Etikett: mening

354 views

Kommentarer inaktiverade

Kommer du ihåg hur du fick ditt första jobb? När du var på din första arbetsintervju? Mitt första betalda jobb minns jag väl. Det var hos företaget där min farbror…

Kommer du ihåg hur du fick ditt första jobb? När du var på din första arbetsintervju? Mitt första betalda jobb minns jag väl. Det var hos företaget där min farbror Kenneth var chef. 18 år gammal fick jag som sommarjobb att bygga en lönestatistikdatabas i Excel. Jag fick sitta i ett stort konferensrum där solen stod på större delen av dagen. Det var fruktansvärt varmt i rummet, men såhär nästan 20 år senare så är jag fortfarande tacksam för det jobbet. Jag fick under några veckor lära mig Excel, något som jag fortfarande har glädje av idag. Det där första jobbet gör alltså fortfarande en skillnad för mig idag.

Jag minns också min första arbetsintervju. Det var några år senare när jag hade pluggat klart på universitetet. Jag hade en magisterexamen i ekonomi och sammanlagt fem års universitetsstudier. Jag hade sökt 85 jobb utan att få en enda intervju och varje nej gjorde att jag grävde mig djupare och djupare ner i ett dåligt mående. Min lillasyster, Josephine, lyckades att vara arbetslös samtidigt och hon fick gå CV-kurs med Arbetsförmedlingen. Där lärde hon sig några små enkla grejer som förändrade min livsbana. Jag testade hennes tips och plötsligt så dök intervjuerna upp. Den allra första skedde på ett café i Osby. Det var egentligen bara ett samtal, inte speciellt mycket frågor om varför jag ville jobba där och så. Efter 85 nej var jag verkligen desperat, så jag fick och tog jobbet. Som kolportör i Växjö. Kolportör undrar ni? Det är ett snyggare ord för att knacka dörr och sälja böcker. Jag skulle sälja uppslagsverk. De bästa säljarna drog in över miljonen varje år och produkten höll kvalité, så det var ett seriöst uppdrag. Problemet var att det inte var ett uppdrag för mig. Jag slutade efter tre dagar. Jag kunde inte motivera någon att köpa ett uppslagsverk, när jag själv skulle googlat fram svarat. Detta var ju drygt tio år sedan, så googlandet hade inte fullt ut slagit igenom, men det kunde även en idiot som jag se, att det skulle göra. Jag lärde mig att jag aldrig kommer kunna sälja något jag själv inte skulle kunna tänka mig att använda.

Som tur är, så hade jag fått ett telefonsamtal samma vecka som jag började som kolportör. Om en intervju i Falun, som ekonomiansvarig på golfklubben. Jag hade aldrig varit i Falun, jag visste knappt var det låg faktiskt. Fast upp på intervju åkte jag. Normalt sett brukar det vara den som blir intervjuad som pratar mest, men i det här fallet var det inte så. Gary, som var klubbchef, stod nog för 90 % av pratandet. 🙂 Jag minns inte riktigt vad han eller jag sa, men jag minns att jag fick en bra känsla. Några dagar senare ringde Gary och erbjöd mig jobbet och jag hade fått mitt första jobb! I hela mitt liv kommer jag vara honom tacksam för att han vågade ge mig chansen. För det krävs ibland någon som är modig och vågar chansa på någon oerfaren, annars kommer aldrig unga, duktiga människor få möjlighet att bygga erfarenhet.

I fredags, drygt tio år senare, fick jag möjligheten att inspirera och preparera ett 50-tal ungdomar i Ronneby kring just arbetsintervju. Kommunen där gör en satsning och i den satsningen ingår det bland annat att de ska anställa 25 stycken ungdomar. Under några dagar denna veckan har ungdomarna fått sitta i speedintervjuer med olika verksamhetschefer för att eventuellt få ett jobb. Min uppgift vara att få dem förberedda på vad som väntade. Efter första dagens intervjuer hade många fler ungdomar än väntat blivit erbjudna jobb, så kanske jag fick vara en liten del i att dessa ungdomar tog chansen. Jag är åtminstone tacksam för att Ronneby ville ge mig chansen att förmedla de kunskaper jag besitter på det området, det var nog minst lika utvecklande för mig som för dem som lyssnade.

Att ge en ung människa chansen till ett arbete handlar om så mycket mer än arbetet. Det ger dem ett sammanhang, det ger en meningsfullhet. Det ger en större ekonomisk frihet, som gör att de kan flytta hemifrån. Det ger en samhörighet med andra, det ger utveckling och det ger dem mer kontroll över sitt eget livsöde. Är du arbetsgivare, våga då och då chansa på någon som inte har den största erfarenheten, de kommer ofta belöna dig många gånger om!

På tal om sammanhang, jag märker denna veckan hur viktigt det faktiskt är. Jag har semester på hemmaplan. Det innebär egentligen en massa träning och arbete med det egna företaget. Det i sin tur gör att jag sitter mycket hemma och skriver, vilket är ensamt. På bara några dagar känner jag att jag saknar att vara i ett sammanhang. För mig går det över om några dagar, och jag har vänner omkring mig där jag kan finna ett sammanhang på kvällarna. För de som lever i utanförskap så kan bristen på sammanhang pågå i år. Det är extremt destruktivt och lyckoförstörande. Jag har tidigare skrivit om att vi måste bli mer inkluderande, för alla förtjänar att finnas i ett sammanhang. Öppna upp ditt liv för någon ny, bjud in någon till din förening eller, om du kan, anställ en person som idag står utanför. Ju fler som känner en samhörighet, desto bättre samhällsklimat får vi. Utan något vetenskapligt bevis, så misstänker jag att de flesta som näthatat mot pojken i luciakrona de senaste dagarna, är människor som känner sig exkluderade. Visst, de har ett ansvar som individer att inte bete sig som idioter, men vi har också ett ansvar att inkludera istället för att isolera dem ännu mer. Det är ingen väg för att bygga ett bättre samhälle, hur idiotiskt vi än må tycka det är att bete sig så. Vi kommer inte lösa världens problem genom polarisering eller exkludering. För det kommer leda till rensning, där de som sitter vid makten rensar bort dem som inte tycker som dem. Historien har visat det gång på gång, så låt oss testa den andra vägen någon gång!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening Olycka

När världen är som en film

Marcus Cato

9 november, 2016 17:31 9 november, 2016

378 views

Kommentarer inaktiverade

Vissa dagar är det svårare än andra att vara en lyckoförespråkare. Brexit var en sådan dag och idag med Trumps valseger kommer ännu en indikation på att världspolitiken inte drivs…

Vissa dagar är det svårare än andra att vara en lyckoförespråkare. Brexit var en sådan dag och idag med Trumps valseger kommer ännu en indikation på att världspolitiken inte drivs mot ett lyckligare och öppnare samhälle. Fast ni som läst min blogg ett tag minns kanske berättelsen om mannen vars häst sprang iväg (annars läs här). Det är så jag försöker se det idag, att vi vet inte idag vad det här leder till. Det är också det som gör att världen just nu känns som en film och vi är alla betraktare och aktörer.

I vilken akt är vi just nu?

Ni som känner mig vet att jag är en filmfantast och har ett intresse för att skriva filmmanus. En normal film delas in i tre akter. Den första akten bygger upp karaktärerna och leder fram till en händelse där den riktiga berättelsen börjar. Hjälten ställs i en ny situation. Ett enkelt exempel på detta är Tillbaka till Framtiden. När Doc skjuts av Libyerna och Marty flyr i tidsmaskinen. Det är där allt ställs på ända. Det är slutet av akt 1 (plot point 1). Akt 2 börjar när han förflyttats tillbaka till 1955. Akt 2 är uppdelad i två delar, en del som leder fram till en midpoint. Och sedan från den en del som leder fram till slutet av akt 2. Den första delen är en orienteringsfas i den nya miljön. I Tillbaka till framtiden är det Martys första tid att orientera sig i den nya miljön och alla konstigheter han stöter på. Livet är ganska behagligt i den delen. I en kärleksfilm är det stadiet av nyförälskelse efter att de träffats i slutet av akt 1. Så händer det något mitt i akt 2 som gör att filmen tar en ny vändning.

lycka sagan om ringen

Midpointen är en händelse som förändrar spelet. I Tillbaka till Framtiden är det när Marty lyckas övertyga sin pappa att bjuda ut sin mamma. Det är en ganska odramatisk midpoint. I Sagan om Ringen är det Frodos beslut att själv slänga ringen i Mount Doom. Fram tills dess har han varit en passiv jagad hobbit, nu väljer han att agera. Från midpoint till vad som kallas plot point 2 går saker utför. I Tillbaka till Framtiden så är det Martys mammas förälskelse i Marty och en del annat som ställer till det. Det leder till slut till att Marty blir inlåst i ett bagageutrymme av Biff Tannen. Det är plot point 2, när allting ser ut att vara förlorat. När hjältens hela liv har ställts på ända, när det inte verkar finnas en väg tillbaka. Spelet verkar vara förlorat, the bad guy är på väg att vinna. Det leder in i akt 3 och hjälten reser sig heroiskt, slår tillbaka och går segrande ur striden. På andra sidan kommer vår hjälte ut som en ny människa, fylld med lärdomar och livet går åter tillbaka till ett mer normalt liv. I Tillbaka till Framtiden så reder Marty ut alla problem, får sina föräldrar att bli kära i varandra, återkommer till 1985 och har fått Doc att överleva. Han beger sig sedan hem och vaknar morgonen efter att hans familj är densamma, men har det nu mycket bättre än i det tidigare livet. En ny vardag visar sig.

Vilken genre bestämmer akten

Det är så nästan alla filmer är uppbyggda, de är nästan mekaniskt skapta där akt 1 är 25 %, akt 2 är 50 % och akt 3 är 25 % av filmen. Just nu känns världen så bisarr att jag behöver beskåda den som en film, men jag vet inte vilken akt vi är i eller vilken genre det är på filmen. Visar det sig vara en skräckfilm så börjar antagligen akt 2 nu och vi har en lång tid framför oss innan hjälten reser sig. Är vi i en mörk komedi är vi också antagligen vid plot point 1. Där världen gått i sin egna lilla tro, men idag har allt ställts på ända och vi behöver orientera oss i en ny verklighet.

vincent-price-394306_640

Skulle det här vara ett drama eller actionfilm och världen är vår hjälte, då är vi antagligen vid plot point 2. Det är nu allt verkar ha gått åt helvete, men att vår hjälte i detta på något sätt hittar kraften att resa sig och slå tillbaka. Där vi reser oss och spöar skiten ur de mörka krafter som tagit överhanden. Vi ser på valsiffrorna både i USA-valet som i Brexit att yngre väljare röstar tvärtemot det segrande alternativet. Det är där hoppet finns, att det finns en kraft som samlar sig, som vill ha något annat än det som nu råder. Att världen behöver byta riktning är jag rätt säker på att de flesta håller med om, åtminstone politiskt sett. Det behövde den redan innan nattens val. Dagens politiker saknar visioner, de saknar verklighetsförankring, de saknar värderingar och framförallt saknar de förmågan att skapa hopp i människor. Röster vinns på att spela på rädsla istället för hopp, det finns ingen mening att styra med visioner längre. Det har vuxit fram under en längre tid, oavsett om det är Trump, Löfvén, Åkesson eller någon stackars kommunpolitiker. Den sänker människor, den sänker samhällen och politiken bidrar till att skapa en olyckligare värld istället för att skapa en bättre sådan. Det behöver vi förändra och hade valet fallit på Hilary så hade vi bara skjutit det problemet framför oss. Mitt hopp står till att Trump är så oduglig att bra folk samlar sig runtom i världen för att göra en positiv skillnad. Vi behöver mer Gandhis, Mandelas, Jesusar, Skywalkers och Luther Kings i framtiden. Människor med förmåga att samla människor för att göra gott istället för ont! Kanske att de människorna växer fram i askan av allt detta. Kanske att de får plats när de gamla systemen inte längre fungerar. Kanske att de får vara med och skapa något nytt, som är hållbart. Det är mitt hopp en sån här dag. Jag hade samma hopp när jag vaknade upp efter senaste valet i Sverige, men det fick oss inte att agera. Vårt system har inte blivit ett dugg bättre.

Kokande grodor

Min farhåga är att vi som människor är som grodor i en kastrull med vatten. Värmen stiger långsamt och vi fattar inte det, utan vi kokas levande trots att vi hade alla möjligheter att gemensamt kunna hoppa ur kastrullen innan det var för sent. Vi måste göra något åt allt detta, börja agera och leda världen på rätt spår igen. I mig finns en sådan enorm frustration kring detta, för jag vet inte hur. Hur skapar vi en positiv förändring av världen i det lilla och det stora planet, utan att behöva gå in i ett politiskt system som jag helt tappat förtroendet för? Hur ser vi till att detta är en actionfilm och inte en skräckfilm, för den makten har du och jag om vi är tillräckligt många? Vi behöver bryta förlamningen innan vattnet kokar, men hur? Det är frågor som gnagt hos mig under en lång tid, men jag hittar inte svaret… Och med tanke på vad som händer i världen så är jag inte ensam.

koka groda

När världen är som en film är vi alla skådespelare, manusförfattare och regissörer. Du väljer varje dag vilka scener du deltar i, vilka scener som klipps bort och vilka repliker du vill leverera till andra. Jag älskar feelgood, det är den film jag väljer att försöka spela med i, men vissa dagar är det svårt att agera med full äkthet. För när världen mer känns som en skräckfilm är det svårt att blunda! Samtidigt blir det viktigare att skapa ännu fler feelgoodfilmer, för det behövs alternativ till det mörka! Framtiden får utvisa om i vilken akt vi är i och om det finns en ny och bättre verklighet att finnas i den avslutande scenen. Ni vet den i de romantiska filmerna och sagorna: -Så levde de lyckligt i alla sina dagar!

May the force be with you!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Lycka Mening

Mycket yta, lite innehåll

Marcus Cato

4 november, 2016 13:18 4 november, 2016

419 views

Kommentarer inaktiverade

Nu har du klickat på något som du inte hade en aning om vad du egentligen klickade på, men till skillnad från de flesta andra så klickade du åtminstone dig…

Nu har du klickat på något som du inte hade en aning om vad du egentligen klickade på, men till skillnad från de flesta andra så klickade du åtminstone dig hit!

Blir ett kort spontant inlägg, det är lika bra att skriva när inspiration och tid sammanstrålar. 🙂 Jag har suttit och redigerat i min jobbsökarbok och fått in de sista intervjuerna i texten. Det var också då jag fastnade för ett av svaren som jag fått från två kloka kvinnor, Anna och Anna. De svarade på en fråga om CV och personligt brev som jag tyckte skildrar något mycket större än bara just den delen. De tycker att för många gått i samma CV-skola och det blir bara yta, inget innehåll. Är det inte så i hela världen just nu?

Läste exempelvis en artikel som berättade om en studie kring det vi delar på sociala medier. 59 % läste inte artikeln, utan delade ändå. Vi ser bilden, rubriken och ingressen. Ni som följer mig på Facebook kan ju gå in och kolla på mina inlägg som jag delar där. Det är tre eller fyra rader, som jag kan påverka hur jag vill. Jag skulle kunna skriva vad skit som helst i ingressen, så skulle 59 % av de som delar det, ha gjort det utan att ens ha klickat på länken. Tar vi sedan dessutom de tusentals som nås av artikeln genom delningarna, så kommer de flesta av dem inte heller läsa artikeln. Däremot se bilden och ingressen. Våra sociala medier är dessutom relativt ensidiga, vi får upp det i flödet som vi gillar. Är du rasist så får du med största sannolikhet upp fler artiklar som stödjer din världsbild, än tvärtom. Därav kan artiklar från Storkens Nyheter och andra satirsidor få massor av spridning, men som tyvärr många tror är sanna. Det är alltså två problem i ett, vi matas med ensidiga nyheter och sedan har vi inte ens orken att läsa dem, utan vi bildar vår uppfattning på sensationslystna rubriker och ingresser som är skapta för att få läsare.

Vi matas med ett sådant flöde av information idag, att utrymmet att verkligen sätta oss in i ämnen blir så svårt. Så vi löser det genom att suga in bilderna och rubrikerna. Jag är inte ett skit bättre, möjligtvis att jag väljer att läsa mina rubriker på Text-TV istället (jag är ett barn av den tiden), men jag gör på samma sätt. De som har studerat kommunikation och mänskligt beteende, det är de som förstår att det här är en bisarr värld. En värld där vi är på väg att totalt sluta reflektera. Vilket i sin tur leder till att det inte finns någon mening att skapa innehåll, för det är ändå bara ytan som räknas.

Samtidigt som jag känner att vi människor aldrig någonsin haft så stort behov av att söka en djupare mening. Problemet är att vi alltmer söker den på en ytlig nivå. Vi har de sista åren blivit så extremt tränade på att ta in världen via sociala medier, som fångar oss i vår ytlighet, att vi inte längre har förmågan att bryta oss loss och söka något djupare. Ur ett perspektiv för en lycklig värld är vi som rådjur i strålkastarljuset just nu. Vi är totalt förlamade av ytligheten, valfriheten och informationsflödet. Samtidigt vet vi, precis som rådjuret, att ett skutt släpper förlamningen, en handling som tar tillbaka din kontroll räcker för att kunna hamna rätt igen. Vi vet alla detta innerst inne, vi vet att världens ytlighet inte leder oss till lyckligare liv, vi vet, att vi ändå blir fångade av det. Vi blir förblindade av allt bling-bling.

Världen kommer fortsätta rulla på i sin ytlighet, men du har möjligheten att ta ett skutt från strålkastarljuset och börja agera. Du har kontroll över din egen lycka, välj innehåll före yta. Du har också möjlighet att ta ditt ansvar för andras lycka, genom att sluta bidra till ytan och istället skapa innehåll i andras liv.

Ha en fantastisk helg och kom ihåg att spela andras favoritlåt! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Det tog emot att använda bilden på Facebook, men den var tvungen att fylla en poäng… DS.

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening Spel

Lycka och datorspel

Marcus Cato

3 november, 2016 20:10 3 november, 2016

561 views

Kommentarer inaktiverade

Jag har idag fått vara med och arrangera en inspirationsdag kring E-sport med några av världens största legendarer inom Counter-Strike. Datorspel har varit kraftigt debatterat under en tid nu och…

Emil aka. HeatoN och Tommy aka. Potti, två av dem som var med idag, har mycket att tacka spelandet för att de hamnade på rätt bana i livet. Uppväxta utan en pappa och med mammor med psykisk ohälsa hade de en riktig tuff start i livet. I spelandet hittade de en väg bort från gäng, kriminalitet och annat. Istället hittade de en identitet. På samma sätt hjälpte spelandet min goda vän Martin. Han fick en cancerdiagnos och genom spelandet hittade han en vän som fanns med honom genom hela resan till friskhet. En person i en helt annan del av landet, som aldrig hade träffat Martin, men som ändå fanns där. På samma sätt som Martin idag finns där för andra som behöver det.

HeatoN Juliano Potti Happycato

I de här fallen blev spelandet en del av ett högre syfte, det var kanske inte själva spelet i sig, men det skapade ändå förutsättningarna för att bidra till något större. Att vara del av ett större syfte, bidra till en bättre värld, det är den högsta nivån av lycka. Det är inte direkt den lyckan vi förknippar med datorspelandet, åtminstone inte jag. Jag kommer in på hur den till viss del gör det och min dröm om hur spelandet skulle kunna förändra världen om en stund…

Ett bra datorspel tangerar annars de två lägre formerna av lyckokänsla. Den skapar flow. Jag har själv varit en gamer under min uppväxt och spelade mycket fram till jag var i 25-årsåldern. För mycket för mitt eget bästa ibland. Det var ofta så att jag fann mig i spelet, att jag ska bara göra det med, sen ska jag gå och lägga mig. Sen satt jag där fem timmar senare och det kändes som ingen tid alls hade gått. Ni som spelar spel som Candy Crush eller Angry Birds kan till viss del känna igen er, bara en bana eller nivå till… Det är ju för att vi tycker det är kul, vi utmanas och utvecklas i spelet. Det är ingen fara att vara i den stunden, tvärtom är det bra. Du gör ju något du tycker är kul och du utvecklas. Den fara som finns är att det går ut över resten av ditt liv. Det var det som hände mig. Jag kunde sitta och spela till sju en söndagsmorgon, för att sedan vara redo för jobb på måndag morgon igen. Eller att jag spelade fram till långt in på nätterna under arbetsdagar. Det gick ut över jobb, sociala relationer och min hälsa. Jag tyckte spelandet i stunden var riktigt kul, men det tog över för mycket.

Datorspelandet skapar också en rockstjärnekänsla. Det skapar en kick. Det kan vara allt från att klara en nivå på Angry Birds med tre stjärnor till att göra ett Head shot i Counter Strike. Spelandet är helt och hållet byggt på dessa kickar, vi behöver dem, annars kommer vi tröttna. Det är därför svårighetsgraden ofta ökar också i spel. Level 300 i Candy Crush är svårare än level 50. För du skulle inte få samma kick av att klara samma enkla nivå gång på gång. Det är såhär de får dig fast. Jag har varit på studiebesök på en spelstudio och där berättade de hur vissa företag jobbar. De kartlägger allt i ditt spelande, byter ut någon liten funktion och kollar om det ger bättre effekt, dvs. mer spelande. Speciellt mobilspelen är extremt användarkartlagda för att du ska spendera mer tid och mer pengar på spelet. Kicken i spelandet är bra, den är ju klart bättre än att få den av cigaretter, droger eller choklad. Dessutom när svårighetsgraden ständigt ökas så får vi samma känsla i kicken helt naturligt.

Det finns en problematik i spelandet, det är när du fastnar. När du spelar för att det är en verklighetsflykt. När du spelar för att du inte orkar eller vågar ta kontroll över ditt eget liv. Jag har genom åren träffat en hel del ungdomar som har varit i den situationen. Där spelet är en flykt från en verklighet som de inte vet hur de ska angripa. Där spelen inte längre ens känns kul, men det är ändå det enda alternativet, för det andra alternativet, livet, är värre. Det krävs mycket för att bryta den situationen och det handlar om att sakta få bygga kontroll i den ”riktiga” världen.

Däremot så tror jag ett spelande i balans kan bidra med mycket gott. Dels att du får känna både flow-lycka och rockstjärnelycka utan att det är farligt för dig. Dels för att du utvecklas, du lär dig nya saker och i många spel lär du dig också sociala kompetenser. Tommy berättade hur mycket han hade lärt sig av sitt spelande och hur det hjälpt honom i karriären. Han visste massor av människor som också hade haft nytta av sitt spelande för att utveckla olika förmågor. Jag är en av dem. Jag älskade strategispel när jag spelade, jag fick genom det förståelse för sammanhang, hur en sak påverkar en annan. Det lärde mig om flaskhalsar i produktion, kreativt tänkande och mycket annat. Andra spel tar fram andra förmågor. Ett spelande kan få dig att växa som människa, det kan skapa nya vänskaper och det kan få dig att känna lycka. Så länge du inte fastnar, så länge du har ett liv i balans. Så fort du har fastnat så tappar du lyckan, för då är det spelandet som har kontrollen över dig och inte tvärtom. Då kommer inte kickarna vara de samma, flowet infinner inte sig. Håll kontroll över ditt spelande och var lycklig i det!

20161103_161813

Tänk om spelandet kunde fylla ett högre syfte också. Det är på väg. E-sport är idag så stort att det är en hel värld i sig själv, den påverkar hundratals miljoner människor. Här finns en kraft som kan förändra och förbättra världen i ett större perspektiv. En av våra ungdomar berättade om att det fanns ett spel kring proteinstrukturer som gör att vi är på väg att lösa många sjukdomsproblem. Jag har under ett par år haft en dröm om ett massivt spel som tog sig an våra största utmaningar på jorden. Allt från svält, ren energi och mänskliga rättigheter. Tänk dig ett spel där det fanns miljoner som spelade för att lösa dessa problemen tillsammans. Det hade funnits en enorm intelligens som gemensamt löste våra världsproblem. Det är en så stor fråga att nationer och företag skulle kunna sätta massiva prissummor för lösta samhällsproblem som gick att appliceras i vår värld. Som dessutom hade betalat av sig många gånger om. Pengarna hade kanske varit incitamentet att börja spela, men ett välbyggt spel där du fick kickar, kunde hamna i flow och känna samhörighet, samtidigt som du förbättrade världen, det hade varit det som fick dig fast! Så sitter du på några miljarder, spelutvecklingskunskaper och politiska kontakter, ring mig! 😀

Jag skrev om Pokemón GO i somras och jag konstaterade i det inlägget att det kunde göra dig lycklig. Det kan datorspelandet också, ännu mer om det sker med ett fysiskt möte. För studier visar att våra relationer stärks när vi ser varandra, inte lika mycket annars. Tommy och Emil förstärkte det idag när de berättade om hur viktigt det hade varit för dem att ses i sitt spelande.

20161103_145509

Tommy, Emil och Julia, som alla har varit eller är världsledande inom E-sport idag, tror jag kände en stor lycka idag. Jag hade med glädje betalt ett arvode på 50 000 kronor för att de skulle komma. Ingen av dem ville ha en krona, de brinner för det här. De vill visa vad spelandet har betytt för dem och miljontals andra. De vill bryta ner alla fördomar kring spelandet. De gör det här med hjärtat, de lever efter ett högre syfte än sig själva. De gjorde en stor grupp unga människor väldigt glada idag och förändrade säkerligen några människors liv till det bättre. Jag har en fantastisk respekt och beundran för det.

De flesta av mina läsare är kanske inte inbitna gamers, men flera av er har barn eller kanske barnbarn som är det. Eller kanske en partner, medelåldern på gamers är 35… Partners bortser jag från här, men ni föräldrar vill jag rikta mig till. Jag vill ge er tre råd. Intressera er för era barns spelande. Ni skulle säkerligen gå på deras fotbollsmatcher, detta är en annan typ av fritidsaktivitet. Bara er nyfikenhet kommer förbättra relationen. Spelar de vissa spel så kan det vara så att deras matcher varar i en timme och de spelar med flera lagkamrater. Då kan du inte ha middagen färdig mitt i matchen, för ditt barn kan inte svika sina kamrater för dina köttbullar. Du skulle ju inte dra hem dem från handbollsmatchen för att köttbullarna är klara.

Det andra är att ha en dialog med barnen om spelandet, se till så att barnen känner att de har kontrollen. Både kontroll över sitt spelande, men också i framtagandet av eventuella regler om spelandet, när, hur och hur mycket. Tar du kontrollen från dem så tar du grundförutsättningen för lycka, vilket gör att de riskerar att avskärma sig från världen och välja att fly in i spelvärlden.

Det tredje är att faktiskt spela lite själv då och då. Genom spelandet så får du dels känna på lite enklare form av lycka, men bygger också en förståelse för de krafter som är involverade i datorspelandet. Och du, se till att behålla kontrollen, för det är jäkligt kul! 😀

Det var en kort reflektion över en av vår tids snabbast växande område. Datorspelande kan vara så oerhört mycket. Det kan vara en lyckokick, en utbildningsbas eller ett sätt att känna samhörighet med andra. I de mörka sidorna så kan det bli en verklighetsflykt och ett beroende. Precis som allting handlar det om att ha balans och att behålla kontrollen!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

En helg med känslor åt alla håll

Marcus Cato

30 oktober, 2016 19:10 30 oktober, 2016

415 views

2 kommentarer

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men…

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men jag gör ett undantag idag. 🙂

En sjuk älskande
I en stund är det fullständig eufori
För att det kanske kan bli vi
I nästa en depression av det djupaste slag
För att det blir antagligen bara jag
En läkare skulle ge mig diagnosen bipolär
En romantiker förstår att jag bara är väldigt kär

Den här helgen har varit lite på samma tema, förutom att jag inte är kär just nu… Tyvärr, får jag väl erkänna, åtminstone om det är den halvan med eufori jag hade fått uppleva. 🙂 Däremot så har tankarna gått till gammal kärlek, men mer om det om en stund.

I fredags var det After Work i Karlshamn med några av mina kollegor, vilket redan där var en tudelad känsla. Just för att jag tycker de är så underbara människor, vänner, som jag inte längre kommer få träffa på samma sätt. Vissa av dem har jag träffat nästan varje dag i fem år. Vi har gått igenom en hel del tuffa saker, som att bli uppsagda ihop. Vi har tagit fighter för det vi tror på och stått upp mot personer som behandlat andra illa. Samtidigt som vi har haft jäkligt roligt ihop med. De är som min andra familj och nu ska jag lämna dem. Så det var en jätterolig kväll, men inom mig fanns det också lite ledsamhet.

Igår åkte jag ut till pappa i sommarstugan. Tog en promenad på eftermiddagen. Solen sken, havet blänkte och jag bara njöt. Jag har en favoritplats på jorden, som jag skrivit om tidigare. Jag satte mig på den bänken, i lä från vinden och solen mitt i ansiktet. Det var ren och skär lycka. Tankarna fick flyta från det ena till det andra. De mesta av tankarna gick till att jag behöver flytta på mig. Jag har ett boende jag inte längre trivs med, jag behöver ljus, jag behöver vy. Inget av det har jag där jag bor nu. Båda delarna tror jag påverkar vår känsla av välmående. Så att behöva flytta på mig behöver inte innebära en ny stad, bara en ny utsikt. Jag hade kunnat sitta där i solen hur länge som helst, men trodde jag skulle få uppleva lite eufori genom att kolla på Zlatan och Manchester United. Det blev inte så, bara en lång frustration och en del aggression, mot den som vanligt enögda domaren! 🙂 Ibland önskar jag att jag var totalt ointresserad av fotboll, tänk vad mycket frustration jag hade sluppit. Ungefär som golfen, jag är förbannad 90 % av tiden och de sista 10 % lever jag bara upp till mina förväntningar av mig själv! 😀 Fast kunde ju glädjas åt att mitt svenska favoritlag Öster åter spelar i Superettan nästa år! 🙂

Förutom lite skrivande, så spenderades kvällen framför TV:n och Så mycket bättre. Sedan Axel, min klasskamrat på gymnasiet, spelade Broken Promise Land för mig i en tid för länge sedan, så har jag älskat Weeping Willows och Magnus Carlson. Därför kändes det lite jobbigt att höra andra tolka deras musik. Det blev dock så att jag fällde lite tårar istället. Jag har inte varit kär så många gånger i livet, men två av gårdagens låtar har jag starka associationer till kärlek eller rättare sagt olycklig kärlek. En vår för många år sedan dejtade jag en tjej som jag tyckte väldigt mycket om. Hon var hemma hos mig en kväll och TV:n stod på även om vi inte tittade. Kanalen var ZTV och Det värsta av allt spelades flera gånger om den kvällen. Så låten satte sig som ett statement för den relationen. Idag är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Love is not blind sjunger Weeping Willows också, jo, det är den när man är en 20-åring utan självkänsla som blir överlycklig över första bästa som visar intresse. 😀 Så till den låten fällde jag inte några tårar.

Däremot till Jill Johnssons version av The Burden. Det finns nog ingen låt jag tycker mer om än den. En låt så fruktansvärt jobbiga att lyssna på, men som är så enkel att känna igen sig i om man varit kär. För några år sedan var jag väldigt förälskad i någon, som också var det i mig, men möjligheterna att vara tillsammans fanns inte. Så jag valde att avsluta det. Jag har inga problem med att gå vidare från en relation när känslorna fått spela ut sin roll. Däremot när det finns känslor, men världen inte gör det möjligt att prova de känslorna, då är det jäkligt tufft. På ett självplågande sätt blev The Burden låten jag lyssnade på för att komma vidare. Jag har lagt allt det bakom mig, jag har känt kärlek av minst lika stora proportioner efter det, men igår kom den relationen tillbaka till mig. Samtidigt som jag på något sätt kände Jills kamp i det hela. Det som ingen visste då, men som vi vet nu, var ju att hon var på väg att separera. Det måste ha varit riktigt tufft för henne där och då. På något sätt kunde jag identifiera mig med det. Och hon lyckades förvalta min absoluta favoritlåt.

Någonstans i allt det här fick jag mig också ett gott skratt. Pappa hade missat att läsa mitt senaste blogginlägg. Så i en av reklampauserna var han inne och läste, med ett antal grymtande skratt som följd! 😀 Skönt att man kan glädja någon annan, så att det åter spiller över på sig själv! 🙂

Idag har det varit lite likadant. Jag var på väg att ge mig ut på en promenad i förmiddags. Nyhetsmorgon stod på och jag var precis på väg att gå, när det dök upp en kvinna som skulle berätta om sin cancerbehandling. Det var som att höra mammas berättelse, fast där hon var för 1 1/2 år sedan. Samma form av bröstcancer, hela bröstet borttaget och några lymfkörtlar borttagna. Samma form av antikroppar och jag undrar om de inte dessutom ingått i samma studie. Det kändes i hjärtat och det var en sån mix av känslor på en och samma gång. Jag kände kärlek till både min mamma och den här kvinnan. Jag kände sorg över min mamma, men också för att det som hände henne också skulle kunna hända den här kvinnan. Och jag kände ett litet uns ilska, för de pratade om att forskningsstudierna och antikropparna räddar liv, men inte min mammas. Uppföljningen på mamma i den forskningsstudie hon deltog i bestod endast i att trycka lite på hennes lymfkörtlar. Hade jag varit forskare och vetat det som hände min mamma, så skulle jag i framtiden göra lite djupare uppföljning än att klämma lite. Vi vet att bröstcancer har lättast att sprida sig till lever, lungor, hjärna och skelett. Ingår man i en forskningsstudie skulle det ju kunnat ingå en koll av dessa organ. Jag hoppas att det gör det i framtiden. Sen blev jag lite glad igen, då man har förhoppningar om att inom 20 år kunna rädda många fler än idag. Risken att jag eller någon nära mig drabbas av cancer om 20 år är rätt stor, de flesta cancersjukdomar uppstår ju lite senare i livet. Så om fler räddas då, så är oddsen bättre för oss! Se inslaget här nedan.

Och dagens promenad var en kopia av gårdagens, ren njutning. Satte mig ned på samma bänk idag och bara var. Det är de stunderna i livet som vi ständigt jagar efter, men när vi har dem hos oss, så har vi så lätt att jaga efter nästa direkt. Jag fick nästan tvinga mig kvar på bänken, för att jag är så tränad i att jaga vidare efter mina mål. Och mina mål leder ju faktiskt delvis till att jag ska kunna sitta på en bänk vid havet och bara njuta. Det är jäkligt dumt att jaga något som jag redan upplever! 😀

det värsta av allt

Jag har hunnit med att känna oro, nyfikenhet och en del andra känslor också, men det får vi ta en annan dag! 🙂 Livet är helt enkelt inte en konstant känsla, det är en ständig blandning av massor av olika känslor. Det är det som gör livet till livet. Det är det som gör livet så häftigt. I allt det här börjar jag bli mer och mer övertygad om att långsiktig lycka är en egenskap och ingen känsla. På samma sätt som depression, det är inte en känsla vi upplever här och nu på samma sätt som glädje. Det är andra faktorer som är involverade, men där våra känslor är en stor del av ingredienserna. En lycklig soppa innehåller mer av de positiva känslorna, medan en deprimerad soppa har mer av de negativa. En bra kock har tränat upp egenskapen att blanda ihop rätt! 🙂

Hoppas ni får en fin vecka! Min är av det intensivare slaget, med roligare och roligare aktiviteter ju längre veckan går! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

2 kommentarer

Etikett: mening

Att våga ge någon chansen

När världen är som en film

Mycket yta, lite innehåll

Lycka och datorspel

En helg med känslor åt alla håll