I förra inlägget skrev jag om en pojke med en dröm. Då lämnade jag er mitt i en krasch, när min dröm sedan jag var sex år gammal hade rasat samman. Vilket gjorde att min värld rasade samman. Åtminstone den inombords, för utåt sett hade ingenting hänt, förutom att en person saknades på tentaskrivningen i finansiering.
Jag mådde fruktansvärt dåligt i den perioden av mitt liv. I klass med oktober 2008. De gånger jag har mått dåligt i livet, så har jag hanterat det på två sätt. Helst någon form av isolering och sedan djävulskt mycket rockstjärnelycka. Att få kickar i beroenden som ledde till ännu mer ångest. Direkt efter min insikt att mitt mål inte var det jag trodde, så fanns inte möjligheten till isolering. Jag skulle nämligen på semesterresa till Cypern med åtta kompisar. Och vi var fem personer som skulle dela lägenhet. Ni som läser regelbundet kanske minns min berättelse från en semesterresa med familjen, där jag fick frispel på min pappa för att jag hade inte fått någon egentid på flera dagar (läs här). Tänk er då att jag, i en vecka, med en helt förlorad styrning i livet, ska dela en lägenhet med fyra andra. På en festarresa i Ayia Napa. I en period där jag alltid tog till rockstjärnelyckan för att dämpa känslorna. Såhär drygt 15 år senare kan jag skratta åt det äventyret, men där och då mådde jag så jäkla dåligt.
Jag drack sjukt stora mängder sprit på den resan. Helst ren vodka, Strongoff, och minst en stor flaska per kväll. Så länge jag hade sprit i kroppen gick måendet faktiskt att hantera. Och på fyllan var jag en rolig jävel, som drog sig till bisarra uttryck. En kväll gick jag ut i kostymbyxor, med ett par rosa avklippta mjukisbyxor över som shorts. Med en Manchester United-tröja med Blomqvist på ryggen över en Dahlinskjorta, stora blåa solglasögon a´la 70-talet, solhatt och vita tygvantar på händerna… En annan kväll målades de ädla delarna i blått (gula färgen tog slut) för att heja fram Sverige i det pågående fotbolls-EM. Jag kallas fortfarande den Blaue i vissa kretsar. 🙂 Allt det där kan jag idag skratta åt, det kunde jag till viss del då med. Men det var uttryck för något som var djupt trasigt i livet. Det ingen såg den resan var de dagar när jag låste in mig på toaletten och grät, för jag avskydde mitt liv så jäkla mycket. Så fort jag var någotsånär nykter kom allt över mig och toaletten var den enda plats jag kunde vara i fred.
Resten av den sommaren fortsatte i samma stil. Det var alkohol mest hela tiden. Hösten kom och jag började skolan igen. Min syster och några andra kompisar började plugga i Växjö, så alkoholdrickandet kunde fortsätta hålla takten. Samtidigt som jag började isolera mig mer och mer. Jag skippade lektioner, läste på egen hand och hankade mig fram. Jag upplevde mig som fulast och värst i världen. Som att alla tittade på mig och dömde mig. Min självkänsla hade på många sätt varit dålig redan innan min dröm sprack, men nu var den totalt under isen. När du är 197 centimeter lång och ser dig själv som fulast i världen, då vill du bara gömma dig. Under en period gick jag bara utanför dörren för att gå och handla. Och då gick jag tio minuter innan de stängde för att behöva träffa så lite folk som möjligt. Jag gick alltid till Konsum för där var det mindre folk (visade sig senare i livet att en av kassörskorna där skulle lära mig sätta gränser, men det visste vi inte då… 🙂 ). Jag har faktiskt nästan inga minnen från den hösten.
Det jag minns är en kväll, en vinterkväll. Jag låg hemma och drack öl för mig själv. Den magiska formeln för att dämpa ångesten i stunden. För mig har ofta alkoholen gjort mig glad, men till en idiot. Glädjen är för att jag druckit med andra, det har inte varit alkoholen i sig, det har varit sällskapet. Idiotin kanske inte var sällskapets problem… 🙂 När du dricker själv finns det bara du och tankarna. Det är ingen bra kombination när du mår dåligt… Jag började bli fånge i min egen lägenhet, jag kände mig ensammast i världen och jag hade sån jävla ångest som jag dämpade med allt jag kom över… Jag hade varit en jävligt bra rockstjärna på den tiden, förutom att jag bara kunde ha konserten i min egen lägenhet. Den här kvällen var speciell, för den var någon typ av botten. Det var en av få gånger jag druckit mig riktigt full själv, hemma, utan någon tanke på att ta mig utanför dörrarna. På något sätt insåg jag detta, jag fann någon kraft i den patetiska situation jag hade sjunkit in i. Det slutade med att jag till slut fick nog och drog en halvdrucken ölburk rakt in i väggen med full kraft. Det var så jäkla skönt att få ur sig lite av alla känslor, även om det var värdelöst att behöva svabba väggen sen…
Jag lyckades på något sätt hantera livet efter den kvällen. Som att jag hade nått botten. Det var inte mycket bättre, men det gick. För något år sedan hittade jag gamla filer från min tid på universitetet. En sak som jag började med i den här tiden var att skriva igen. Drömmen jag hade som sjuåring gjorde ett kort inspel. Och det är från en av de texterna från då, som dagens rubrik kommer: ”Jag är en man utan mål, men med en mening.” Vad jag än har skrivit eller någonsin kommer skriva, så kommer alltid den meningen vara den bästa jag skrivit. Jag visste att hela min värld var satt ur spel, att mitt största mål försvunnit. Trots det förstod jag att jag hade en mening på den här planeten. Jag visste bara inte vad och min nyfikenhet att ta reda på det drev mig framåt. Utan den meningen hade jag varit död idag. Hade jag inte förstått att det fanns en mening, så hade jag inte sett någon anledning till att driva framåt. Det var en mening med en mening.
Jag började efter ett tag att försöka sätta nya mål, men hade inte kraft att jobba efter dem. Det jag inte förstod var hur starkt min egen världsbild påverkade mitt liv. Jag skrev mycket om att mitt liv var som Sisyfos och undran över när jag skulle klara rulla upp min sten. Jag såg sedan tidigare livet som ett helvete. Idag sitter Sisyfos på min vägg, som en påminnelse om meningen med livet och som en påminnelse om att den där stenen aldrig når toppen. Det är det som är tjusningen.
Från den dagen jag tappade fotfästet för att jag insåg att jag inte gillar siffror, tog det mig över åtta år för att hitta en person i mig själv som jag gillade. Det har funnits goda tider i de åtta åren, oftast i samband med att jag hamnade i nya miljöer, men livet var aldrig stabilt. De nya miljöerna hjälper ett tag, för ingen känner dig, men jag kunde aldrig fly från mig själv. Jag behandlade min ångest med saker som hjälpte i stunden, men som stjälpte mig på sikt. Jag var i åtta år inne i en negativ spiral som tog slut den 5 oktober 2008. Idag har jag funderat mycket på vad jag kunde gjort för att det inte skulle behövt ta så lång tid. Jag har bara ett svar, att ha tagit hjälp utifrån. Jag gick aldrig och pratade med någon. En gång i Växjö gick jag till universitetsprästen, men han var inte där. Bara av att jag hade gått dit hjälpte mig, för jag hade vågat ta steget att be om hjälp. Två gånger har jag ringt spelberoendelinjen (en annan historia under perioden, men är med ångestdämpande i stunden fram till du förlorat femsiffriga belopp på en kväll…), men valde att lägga på för jag klarade inte att be om hjälp. Jag öppnade inte direkt upp mig för de som stod mig nära, jag drev bara på. Jag bodde inte nära min familj, så de gånger vi sågs var det ändå rätt lätt att visa upp en fasad. Under flera år levde jag också utan vänner på nära håll och utan förhållanden. Jag kunde hålla fasaden ganska lätt, men bakom den pågick ett inre helvete. Ett helvete fyllt med ångest, beroenden och en tro att lycka var något som kom till mig.
Idag när människor träffar mig, så är det svårt för de flesta att se hur jag kan ha levt ett sådant liv. På samma sätt som folk har svårt att se mig som tjock (har ju gått ner 26 kilo). När du träffar nya människor så ser du dem bara för vad de är idag och vi har lätt för att tro att det alltid varit så. Det är lätt att tro att allting bara serverats vissa, men alla människor har en story. Alla människor har gått igenom svårigheter, oavsett varifrån de kommer. Vi vet aldrig vad andra går och bär på i sitt inre, som varje dag påverkar deras beslut. Vi ser dem bara idag, för den de är nu och inte alla de prövningar som ligger bakom. Mitt liv präglades under många år av social fobi, beroenden, isolering, upplevd ensamhet och en fullständigt fucked up bild av mig själv och världen. Jag har fört en kamp mot livet, och den mot mig, på plan som idag är svåra att förstå. Det är antagligen svårt för de som fanns runtomkring och som läser detta att förstå att det var så. För det var så mycket som ni aldrig tilläts se…
Döm aldrig en annan person, för du vet inte vilken jäkla resa de gjort. Som en person som idag får relativt stort förtroende i många människors liv, så har jag hört berättelser som gör mig så ödmjuk och imponerad av hur människor reder att leva lyckliga liv, eller lyckas leva överhuvudtaget. Döm aldrig en annan människa…
Mina problem har jag bara mig själv att skylla för. Det var ingen som gjorde mig illa utifrån, ingen som behandlat mig illa, inga trauman, inga större tragedier. Min hjärna skapade processer som ledde mig åt helt fel håll. Samma hjärna använder idag exakt samma förmåga att leda dem på rätt håll. Det jag skulle gjort är att jag skulle tagit hjälp, istället för att gång på gång försöka på egen hand. Mina förmågor har funnits där hela tiden, men med hjälpen hade jag kunnat upptäcka dem tidigare. Be om hjälp, hur litet eller stort problem du upplever dig du har. Var nyfiken på att lära dig nya strategier och våga testa. Är du fast på en plats där du inte vill vara, då behöver du antagligen en ny strategi. Den kanske någon utanför dig själv kan hjälpa dig med.
Bortsett från inlägget efter mammas bortgång är det här, det inlägg som känts jobbigast för mig att skriva. Det är ett blottande av något djupt inom mig, som jag väldigt sällan pratat om. Min krasch 2008 har jag bearbetat så mycket, så den är mycket lättare, men alla de åren innan har fortfarande varit obearbetat. Dessutom har du nu fått det i en extremt komprimerad form. I framtiden kommer säkerligen fler inspel från dessa år, för många av mina största lärdomar kommer från den här tiden. Idag ville jag bara att du skulle få en bild av ett liv jag en gång levde, en bild av när jag var långt ifrån ett lyckligt liv. För att få dig att förstå att vi alla har en historia som aldrig syns. Nu är det slut på de jobbiga historierna ett tag, nu är det fokus på hur vi skapar ett lyckligare liv som gäller! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
PS. Dagens huvudbild är från en maskerad ett halvår efter målandet av de ädla delarna. Min storasyster hade sytt denna kreation som vann första pris i bästa utklädnad! En kväll som faktiskt slutade med ett litet subtilt blottande av mitt dåliga mående, men som jag skyllde på alkoholen… Igår tog jag en annan bild i en annan kostym, så jag bjuder på den här så vi får lite positivt avslut! 😀 DS.
Nyårsdagen är inte bara nyårsdag, det är också internationella pizzadagen. Ingen dag på året äts det så mycket pizza som idag. Kebabpizza, svenskarnas favorit skeppas ut från pizzeriorna idag som om det vore majskorn i en lösbajs… Och här sitter en jäkla massa människor som i natt avlagt ett löfte om ett hälsosammare liv och sedan sitter där idag med en fet pizza. F-n, kan du inte klara av första dagen, hur fasen ska det gå de andra 364??? Det gör mig också ledsen…
ett år för att gå ner 26 kilo. Det kom jag fram till efter att ha läst på, en hälsosam viktnedgång ligger på ca. 0,5 kilo per vecka. 52 veckor, 26 kilo, perfekt synkronisering! 😀 Jag missade målet med en vecka, den 24 maj 2010 vägde jag in mig på 88,8 kilo. Det tog 53 veckor. Den delen brydde jag mig inte så mycket om, däremot att jag hade fått en helt ny livsstil som jag har glädje av resten av livet, det brydde jag mig mycket om. För vilken idiot som helst kan gå ner i vikt, att hålla den borta är den stora utmaningen och då handlar det om förändrad livsstil. Efter jul- och nyårshelgerna i år väger jag nog in kring 92 kilo, nästan sju år senare.