Det var kanske inte en helt korrekt rubriksättning, jag hoppas ju naturligtvis att ni är många som läser. 🙂 Däremot så finns det en poäng i tanken att ha en…
Det var kanske inte en helt korrekt rubriksättning, jag hoppas ju naturligtvis att ni är många som läser. 🙂 Däremot så finns det en poäng i tanken att ha en stabil läsarkrets.
Den här bloggen har alltid haft syftet att ge mer förståelse och fler verktyg till hur vi skapar ett lyckligt liv. I det blandar jag forskning, personliga reflektioner och en del egna livshändelser. De här månaderna som jag har skrivit så har läsarantalet haft kraftiga svängningar. Det finns en stabil läsarkrets som är nyfiken på alla inlägg. Sen finns det vissa inlägg som har hittat en mycket större läsarkrets och de har alla handlat om stora händelser. Mammas cancerbesked, hennes bortgång och begravning. Mitt eget jubileum om dagen jag slog i botten och beskedet om att jag sagt upp mig från jobbet. De inläggen har många fler läsare än standardinläggen.
Det är inget problem med att de topparna finns, jag är glad över att många har läst dem, att folk bryr sig och vill gott. Däremot så hoppas jag att det inte behöver vara sådana toppar framöver, att livet för en bra stund går in i ett ganska normalt läge. Det betyder ju i sin tur att jag antagligen har färre läsare i snitt än det varit under hösten. Den här sommaren och hösten har varit extrem, en sådan period som vi bara upplever några få gånger i ett liv. För bloggen har det varit positivt, bloggen har för mig också varit positiv i allt som hänt. Däremot så ser jag hellre färre läsare och livet i ett gott normalläge, om det nu behöver vara ett motsatsförhållande mellan antalet läsare och livshändelser.
Bloggen kommer fortsätta ta upp ämnen som jag tycker är relevanta, som får dig att tänka efter och som förhoppningsvis berör. Vissa saker kommer träffa rätt hos just dig, andra ämnen gör det inte. För mig känns det viktigt att fortsätta vara genuin, det innebär också att vara det mot mig själv. Jag behöver ibland påminna mig om att det är materialet som i slutändan räknas, inte antalet läsare. Jag vill inte att happycato.se ska bli en sida som söker sig till sensationer för att få läsare. Det är inte hållbart i slutändan, det vore att söka lycka på fel sätt. För visst, det ger en kick när många läser, det är helt normalt. På samma sätt som det ger en kick om du får många gilla på Facebook- eller Instagrambilden. Det är vad vi kallar rockstjärnelyckan, den är god i stunden, men den går över. Och vid nästa bild blir du besviken för att du inte får lika många likes. Så helt plötsligt börjar du sätta ditt värde i hur många som gillar, eller i mitt fall läser. Vilket i vissa fall gör att vi börjar tumma på våra värderingar, vi skapar bilder eller inlägg för att få likes istället för det vi vill göra.
Jag vet mycket väl att de inlägg som ger mest läsare är de som är djupt personliga, de där jag utelämnar mig totalt. Det skulle kunna bli så att jag föll i fällan, att jag bara skrev den typen av inlägg för att få fler läsare. Med det hade också jag misslyckats med syftet med happycato.se. För den typen av lycka jag hade känt är flyktig, den är där bara under en kort stund, sen ska jag försöka slå det med nästa inlägg för att få samma kick. Det är just den typen, vad jag kallar rockstjärnelyckan (kommer snart ett bra inlägg om den), som jag vill komma bort ifrån. Den går inte att behålla över tid, utan urholkar oss. Det är den långsiktiga lyckan, den som hänger i över tid, som jag siktar på. Det kommer också betyda en massa inlägg som inte når ut till lika stor publik, men i slutändan lever jag efter mitt syfte med happycato.se och det är mycket viktigare!
Så visst, jag vill att du och många fler läser, för jag tycker ju ändå det jag skriver är viktigt, annars hade jag inte gjort det! 🙂 Men, inte på bekostnad av min egen långsiktiga lycka. Det här lär jag behöva påminna mig om många gånger, det är lätt att sugas upp i rockstjärnelyckans frestande värld. Idag gick det bra, imorgon säljer jag kanske ut mig… 🙂
På tal om idag så har jag fått göra det jag tycker är bland det roligaste som finns. Jag har fått köra min föreläsning, Fyra steg till lycka, för en ny grupp ungdomar på jobbet. Det blir också sista gången jag kör den i den formen, framöver kommer den bara att hållas i min egen regi, för de som vill använda mig! 🙂 Det märks att min och mina kollegors lycka stiger så fort vi har en grupp ungdomar hos oss. Det är då det blir så tydligt varför vi gör det här, för att göra skillnad för andra (den varaktiga lyckan…). Och av någon märklig anledning så är det alltid fantastiska människor som är med! 🙂
Skulle du gilla det jag skriver och ändå tycka det är vettigt att happycato.se får fler läsare, då får du ju naturligtvis gilla eller dela det här inlägget på Facebook och Instagram. 🙂 Du som ännu inte gillar eller följer mig, se till att göra det, så missar du inga framtida inlägg!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Kommentarer inaktiverade för Hoppas ingen läser…
Att forskare kommer med överraskar mig lite, men när jag tänker efter så är det ganska naturligt. De gör experiment i en kontrollerad miljö, de upplever därför kontroll. Oavsett om deras experiment lyckas eller inte, så kommer de lära sig något. De upplever alltså utveckling. Forskare har också ganska bra nätverk med varandra. De lever i en liten värld där få förstår det de gör, därför blir de få som gör det antagligen ganska goda kollegor. Därför känner de också samhörighet. Och forskning är till för att föra vår värld framåt, de bidrar alltså till något större än sig själva och gör gott för världen. Det är alla stegen till lycka i ett yrke. Och jag som tyckte det jobbet verkade skittråkigt… 🙂
Hur fasen kom de här med på listan? 🙂 Det måste varit en marknadsföringsbyrå som genomförde undersökningen… Nej, antagligen är det för att de verkar i en händelserik miljö, med varierande uppdrag och får vara kreativa. Precis som rörmokare så tror jag en marknadsförare ofta får vara i flow, dessutom tillsammans med andra. Det är en skön bubbla att vara i som skapar en lyckokänsla.
När jag var 12-13 år skulle jag klippa mig. Min vanlige frisör, den i Osby legendariske Morten, kunde inte klippa mig den dagen. Så jag fick en annan frisör. När jag kom ut därifrån hade jag en slickad sidbena, allt som fattades var mustaschen så hade jag varit en kopia av Hitler! Idag kan jag skratta över det eller andra klippfadäser (frisören på Campus i Växjö…). Fast just där och då var det jäkligt jobbigt. Håret har en makt över oss, det fanns en orsak till att jag var rädd för att bli flintis när jag var liten (läs det 