Det här är jag, sex år gammal. Det var maskerad på förskolan och där satt jag, med en dröm… Om att få äta upp korven! Nej, det var inte det som…
Det här är jag, sex år gammal. Det var maskerad på förskolan och där satt jag, med en dröm… Om att få äta upp korven! Nej, det var inte det som den där killen drömde om (det kan dock verka som det på följande bilder…). De andra i klassen hade klätt ut sig till cowboys, clowner, prinsessor och sånt där vanligt… Och visst, min outfit var kanske inte helt tydlig, men jag var affärsman. Jag hade en portfölj med mig och jag misstänker att mamma vägrade vattenkamma frillan och ta fram svarta kostymen. Hon visste antagligen att det skulle serveras varmkorv och hon visste att jag hade gener från min far som innebar att vid 97 % av måltider innehållande någon typ av sås, betydde det en såsfläck på kläderna… 🙂 Så det fick bli en mer komisk variant… När du är sex år gammal drömmer du oftast om att jobba som polis, lärare, skådespelare, fotbollsproffs eller något sådant. Affärsman finns inte med på de flestas barns lista, men för mig stod det överst.
Jag ska ärligt säga, att jag tror inte jag hade någon större aning om vad det innebar. Det var väl att sitta på ett kontor, spela bowlingspel på den uråldriga datorn och dricka pulverchoklad. För det var ungefär så jag såg på min pappas jobb. Det verkade så skönt. Och jag gillade ännu mer farbror Kenneths kontor, för det var större, låg i hörnan med större fönster och så hade han en sjukt skön kontorsstol. Det var ju livet!! De gjorde någon typ av affärer och fick sitta på kontor, det var allt jag behövde veta.
Något år senare, när jag hade börjat skolan och lärt mig skriva ordentligt, så hade jag en dröm till. En dröm som fick stå tillbaka i 25-30 år. Jag älskade att skriva berättelser. Det var futuristiska historier om när jag var ensam kvar i världen, eller skräckhistorier om mördare och sen mycket kring fotboll. Den drömmen dog ut, av någon anledning som jag inte vet varför. Kanske för att min handstil alltid fick svidande kritik eller för att ingen i min familj skrev, det fanns ingen naturlig del att inspireras av. Så den drömmen fick stå tillbaka tills när jag kraschade 2008. Då gick jag igenom mina drömmar, vad jag genom livet hade velat göra. Springa Osby Miniton var en sak, en annan var skrivandet.
När jag var 10 år hade jag hittat ett nytt intresse, aktiehandel, som gjorde affärsmannayrket tydligare. Jag hade sett filmen Wall Street för första gången och jag älskade skyskraporna, tempot och materialismen. Och jag älskade Charlie Sheen. Tillsammans med Michael J Fox (som också spelade en superkapitalist i Family Ties och gjorde filmen Nyckeln till framgång) så var de båda mina förebilder. Idag är den senare en förebild, den förra något mindre… 😀 
Jag blev totalt USA-frälst, till den grad att jag hade en keps där det stod USA på och som jag använde nästintill alltid under en period. Jag minns hur ledsen jag blev när skärmen gick sönder på den till slut. Samtidigt började pappa handla mer med aktier och jag blev genast intresserad. Så när jag var 10 år bestämde jag mig för att bli aktiemäklare i New York. De närmaste tio åren skulle inriktas på det målet.
Visst, jag hade andra drömmar, golfproffs var ju den andra stora drivkraften fram till jag var 16 år. Ungefär då insåg jag att jag inte skulle räcka till för det. Och på min gymnasietid drev jag alltid utåt att målet var att bli president i USA. Det var ju dels omöjligt, dels var det egentligen bara en tanke, att om jag sätter mina mål så högt det går, så kanske jag kommer en bra bit på vägen… Ni vet det där, sikta mot stjärnorna, så kanske du kommer till Sölvesborg… 😀 Den inre drivkraften var fortfarande att bli aktiemäklare i New York, sen kanske presidentskapet skulle komma efter jag var klar med mitt imperiebyggande… Jag var alltså en lantisversion av Donald Trump! 😀
När jag började högstadiet så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle läsa ekonomi på gymnasiet i Osby och sedan ekonomi på Växjö Universitet. Redan som 13-åring hade jag planerat 6-7 år framåt i tiden. Och så blev det. Jag har insett såhär i efterhand, att det är jäkligt ovanligt. Jag trodde då, att de flesta hade en sådan plan, men det visar ju sig att det är knappt någon. Jag har träffat några hundra ungdomar sista åren och det är väldigt få av dem som har haft en plan med sitt gymnasieval.
Det blev som jag hade tänkt, jag följde min plan. Det blev ekonomi på gymnasiet, specialarbetet handlade om vad som påverkar aktiekurser och jag placerade mig topp-5 i Unga Aktie-SM. Jag kände att jag hade en ljus framtid inom det här. Efter gymnasiet så kom jag in på ekonomprogrammet i Växjö, men försvaret ville ha mig i ett år, trots att inte jag ville det. Efter en vecka som militär skiljdes vi som vänner, jag var inget soldatämne. Det var dock för sent att påbörja studierna, så jag fick underhålla mig under ett knappt år innan jag kunde börja plugga igen.
Det gick bra för mig i Växjö, jag pluggade ordentligt och fixade alla tentor under första året. Fram till den sista. Den sista kursen vi läste var i finansiering. Det var den kursen som var mest relaterad till mitt framtida yrke som aktiemäklare. Det var den kursen som skulle ge mig verktygen. Så satt jag där med böckerna, jag läste och läste. Sommaren närmade sig, men jag försökte allt jag hade för det här var ju det jag drömt om. Och för varje dag så tyckte jag det blev tråkigare och tråkigare. Siffror överallt, tråkiga beräkningar och en växande insikt om att mitt mål sedan 10 år tillbaka inte alls var vad jag ville göra. Jag insåg att jag hatade siffror…
Där och då kraschade jag inombords. Jag har tidigare skrivit om Post Olympiskt Stressyndrom. När en elitidrottare uppnår sitt mål att vinna OS-guld, det de kämpat efter hela livet. Då fylls de ofta av en stor tomhet, vad ska jag göra nu? Vem är jag utan det här? En himla massa frågor väcks. Precis så var det för mig, jag tappade helt och hållet min identitet. Allt det jag hade jobbat efter insåg jag nu inte alls var det jag var ämnad till att göra. Helt plötsligt var den målinriktade killen, på väg någonstans, bara en flytande klump utan riktning. Det var totalt förödande och ingen har någonsin fattat hur illa det var. Jag höll uppe en yta, för ingen skulle behöva se min kamp. Om du känner någon som har lyckats nå sitt livs mål eller som just gett upp en stor dröm, se till att vara där för dem. Det är då som livet är som skörast.
Ha alltid mer än ett mål i livet, bind inte upp hela ditt liv på ett stort mål. Det gör ditt liv så bräckligt och enformigt. Det riskerar att få förödande konsekvenser. Bli aldrig ditt mål! Lägg inte din identitet där! Jag gjorde det då och det kostade mig flera av mina bästa år i livet. Men det kommer vi till i nästa inlägg.
Och vad är det som gör att vi håller en fasad utåt, när vi mår som allra sämst? Det skiner ofta igenom att vi inte mår bra, men det är få människor som är tillräckligt intresserade för att kunna se det. De flesta har fullt upp med sina egna fasader eller är inte tillräckligt inkännande. Det året som följde kämpade jag för att överleva, men jag tror ingen fattade där och då att det var så. Det betyder inte att jag inte hade människor som brydde sig. Jag tillät dem aldrig komma så nära att de skulle kunna bry sig. För mig handlar det om två saker, du som mår dåligt behöver öppna dig för de runtomkring dig. De flesta människor vill hjälpa och stötta. Och du som finns runtomkring, intressera dig för dina medmänniskor och våga fråga! Vi är så jäkla rädda för att våga fråga, för vi vet inte vilken ask av svårigheter vi öppnar. Det är inte din ask, det är inte din uppgift att lösa en annan människas problem. Däremot att stötta och finnas där, det är din roll. Du ska vara den i livbåten som hjälper någon att lära sig simma. Ofta så försvinner hälften av jobbigheten av att bara få berätta om det för någon, bara genom att ställa frågan har du lyckats spräcka en bubbla.
Min dröm som sexåring visade sig ändå leda mig rätt, men det tog många år att inse det… Och den där finansieringstentan har jag aldrig tagit, men det misslyckandet var en av mina viktigaste livsinsikter. Jag är idag tacksam för att jag insåg att aktiemäklare inte var mitt öde redan som 20-åring och inte som 45-åring.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Kommentarer inaktiverade för En pojke med en dröm
