Här kommer en kort video om vad lycka är, enligt vad som anses vara världens lyckligaste man, Matthieu Ricard. Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag! Happy Cato
Här kommer en kort video om vad lycka är, enligt vad som anses vara världens lyckligaste man, Matthieu Ricard.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Varit lite glest med inlägg sista veckorna, helt enkelt för att jag behöver prioritera min tid på lite andra saker. Fast ikväll kör vi stenhårt istället! 😀 Idag är en…
Varit lite glest med inlägg sista veckorna, helt enkelt för att jag behöver prioritera min tid på lite andra saker. Fast ikväll kör vi stenhårt istället! 😀
Idag är en sådan dag där jag funderat mycket kring ledarskap. Eller rättare sagt, bristen på ledarskap. Vad är det som gör att vi har så många dåliga chefer, på alla plan i samhället och världen? Varför väljer vissa att bli chefer när de saknar förmågor och förståelse för människor? Varför rekryterar organisationer personer som är odugliga? Jag har inte svaren på alla de frågorna. Det jag tycker är märkligt är att det dessutom ofta finns incitament till att missköta sig. En usel chef kan ofta köpas ut för en eller flera årslöner och under tiden ta ett annat välbetalt jobb. För av någon anledning verkar det alltid finnas någon annan som vill rekrytera dem, trots att de varit så dåliga att de behövts köpas ut. Visst, det finns bra chefer som köpts ut, men kring de dåliga finns det ofta en hel del rök kring som en ny arbetsgivare borde reagera på.
Idag får det handla om fem saker chefer gör för att göra sin personal olyckligare och i värsta fall får dem att sluta eller bränna ut sig. Den som vill göra sin personal lyckligare och därmed också produktivare kan ju försöka göra det omvända till de här fem tipsen.
Kommunicera så lite som möjligt
Vill du göra din personal olycklig, sluta kommunicera med dem. Låt dem inte veta vad som pågår, sluta svara på mejl och stäng gärna dörren till ditt kontor. 
Ju mindre personalen vet, desto mindre kontroll upplever de i sitt jobb. Vilket är helt perfekt för att skapa olyckliga människor. Vill du bli riktigt bra på det här? När någon efter månader av försök att få kontakt med dig, till slut kräver ett möte. Se då till att säga att du medvetet undvikit att svara hen. Det gör ju inte bara att personen inte upplever kontroll utan också får det personen att känna sig extra ospeciell.
Var inkonsekvent
Ett säkert tips för en olyckligare personal. Du kan vara inkonsekvent på flera olika sätt, ju fler du kombinerar desto bättre för olyckan. Stora humörsvängningar är bra! Skäll gärna ut personal ordentligt, för att i nästa stund lyfta dem. Gör det bara inte systematiskt, utan det måste kännas slumpmässigt. Ett bra tips är också att behandla olika personal olika. Ge gärna någon extra fördelar. Den personen blir ju lite lyckligare av det, men kommer säkerligen bli hatad av de andra, så det kommer dra ner dennes lycka ändå. Ger du extra fördelar till någon så kommer de andra känna sig nedvärderade. Ett tredje sätt att vara inkonsekvent är att ta beslut utan någon röd tråd. De får gärna gå emot er organisations värderingar och gå stick i stäv med målen. Lägg gärna in en personlig touch i besluten, så att de gynnar dig personligen. Det ger lite extra olycka till de andra. All inkonsekvens bidrar till att personalen inte känner att de har någon kontroll. Kan du dessutom då behandla personal väldigt olika vad gäller löner och förmåner så kommer de inte heller känna någon samhörighet.
Följ inte er policy, men hänvisa gärna till den
Det här är i linje med det inkonsekventa. Oavsett om det gäller lönepolicy eller sexuella trakasserier, så står du som chef över dem. Lyft som sagt gärna någons lön extra mycket. Helst någon ny utan någon direkt kompetens för jobbet. Anställ gärna personer som du har nära vänskap med eller ännu hellre en släkting. Det finns inget mer demoraliserande för en personalgrupp än när din systerson får en lön som vida överstiger alla andras, trots att han är 12 år gammal och har som uppgift att slicka kuvert! Kan du sen vid nästa lönesamtal hänvisa till er lönepolicy för att slippa höja de andras löner, då är du helt hemma!
Låt personalgruppen då och då diskutera er policy. Be dem komma med förbättringar. Det ger dem lite hopp om att saker ska bli bättre. Fast du vet ju att du ändå inte kommer följa policyn. Ett briljant sätt att ta död på din personals lycka och entusiasm.
Var feg och undvik all form av konflikt
Det här går ju ihop med de andra. Är du duktig på att undvika kommunicera och att hänvisa till policy, då har du alla förutsättningar till att lyckas. Du kan ju inte hamna i konflikt om du inte pratar med någon, eller hur? Skulle det ändå uppstå någon typ av schism, backa och skyll på någon annan. Du har ju inte kommunicerat, så det kan ju omöjligen vara ditt fel att det är konflikter. 
Det krävs ju kommunikation för att sådana ska uppstå. Ett annat sätt att sänka personalen genom feghet är att aldrig ta beslut. Genom att aldrig ta beslut så kan du ju heller aldrig göra fel? Om du ändå tar ett beslut, se till att arbeta fram det helt på egen hand. Involvera inte gruppen, de kan ju börja tro att de har något vettigt att säga. Se dessutom till att beslutet är riktigt dåligt och saknar verklighetsförankring. Tilldela också ansvaret för genomförandet på den person i personalgruppen du tycker minst om. När ni sedan misslyckas har du en perfekt person att skylla på. Dessutom har antagligen personen redan bränt ut sig efter att ha behövt jobba med något hen finner meningslöst. Win-win för olyckan!
Reflektera aldrig över din egen roll och självbild
Vill du bli en riktigt bra chef som är excellent på att skapa olycklig personal? Då får du aldrig reflektera över dig själv eller tvivla på din egen närmast gudalika förmåga att vara chef. Det finns få saker som gör en personalgrupp olyckligare än en chef som aldrig tvivlar på sig själv eller aldrig har fel. Nej, kör bara på. Fundera aldrig på om du kan ha gjort något fel. I det här ligger också att du aldrig ska försöka kompetensutveckla dig. Kompetensutveckling betyder ju att du fortfarande har något att lära. Du är ju redan perfekt, då behövs inte något sådant. Vill du verkligen sänka personalen, så kan du kritisera dem för att göra saker som du hade tänkt kritisera dem för. Om du någon enstaka gång, i ett svagt ögonblick, skulle börja fundera över dig själv, då är bästa tipset att plåga en hundvalp. Det får direkt tankarna tillbaka på hur fantastiskt fullkomlig du är som människa!
Bonustips
Se till att kontrollera din personal så mycket som möjligt. Snoka gärna på deras rum, läs deras e-post osv. Det gör att de aldrig kan känna sig trygga. Ge dem dessutom så lite frihet som möjligt. Låt dem aldrig tänka själva, det kan få dem att känna att de utvecklas vilket leder till lycka. Så sluta upp med det!
Ett självklart tips är ju att slicka uppåt och sparka neråt. Gör vad du kan för att dina överordnade ska hålla dig om ryggen. Även om det krävs att du ska göra dig till offer och fejka svaghet inför dem. Det gör att du kan sparka hårdare på din personal!
Har du kontroll över personalens kaffe? Ett bra sätt är att börja ta betalt för personalkaffet. Tar du redan betalt, låt oss säga fem kronor koppen, höj då till åtta kronor. Gör det gärna vältajmat med bokslutet där ni gör 15 miljoner i överskott. De där 30 000 kronorna extra ni kommer få in varje år på kaffe kommer garanterat sänka personalens lycka. Inget får oss att känna oss lika nedvärderade som höjt pris på kaffet!
Är du en chef som har lyckats klättra på karriärstegen, då är det här fem supertips om du vill bli utköpt! Blir du inte det kommer din personal sluta eller sjukskriva sig, det garanterar jag! Det betyder att du får anställa ny personal och det tar ett tag för dem att fatta att de ska vara olyckliga. Oroa dig inte, du kommer lyckas med dem också! Har du hög personalomsättning sitter du alltmer ohotad. Det finns ingen som kan verksamheten mer än du och ingen stannar länge nog för att utmana din position.
Det här var alltså fem grymma tips till dig som chef! Är du en chef som är duktig på att göra personalen olycklig, då reflekterar du antagligen aldrig över din egen roll och då känner du inte igen dig! 😉 Fast jag misstänker att din personal gör det!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Jag har nästan tre månader befunnit mig utan ett regelbundet socialt sammanhang på dagarna. Inget jobb att gå till, inga kollegor att träffa och i mitt fall heller ingen familj att…
Jag har nästan tre månader befunnit mig utan ett regelbundet socialt sammanhang på dagarna. Inget jobb att gå till, inga kollegor att träffa och i mitt fall heller ingen familj att komma hem till på kvällarna. Jag gillar att vara själv, men jag märker hur det påverkar psyket. Jag har som tur är ett bra socialt nätverk, så det har bokats upp träffar i parti och minut. Jag har dessutom valt min ensamhet, jag valde att gå från mitt jobb. Och jag är i början av i ett nytt, vilket jag vetat mest hela tiden. Ändå märker jag hur bristen på ett socialt sammanhang påverkade mig.
Det här har fått mig att fundera mycket kring icke-vald ensamhet. Hur fruktansvärt knäckande det är att vara ensam, att inte ha ett sammanhang eller någon att prata med. Katarina Gospic, hjärnforskaren, säger att icke-vald ensamhet är lika farligt för hälsan som rökning är. Simon Simek, en annan av mina förebilder, påstår att ensamhet är det som leder till självmord och massmord. Vi har ett stort behov av att bli sedda, att bli älskade. När vi inte får detta grundläggande mänskliga behov tillfredsställt, då leder det till ett mentalt mörker. När du inte känner dig älskad eller sedd, då leder det till mörka tankar. Simek har en poäng i massmorden. De amerikanska skjutningar som görs sker ofta på skolor eller arbetsplatser där mördaren haft sin dagliga tillvaro, men där de i stor omfattning varit osedda och oälskade människor. I kombination med tillgång till vapen, så går det i ett fåtal fall väldigt snett.
Efter att ha jobbat med hemmasittande barn och arbetslösa ungdomar så kan jag förstå krafterna bakom. Många av de jag mött har inte upplevt sig mobbade, men däremot väldigt ensamma. De har inget riktigt socialt nätverk och ibland en familjesituation som inte heller ger dem den uppmärksamhet som behövs. När vi började det arbetet så hade jag en tanke med mig sedan tidigare, att se individen. Se barnet eller ungdomen för den de är, inte försöka göra dem till något som passar in. Och det var coacherna fantastiskt duktiga på, vilket ledde till bra resultat. Problemet är att vi vet att det här fungerar, vi vet att inkludering och att lyfta individer är ett sätt att lyckas. Ändå är vårt samhälle så sjukt dåliga på detta.
Svenskar är världens mest individualiserade land, vi är också världens ensammaste land. Och det här gör att ,människor varje dag går under i vårt land. Människor som kämpat för att få lite kärlek, få någon att se dem för den de är och bara få vara mänsklig. Som inte känner att de passar in i våra kvadratiska mönster, men som skulle passa perfekt om vi kunde göra kvadraten lite bredare. Eller gjorde om den till en cirkel. Alla människor behöver kärlek, alla människor behöver känna sig betydelsefull! Det är inte bara du som behöver det!
Jag är psykiskt stark. Jag har varit igenom väldigt mycket skit och isolering, ändå påverkas jag av detta. Jag har ändå ett rikt socialt liv, även om det inte alltid räcker till. Ändå påverkas jag av detta! Tänk då på alla de människor som upplever det här i flera år, som kämpar med ensamhet och inte blir sedda under lång tid. Det är ett j-vla slöseri på människors kapacitet. Det måste dessutom finnas en sjukt stor potential i dessa människor. Klarar man att leva i ensamhet i flera år, då finns det karaktär som få av oss andra har!
Frågan om ensamhet är större än dig och mig. Den är komplex. Det jag vet är att vi behöver göra något åt det. Vi behöver inkludera fler, både i våra privata liv, i föreningar och på arbetsplatser. Mitt nya jobb kommer delvis ha fokus på detta. Hur vi kan se till så att fler unga blir inkluderade i arbetslivet. Vilket leder till en mindre upplevd ensamhet och en känsla av att känna sig behövd. Det är ett litet steg på vägen, men jag vill att alla funderar över vad ni kan göra. Driver du ett företag så kanske du kan anställa någon som kanske inte sitter på det största kontaktnätet. Eller är du aktiv i en förening, hur kan ni inkludera människor som inte har ett socialt sammanhang? Och som kanske inte vill ha en jättestor grupp omkring sig, men ändå några. Eller du som privatperson, kanske du kan ta en fika med Agda vars man gick bort för tre år sedan och som nu lever själv i huset bredvid? För isolering bryts genom inkludering. Den som är ensam kan inte förväntas vara den som slår sig in, då hade de gjort det! Vi behöver öppna upp! Och där har var och en av oss ett ansvar!
Enligt mig så är ensamhet den största faktorn till olycka. Den knäcker oss, den går emot vår mänskliga natur. Vi är sociala varelser som behöver kärlek, närhet och ett behov att vara någon. Jag avslutar med ett citat från en av mina favoritfilmer, Into the Wild (har du inte sett den så se inte klippet eftersom det är slutet…):
”Happiness only real when shared”
Jag gråter som ett barn varje gång jag ser William Hurt (pappan) sätta sig på gatan… Inte för det har med ensamheten att göra, utan den näst största faktorn till olycka, ovissheten… Men mer om det en annan gång!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Nytt jobb, nya möjligheter. Det var nog en och annan som blev förvånad över att jag tog ett nytt jobb. Som kanske trodde att jag skulle satsa fullt ut på…
Nytt jobb, nya möjligheter. Det var nog en och annan som blev förvånad över att jag tog ett nytt jobb. Som kanske trodde att jag skulle satsa fullt ut på mitt eget. Det har aldrig varit planen. När jag började min resa så satte jag direkt ambitionen att det skulle ta två till tre år att livnära mig fullt ut på mitt egna. Den planen ligger fast, men med vissa modifikationer. Tanken var från början att köra klart mitt jobb som ansvarig för Sölvesborgs Navigatorcentrum. Se till så att den verksamheten blev implementerad och sen kunna gå vidare. Av olika anledningar kände jag under förra året att det skulle vara en omöjlighet. Jag tappade en del av glädjen och drivet i mitt jobb. Slutar du som ledare gå till jobbet hungrig , då är det dags för något annat.
Projektet som jag nu fått äran att leda, har varit i pipeline ett bra tag. Jag, tillsammans med några kollegor skrev grunden till det för över ett år sedan, men då fick vi inte finansiering. Sedan har det varit på gång, men skjutits upp både en, två och tre gånger. Nu äntligen är det klart och igår satte jag igång mitt arbete. Kort beskrivet så handlar projektet om att ta fram konkreta förslag till hur vi kan förändra strukturer så att fler ungdomar får jobb i Blekinge. Det är ingen hemlighet att Blekinge har högst ungdomsarbetslöshet i landet. Trots att den här regionen är en av de regioner som både samverkar mest och gör flest insatser kring ungdomsarbetslöshet. Vi måste hitta nya vägar och det blir nu min uppgift att under några månader se till att ta fram de vägarna. Sedan får andra människor besluta vilka av dem som Blekinge ska ta.
Min arbetsgivare är Ronneby Kommun, men projektet är ett samarbete mellan alla fem kommuner i Blekinge, Landstinget och Arbetsförmedlingen. Så jag kommer röra mig över hela länet och ta in klokheter från politiker, näringsliv, unga entreprenörer och många fler. En del av er som jag vet läser bloggen kommer säkerligen vara personer jag vill prata med! 🙂 Arbetet är på deltid och jag kommer ha stor frihet att lägga upp arbetet själv. Vilket passar perfekt för att kunna kombinera med min egen verksamhet.
För mig blir det här en ny typ av uppdrag, men det känns som rätt utmaning just nu och jag förväntar mig självklart att jag levererar något bra! 🙂 Först behöver jag bara hitta en struktur för arbetet framåt, få tillgång till dator och telefon plus allt annat praktiskt. 🙂
Och som vanligt så gillar jag att ha saker att göra, så har även sökt ett par kurser på deltid till hösten. 🙂 Har 90 Högskolepoäng som ligger och skräpar, plus några i psykologi. Så har satt som mål att ta en kandidatexamen i psykologi på några års sikt. Vi får se om det kommer andra saker i livet emellan, men det är planen just nu. 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Det är få händelser som skakat om Sverige så djupt som det terrorattentat som hände i Stockholm i fredags. Att något sådant kan hända i vårt land, som normalt känns…
Det är få händelser som skakat om Sverige så djupt som det terrorattentat som hände i Stockholm i fredags. Att något sådant kan hända i vårt land, som normalt känns så skyddat, är som ett påhopp på oss trygga svenskar. Jag som befann mig 50 mil därifrån kan inte riktigt föreställa mig känslorna som måste uppstå för både de som är direkt drabbade, men som också fanns i stan under fredagen.
Hur fruktansvärda terrordåd än är, så är de en väldigt ovanlig företeelse i Sverige. I övriga västvärlden också. Däremot så får de enormt stor uppmärksamhet och riskerar att få ödesdigra konsekvenser på vårt samhälle på lång sikt. För det är inte själva terrordådet i sig som skapar störst fara enligt mig. Det är det som riskerar hända med oss som individer och framförallt med vårt samhälle efter ett sådant här dåd. Det är det jag tänker fokusera dagens inlägg på, för det riskerar ha en negativ påverkan på vår långsiktiga lycka.
Vi människor tror ofta att vi är rationella varelser, som tar beslut utifrån logik. Problemet är att så inte är fallet, så gott som alla våra beslut är känslomässigt styrda. Det finns personer som fått skador på känslocentret i hjärnan och efter det knappt kan ta ett beslut i livet. Det beror på att de inte har en preferens om vad som är bra eller dåligt för dem. Ska de köpa exempelvis flingor och ska ta ett rationellt beslut, vilka ska de då välja? De har ingen känslomässig koppling till något av dem och kan inte frambringa det. Den som hävdar ett rationellt beslut då skulle säga att de väljer det billigaste, det med minst kalorier eller det som är godast. Fast varför? Är det inte kopplat till en känsla inom oss, har inte de olika preferenserna en betydelse. Varje preferens måste kunna kopplas till vad det betyder för dig och det kan den inte utan att ha koppling till känslocentret. Jag har väldigt liten tilltro till människor som säger sig basera sina beslut på logik och rationalitet, för det är nästintill omöjligt utan en känslomässig involvering. Inte sagt att rent känslomässiga beslut, utan något logiskt resonemang bakom, är bättre.
Ett väldigt talande exempel läste jag om i Magkänslans anatomi av Kristoffer Ahlström. Efter 11 september 2001 där tusentals människor dog i den fruktansvärda terrorattacken i New York, så kickade rädslan för att flyga in, eftersom det var flygplan involverade i attackerna. Därför valde många fler människor bilen. Personer som dör i bilolyckor är många fler än personer som dör i flygolyckor eller terrorattentat. Vilket ledde till att fler personer dog p.g.a. att de hade valt bilen istället för flyget under de nästkommande månaderna och åren, än vad det dog i själva terrorattacken. Det som egentligen var baserat på en extremt stark rädsla, ansågs av många vara ett rationellt beslut att ta bilen istället.
När det skapas rädsla i oss blir vi passiva, vi blir fega, vi slutar leva. Det är terrorismens starkaste kort. För den är så svår att förutse. Den vill att vi begränsar oss och börjar prioritera fel saker. På samhällsnivå tror jag det är en jättestor fara att vi börjar prioritera fel efter en sådan här händelse. Genast lyftes frågor kring mer kontroll och mer övervakning. Någon i mitt Facebookflöde tyckte att vi skulle klä in hela landet med kameror. Det hindrar inga terrorister. Det är inte så att de går runt och tänker på att de är rädda för att bli filmade. Möjligen att det blir lättare att ta dem efteråt, men det är en liten tröst. Medvetet hindrar det inte oss andra som inte har något att dölja heller, men det skapar ett samhälle byggt på ett försök att kontrollera det okontrollerbara. Det kommer också läggas enorma samhällsresurser på att förhindra fler terrordåd. Samtidigt som det är ett försvinnande litet problem i det stora hela. I fredags dog kring 15 människor av följderna av rökning i Sverige. Minst lika många till följderna av övervikt eller fetma. Tre människor tog sitt eget liv. Som land är det mycket större utmaningar än terrorism. Det betyder inte att jag inte tycker det är viktigt att vi har ett samhälle där vi kan känna oss relativt trygga. Jag är bara rädd för att vi drar på alldeles för hårt och som skadar vårt land i det långa loppet, även om det känns skönt här och nu. Speciellt när samhällsutvecklingen redan har dragits långt åt det hållet. Det politiska klimatet handlar väldigt lite om utveckling av vårt samhälle idag, det handlar väldigt mycket om kontroll. För det är allmänt känt att rädsla och oro är mer vägvinnande än visioner som skapar ett bättre samhälle.
Politiker och makthavare vill visa handlingskraft i sådana här lägen och de vill skapa upplevd kontroll, basen för lycka. Faran är att den upplevda kontrollen stryper vår utveckling och vår frihet, vilket långsiktigt är värre. Det här har jag skrivit om tidigare, både om Brexit och stängda gränser. Vi lever i ett samhälle där kontroll och trygghet är extremt nära kopplade, vilket för mig inte alls är samma sak. Jag personligen känner mig mycket mindre trygg när andra vill ha mer kontroll över mitt liv. Det kan ju bara vara jag, som har frihet som en av mina viktigaste värderingar. Fast jag tror att det har en negativ effekt på hela vårt samhälle. Rädslan får inte begränsa vår frihet, varken på ett individuellt eller på ett samhälleligt plan.
Efter polisens insats i samband med denna händelsen, så känner jag mig faktiskt ganska trygg kring den här typen av händelser. En stor eloge till dem för hur de hanterat det. Deras insats tror jag bidragit till att det verkar som att stockholmarna och andra faktiskt kunnat återgå till ett sorts vardag väldigt snabbt. Jag tycker också det är fantastiskt att se hur det här har fått människor att gå samman och stå upp för att vi inte ska vara rädda. Att livet måste få vara som det har varit. Märkligt nog är det i svåra stunder som människor svetsas tillsammans. Det är svåra stunder som skapar drivkraft för förändring och förbättring. Det talas ibland om att vi är ett land som tappat sin identitet. Kanske att vi i det här hittar den och att den består av samhörighet med andra människor, samt ett driv för att skapa positiva förändringar i samhället. För egen del blir jag bara mer triggad till att försöka skapa utveckling i vårt samhälle. Även om det bara är på en väldigt begränsad nivå.
Jag hoppas jag har fel i att terrordådet gör människor rädda och att politiker vill försöka kontrollera det okontrollerbara. Det jag vet är att det finns risk för det. Framtiden får utvisa vad fredagens händelse får för betydelse för vårt land.
Glad Påsk! Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Type on the field below and hit Enter/Return to search