Etikett: olycka

Glädje Inspirationsbilden Lycka Mening Olycka

Beroende och lycka

29 januari, 2018 19:00 29 januari, 2018

1 min read

385 views

Kommentarer inaktiverade

Upplevd kontroll är basen för ett lyckligt liv, ett beroende kontrollerar dig! Därför behöver du jobba med dina beroende först, annars kommer du bara kunna känna kortsiktig lycka! Vi ses…

Upplevd kontroll är basen för ett lyckligt liv, ett beroende kontrollerar dig! Därför behöver du jobba med dina beroende först, annars kommer du bara kunna känna kortsiktig lycka!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Mening Olycka

En återblick in i det mörka jaget

Marcus Cato

1 oktober, 2017 20:00 1 oktober, 2017

5 min read

6137 views

1 kommentar

Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland…

Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland dem finns en hel del startade skrifter. Skrifter i försök att komma ur mörkret. Idag hittade jag en sådan, en sorts ambition till en personlig berättelse med ett fiktivt slut. För jag minns att jag såg slutscenen i boken som ett självmord. Idag ser jag att den scenen var tänkt som mitt rop på hjälp. Att jag genom den skulle få någon människa förstå att allting inte stod rätt till. Jag kom aldrig så långt, jag har nog tio påbörjade texter med lite samma tema, skrivna mellan 2001 och 2008. Ingen av dem är mer än tio sidor, för jag hade inte förmåga att hålla ut. Det är därför JOBBET ÄR DITT varit så enormt viktig för mig, det var beviset för mig att jag fixar det. Idag har jag 5-6 färdigskrivna första utkast av både böcker och filmer, som ligger och väntar på mig. Som jag inte riktigt tar tag i, men det är en enorm skillnad mot den tiden, då jag bara kom några sidor in i varje projekt.

Ibland funderar jag i mitt inre om det verkligen var så illa som jag idag tycker, om jag verkligen mådde dåligt. Speciellt eftersom ingen annan såg det. Det var därför denna texten gick rakt in på känslokontot, för den är skriven där och då, när det hände. Och den beskriver precis det jag upplevde då, under en period i livet där jag till stora delar isolerade mig. Jag vill dela de första raderna med er här:

BZZZZ, alarmet på mobilen går av. Jag tar upp den, åhhh börjar om en halvtimme, jag skiter i att gå dit, föreläsningarna gör ändå ingen nytta, det är skönare att sova, tänker jag för mig själv. Sanningen är den att jag bara ligger och lurar mig själv, anledningen till att jag inte går upp beror på helt andra saker än att jag är trött. Det är helt enkelt så att jag inte klarar av att gå utanför dörrarna idag, klarar inte av att möta folks blickar, höra folk skratta åt mig. Jag vet inte varför de skrattar åt mig men jag vet att de gör det, går jag till skolan kommer jag bara att må dåligt, det är bättre att stanna hemma. Det är de tankarna som lurar i mitt undermedvetna och jag lyckas enkelt lura mig själv att det är tröttheten och jag somnar hastigt om.

Nu undrar ni säkert vem jag är och varför dessa tankar kretsar i mitt huvud. Det skall jag berätta, mitt namn är Marcus och detta är berättelsen om ett halvår i mitt liv som jag inte önskar någon människa…

Jag är helt säker på att de här tankarna kretsar i andras huvuden idag. Människor som mår extremt dåligt. Som precis som jag trodde att all glädje som hördes omkring dem i form av skratt berodde på att de skrattade åt patetiska mig. Tänk att när man mår som sämst blir man extremt egocentrisk och tolkar även det mest positiva i världen, skratt, som något negativt riktat mot en själv.

Jag har full förståelse för varenda ungdom som väljer att stanna hemma, för varje person som isolerar sig och inte vill möta världen. Jag har varit där, jag har tänkt tankarna, jag har valt den enkla vägen fast den inte fick mig att må ett dugg bättre. Tvärtom så växte bara mina hjärnspöken ännu mer och jag visste innerst inne att det inte var ett värdigt liv. Samtidigt är jag också ett levande bevis på att det går att kontrollera hjärnspökena, att bli vän med dem och släppa den galna tanken om att hela världen kretsar kring mig (eller det kanske finns en The Cato Show jag inte känner till! 😀 ).

I den yttre världen är jag en liten, liten, liten parentes. Inte ens ett kommatecken i den roman vi kallar världshistorien. Inte ens stor som ett sandkorn i universum. Men i min inre världen är jag den störste som någonsin levt, i just min inre värld är jag faktiskt den ende som levt. På den här tiden förstod jag inte det här. På den tiden var jag i den inre världen den mest obetydliga som fanns, men i den yttre den ”störste” (eftersom jag trodde alla skrattade åt mig). Förmågan att kunna förstå detta och kunna zooma ut, det är en bra strategi för att minska dina hjärnspöken.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar

Lycka Olycka Spel

150 000 fattigare, en miljon gånger klokare

Marcus Cato

3 september, 2017 20:00 3 september, 2017

10 min read

527 views

Kommentarer inaktiverade

Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag gjorde en sökning på nätet och slog telefonnumret. När första signalen gick igenom la jag på. Det här var andra gången på…

Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag gjorde en sökning på nätet och slog telefonnumret. När första signalen gick igenom la jag på. Det här var andra gången på kort tid som jag gått igenom samma process, med samma utgång, att jag la på luren.

Numret jag hade slagit in på telefonen var till spelstödslinjen. Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett problem. Jag insåg att jag hade problem, så långt hade jag kommit. Det kostade mig i runda slängar 150 000 SEK innan jag insåg det, pengar jag skulle använda till att starta mitt vuxenliv hade försvunnit ut i tomma intet. Kvar fanns bara en stor ångestklump i magen och en oerhörd skam.

Året är 2003 och jag har flyttat från Växjö till Lund. Jag hade precis pluggat klart ekonomprogrammet i Växjö och rett ut de sista omtentorna den sommaren. Valet stod mellan att börja söka jobb, åka till St. Petersburg för att plugga ryska och att studera filmvetenskap i Lund. Det blev det sistnämnda. Jag hade alltid haft ett stort filmintresse och jag såg en möjlighet att kombinera min ekonomexamen med filmen. Det skulle ge mig en annorlunda edge i mitt framtida arbetssökande.

Ungefär samtidigt som flytten till Lund föll en kapitalförsäkring ut som mina föräldrar snällt hade investerat i. De hade resonerat att kring 24 års ålder så borde livet ta fart på allvar och pengarna skulle vara perfekta för att köpa bil och lägenhet. Första dagen spenderade jag en del av dem i en riktigt schysst Tiger-kostym och en sprillans ny Ericsson-mobil med färgskärm och WAP-funktion. Det var ungefär det jag fick ut av de pengarna. Istället spenderades de på det absolut mest idiotiska sätt jag kan tänka mig, på internetcasinon.

Efter att just ha avslutat en magisteruppsats, på engelska, i ekonomi, var grundkurs i filmvetenskap rena barnleken. Två tillfällen i veckan hade vi filmvisningar och sedan var det ett par föreläsningar på det. Resten av tiden var självstudier. Med min studievana och att ämnet inte krävde så mycket, behövde jag knappt lägga någon tid på studierna. Jag hade helt plötsligt massor av tid. Samtidigt hade jag lämnat Växjö och alla kompisar, för att bosätta mig där jag inte kände någon. Kom du som ekonom in på en kurs i filmvetenskap var du en udda fågel. Kursen var full av kreativa och konstnärliga typer. Som jag idag hade älskat att umgås med, men som jag då inte kände som min typ av vänner. Och att jag var för tillbakadragen för att riktigt driva på att hitta nya vänner. Så jag blev relativt isolerad i min lägenhet i utkanten av stan.

Jag minns ändå mitt år i Lund som en bra tid, jag gjorde mycket bra för mig själv det året. Framförallt var jag duktig på att träna och sköta min kost. Samtidigt var det ett av de värsta i mitt liv, för min isolering och tristess landade i ett spelberoende. 2003 var internetcasinon ett rätt nytt fenomen. Internetpoker hade inte slagit igenom på bred front ännu, men det var på gång. Så jag fastnade i casinospel. Till 90 % spelade jag videopoker, Jacks or Better. Det går ut på att du ska få par i knektar eller bättre (utifrån pokerhänder). Fick du det så fanns det möjlighet att dubbla vinsten genom att spela högre eller lägre. En del av er minns kanske det gamla TV-programmet Lagt kort ligger med Magnus Härenstam. Där du skulle gissa på om nästa kort blev högre eller lägre. Precis så gick det till. Dubblade du vinsten så kunde du gå vidare och försöka dubbla igen. spelberoende

Ungefär samma mönster upprepade sig varje månad. Den 25:e fick jag pengar från CSN. Dessa använde jag till att spela. Mellan en och 15 dagar senare så hade jag spelat upp de pengarna och fick då ta pengar från min nyss utfallna kapitalförsäkring för att klara mina omkostnader som hyra osv. Tusenlapparna rullade iväg. Jag kunde vinna 10 000 en hand för att tre timmar senare ha spelat bort dem och lite till. Jag är en hyfsat intelligent människa, jag visste logiskt att det inte fanns en chans i världen att jag skulle kunna vinna. Ändå kunde jag inte sluta. Av någon anledning tror vi människor att vi är rationella varelser som tar beslut enligt logiken. Saken är den att vi kan knappt ta ett enda beslut utan att känslocentrat är inkopplat. Det har massvis av forskning visat och det levde jag fullt ut i praktiken just nu.

spelberoende Spelandet dämpade ångest och tristess. Det fick timmarna att rulla och i stunden kunde det kännas rätt bra. Fram till jag tiltade, pengarna var bortspelade och ångestklumpen var 100 gånger större helt plötsligt. I kombination med skam och skuld för att jag spelade bort det mina föräldrar sparat till mig under många år. Jag känner än idag skuld över det, samtidigt är det en lärdom som jag har mycket nytta av idag. Även om det var en dyrköpt sådan.

Jag minns inte exakt vad som fick mig att sluta, men det var en kombination av olika orsaker. Dels var pengarna nästan slut och jag drog min gräns vid att inte låna till mitt spelande. Det är jag oerhört glad för idag! Dels så tog studierna slut och jag blev arbetslös. Jag fick flytta hem till mamma och pappa, vilket gjorde det svårare att spela. Idag önskar jag att jag inte lagt på luren de gånger jag ringde spelhjälpen. Kanske jag hade kommit ur det tidigare då. Jag fick väl då och då återfall i spelandet under de kommande åren, men aldrig på den nivån som jag hade i Lund. Det var som att jag hade lärt mig min läxa.

Idag spelar jag nästan ingenting och har inte gjort på 10 år. Jag och min vän Freddy spelar gemensamt på stryktipset varje vecka och ett par gånger om året är jag med när familjen drar ihop en gemensam V75a. Och skulle det vara något annat spel så ser jag till att ha kontrollen över det. Jag sätter mig inte i situationer där det skulle kunna hända. Jag funderar lite på vad som är skillnaden idag och det är nog för att jag har ett klart syfte med det jag gör i livet. Jag vet att de pengar jag får in är begränsade och de behövs till det jag vill uppnå i livet. Jag vet också att forskningen visar på att vi inte blir långsiktigt lyckligare av en storvinst.

Däremot ser jag att spelandet blir ett allt större samhällsproblem. Jag var med i internetspelandets begynnelse, när det inte fanns ett jätteutbud av platser att spela på och det inte gjordes reklam överallt. Idag är världen helt annorlunda. På ett reklamavbrott på TV så kan det visas reklam för fem spelbolag. Du kan livespela på all sport, i alla former och varianter som går att tänka ut. Dessutom har möjligheterna att få enkla lån ökat enormt och den som har problem kan lätt fixa pengar för att spela bort ännu mer. Idag har också vissa datorspel på ett, enligt mig, fult sätt byggt in bettingfunktioner i sina spel. Där du inte satsar pengar, men exempelvis skins, som har ett värde. Där du låter underåriga lockas in i gamblingens glittrande värld… Allt det här är jag livrädd för! Inte för egen del, men för att jag vet att det sitter tusentals, mest unga män, som är fast i det här. Som har samma ångest som jag hade, samma klump i magen och som ständigt matas med reklam för det problem de har. Och utan chans att värja sig från det.

Vi pratar väldigt lite om spelberoende idag. Datorspelsberoende ja, men inte spel där vi spelar om pengar. Det behöver vi ändra på. För det här är, och kommer bli ett ännu större samhällsproblem. Jag gissar på att om vi ser bakom siffror som exempelvis självmordsstatistik bland unga män (en överrepresenterad grupp) så ligger det säkerligen ofta ett spelberoende bakom. Där du skruvat fast dig i ett skruvstäd så hårt att du inte ser någon annan väg ur. Det finns alltid en väg ur det, den är inte enkel, men den finns! Jag är ett levande bevis på det. Sök hjälp, ring stödlinjen 020-81 91 00 och ta det första steget.

Spelberoende Till dig som är i riskzonen, men som fortfarande har möjlighet att sluta, gör det!! Vårt samhälle har på något sätt fått det här om bakfoten, att snabb rikedom gör oss långsiktigt lyckligare. Det gör den inte, den kommer inte lösa dina andra problem i livet. Tvärtom kommer den antagligen bara förstärka den! Om du är en av de 0,00000001 % som lyckas… Finns det något jag önskar så är det att någon hade berättat det för mig när jag var 16 år och att jag hade förstått det då. Då hade jag haft mycket dumt ogjort och troligen varit miljonär idag. Och då hade jag kunnat jobba med min passion fullt ut. Mitt kortsiktiga driv att bli rik snabbt har alltså gjort min lyckliga väg längre och svårare. Jag var inte tillräckligt smart att förstå det i tid, förhoppningsvis är du det!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

150 000 kronor fattigare, en miljon gånger klokare (Lyssna på eller ladda ner dagens blogginlägg som mp3-fil)

Kommentarer inaktiverade

Företag/Organisation Lycka Olycka

Fem bästa sätten för en chef att göra personalen olycklig

Marcus Cato

7 maj, 2017 19:44 7 maj, 2017

9 min read

968 views

Kommentarer inaktiverade

Varit lite glest med inlägg sista veckorna, helt enkelt för att jag behöver prioritera min tid på lite andra saker. Fast ikväll kör vi stenhårt istället! 😀 Idag är en…

Varit lite glest med inlägg sista veckorna, helt enkelt för att jag behöver prioritera min tid på lite andra saker. Fast ikväll kör vi stenhårt istället! 😀

Idag är en sådan dag där jag funderat mycket kring ledarskap. Eller rättare sagt, bristen på ledarskap. Vad är det som gör att vi har så många dåliga chefer, på alla plan i samhället och världen? Varför väljer vissa att bli chefer när de saknar förmågor och förståelse för människor? Varför rekryterar organisationer personer som är odugliga? Jag har inte svaren på alla de frågorna. Det jag tycker är märkligt är att det dessutom ofta finns incitament till att missköta sig. En usel chef kan ofta köpas ut för en eller flera årslöner och under tiden ta ett annat välbetalt jobb. För av någon anledning verkar det alltid finnas någon annan som vill rekrytera dem, trots att de varit så dåliga att de behövts köpas ut. Visst, det finns bra chefer som köpts ut, men kring de dåliga finns det ofta en hel del rök kring som en ny arbetsgivare borde reagera på.

Idag får det handla om fem saker chefer gör för att göra sin personal olyckligare och i värsta fall får dem att sluta eller bränna ut sig. Den som vill göra sin personal lyckligare och därmed också produktivare kan ju försöka göra det omvända till de här fem tipsen.

Kommunicera så lite som möjligt

Vill du göra din personal olycklig, sluta kommunicera med dem. Låt dem inte veta vad som pågår, sluta svara på mejl och stäng gärna dörren till ditt kontor. Ju mindre personalen vet, desto mindre kontroll upplever de i sitt jobb. Vilket är helt perfekt för att skapa olyckliga människor. Vill du bli riktigt bra på det här? När någon efter månader av försök att få kontakt med dig, till slut kräver ett möte. Se då till att säga att du medvetet undvikit att svara hen. Det gör ju inte bara att personen inte upplever kontroll utan också får det personen att känna sig extra ospeciell.

Var inkonsekvent

Ett säkert tips för en olyckligare personal. Du kan vara inkonsekvent på flera olika sätt, ju fler du kombinerar desto bättre för olyckan. Stora humörsvängningar är bra! Skäll gärna ut personal ordentligt, för att i nästa stund lyfta dem. Gör det bara inte systematiskt, utan det måste kännas slumpmässigt. Ett bra tips är också att behandla olika personal olika. Ge gärna någon extra fördelar. Den personen blir ju lite lyckligare av det, men kommer säkerligen bli hatad av de andra, så det kommer dra ner dennes lycka ändå. Ger du extra fördelar till någon så kommer de andra känna sig nedvärderade. Ett tredje sätt att vara inkonsekvent är att ta beslut utan någon röd tråd. De får gärna gå emot er organisations värderingar och gå stick i stäv med målen. Lägg gärna in en personlig touch i besluten, så att de gynnar dig personligen. Det ger lite extra olycka till de andra. All inkonsekvens bidrar till att personalen inte känner att de har någon kontroll. Kan du dessutom då behandla personal väldigt olika vad gäller löner och förmåner så kommer de inte heller känna någon samhörighet.

Följ inte er policy, men hänvisa gärna till den

Det här är i linje med det inkonsekventa. Oavsett om det gäller lönepolicy eller sexuella trakasserier, så står du som chef över dem. Lyft som sagt gärna någons lön extra mycket. Helst någon ny utan någon direkt kompetens för jobbet. Anställ gärna personer som du har nära vänskap med eller ännu hellre en släkting. Det finns inget mer demoraliserande för en personalgrupp än när din systerson får en lön som vida överstiger alla andras, trots att han är 12 år gammal och har som uppgift att slicka kuvert! Kan du sen vid nästa lönesamtal hänvisa till er lönepolicy för att slippa höja de andras löner, då är du helt hemma!

Låt personalgruppen då och då diskutera er policy. Be dem komma med förbättringar. Det ger dem lite hopp om att saker ska bli bättre. Fast du vet ju att du ändå inte kommer följa policyn. Ett briljant sätt att ta död på din personals lycka och entusiasm.

Var feg och undvik all form av konflikt

Det här går ju ihop med de andra. Är du duktig på att undvika kommunicera och att hänvisa till policy, då har du alla förutsättningar till att lyckas. Du kan ju inte hamna i konflikt om du inte pratar med någon, eller hur? Skulle det ändå uppstå någon typ av schism, backa och skyll på någon annan. Du har ju inte kommunicerat, så det kan ju omöjligen vara ditt fel att det är konflikter. Det krävs ju kommunikation för att sådana ska uppstå. Ett annat sätt att sänka personalen genom feghet är att aldrig ta beslut. Genom att aldrig ta beslut så kan du ju heller aldrig göra fel? Om du ändå tar ett beslut, se till att arbeta fram det helt på egen hand. Involvera inte gruppen, de kan ju börja tro att de har något vettigt att säga. Se dessutom till att beslutet är riktigt dåligt och saknar verklighetsförankring. Tilldela också ansvaret för genomförandet på den person i personalgruppen du tycker minst om. När ni sedan misslyckas har du en perfekt person att skylla på. Dessutom har antagligen personen redan bränt ut sig efter att ha behövt jobba med något hen finner meningslöst. Win-win för olyckan!

Reflektera aldrig över din egen roll och självbild

Vill du bli en riktigt bra chef som är excellent på att skapa olycklig personal? Då får du aldrig reflektera över dig själv eller tvivla på din egen närmast gudalika förmåga att vara chef. Det finns få saker som gör en personalgrupp olyckligare än en chef som aldrig tvivlar på sig själv eller aldrig har fel. Nej, kör bara på. Fundera aldrig på om du kan ha gjort något fel. I det här ligger också att du aldrig ska försöka kompetensutveckla dig. Kompetensutveckling betyder ju att du fortfarande har något att lära. Du är ju redan perfekt, då behövs inte något sådant. Vill du verkligen sänka personalen, så kan du kritisera dem för att göra saker som du hade tänkt kritisera dem för. Om du någon enstaka gång, i ett svagt ögonblick, skulle börja fundera över dig själv, då är bästa tipset att plåga en hundvalp. Det får direkt tankarna tillbaka på hur fantastiskt fullkomlig du är som människa!

Bonustips

Se till att kontrollera din personal så mycket som möjligt. Snoka gärna på deras rum, läs deras e-post osv. Det gör att de aldrig kan känna sig trygga. Ge dem dessutom så lite frihet som möjligt. Låt dem aldrig tänka själva, det kan få dem att känna att de utvecklas vilket leder till lycka. Så sluta upp med det!

Ett självklart tips är ju att slicka uppåt och sparka neråt. Gör vad du kan för att dina överordnade ska hålla dig om ryggen. Även om det krävs att du ska göra dig till offer och fejka svaghet inför dem. Det gör att du kan sparka hårdare på din personal!

Har du kontroll över personalens kaffe? Ett bra sätt är att börja ta betalt för personalkaffet. Tar du redan betalt, låt oss säga fem kronor koppen, höj då till åtta kronor. Gör det gärna vältajmat med bokslutet där ni gör 15 miljoner i överskott. De där 30 000 kronorna extra ni kommer få in varje år på kaffe kommer garanterat sänka personalens lycka. Inget får oss att känna oss lika nedvärderade som höjt pris på kaffet!

Är du en chef som har lyckats klättra på karriärstegen, då är det här fem supertips om du vill bli utköpt! Blir du inte det kommer din personal sluta eller sjukskriva sig, det garanterar jag! Det betyder att du får anställa ny personal och det tar ett tag för dem att fatta att de ska vara olyckliga. Oroa dig inte, du kommer lyckas med dem också! Har du hög personalomsättning sitter du alltmer ohotad. Det finns ingen som kan verksamheten mer än du och ingen stannar länge nog för att utmana din position.

Det här var alltså fem grymma tips till dig som chef! Är du en chef som är duktig på att göra personalen olycklig, då reflekterar du antagligen aldrig över din egen roll och då känner du inte igen dig! 😉 Fast jag misstänker att din personal gör det!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening Olycka

Ensamhet dödar

Marcus Cato

24 april, 2017 20:02 24 april, 2017

6 min read

916 views

1 kommentar

Jag har nästan tre månader befunnit mig utan ett regelbundet socialt sammanhang på dagarna. Inget jobb att gå till, inga kollegor att träffa och i mitt fall heller ingen familj att…

Jag har nästan tre månader befunnit mig utan ett regelbundet socialt sammanhang på dagarna. Inget jobb att gå till, inga kollegor att träffa och i mitt fall heller ingen familj att komma hem till på kvällarna. Jag gillar att vara själv, men jag märker hur det påverkar psyket. Jag har som tur är ett bra socialt nätverk, så det har bokats upp träffar i parti och minut. Jag har dessutom valt min ensamhet, jag valde att gå från mitt jobb. Och jag är i början av i ett nytt, vilket jag vetat mest hela tiden. Ändå märker jag hur bristen på ett socialt sammanhang påverkade mig.

Det här har fått mig att fundera mycket kring icke-vald ensamhet. Hur fruktansvärt knäckande det är att vara ensam, att inte ha ett sammanhang eller någon att prata med. Katarina Gospic, hjärnforskaren, säger att icke-vald ensamhet är lika farligt för hälsan som rökning är. Simon Simek, en annan av mina förebilder, påstår att ensamhet är det som leder till självmord och massmord. Vi har ett stort behov av att bli sedda, att bli älskade. När vi inte får detta grundläggande mänskliga behov tillfredsställt, då leder det till ett mentalt mörker. När du inte känner dig älskad eller sedd, då leder det till mörka tankar. Simek har en poäng i massmorden. De amerikanska skjutningar som görs sker ofta på skolor eller arbetsplatser där mördaren haft sin dagliga tillvaro, men där de i stor omfattning varit osedda och oälskade människor. I kombination med tillgång till vapen, så går det i ett fåtal fall väldigt snett.

olycklig Efter att ha jobbat med hemmasittande barn och arbetslösa ungdomar så kan jag förstå krafterna bakom. Många av de jag mött har inte upplevt sig mobbade, men däremot väldigt ensamma. De har inget riktigt socialt nätverk och ibland en familjesituation som inte heller ger dem den uppmärksamhet som behövs. När vi började det arbetet så hade jag en tanke med mig sedan tidigare, att se individen. Se barnet eller ungdomen för den de är, inte försöka göra dem till något som passar in. Och det var coacherna fantastiskt duktiga på, vilket ledde till bra resultat. Problemet är att vi vet att det här fungerar, vi vet att inkludering och att lyfta individer är ett sätt att lyckas. Ändå är vårt samhälle så sjukt dåliga på detta.

Svenskar är världens mest individualiserade land, vi är också världens ensammaste land. Och det här gör att ,människor varje dag går under i vårt land. Människor som kämpat för att få lite kärlek, få någon att se dem för den de är och bara få vara mänsklig. Som inte känner att de passar in i våra kvadratiska mönster, men som skulle passa perfekt om vi kunde göra kvadraten lite bredare. Eller gjorde om den till en cirkel. Alla människor behöver kärlek, alla människor behöver känna sig betydelsefull! Det är inte bara du som behöver det!

Jag är psykiskt stark. Jag har varit igenom väldigt mycket skit och isolering, ändå påverkas jag av detta. Jag har ändå ett rikt socialt liv, även om det inte alltid räcker till. Ändå påverkas jag av detta! Tänk då på alla de människor som upplever det här i flera år, som kämpar med ensamhet och inte blir sedda under lång tid. Det är ett j-vla slöseri på människors kapacitet. Det måste dessutom finnas en sjukt stor potential i dessa människor. Klarar man att leva i ensamhet i flera år, då finns det karaktär som få av oss andra har!

Frågan om ensamhet är större än dig och mig. Den är komplex. Det jag vet är att vi behöver göra något åt det. Vi behöver inkludera fler, både i våra privata liv, i föreningar och på arbetsplatser. Mitt nya jobb kommer delvis ha fokus på detta. Hur vi kan se till så att fler unga blir inkluderade i arbetslivet. Vilket leder till en mindre upplevd ensamhet och en känsla av att känna sig behövd. Det är ett litet steg på vägen, men jag vill att alla funderar över vad ni kan göra. Driver du ett företag så kanske du kan anställa någon som kanske inte sitter på det största kontaktnätet. Eller är du aktiv i en förening, hur kan ni inkludera människor som inte har ett socialt sammanhang? Och som kanske inte vill ha en jättestor grupp omkring sig, men ändå några. Eller du som privatperson, kanske du kan ta en fika med Agda vars man gick bort för tre år sedan och som nu lever själv i huset bredvid? För isolering bryts genom inkludering. Den som är ensam kan inte förväntas vara den som slår sig in, då hade de gjort det! Vi behöver öppna upp! Och där har var och en av oss ett ansvar!

Enligt mig så är ensamhet den största faktorn till olycka. Den knäcker oss, den går emot vår mänskliga natur. Vi är sociala varelser som behöver kärlek, närhet och ett behov att vara någon. Jag avslutar med ett citat från en av mina favoritfilmer, Into the Wild (har du inte sett den så se inte klippet eftersom det är slutet…):

”Happiness only real when shared”

Jag gråter som ett barn varje gång jag ser William Hurt (pappan) sätta sig på gatan… Inte för det har med ensamheten att göra, utan den näst största faktorn till olycka, ovissheten… Men mer om det en annan gång!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar