Dagens inlägg är både generaliserande och provocerande för vissa, det får ni helt enkelt svälja. 🙂 Förhoppningsvis väcker det också en tanke på hur kommunikation och ord kan spela en…
Dagens inlägg är både generaliserande och provocerande för vissa, det får ni helt enkelt svälja. 🙂 Förhoppningsvis väcker det också en tanke på hur kommunikation och ord kan spela en stor roll i vårt samhälle.
Varje gång jag möts av ordet snäll kommer det en lite konstig känsla i magen, en jag inte riktigt gillar. ”Tack, snälla du. -Vad du är snäll.” Ord som jag då och då får tillbaka från människor i min omgivning. Som vi alla förhoppningsvis får tillbaka då och då. I 99 % av fallen kommer orden från kvinnor, män verkar inte använda ordet snäll. Varför? Av samma anledning som jag tror att min känsla i magen är konstig. För att vi präglats av uttrycket ”Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor.” I en omedveten överenskommelse så har den manliga delen av befolkningen till stor del uteslutit användandet av ordet snäll när de talar med någon av samma kön. För det är ingen komplimang i våra ögon. Snarare tvärtom. Jag frågade en god vän om vad ordet snäll betydde för honom och han bekräftade direkt min uppfattning, det betyder mesighet.
Här uppstår flera problem. Egentligen väldigt triviala, men som ändå påverkar vårt samhälle till det negativa.
- Många män tar ordet snäll nästan som ett skällsord, för vem vill inte få kyssa vackra flickor? (eller vackra pojkar om det är att föredra)
- Färre män väljer att vara snälla, för att så fort du betecknas som snäll, urholkar det den manliga normen. En norm som många är väldigt rädd för att kliva ur. Är du snäll, då är du mindre manlig.
- De män som ändå väljer att vara medmänskliga, uppmuntra och stötta andra, får beteckningen snäll. Trots att det borde vara varje människas uppgift att lyfta andra. Och trots att det egentligen är en komplimang, riskerar ordet att utmana den inre självkänslan. Vi är livrädda för att få stämpeln snäll i kvinnors ögon. För vi vill, metaforiskt åtminstone, kyssa vackra flickor (eller pojkar).
- Ordet snäll blir synonymt med mesighet, en pushover som du kan köra med. Att snällhet på något sätt inte skulle innebära ett självvärde eller självrespekt.
För några år sedan blev böcker kring pick up-artister populära. Som The Game exempelvis. Det var inte direkt snällhet som var ledordet i de böckerna. Tvärtom, de befäste bilden av att snälla pojkar inte får kyssa vackra flickor. Du skulle vara halvt om halvt ett j-kla svin med ett enormt ego för att lyckas. Och till stor del har de rätt. De har säkerligen kysst många fler vackra flickor än vad jag har gjort, även om jag också har haft äran att få kyssa några stycken. Fast jag kan slå fast att det aldrig har berott på att jag varit ”snäll” i den definition som vi män har valt att se ordet. Jag har dessutom tidigare försökt spela ”svinrollen”, men den är inte jag. Den är så j-kla tröttsam att vara i, för vem vill bete sig som en idiot mot andra människor? Fast jag ville inte heller vara snäll, för vem vill vara mesen? Det kanske bara är jag i hela världen som känner såhär, vad vet jag.
Jag har kommit så långt i min resa att jag börjat se snällhet som något positivt. För jag har definierat om ordet för mig själv. Tidigare såg jag ordet snäll som mesig, men de hänger inte alls ihop. Har du självrespekt och självkänsla sätter du gränser, där ingen tillåts utnyttja dig. Där du står upp för saker som du inte tycker är okej. Inom de gränserna kan du vara hur snäll du vill, lyfta människor omkring dig och vara modig nog att säga vad du tycker. Både i positiva som i mer kritiska ordalag. Det är först när du tillåter andra att utöka dina gränser, trots att du inte vill, som snällhet övergår till mesighet. För mig har det kanske handlat om att orka. Jag är snäll, det är bara att erkänna. Jag pallar inte att spela en annan roll som jag inte trivs med. Det skulle gå emot hela mitt livssyfte att få andra att utvecklas. Fast jag har väldigt tydliga gränser, jag tar inte skit. Jag står fast i mina värderingar och mina övertygelser, jiddrar du med dem, då är jag inte snäll. Det kan jag lova.
Vi i vårt samhälle behöver göra oss av med snällhetsproblematiken. Vi behöver omdefiniera den så att det blir fint att vara snäll, speciellt som man. På samma sätt som vi behöver omdefiniera vad det innebär att vara vacker flicka. Kan vi börja se saken som att snälla pojkar är pojkar med självkänsla och självrespekt? På samma sätt som att en vacker flicka är en flicka med självkänsla och självrespekt? Att vi alla kan vara vackra och snälla om vi har självkänsla och självrespekt? De vackraste egenskaper jag vet. För mig är det enda vägen framåt, annars kommer vi fortsätta ha män som tror att självkänsla byggs av att trycka ner andra och att kvinnor tror att självkänsla byggs på ytan. Om jag nu får generalisera å det grövsta…
Så alla ni, var både snälla och vackra. Byggda av självkänsla och svensk mjölk! Eller havredryck om du är vegan…
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
/Happy Cato
1 kommentar till Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor…
Du kan självklart samtidigt beställa 
på något sätt. Jag har tappat tillit till chefer, till medarbetare och till organisationer. Jag har tappat tillit till partners och till vänner. Fortfarande till den grad att jag väljer att öppna mig väldigt långsamt inför nya människor. Bloggandet har hjälpt mig mycket. Det har gjort att jag vågat öppna upp mycket, samtidigt som jag inte vet om det sitter någon gammal ärkefiende och sammanställer all skit för att en dag kasta det tillbaka på mig… 😀
Det här leder ju också till klara spelregler för mig själv. I en relation, kärleks- eller vänskaplig, väljer jag tillit till den eventuella dag då det visar sig vara fel och hanterar det utifrån graden av tillitsförlust. I ett jobb likadant, när jag har tappat tilliten till min chef, min organisation eller en process, då väljer jag att lämna. Eftersom jag har tillit till mig själv och min kompetens att hitta en bättre plats att vara på.
De senaste två åren kan jag relatera till detta på ett helt annat sätt, speciellt sedan mamma gick bort. Jag är ingen människa som fokuserar på detaljer, men jag har det senaste året funnit mig själv få en lyckokänsla av små, små saker på ett sätt jag aldrig fått tidigare. Som att jag blir alldeles varm varje gång jag ser en sädesärla. Glädjen varje gång jag ser en tordyvel och känslan av oneness varje gång jag badar i havet. Små, smått bisarra saker, som gör mig väldigt lycklig. Och det beror bara på en sak, att jag väljer att bli lycklig av dem. Att jag tränar min hjärna på att bli lycklig när jag ser vissa saker. Det här gör vi alla redan och det kan vi göra mer av. Ju vanligare fenomen vi kan bli lyckliga av, desto bättre. För mig är det ju bättre att bli lycklig av en sädesärla än en pelikan eftersom jag ser väldigt många fler sädesärlor. 🙂
