag har träffat genom livet. Varje vecka hade vi matlagning på torsdagar och åt sedan tillsammans. Samtalen kring de luncherna var magiska. Vi kunde diskutera politik, filosofi, historia och mycket annat. Och de fick för några timmar i veckan känna att det är okej att fundera över livets stora frågor och att få vara sig själv.

Tavlan på Sölvesborgs station var en av de aktiviteter vi hittade på. Om jag minns rätt så var det fyra killar och Lukas som var delaktiga. Två av dem har idag jobb, en pluggar och en har flyttat till huvudstaden. Fantastiska individer när de bara fick en chans att visa det, och att deras historik inte var det som dömde dem. När jag satt där idag och tittade på tavlan, så mindes jag den tiden och kände stolthet. För att vi gjorde skillnad i deras liv, att de gjorde skillnad i våra och för att vi fortfarande får välkomna alla till Sölvesborg.

Stora delar av det arbetssättet, praktik i praktiken, har vi tagit vidare och utvecklat i det arbetet vi gör med arbetssökande ungdomar i Sölvesborgs Navigatorcentrum. För vi såg att det gjorde skillnad i människors liv! Om jag fick önska så hade fler verksamheter varit byggda på detta sätt, där individens hela situation var det som fick styra och det fanns människor runtomkring som stöttade dem i deras drömmar. Tyvärr har fortfarande inte alla fattat grejen, men en dag så kanske…

Stolthet är en känsla vi ibland glömmer av att känna. Den är inte riktigt okej i vårt samhälle, åtminstone att känna över vår egen insats. Just ikväll skiter jag i om det är okej eller inte. Jag är stolt över det jag fått vara med om att bygga upp under de sista fem åren. Det har varit en rolig resa, men snart är den slut! Om fem år hoppas jag att jag kan blicka tillbaka med stolthet över det jag presterat under den tiden! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

/Happy Cato

PS. Glömde fota väggen… 🙂 DS.

Kommentarer inaktiverade för Sju dagar kvar och ett uns stolthet

Type on the field below and hit Enter/Return to search