Fysisk aktivitet, en av de säkraste vägarna till ett ökat välmående! Och den enklaste formen av fysisk aktivitet är promenader. Vad händer i kroppen när vi promenerar? Det ger dagens…
Fysisk aktivitet, en av de säkraste vägarna till ett ökat välmående! Och den enklaste formen av fysisk aktivitet är promenader. Vad händer i kroppen när vi promenerar? Det ger dagens video svar på!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Erik gick in till sin chef Bosse. -Hur ska jag göra med kaffekopparna? Nu är det bara tre kvar och vi är faktiskt sju anställda. Kan jag beställa nya? Chefen…
Erik gick in till sin chef Bosse. -Hur ska jag göra med kaffekopparna? Nu är det bara tre kvar och vi är faktiskt sju anställda. Kan jag beställa nya?
Chefen tittade på Erik, skruvade lite på sig och harklade sig. -Ja, du vet. Budgeten är lite ansträngd just nu. Men jag har möte med min chef på tisdag. Jag ska se vad vi kan göra.
Erik finner sig själv skaka på huvudet i tystnad när han lämnar rummet. För h-vete, tänker han, kan han inte ens ta ett beslut om några kaffekoppar.
På tisdagen har Bosse möte med sin chef, Jenny. Jenny är förvaltningschef med en plats i ledningsgruppen. Bosse och Jenny avhandlar sina mötesfrågor och till sist kommer Bosse till kaffekopparna. -Jo, du, personalen undrar om kaffekoppar. Ingrid tappade en i golvet förra veckan, så nu har vi bara tre. Och vi är sju på avdelningen. Kan jag köpa in några stycken?
Jenny spänner ögonen i Bosse. -Du vet att vi blöder ekonomiskt, vi har köpstopp på vår förvaltning.
-Ja, men vi kan ju inte ens ta kaffepaus, svarar Bosse, de får gå i skift.
– Det kanske är det som behövs, mindre kaffedrickande och mer jobb. Men jag ska ta upp det i ledningsgruppen imorgon om vi kan göra ett undantag.
Dagen efter är det ledningsgruppsmöte. Jenny slår sig ner tillsammans med de andra förvaltningscheferna. Det är här de stora och övergripande frågorna ska avgöras. Jenny inleder direkt. -Ja, nu kom Bosse, ni vet chefen för Uggleriet, och bad om nya kaffekoppar. De hade tydligen bara tre kvar. Vi har köpstopp i vår förvaltning. Kan vi göra ett undantag?
Högsta chefen Nils tittar på Jenny. -Hur skulle det se ut? Gör vi undantag där, då kommer det fler. Kan vi hitta en annan lösning? Är det någon av er andra som har överblivna kaffekoppar? Nils tittar på de andra förvaltningscheferna som alla rycker på axlarna. Kanske, vi har inte koll, är kontentan.
-Nähä, då gör vi så, att till nästa månads ledningsmöte vill jag att ni inventerar kaffekopparna på er förvaltning och ser om det går att få fram några som inte används.
Efter en månad samlas alla igen. -Jaha, säger Nils, hur har det gått med inventeringen av kaffekoppar?
Alla förvaltningschefer skakar på huvudet. Verkligheten var sådan att de hade skickat ut frågan till sina chefer, men inte fått svar tillbaka ännu.
-Nähä, då ger vi det lite mer tid, säger Nils. Till nästa möte skall ni ge besked!
En månad senare sitter de där igen. -Hur är det med kaffekopparna? frågar Nils.
Gun, en av förvaltningscheferna, tar ordet. -Jo, det är så att vi hade två över, men Ing-Britt på Fjölltofta behövde behålla dem ifall att.
-Så ni menar att det inte finns några kaffekoppar över till Uggleriet? frågar Jenny. Bosse har varit på mig flera gånger och undrar varför det dröjer.
Alla nickar, inte en enda kaffekopp fanns över.
-Jaha, det var ju inte bra! säger högste chefen Nils. Jag får göra så att jag skriver ihop ett utkast till ett förslag till politiken om ett undantag, så tittar vi på det nästa möte.
En månad senare sitter ledningsgruppen samlade igen. Nils har författat ett tre sidor långt förslag om inköp av kaffemuggar till Uggleriet. Förvaltningscheferna nickar instämmande. Det här är bra skit! Det måste politiken godkänna. De kommer överens om att lägga fram förslaget. Tyvärr hinner det inte med i nästa möte, för det har inte lagts fram i tid, men kommunstyrelsen sammanträder igen om tre veckor. Då skall det tas upp.
Tre veckor senare är den stora dagen kommen, trodde alla… Kommunstyrelsen är nämligen oeniga om ett undantag från köpstoppet är förenligt med kommunallagen. Nej, det här behöver först utredas och sedan tas ett beslut i fullmäktige.
Och under tiden har Uggleriets personal vandrat i ovisshet om sina kaffekoppar. Ska de få? Ska de inte? De skrattar åt ledningens tafatthet att inte kunna ta beslut, de fokuserar på det de kan göra och tar med sig varsin kaffekopp hemifrån. Och en hel kommun har lagt massor av arbetstimmar på några kaffekoppar…
Det här exemplet är naturligtvis kraftigt tillspetsat. Och nu använder jag en kommun som exempel, men den här typen av beteende ser vi i många stora organisationer. Både privata och offentliga. Chefer blir rädda för att göra fel och slutar ta beslut. De skickar frågor uppåt och de i sin tur fegar. Varför blir det så? Det finns egentligen två stora anledningar, att det finns en väldigt stark ledare i toppen, som även om hen vill väl skapar rädsla i leden. En av de största anledningarna till att diktaturer har så svårt att för bli framgångsrika… 🙂 Den andra stora anledningen är en kombination av struktur och kultur. Hierarkiska strukturer tenderar att göra oss mer obeslutsamma, flera led har risk för att få skit vid felbeslut. Samtidigt som vi riskerar att bygga en kultur där vi just är rädda för att göra fel. Ingen människa vill få skit och vi lever i en tidsperiod där det finns brist på modiga ledare. Feghetskulturen präglar vårt samhälle i stort och det sprider sig till organisationerna. Felbeslut kan bli tidningsrubriker och man kan hängas ut på sociala medier. Däremot icke-beslut är sällan uppmärksammade, hur kasst det än må vara. De flesta kör den säkra vägen och det är oftast den kassa vägen.
Forskning visar att plattare organisationer har lyckligare personal. Platta organisationer gör att självbestämmandet på varje enhet ökar och vi har nära till besluten. Personalen upplever större kontroll över sitt arbete och sin situation, vilket är grunden till välmående. Stora organisationer präglas alltför ofta av hierarki. Hierarki är tryggt för de längst upp, för de upplever kontroll. En platt organisation bygger på tillit och det är läskigt för en chef att släppa den kontrollen. Samtidigt som det är det som krävs för att skapa en framgångsrik och välmående verksamhet. Vilket då kräver modiga ledare som vågar släppa greppet, som vågar lyfta andra till att ta egna beslut. En bra ledare backar upp dig om du gör fel, det viktiga är att du gör!
Många offentliga organisationer har odlat en icke-beslutskultur under lång tid. Man har byggt upp system och strukturer som hjälper till att ha det så. Vilket gör att de blir extremt ineffektiva, trots att de har en enorm potential. Och det gör människor sjuka, för de får gå i ovisshet och med liten upplevd kontroll över sin arbetssituation. De får inga klara besked och de får vänta i evigheter på att få dem. Trots att dessa människor har några av de mest meningsfulla jobb som finns, riskerar de att gå till ett jobb som känns meningslöst. Fast i ett system som skulle kunna fungera väldigt mycket bättre med lite mod och tillit.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Fysisk aktivitet, en av de mest grundläggande delarna till välmåendet. Tanke, kropp och känsla samspelar. Mår inte kroppen bra kommer även tanke och känsla påverkas! Rör på dig och du…
Fysisk aktivitet, en av de mest grundläggande delarna till välmåendet. Tanke, kropp och känsla samspelar. Mår inte kroppen bra kommer även tanke och känsla påverkas! Rör på dig och du kommer må bättre!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Jag har ofta skrivit att icke-vald ensamhet är ett av de sämsta tillstånden som finns. Ensam kan du känna dig oavsett hur många människor du har runtomkring dig. Det är…
Jag har ofta skrivit att icke-vald ensamhet är ett av de sämsta tillstånden som finns. Ensam kan du känna dig oavsett hur många människor du har runtomkring dig. Det är en subjektiv upplevelse. I dagens film handlar det om detta och vad du kan göra åt det.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som…
Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som att jag är den ende som känner kampen mellan vårt behov av att vara få vara någon, behovet av att vara omtyckt och en känsla av att vi inte får de behoven tillgodosedda via de sociala medierna. Jag uppskattar mina relationer online, det är inte det, men de riskerar att bli dåliga substitut för de verkliga mötena.
Forskning visar att när vi ser varandra, ansikte mot ansikte, det är då det händer grejer. Det är då relationer kan växa på riktigt. All heder åt telefon, mail, chattar osv. men det är inte där det händer. De kan fylla andra funktioner. När vi ser varandra, när jag har dig framför mig, det är då magin i en relation uppstår. Det är där någonstans i det osynliga som vi hittar varandra. Det osynliga är ju numera klargjort som spegelneuroner i hjärnan, men det är lika magiskt för det. Och det är här min frustration kommer in, för jag och, som jag vet, fler med mig, tenderar att lägga för mycket tid på sociala medier och för lite i de verkliga mötena. Och vi tenderar att lägga vårt fokus mot sociala medier även i de verkliga mötena. Vi letar efter det perfekta bildtillfället, istället för att vara där och då. Jag har kommit en bit på vägen åtminstone, men så ibland ramlar jag tillbaka. Speciellt de dagar då mitt sociala sammanhang är minimalt. Som igår, då hela dagen spenderades med att skriva, utan några möten med människor. Då flyr jag in i behovet av att ses, för att visa att jag faktiskt är en varelse som behöver kärlek och bli sedd. Och känner en känsla av att drunkna i alla andra som har samma behov. Vilket gör att det känns som att vi skriker efter att bli sedda allihop, men ingen har tid att se, för vi är fullt upptagna med att synas.
Och jag tror vi är fler som gör det ibland. Sverige anses ofta vara världens ensammaste land. Den nya tekniken hjälper på många sätt till att minska det, men den riskerar också att öka den. För bekräftelsen från internet är ”enkel” på det sättet att vi kan få massor av den, samtidigt som den inte behöver ge oss ett dugg tillfredsställelse. För den är kortvarig. Sen behöver den uppdateras.
Alla människor har ett behov av bekräftelse, ett behov av att känna sig älskade och att deras liv spelar någon roll. Det är en grundläggande mänsklig drift. Till stor del kan vi bekräfta oss själva, det är det allra viktigaste, men vi behöver ibland en kram eller en komplimang. Eller en gilla-markering. Faran ligger när jakten på bekräftelse är det som styr våra beteenden. När vi glömmer bort varför vi gör något, när det är viktigare att försöka få plats i bruset än att göra skillnad. Däri ligger kanske kärnan, att vi riskerar att tappa vårt syfte på vägen och att många av dem som har mest klokt att säga aldrig får chansen att höras. För det mest essentiella i livet är inte det spektakulära.
Så vad kan jag egentligen göra? För problemet är helt och hållet mitt, upplevd kontroll ni vet. Jag kan uppleva världen som ett bekräftelsekrävande monster, eller så kan jag se bakom det och se allas våra behov av att få vara någon och bli bättre på att bekräfta dem i det. Jag kan välja vilket fokus jag har. Det är okej att ha det fokus jag hade igår, för stunden. Fast det kommer inte göra mig lycklig att gå runt och vara frustrerad över världen eller mig själv. Så steg 1 är att förändra mitt fokus och se bakom bilden, videon eller texten. Att se människan, se dess passion och bekräfta dem för det. Att påminna mig om att varje människa här på jorden är viktigast i sin värld. Steg 2 är att fundera över mig själv. När publicerar jag saker för bekräftelse och när gör jag det för att jag vill nå ut med något viktigt? Vad kan jag göra för att bli bekräftad och sedd i det verkliga mötet, eftersom jag vet att jag mår bättre på sikt av den bekräftelsen? En sak är att se till att boka in en lunch, fika eller annan aktivitet med en vän, de dagarna jag vet att min sociala samhörighet är på botten. Människan är sociala varelser, även jag, och det är mitt ansvar att skapa mina sammanhang. Steg 3, att fortsätta vara mer i mötet med människan jag har framför mig. Att vara nyfiken på deras passioner och se hur jag på något sätt kan bistå till att deras värld blir lite bättre. Steg 4, sluta bry mig om hur och fortsätta fokusera på varför. Att lita på att mitt varför i slutändan är det som får tala.
Steg 1 är redan avklarat i och med denna texten. Jag känner redan hur mitt fokus förändras, bara genom att formulera ner mina tankar i texten. Tack för att du ville läsa!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Type on the field below and hit Enter/Return to search