Där borta, långt, långt borta i horisonten ser du en liten fläck. Fram tills nu har horisonten varit ren, men helt plötsligt så dyker den upp där. Du vet inte…
Där borta, långt, långt borta i horisonten ser du en liten fläck. Fram tills nu har horisonten varit ren, men helt plötsligt så dyker den upp där. Du vet inte riktigt vad det är, eller varför den är där. Till en början lägger du inte ens så mycket notis vid det. Utan du fortsätter din färd i samma riktning som innan. En sådan liten prick kan ju inte göra någon skillnad.
Sakta, men säkert, korsar ni havet. Den där pricken blir långsamt större. Du börjar känna lite oro i magen, inte mycket, men det är något som inte känns rätt. För det är ju den här rutten som ni har bestämt, det är den här resan som valts att göra. Pricken kanske försvinner av sig själv, det kanske bara är skit på rutan? Du putsar genast rutan, men pricken är kvar. Oron växer sig lite, lite större. Varför kunde det inte vara så enkelt som lite skit på rutan? Jaja, vattnet är ju lugnt och sikten är klar, allting är okej!
Tiden flyter på, den fläck som en gång var så liten, den har nu börjat bli större och tar upp mer av horisonten. Du börjar kunna se konturerna. Först nu greppar du vad det är, fläcken var inte en fläck, utan ett stort jäkla isberg! Och du är på väg rakt emot det! Du börjar anklaga dig själv? Varför såg jag inte detta innan? Jag hade ju kunnat styra lite åt sidan, vänt om eller gjort något åtminstone, långt, långt innan. Först nu när det är för sent inser du att du innerst inne känt att det var fel hela tiden. Först nu när krocken känns oundviklig har du förmågan att agera. Du slår i alla nödbromsar, girar allt vad du kan, i panik!! Men det är för sent, du har i stunden gjort allt du kan, men nu slår du i isberget med full kraft. Vattnet forsar in i skeppet och du hinner tänka en miljon tankar. Du visste att något var fel, varför agerade du inte? Du hade kunnat styra om, men resan var ju så lugn och skön så det fanns ingen anledning. Varför gjorde jag inte justeringen tidigare? Den där lilla pricken hade ju ändå blivit större och större, vi kunde ju se det. Ändå står vi här nu, krockade med ett isberg.
Samtidigt som vattnet forsar in, börjar du se över dina möjligheter. Vad kan jag göra nu? Även om vi just krockat med ett isberg så är det inte över ännu, det finns fortfarande liv. Alla livbåtar är nerhalade, i dem sitter människor som bryr sig om dig, men de kan inte ta med sig dig i sin livbåt. De kan bara se på när du står på ett sjunkade skepp, med två val. Antingen att blunda, låtsas som ingenting och stå kvar där du gör. Någonstans inom dig så känns det skönast, att låsa ute problemen en stund och hoppas på en mirakulös räddning innan skeppet sjunker till botten. Fast hela du vet att den räddningen är långt borta, den chansen fanns när du fortfarande kunde girat skeppet. Det andra alternativet är att hoppa ner i det beckmörka vattnet och hoppas på att du kan simma. Att lämna tryggheten på skeppet för att ge dig ut i okänt vatten och inte veta om du kommer ur det levande. Det är ett av de läskigaste valen du någonsin står inför. Tryggheten finns i de människor som bryr sig om dig, som sitter där i livbåtarna och hejar på dig, drar upp dig när du håller på att sjunka och lär dig hur man simmar. Men det är du som måste lära dig simma, i hopp om att hitta ett nytt skepp att ansvara för och där du lärt dig att inte blunda för de små fläckarna som växer sig större.
Nu står du där, på däck, på ett sjunkande skepp. Livet kommer ner till två val, get busy living or get busy dying. Du sluter ögonen, tänker igenom dina val och känner hur skeppet är på väg ner… Då hoppar du…
De flesta människor ställs inför detta valet några få gånger i livet. I en relation, ett jobb eller ett annat livsavgörande beslut. Där du antingen stannar kvar och går under, eller hoppar ut i okänt vatten och försöker simma. Där du för länge sedan sett den där fläcken långt borta, den var inte så stor i början. Livet flöt på okej, men efterhand så blir den större och större. Till slut är den så stor att vi inte längre kan ignorera den, ändå väljer vi ofta att inte ändra kurs (igenkänningsfaktorn kanske). Vi hoppas på att det ska bli bättre, utan att göra något aktivt åt det. Fram till den dagen då det inte går längre, den dagen där du slår i isberget. Där du känner att, nej, jag kommer gå under som människa om jag fortsätter såhär. Då kommer livet faktiskt ner till det enkla valet, sjunk med skeppet eller hoppa. Visst, du kanske överlever ett tag där på botten, men du lever inte. Eller så hoppar du, lämnar det som inte längre fungerar och hoppas på att du kan simma, i hopp om att hitta ett bättre skepp. Det är ett extremt läskigt hopp att göra. Jag beundrar alltid dem som gör det, för det är de som tar ansvar för sin egen lycka. Det är de som inser att de aldrig kan bli lyckliga genom att gå ner med skeppet. Och i det också omöjligheten att göra andra lyckliga.
Jag har hoppat några gånger i mitt liv. Ner i iskallt vatten utan en aning om vad som väntar. Varje gång har det visat sig vara det bästa jag har gjort, något bättre har väntat på mig. Det gör hoppen lättare, men framförallt så har det gjort det lättare att se den där fläcken på horisonten och kunna styra åt ett annat håll. Jag har aktivt tagit tag i det. Ibland kvittar det hur mycket jag gör, isbergen är överallt och jag krockar för att saker ligger utom min kontroll. Trots att jag försökt navigera snyggt. Sånt är livet. Det som är allra viktigast i de lägen där vi måste hoppa, är de som sitter i livbåtarna. Det är de som är din trygghet i det mörka vattnet, det är de som hejar på dig och vill att du ska hitta rätt. Du kan aldrig leva någon annans liv än ditt eget, du kan aldrig veta fullt ut varför någon hoppar ut i det mörka vattnet. Du behöver bara lita på att den personen kommit till en punkt när de känner att valet kommer ner till att gå under eller hoppa. Och sen heja skiten ur dem när de ligger där i vattnet och gör sitt bästa för att hitta sin väg till lycka.
Jag har haft tur i livet, jag har massor av bra familj och vänner som hejar på mig när jag behövt hoppa. Som uppmuntrar och tror på min förmåga att simma. Tur att det är en metafor, för jag är usel på att simma i verkliga livet! 😀 Genom mina hopp har jag lärt mig hur viktigt det är att ha folk i livbåtarna och därför försöker jag bemanna en själv, så fort någon behöver göra ett livsavgörande hopp. För det betyder så jäkla mycket när livet är som svårast!
Ikväll kan du fundera över några saker. Vilka fläckar ser du på din horisont, som riskerar att bli till stora isberg om du bara ignorerar dem? Vad kan du göra för att hindra dem att växa sig större? Om du är där, när isberget är så nära att du inte kan undvika en kollision. Fundera på hur du bäst skapar trygghet när du hoppar? Vad behöver du ha för att känna dig trygg i hoppet? Och till sist, du som känner någon som står där, i färd med att hoppa, för att rädda sitt eget liv och lycka, hur kan du bäst stötta så att personen vågar hoppa? Och när den har hoppat, vad kan du hjälpa till med då?
All kärlek till er i livbåtarna! Och all beundran till er som hoppar ner i vattnet!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Kommentarer inaktiverade för Dagen då jag var kapten på Titanic
