Jag är ingen nostalgisk person. Jag ser oftast framåt och fastnar rätt sällan i det som varit. Idag har varit ett stort undantag. Några veckor innan mamma gick bort så…
Jag är ingen nostalgisk person. Jag ser oftast framåt och fastnar rätt sällan i det som varit. Idag har varit ett stort undantag. Några veckor innan mamma gick bort så var vi i sommarstugan. Det var bara jag, mamma och pappa. Mamma hade en förmåga att skämma bort mig, speciellt vad det gäller mat. Hon gjorde ofta mina favoriträtter, anpassade rätterna efter mina nya kostinriktningar och anpassade faktiskt sin egen kost delvis efter min diet. Just den här sommardagen hade mamma gjort en av mina favoriträtter, mulagatanisoppa. Och dessutom gjort den på kokosmjölk och bytt ut löken mot morot, allt för min skull. Den var gjord med kärlek och lika god som vanligt.
Mamma hade som vana att göra mycket mat, Cato-familjen är storätare! Så även denna dag fanns det gott om soppa, så mycket att det blev över. Mamma frös in soppan för senare avnjutning. För ett par helger sedan hittade jag den där soppan i sommarstugans frys och tog hem den, utan att egentligen tänka så mycket på det. Fram till idag, när jag hade tagit upp den från min frys. Det var då känslorna kom över mig. Plötsligt slog det mig, att den här soppan är det sista som finns kvar av alla de tusentals måltider som min mamma gett mig. Jag har funderat på det flera gånger, maträtter som hon gjort som jag aldrig kommer få uppleva igen. Även om någon försöker så är mammas mat alltid mammas mat. Precis som jag hade kunnat ge en halv förmögenhet för att få äta farmors köttbullar och stuvade makaroner igen.
En sista matupplevelse fylld med mammas kärlek. För mig kändes det som början av nedanstående filmscen. En känsla av glädje, som snabbt förbyts i en känsla av sorg, för något som har funnits, kommer inte längre finnas kvar. En sista måltid, en sista känsla av 37 års ren kärlek.
Den var god och det bästa är, att det var så mycket, att jag imorgon får uppleva det en allra sista gång. Jag ska äta den och minnas den vackraste av människor!
Tänk att något så enkelt, som lite frusen soppa, kan skapa ett hav av känslor. Vi upplever det alla då och då, inte med soppan, men med annat. Det kan vara en doft som påminner om din morfar. Eller en låt som får dig att gå tillbaka till en stund av kärlek från förr. Det är vackert i all sin enkelhet!
Jag vill låta detta inlägget vara en berättelse om just en sista upplevelse av kärlek. Det har hänt mycket annat den senaste tiden (inte så mycket blogg bara), men jag tar det en annan dag. En sak vill jag påminna om, njut av det som är gjort till dig, av kärlek, med kärlek!
Det är ju en klart relevant fråga. Det är ju lätt att tro att någon som är bra på lycka alltid måste vara lycklig. Är en läkare alltid frisk? Är en ekonom alltid ekonomisk? Är en make-upartist alltid sminkad? Antagligen inte! Och detsamma gäller en lyckoexpert. Däremot så har någon med kunskap lättare att hitta tillbaka, de har verktygen för det. En läkare kanske blir snabbare frisk för att hen vet vad som behövs för att bli frisk. Så det är mer så att en läkare kanske är friskare över tid än andra.
Livet händer här och nu. Den lycka jag förespråkar är ju ingen flyktig lycka, ingen euforisk lycka, utan en harmoni och balans i att vara del av sig själv och någonting större. Så över tid har jag alltid förmågan att vara lycklig, eftersom jag vet vad som krävs och vad som funkar. Däremot så kan det i stunden inträffa saker som påverkar min lyckonivå såklart. När min mamma gick bort var jag inte lycklig där och då. På sikt däremot så hittar jag tillbaka till den nivån jag tidigare var på. Skulle jag bli sjuk, ja då skulle jag antagligen bli klart mindre lycklig under en period, men min tro är att jag skulle hitta tillbaka till en liknande nivå. Forskningen säger det åtminstone. Så nej, en person som är kunnig inom lycka är inte per automatik alltid lycklig, men är det antagligen mer kontinuerligt lycklig i jämförelse med många andra. Och ju mer du läser om lycka, ju fler verktyg får du med dig. Så att du på sikt kan öka din lyckonivå. Din ökade kunskap arbetar för dig!
Och på samma sätt som alla andra, så är en expert mänsklig. Ibland vet vi vad som skulle vara rätt för att göra oss lyckligare, men ändå gör vi inte det. På samma sätt finns det läkare som röker och ekonomer som handlar onödiga saker. Vi måste vara operfekta för att vara människor, och det tror jag är en viktig del av livet och lyckan. Att acceptera att det inte är hela världen om vi inte lever upp till allt vi tror om oss själva!
För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men…
För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men jag gör ett undantag idag. 🙂
En sjuk älskande
I en stund är det fullständig eufori
För att det kanske kan bli vi
I nästa en depression av det djupaste slag
För att det blir antagligen bara jag
En läkare skulle ge mig diagnosen bipolär
En romantiker förstår att jag bara är väldigt kär
Den här helgen har varit lite på samma tema, förutom att jag inte är kär just nu… Tyvärr, får jag väl erkänna, åtminstone om det är den halvan med eufori jag hade fått uppleva. 🙂 Däremot så har tankarna gått till gammal kärlek, men mer om det om en stund.
I fredags var det After Work i Karlshamn med några av mina kollegor, vilket redan där var en tudelad känsla. Just för att jag tycker de är så underbara människor, vänner, som jag inte längre kommer få träffa på samma sätt. Vissa av dem har jag träffat nästan varje dag i fem år. Vi har gått igenom en hel del tuffa saker, som att bli uppsagda ihop. Vi har tagit fighter för det vi tror på och stått upp mot personer som behandlat andra illa. Samtidigt som vi har haft jäkligt roligt ihop med. De är som min andra familj och nu ska jag lämna dem. Så det var en jätterolig kväll, men inom mig fanns det också lite ledsamhet.
Igår åkte jag ut till pappa i sommarstugan. Tog en promenad på eftermiddagen. Solen sken, havet blänkte och jag bara njöt. Jag har en favoritplats på jorden, som jag skrivit om tidigare. Jag satte mig på den bänken, i lä från vinden och solen mitt i ansiktet. Det var ren och skär lycka. Tankarna fick flyta från det ena till det andra. De mesta av tankarna gick till att jag behöver flytta på mig. Jag har ett boende jag inte längre trivs med, jag behöver ljus, jag behöver vy. Inget av det har jag där jag bor nu. Båda delarna tror jag påverkar vår känsla av välmående. Så att behöva flytta på mig behöver inte innebära en ny stad, bara en ny utsikt. Jag hade kunnat sitta där i solen hur länge som helst, men trodde jag skulle få uppleva lite eufori genom att kolla på Zlatan och Manchester United. Det blev inte så, bara en lång frustration och en del aggression, mot den som vanligt enögda domaren! 🙂 Ibland önskar jag att jag var totalt ointresserad av fotboll, tänk vad mycket frustration jag hade sluppit. Ungefär som golfen, jag är förbannad 90 % av tiden och de sista 10 % lever jag bara upp till mina förväntningar av mig själv! 😀 Fast kunde ju glädjas åt att mitt svenska favoritlag Öster åter spelar i Superettan nästa år! 🙂
Förutom lite skrivande, så spenderades kvällen framför TV:n och Så mycket bättre. Sedan Axel, min klasskamrat på gymnasiet, spelade Broken Promise Land för mig i en tid för länge sedan, så har jag älskat Weeping Willows och Magnus Carlson. Därför kändes det lite jobbigt att höra andra tolka deras musik. Det blev dock så att jag fällde lite tårar istället. Jag har inte varit kär så många gånger i livet, men två av gårdagens låtar har jag starka associationer till kärlek eller rättare sagt olycklig kärlek. En vår för många år sedan dejtade jag en tjej som jag tyckte väldigt mycket om. Hon var hemma hos mig en kväll och TV:n stod på även om vi inte tittade. Kanalen var ZTV och Det värsta av allt spelades flera gånger om den kvällen. Så låten satte sig som ett statement för den relationen. Idag är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Love is not blind sjunger Weeping Willows också, jo, det är den när man är en 20-åring utan självkänsla som blir överlycklig över första bästa som visar intresse. 😀 Så till den låten fällde jag inte några tårar.
Däremot till Jill Johnssons version av The Burden. Det finns nog ingen låt jag tycker mer om än den. En låt så fruktansvärt jobbiga att lyssna på, men som är så enkel att känna igen sig i om man varit kär. För några år sedan var jag väldigt förälskad i någon, som också var det i mig, men möjligheterna att vara tillsammans fanns inte. Så jag valde att avsluta det. Jag har inga problem med att gå vidare från en relation när känslorna fått spela ut sin roll. Däremot när det finns känslor, men världen inte gör det möjligt att prova de känslorna, då är det jäkligt tufft. På ett självplågande sätt blev The Burden låten jag lyssnade på för att komma vidare. Jag har lagt allt det bakom mig, jag har känt kärlek av minst lika stora proportioner efter det, men igår kom den relationen tillbaka till mig. Samtidigt som jag på något sätt kände Jills kamp i det hela. Det som ingen visste då, men som vi vet nu, var ju att hon var på väg att separera. Det måste ha varit riktigt tufft för henne där och då. På något sätt kunde jag identifiera mig med det. Och hon lyckades förvalta min absoluta favoritlåt.
Någonstans i allt det här fick jag mig också ett gott skratt. Pappa hade missat att läsa mitt senaste blogginlägg. Så i en av reklampauserna var han inne och läste, med ett antal grymtande skratt som följd! 😀 Skönt att man kan glädja någon annan, så att det åter spiller över på sig själv! 🙂
Idag har det varit lite likadant. Jag var på väg att ge mig ut på en promenad i förmiddags. Nyhetsmorgon stod på och jag var precis på väg att gå, när det dök upp en kvinna som skulle berätta om sin cancerbehandling. Det var som att höra mammas berättelse, fast där hon var för 1 1/2 år sedan. Samma form av bröstcancer, hela bröstet borttaget och några lymfkörtlar borttagna. Samma form av antikroppar och jag undrar om de inte dessutom ingått i samma studie. Det kändes i hjärtat och det var en sån mix av känslor på en och samma gång. Jag kände kärlek till både min mamma och den här kvinnan. Jag kände sorg över min mamma, men också för att det som hände henne också skulle kunna hända den här kvinnan. Och jag kände ett litet uns ilska, för de pratade om att forskningsstudierna och antikropparna räddar liv, men inte min mammas. Uppföljningen på mamma i den forskningsstudie hon deltog i bestod endast i att trycka lite på hennes lymfkörtlar. Hade jag varit forskare och vetat det som hände min mamma, så skulle jag i framtiden göra lite djupare uppföljning än att klämma lite. Vi vet att bröstcancer har lättast att sprida sig till lever, lungor, hjärna och skelett. Ingår man i en forskningsstudie skulle det ju kunnat ingå en koll av dessa organ. Jag hoppas att det gör det i framtiden. Sen blev jag lite glad igen, då man har förhoppningar om att inom 20 år kunna rädda många fler än idag. Risken att jag eller någon nära mig drabbas av cancer om 20 år är rätt stor, de flesta cancersjukdomar uppstår ju lite senare i livet. Så om fler räddas då, så är oddsen bättre för oss! Se inslaget här nedan.
Och dagens promenad var en kopia av gårdagens, ren njutning. Satte mig ned på samma bänk idag och bara var. Det är de stunderna i livet som vi ständigt jagar efter, men när vi har dem hos oss, så har vi så lätt att jaga efter nästa direkt. Jag fick nästan tvinga mig kvar på bänken, för att jag är så tränad i att jaga vidare efter mina mål. Och mina mål leder ju faktiskt delvis till att jag ska kunna sitta på en bänk vid havet och bara njuta. Det är jäkligt dumt att jaga något som jag redan upplever! 😀
Jag har hunnit med att känna oro, nyfikenhet och en del andra känslor också, men det får vi ta en annan dag! 🙂 Livet är helt enkelt inte en konstant känsla, det är en ständig blandning av massor av olika känslor. Det är det som gör livet till livet. Det är det som gör livet så häftigt. I allt det här börjar jag bli mer och mer övertygad om att långsiktig lycka är en egenskap och ingen känsla. På samma sätt som depression, det är inte en känsla vi upplever här och nu på samma sätt som glädje. Det är andra faktorer som är involverade, men där våra känslor är en stor del av ingredienserna. En lycklig soppa innehåller mer av de positiva känslorna, medan en deprimerad soppa har mer av de negativa. En bra kock har tränat upp egenskapen att blanda ihop rätt! 🙂
Hoppas ni får en fin vecka! Min är av det intensivare slaget, med roligare och roligare aktiviteter ju längre veckan går! 🙂
Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är…
Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är evig, det är jag säker på, även om de nu under en period inte får utöva den på samma sätt som de är vana vid. Blommorna på mammas kista var av samma sort som hon hade i handen den där dagen för 38 år sedan, som en vacker påminnelse om livet och kärleken.
Jag har aldrig sett begravningar som en speciellt viktig del av min sorgeprocess. Jag har full förståelse för de som har det, det är ett sätt att få ta farväl och minnas en människa man älskat. För mig har jag haft de stunderna för mig själv, kanske för att jag på samma sätt som i sorgen också har lättast att ta farväl i enrum. Med mamma fick jag ett så vackert farväl den dagen hon gick bort. Det är det jag kommer minnas starkast i framtiden. Hade jag inte fått vara med den dagen, då hade säkert dagens begravning känts viktigare på något sätt.
Det var verkligen en jättevacker begravning. Prästen fångade mammas personlighet i tre delar, livsglädje, djur o natur samt familjen. Hon uppmanade oss att ha min mamma som förebild i livet och att hon var som en ängel här på jorden. Finare beskrivning av min mamma kunde jag inte tänka mig. Själv satt jag och tänkte mycket på de minnen vi har delat. Jag känner att en hel del av dem är lite blockerade just nu, men en del kom fram. Allt från när jag som liten en gång kallade dig kärringjävel, till vår resa till Italien, till alla skrattanfall vi har fått i sommarstugans soffa över absolut ingenting, till när du låg där full med frid på sjukhuset för knappt tre veckor sedan. På något sätt skrattade och grät jag på samma gång under begravningen. Det går inte att känna något annat än kärlek och glädje när jag tänker på dig. Jag kan inte förknippa dig med ledsamhet, det går inte. Trots att du saknas mig enormt, så är det glädjen som kommer när jag tänker på dig. Så vill jag att det ska fortsätta vara.
Jag är glad att mamma fick en fin begravning, jag är glad över att de som inte var med på sjukhuset fick ta sitt farväl, men för mig var den mer bara en vacker stund till att minnas. Vårt farväl hade vi redan tagit för tre veckor sedan.
Trots att mamma gick bort i sviterna av bröstcancer, så valde vi att de som ville ge en minnesgåva gjorde det till Världsnaturfonden. Mamma älskade djur och natur, näst efter familjen var det den stora kärleken. Det kändes rätt för oss. Dessutom så kommer cancerfallen minska om vi åter får en balans i miljön. Ett stort tack till alla som skänkt en minnesgåva! Skulle ni vilja göra mig glad och hedra min mamma, så får ni gärna också sätta in en slant till Världsnaturfonden. Jag kommer återkomma med ett inlägg om att vi blir lyckligare av att ge bort pengar än att få dem, så det gynnar även dig! 🙂 Själv kommer jag satsa på att bli Östersjöfadder, det är bra både för världen och mina dopp i Sandviken. Den snabbtänkte skulle antagligen säga att om jag slutade doppa mig i Östersjön så hade det löst problemet. 🙂 Men vita valar är ett sällsynt inslag på östkusten, så jag fortsätter… 😉
Jag avslutar med den låt som mamma hade önskats spelas på sin begravning. Det är nog första och enda gången den spelas vid ett sådant tillfälle… 🙂 Men den hade en speciell betydelse för mamma och för min pappa, det är också en vacker text. Mitt eget minne av Renée & Renato var att de spelades flitigt hemma när jag var väldigt ung och att min lillasyster drog en knytnäve i klockspelet på pappa, under en av deras låtar. 😀
Mamma och pappa, jag älskar er!! Och grattis på bröllopsdagen!!
Idag har livet återgått till det lite mer normala. Jag har sovit i min egen säng och jobbat igen. Det kan vara rätt skönt att komma in i lite vanliga rutiner igen, glädjas och reta sig på de mer triviala sakerna i livet. 🙂 Bloggen kommer också så smått återgå till det normala, men jag kommer återkomma gång på gång till det som varit och det jag lärt mig. Idag vill jag dock stanna upp vid en fråga som jag ibland tror minskar lyckonivåerna i våra liv.
Både när min mamma insjuknade och när hon gick bort så har det funnits många som sagt att livet inte är rättvist eller att det är orättvist. Jag har full respekt för att vi tänker så, det är den känslan som vi ofta får i svåra stunder. Även jag har tänkt tanken flera gånger och vi har pratat om det många gånger de senaste två månaderna, i familjen och med mamma.
Jag tror aldrig vi kan mäta livet i rättvist eller orättvist. Jag vet att min mamma höll med om det. Livet bara är. Min mamma blev 62 år gammal, ja, medellivslängden i Sverige är klart mycket högre. Så ur det perspektivet så skulle det vara orättvist att hon försvann så mycket tidigare. Hade hon gått bort 1930 i Sverige hade hon levt över medellivslängden. Hade min mamma varit född i Tchad eller Afghanistan hade hon varit långt över medellivslängden. När vi börjar vidga våra perspektiv på livet inser vi att det är helt omöjligt att bedöma livet som orättvist eller rättvist.
Min mamma var med om mer svårigheter på 62 år än vad de flesta i vårt land ens kan uppleva i sina mardrömmar. Väldigt lite av det var hon orsak till själv. Det skulle kunna ses som väldigt orättvist, men mamma såg inte livet så. Hon hade utan tvekan kunnat välja att vara bitter, anklaga andra för det hon varit med om, skrika på gud att hon varit med om nog. Det hade varit fullt förståeligt, men hon var klok nog att förstå att livet eller döden inte skulle bli ett dugg bättre av det. Hon valde varje dag att ha livsglädje istället, att ge sin kärlek till alla som behövde den. Det valet var helt upp till henne, hon valde sin attityd att älska livet trots att det slagit henne hårt många gånger.
Ett bra liv handlar om kvalité, inte kvantitet. Du kan leva i 90 år utan att ha levt. Jag vet att min mamma har fått uppleva mer lycka och glädje i livet än de flesta hinner pressa in på långt många fler år. Det mesta av det var hon orsak till själv! När hon blev sjuk igen så sa hon att hon inte ville dö för att hon älskar livet så mycket. Jag har träffat människor som inte varit i närheten av att ha upplevt det som min mamma har varit med om. Människor som tyckt livet varit fruktansvärt orättvist och klandrat sig själv och andra för det. Jag har själv varit där tidigare i livet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg (läs här), jag hade en extremt lycklig barndom, men jag fattade det inte förrän 20 år efter. Däremellan klandrade jag mig själv, gud och en massa andra för mina problem. Jag lyckades ställa om och jag inser idag att min attityd till livet alltmer tar efter den min mamma hade. Det är det enda jag har kontroll över, vad som än händer mig kan jag välja hur det påverkar mig.
Hade jag sett livet som rättvist eller orättvist hade jag idag mått mycket sämre i allt det som hänt. Jag väljer istället att se livet som livet. Jag väljer att minnas min mamma med kärlek och glädje. Jag väljer att ta lärdom av den djupa livsvisdom som hon helt naturligt hade i sig. Jag väljer att lära mig av de nya känslor och insikter jag fått. Jag väljer att inspireras av min mamma, att jobba ännu mer för att fortsätta göra henne stolt! Det är det enda jag kan styra i allt detta och jag hoppas att du som läser kan ta med dig den insikten. Livet är livet, du kan välja att möta det precis som du vill, vad som än händer dig så har du makten över hur du reagerar på det. Det är hela nyckeln till ett lyckligt liv och det var min mamma expert på!
Och du, att livet inte kan mätas i rättvisa eller orättvisa betyder inte att det inte finns orättvisor i världen. Vi behöver alla fortsätta arbeta för att alla människor ska ha rätten att vara sig själva, få samma lön för lika arbete och en himla massa andra saker. Det arbetet är en del av ett lyckligare och meningsfullare liv, så vi vinner alla på det!
