Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Etikett: olycka

Tre beteenden som aldrig kan göra dig lycklig

Har idag försökt spela in en vlogg om att hantera livsfrustration. Det slutade med ett gott skratt över att all teknik ville skapa ännu mer frustration. En icke-fungerande mikrofon, en…

Jämföra sig med andra

Har idag försökt spela in en vlogg om att hantera livsfrustration. Det slutade med ett gott skratt över att all teknik ville skapa ännu mer frustration. En icke-fungerande mikrofon, en telefon som laddar ur, en dator som laddar ur, glömde slå på inspelningen när jag väl lyckades uppträda som en icke-galning och fyllde mobilen med misslyckade inspelningar, så när jag väl lyckades, så bröts inspelningen för att där inte var mer minne! Till slut tappade jag dagsljus, så jag får göra ett nytt försök imorgon! 😀

Den här bloggen skriver rätt ofta om vad som skapar lycka och vad vi kan göra för att förbättra vår lycka. Även om vi gör det mesta rätt så finns det också många saker som leder till direkt olycka. Kanske inte i det korta perspektivet, men i det långa. Jag tänkte här dela tre beteenden som många människor gör som inte leder dig till rätt väg.

1. Jämföra dig med andra
Det gör vi allihopa på ett eller annat sätt, men det är ett garanterat sätt att bli olycklig. Det finns sju miljarder människor som du kan jämföra dig med. Om vi bara räknar in de levande, det blir ytterligare några miljarder om vi räknar in alla andra som levt på vår jord. Så länge du jämför dig med andra, så kommer det alltid finnas någon som har det lite bättre. Det är alltid någon som är lite rikare, har lite snyggare rumpa eller har de perfekta barnen. Och den som jämför sig med andra jämför ju sällan det som är positivt hos dig. Så även om du skulle vara rikast på jorden så skulle du antagligen jämföra dig med andra om hur din rumpa ser ut. Jag slår vad om att Bill Gates inte har den snyggaste rumpan i världen, men han har säkert avundats Mel Gibsons nakna rumpa i Dödligt Vapen!! Du har ingenting att vinna på att jämföra dig med andra! För lever du så och blir nöjd med en del av dig själv, så kommer du snabbt hitta en ny del som någon annan är bättre på. Du kan omöjligt vara eller ha det bättre på alla områden i livet än vad andra har det. Det du kan göra är att göra det bästa med dina förutsättningar. Vissa saker kan vi inte ens förändra och då är det ju väldigt dumt att må dåligt över det, gör det bästa av det istället! Även de vackraste kvinnorna i världen har osäkerheter kring sitt utseende. Kjell Enhager berättade en historia, att när han studerade i USA så blev han god vän med dåvarande Miss World, dvs. den som objektivt ansågs vara vackrast i världen. Tyvärr var hon inte det i sina egna ögon, utan gick ständigt runt med nojan om att hon var ful och alla andra tjejer var vackrare än henne. Den vackraste kvinnan i världen jämförde sig ständigt med andra och det gjorde henne inte lycklig.

2. Göra vad alla andra tycker att du skall göra
Att sätta sig själv i andra hand kommer aldrig att göra dig lycklig. Det är ett sätt att nedvärdera ditt eget värde och du är ovärderlig! Låter du andra människor ta besluten för ditt liv, så kommer inget i ditt liv utgå från vad du mår bra av. Det kan röra sig om allt från föräldrar som ställer krav på att du skall göra den karriär som de aldrig hade, din partner som vill ha sex fast du egentligen inte vill eller att din chef tvingar dig att jobba över trots att du vill vara hemma med dina barn. Visst, någon enstaka gång behöver vi göra saker som vi egentligen inte vill, om det ger oss möjligheten att få den tjänsten tillbaka vid ett senare tillfälle. Det är ju inte så att jag vill hjälpa mina kompisar flytta, om det inte vore för att jag får tillbaka den hjälpen när jag själv skall flytta. Det som är ett problem är när det är gång på gång, när du hjälper alla dina kompisar att flytta, men ingen av dem ställer upp när du skall flytta. Eller att din chef alltid vill att du skall jobba över, men den dagen du behöver gå en timme tidigare får ett nej. Eller att du lever kvar i din usla relation för att dina föräldrar säger till dig att det är bättre att leva kvar i relationen för barnens skull. Det kommer aldrig att leda till lycka vare sig för dig eller någon annan. När du gör saker som får dig att må bra, när du börjar prioritera dig själv, då kan du också börja göra goda saker för andra och få dem att må bra. Vi gör också en massa saker som konstiga fenomen säger till oss att göra, samhället anser att vi inte skall ta ut pappaledigheten, eller att kulturen på företaget säger att vi skall jobba femtio timmar i veckan. Det är helt galet, ställ dig utanför det och gå den väg som du mår bra av!

3. Att bara göra saker för din egen skull
Det låter ju lite motsägelsefullt mot punkt 2. Det är dock en viss skillnad. Du måste börja göra saker som du mår bra av, det är helt korrekt. Det måste dock utgå i, att andra människor inte far illa av det och allra helst skall det också ge glädje för andra. Sverige har blivit världens mest individualistiska land enligt forskningen. What´s in it for me har blivit det styrande. Det leder dock inte till långvarig lycka att vara egoist fullt ut. Du skall alltid sätta dig själv först, men du behöver göra bra saker för andra. Det kommer du att må bra av, det är en av de viktigaste vägarna till lycka. Vi vill bidra med glädje hos andra. Risken är att gör du bara saker för din egen vinning, kör över människor för att få mer pengar, sex, makt eller vad det nu kan vara, då kommer du också bli illa omtyckt. Är du illa omtyckt kommer du antagligen bli ganska ensam och ensamhet är också ett sätt att bli olycklig. Problemet är ofta att de människor som kör över andra, ändå får lyckokickar av att få mer pengar, sex eller vad de nu är ute efter. Det tar hjärnan som ett sätt att det faktiskt fungerar att bli lycklig på det sättet. Problemet är att det är kortsiktiga kickar och du måste köra över fler, för att få nästa kick och risken är att det beteendet förstärks tills du till slut är helt avtrubbad och bitter. Det märkliga är, att de som bara gör saker för sin egen skull, är väldigt bra på att utnyttja dem som gör allting för andras skull. Det här leder till att båda parter blir olyckligare. Så börja göra bra saker som du mår bra av och som får andra att må bra, då slipper du de här problemen och är ett stort steg på vägen mot ett lyckligare liv.

Se till att göra det bästa av dina förutsättningar utan att jämföra dig med andra, gör saker för din egen skull, men gör de saker som också får andra att må bra! Där har du en stor del av nyckeln till lycka i en mening.

I övrigt inte så mycket nytt, hade dubbelföreläsning för ett gäng ungdomar igår. Vilket var väldigt trevligt! Bra diskussioner, kring skolans oförmåga att lära ut arbetsmarknadskunskap och självkunskap till eleverna, hann vi också med! Det frustrerar mig sjukt mycket och har gjort i flera år! Jag skulle tusen gånger hellre anställa en person som känner sig själv, än en som hade högsta betyg i Naturkunskap! Jaja, skit samma, ett av vloggens punkter var att jag ska bli bättre på att inte vara frustrerad över saker som är utanför min kontroll! Skolans oförmåga är en sådan sak!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Tre beteenden som aldrig kan göra dig lycklig

När livet är skit

Jag fick en förfrågan av en bekant som jobbar med ensamkommande flyktingbarn, om hur vi kan hantera livet när det känns som sämst. Många av de här ungdomarna går och…

Livet känns skit

Jag fick en förfrågan av en bekant som jobbar med ensamkommande flyktingbarn, om hur vi kan hantera livet när det känns som sämst. Många av de här ungdomarna går och väntar på om de ska få uppehållstillstånd eller inte. För mig är ovisshet den absolut värsta känslan vi kan känna. Vår familj fick gå igenom den i somras, när mamma blev inlagd på sjukhuset och de hittade något på levern. I flera dagar slets vi mellan hopp och förtvivlan. Och trots att beskedet inte var positivt på något sätt, så var det ändå lättare att hantera än ovissheten. Vi pratade om det på jobbet för några dagar sedan, om en kvinna som försvunnit och den ovisshet som resten av familjen måste känna. Vi behöver få avslut, oavsett om avslutet är negativt, annars äter det lätt upp oss. Som filmer som slutar utan att vi egentligen får veta om hjälten överlevde eller dog, om kärleksparet fick varandra eller inte.  Det är lite som att tänka på universum, vi blir galna om vi tänker för länge på att det skulle vara oändligt, för vår hjärna kan inte hantera oändlighet.

Någonstans ligger det hela i att ovissheten ligger utom vår kontroll. Det finns absolut inget vi kan göra åt den! Första steget är nog att inse det, att släppa tanken på att försöka kontrollera det okontrollerbara. Ingen i hela världen känner till sin framtid, vi är alla utan kontroll till stor del. Så att kunna släppa tanken om att kunna kontrollera just detta är så viktigt!

Den andra delen är att fundera på vad jag faktiskt kan kontrollera. Vad är my business i allt det här? Jag har själv haft några veckor, nu på senaste tiden, där jag fått mata orden my business som ett mantra. Det finns saker som är utanför min kontroll som påverkar mig mycket, men som jag inte kan göra något åt, även om jag skulle vilja. Då gäller det att flytta tillbaka tanken och kontrollen, vad kan jag göra i den här situationen? Vad ligger inom min kontroll? För mig landade det i att vara ärlig, be awesome och fortsätta leva mitt liv på bästa sätt, utan att låta mig påverkas av andras business. De sakerna kan jag kontrollera ganska väl. Så steg två, vad är my business? Vad kan jag påverka i allt det här jag går igenom?

Steg tre vill jag påstå är framgångsrika rutiner. Ett lyckligt liv ligger mycket i att ha rutiner som leder dig till ett bättre mående. Du behöver varje dag gör saker som du mår bra av, både här och nu, men också i det långa loppet. Här finns några punkter som forskningen har visat gör oss lyckliga, som leder oss åt rätt håll. Att varje dag röra sig fysiskt är en sådan sak. 30 minuters promenad om dagen är en bra grund. Och inte på något j-kla gåband, vi mår bättre av att vara utomhus! Vem fasen uppfann den grejen? Jag förstår löpband, men jag kommer aldrig förstå gåbandet. Har vi blivit så lata, att vi måste se på TV samtidigt som vi promenerar? När vi har en fantastiskt vacker värld utanför!

Så fysisk aktivitet varje dag, det är en framgångsrik rutin. En annan som forskningen har visat får oss att må bättre är meditation. Så lite som fem minuter om dagen kan räcka för att vår hjärna ska bilda nya kopplingar som gör oss lyckligare. Och en del tycker fortfarande meditation låter som mumbojumbo, så ni kan istället djupandas i fem minuter…

En tredje sak som forskningen visar, som inte kanske är en daglig rutin, är att ha något att se fram emot. Går du och väntar i ovisshet så stannar livet lätt upp, det blir fokus på ovissheten. Jag märkte det själv under mammas sjukdomsperiod. Alla mina planer stannade in och det kan jag se nu i efterhand inte var riktigt bra. Jag hade behövt något att se fram emot. När du mår dåligt och livet är skit, planera in något kul som du har framför dig. En resa, en bio eller rida islandshäst. Din budget och dina intressen sätter gränsen. Så för de ensamkommande så rekommenderar jag personalen att planera in en kul aktivitet som gruppen skulle gilla! Ni som inte är ensamkommande, men ändå tycker livet är skit då och då, bjud med en vän på din aktivitet. Forskningen visar nämligen att vi blir lyckligare av att spendera pengar på andra och på upplevelser. Här kan du alltså slå två flugor i en smäll! Det skapar fina minnen, som du kan må bra av under lång period framöver!

Vänner och samhörighet med andra är den absolut starkaste lyckofaktorn. Så för att må bättre, umgås så mycket som möjligt med de du tycker om. När jag själv mådde dåligt, då isolerade jag mig. Det var ingen bra lösning, vi är inte ensamma varelser, ingen mår bra av det. Så se till att försöka umgås med människor du tycker om!

Det sista tipset är att göra mer av det du är bra på. Det du är bra på kommer få dig att må bättre. Sen om det är att du bakar världens godaste muffins, spelar gitarr eller säljer symaskinstillbehör, det spelar mindre roll. Det du är bra på är ofta något du gillar att göra, vilket gör att du hamnar i flow som är en form av lyckobubbla. Så har du en passion som du inte riktigt gör när du mår dåligt, ta tag i den!

Det här var några enkla tips på vad som kan hjälpa när livet känns som skit. Mår du riktigt dåligt, sök hjälp! Det finns massor av duktiga människor som kan hjälpa dig med att hitta vägar ur det dåliga måendet. Att bara få prata med någon som inte känner dig brukar hjälpa. För egen del har jag också hjälpts av att skriva av mig. Det är som något magiskt händer när du får ut dina tankar på papper. Och det gör jag fortfarande ibland när jag behöver hantera något. Bjuder på en kort text idag, skriven för några år sedan, med just det där om att vi behöver ett slut på allt, även om det är världen… 🙂

Packar väskan, drar min väg, reser dit där ingen hittar, dit där ingen vet. Lämnar allt bakom mig, bränner broar som aldrig byggts. Börjar om, startar på nytt, ensam vid världens ände.

Imorgon bär det tillbaka till brottsplatsen, ska föreläsa om lycka för ett nytt gäng arbetssökande ungdomar på gamla jobbet! 🙂 Mycket trevligt!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för När livet är skit

Skillnaden mellan att lyckas och lycka

Av någon märklig anledning så har vårt samhälle idag mixat ihop begreppet att lyckas med lycka. Många drivs av att ständigt lyckas, vi skall leva upp till någon perfekt vision…

lycka eller att lyckas

Av någon märklig anledning så har vårt samhälle idag mixat ihop begreppet att lyckas med lycka. Många drivs av att ständigt lyckas, vi skall leva upp till någon perfekt vision som vi aldrig når. Det kan vara att klättra på karriärstegen, ha det perfekta hemmet eller åka på häftigast semesterresor. Samhället har en definition av att lyckas, jag har min egen och det borde du också ha. För att lyckas utifrån samhällets normer kommer extremt sällan leda till att du blir lycklig.

Det tydligaste exemplet på det här är elitidrottare. De kämpar och kämpar i sin idrott för att ta det där världsrekordet, titeln eller guldet. Den dagen de har tagit det har de lyckats och det är allt som betyder något. Tänk dig att du bygger hela ditt liv kring just detta och så en dag så står du där på prispallen med guldet i handen. Resten av livet kommer ju att kännas meningslöst. Och i många fall så blir det så också. Det finns ett uttryck Post-Olympic stress syndrome. Det är ett tillstånd som drabbar många elitidrottare efter att de deltagit i ett OS och lyckats. Även de som inte lyckas kan drabbas av det, speciellt om de är i slutet av karriären och inte har chans att vänta fyra år till. Det här har hänt hur många gånger som helst och stora idrottare som simmaren Ian Thorpe, boxaren Sugar Ray Leonard och guldmedaljören i Super-G från Lillehammer Diann Roffe har alla berättat om hur de kämpat med depression när OS eller karriären är över. Det finns hundratals fall som berättat om detta, säkerligen tusentals till som inte gjort det. För det är ofta tabu att prata om. Alla fotbollsspelare som lägger ner karriären och slåss med att hitta en annan mening i livet. Alla deras fruar som skiljer sig när karriären är över och stjärnglansen falnar. De har alla lyckats i samhällets ögon, men i sina egna så har de inget större värde längre. Det de upplevt i sina liv är något liknande det jag tidigare kallat rockstjärnelyckan. De har lyckats, men i nästa stund är det bara tomhet och de vet inte var de skall få nästa kick ifrån. Är du världsmästare i tungviktsboxning så kommer du ju inte högre i den sporten. Tar du OS-guld i simning så inser du att nästa gång kommer kicken inte att vara lika stor som första gången.

Det här gäller inte bara elitidrottare utan andra ”framgångsrika” människor också. VD:ar för börsbolag i USA är deprimerade i dubbelt så stor omfattning än vad en normal amerikan är. Jurister är tre gånger oftare deprimerade. Vissa studier visar att barn till rika föräldrar är mer deprimerade än de barn som har föräldrar med låg- eller medelinkomst. Det här gäller egentligen alla yrkeskategorier där du kan på något sätt nå framgång, det är jag övertygad om. Jag lyssnade på Mia Törnblom för lite sen som berättade om en man hon coachat. Han offrade familj och hälsa för att bli Europas bäste inom sin yrkeskategori. Han vann priset två år i rad, men med skilsmässa och massor av hälsoproblem på köpet. Han hade dessutom berättat, att när han vann andra året så kunde han inte känna någon glädje. Inte för att han försakat sin fru, sina barn och sin hälsa. Utan för att han visste att nästa år skulle någon annan vinna. Låt dig aldrig drivas till något sådant! I framgången finns ofta bara tomhet i slutändan, där du offrat allt väsentligt. Fast det finns möjlighet att lyckas ändå, det gäller bara att börja från rätt håll…

Det allra finaste i kråksången är nämligen, att forskningen nu visar på att de som är lyckliga först, de är också mer framgångsrika i livet. Lycka leder alltså till att lyckas. När vi mår bra så är våra hjärnor kreativare, vi har ett bredare seende och är mer öppna för nya möjligheter. Det här är alla bra saker för att nå framgång. Vi har tidigare ofta sagt att rädsla och stress har bidragit till vår överlevnad som grottmänniskor. Det var bra att hela tiden leta efter faror för att vi då skulle upptäcka dem i tid. Och ja, de har haft en viktig roll. Fast nu visar forskningen att vi antagligen hade bättre förutsättningar om vi var lyckliga jäklar! För vårt beslutsfattande fungerade mycket bättre och vi kunde se flera kreativa alternativ när vi var jagade av ett lejon. Vår hjärna må vara gjorda för att överleva, men det är ju rätt coolt om vår överlevnad baserades på att må bra! Alla som vill lyckas borde därför lägga fokus på sin lycka först, sedan kan vi jobba efter att lyckas! Fast vårt samhälle har inte riktigt fattat detta ännu…

Jag säger inte att du inte skall jobba för att lyckas! Det skall vi alla göra, men du behöver definiera vad som är att lyckas för dig, inte utifrån vad ett samhälle eller människor omkring dig förväntar sig. Och du behöver jobba med att känna lycka först! Du är inte din prestation, lägg inte hela ditt mående i det! Du är du och du förtjänar lycka oavsett om du presterar eller inte. Detsamma gäller dina barn och de runtomkring dig, de är inte sina prestationer, de är bra ändå! Du är helt enkelt bäst på att vara dig själv och det kan ingen ta ifrån dig!!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för Skillnaden mellan att lyckas och lycka

En man utan mål, men med mening

I förra inlägget skrev jag om en pojke med en dröm. Då lämnade jag er mitt i en krasch, när min dröm sedan jag var sex år gammal hade rasat…

den blaue

I förra inlägget skrev jag om en pojke med en dröm. Då lämnade jag er mitt i en krasch, när min dröm sedan jag var sex år gammal hade rasat samman. Vilket gjorde att min värld rasade samman. Åtminstone den inombords, för utåt sett hade ingenting hänt, förutom att en person saknades på tentaskrivningen i finansiering.

Jag mådde fruktansvärt dåligt i den perioden av mitt liv. I klass med oktober 2008. De gånger jag har mått dåligt i livet, så har jag hanterat det på två sätt. Helst någon form av isolering och sedan djävulskt mycket rockstjärnelycka. Att få kickar i beroenden som ledde till ännu mer ångest. Direkt efter min insikt att mitt mål inte var det jag trodde,  så fanns inte möjligheten till isolering. Jag skulle nämligen på semesterresa till Cypern med åtta kompisar. Och vi var fem personer som skulle dela lägenhet. Ni som läser regelbundet kanske minns min berättelse från en semesterresa med familjen, där jag fick frispel på min pappa för att jag hade inte fått någon egentid på flera dagar (läs här). Tänk er då att jag, i en vecka, med en helt förlorad styrning i livet, ska dela en lägenhet med fyra andra. På en festarresa i Ayia Napa. I en period där jag alltid tog till rockstjärnelyckan för att dämpa känslorna. Såhär drygt 15 år senare kan jag skratta åt det äventyret, men där och då mådde jag så jäkla dåligt.

Jag drack sjukt stora mängder sprit på den resan. Helst ren vodka, Strongoff, och minst en stor flaska per kväll. Så länge jag hade sprit i kroppen gick måendet faktiskt att hantera. Och på fyllan var jag en rolig jävel, som drog sig till bisarra uttryck. En kväll gick jag ut i kostymbyxor, med ett par rosa avklippta mjukisbyxor över som shorts. Med en Manchester United-tröja med Blomqvist på ryggen över en Dahlinskjorta, stora blåa solglasögon a´la 70-talet, solhatt och vita tygvantar på händerna… En annan kväll målades de ädla delarna i blått (gula färgen tog slut) för att heja fram Sverige i det pågående fotbolls-EM. Jag kallas fortfarande den Blaue i vissa kretsar. 🙂 Allt det där kan jag idag skratta åt, det kunde jag till viss del då med. Men det var uttryck för något som var djupt trasigt i livet. Det ingen såg den resan var de dagar när jag låste in mig på toaletten och grät, för jag avskydde mitt liv så jäkla mycket. Så fort jag var någotsånär nykter kom allt över mig och toaletten var den enda plats jag kunde vara i fred.

Resten av den sommaren fortsatte i samma stil. Det var alkohol mest hela tiden. Hösten kom och jag började skolan igen. Min syster och några andra kompisar började plugga i Växjö, så alkoholdrickandet kunde fortsätta hålla takten. Samtidigt som jag började isolera mig mer och mer. Jag skippade lektioner, läste på egen hand och hankade mig fram. Jag upplevde mig som fulast och värst i världen. Som att alla tittade på mig och dömde mig. Min självkänsla hade på många sätt varit dålig redan innan min dröm sprack, men nu var den totalt under isen. När du är 197 centimeter lång och ser dig själv som fulast i världen, då vill du bara gömma dig. Under en period gick jag bara utanför dörren för att gå och handla. Och då gick jag tio minuter innan de stängde för att behöva träffa så lite folk som möjligt. Jag gick alltid till Konsum för där var det mindre folk (visade sig senare i livet att en av kassörskorna där skulle lära mig sätta gränser, men det visste vi inte då… 🙂 ). Jag har faktiskt nästan inga minnen från den hösten.

Det jag minns är en kväll, en vinterkväll. Jag låg hemma och drack öl för mig själv. Den magiska formeln för att dämpa ångesten i stunden. För mig har ofta alkoholen gjort mig glad, men till en idiot. Glädjen är för att jag druckit med andra, det har inte varit alkoholen i sig, det har varit sällskapet. Idiotin kanske inte var sällskapets problem… 🙂 När du dricker själv finns det bara du och tankarna. Det är ingen bra kombination när du mår dåligt… Jag började bli fånge i min egen lägenhet, jag kände mig ensammast i världen och jag hade sån jävla ångest som jag dämpade med allt jag kom över… Jag hade varit en jävligt bra rockstjärna på den tiden, förutom att jag bara kunde ha konserten i min egen lägenhet. Den här kvällen var speciell, för den var någon typ av botten. Det var en av få gånger jag druckit mig riktigt full själv, hemma, utan någon tanke på att ta mig utanför dörrarna. På något sätt insåg jag detta, jag fann någon kraft i den patetiska situation jag hade sjunkit in i. Det slutade med att jag till slut fick nog och drog en halvdrucken ölburk rakt in i väggen med full kraft. Det var så jäkla skönt att få ur sig lite av alla känslor, även om det var värdelöst att behöva svabba väggen sen…

Jag lyckades på något sätt hantera livet efter den kvällen. Som att jag hade nått botten. Det var inte mycket bättre, men det gick. För något år sedan hittade jag gamla filer från min tid på universitetet. En sak som jag började med i den här tiden var att skriva igen. Drömmen jag hade som sjuåring gjorde ett kort inspel. Och det är från en av de texterna från då, som dagens rubrik kommer: ”Jag är en man utan mål, men med en mening.” Vad jag än har skrivit eller någonsin kommer skriva, så kommer alltid den meningen vara den bästa jag skrivit. Jag visste att hela min värld var satt ur spel, att mitt största mål försvunnit. Trots det förstod jag att jag hade en mening på den här planeten. Jag visste bara inte vad och min nyfikenhet att ta reda på det drev mig framåt. Utan den meningen hade jag varit död idag. Hade jag inte förstått att det fanns en mening, så hade jag inte sett någon anledning till att driva framåt. Det var en mening med en mening.

Jag började efter ett tag att försöka sätta nya mål, men hade inte kraft att jobba efter dem. Det jag inte förstod var hur starkt min egen världsbild påverkade mitt liv. Jag skrev mycket om att mitt liv var som Sisyfos och undran över när jag skulle klara rulla upp min sten. Jag såg sedan tidigare livet som ett helvete. Idag sitter Sisyfos på min vägg, som en påminnelse om meningen med livet och som en påminnelse om att den där stenen aldrig når toppen. Det är det som är tjusningen.

Från den dagen jag tappade fotfästet för att jag insåg att jag inte gillar siffror, tog det mig över åtta år för att hitta en person i mig själv som jag gillade. Det har funnits goda tider i de åtta åren, oftast i samband med att jag hamnade i nya miljöer, men livet var aldrig stabilt. De nya miljöerna hjälper ett tag, för ingen känner dig, men jag kunde aldrig fly från mig själv. Jag behandlade min ångest med saker som hjälpte i stunden, men som stjälpte mig på sikt. Jag var i åtta år inne i en negativ spiral som tog slut den 5 oktober 2008. Idag har jag funderat mycket på vad jag kunde gjort för att det inte skulle behövt ta så lång tid. Jag har bara ett svar, att ha tagit hjälp utifrån. Jag gick aldrig och pratade med någon. En gång i Växjö gick jag till universitetsprästen, men han var inte där. Bara av att jag hade gått dit hjälpte mig, för jag hade vågat ta steget att be om hjälp. Två gånger har jag ringt spelberoendelinjen (en annan historia under perioden, men är med ångestdämpande i stunden fram till du förlorat femsiffriga belopp på en kväll…), men valde att lägga på för jag klarade inte att be om hjälp. Jag öppnade inte direkt upp mig för de som stod mig nära, jag drev bara på. Jag bodde inte nära min familj, så de gånger vi sågs var det ändå rätt lätt att visa upp en fasad. Under flera år levde jag också utan vänner på nära håll och utan förhållanden. Jag kunde hålla fasaden ganska lätt, men bakom den pågick ett inre helvete. Ett helvete fyllt med ångest, beroenden och en tro att lycka var något som kom till mig.

Idag när människor träffar mig, så är det svårt för de flesta att se hur jag kan ha levt ett sådant liv. På samma sätt som folk har svårt att se mig som tjock (har ju gått ner 26 kilo). När du träffar nya människor så ser du dem bara för vad de är idag och vi har lätt för att tro att det alltid varit så. Det är lätt att tro att allting bara serverats vissa, men alla människor har en story. Alla människor har gått igenom svårigheter, oavsett varifrån de kommer. Vi vet aldrig vad andra går och bär på i sitt inre, som varje dag påverkar deras beslut. Vi ser dem bara idag, för den de är nu och inte alla de prövningar som ligger bakom. Mitt liv präglades under många år av social fobi, beroenden, isolering, upplevd ensamhet och en fullständigt fucked up bild av mig själv och världen. Jag har fört en kamp mot livet, och den mot mig, på plan som idag är svåra att förstå. Det är antagligen svårt för de som fanns runtomkring och som läser detta att förstå att det var så. För det var så mycket som ni aldrig tilläts se…

Döm aldrig en annan person, för du vet inte vilken jäkla resa de gjort. Som en person som idag får relativt stort förtroende i många människors liv, så har jag hört berättelser som gör mig så ödmjuk och imponerad av hur människor reder att leva lyckliga liv, eller lyckas leva överhuvudtaget. Döm aldrig en annan människa…

Mina problem har jag bara mig själv att skylla för. Det var ingen som gjorde mig illa utifrån, ingen som behandlat mig illa, inga trauman, inga större tragedier. Min hjärna skapade processer som ledde mig åt helt fel håll. Samma hjärna använder idag exakt samma förmåga att leda dem på rätt håll. Det jag skulle gjort är att jag skulle tagit hjälp, istället för att gång på gång försöka på egen hand. Mina förmågor har funnits där hela tiden, men med hjälpen hade jag kunnat upptäcka dem tidigare. Be om hjälp, hur litet eller stort problem du upplever dig du har. Var nyfiken på att lära dig nya strategier och våga testa. Är du fast på en plats där du inte vill vara, då behöver du antagligen en ny strategi. Den kanske någon utanför dig själv kan hjälpa dig med.

Bortsett från inlägget efter mammas bortgång är det här, det inlägg som känts jobbigast för mig att skriva. Det är ett blottande av något djupt inom mig, som jag väldigt sällan pratat om. Min krasch 2008 har jag bearbetat så mycket, så den är mycket lättare, men alla de åren innan har fortfarande varit obearbetat. Dessutom har du nu fått det i en extremt komprimerad form. I framtiden kommer säkerligen fler inspel från dessa år, för många av mina största lärdomar kommer från den här tiden. Idag ville jag bara att du skulle få en bild av ett liv jag en gång levde, en bild av när jag var långt ifrån ett lyckligt liv. För att få dig att förstå att vi alla har en historia som aldrig syns. Nu är det slut på de jobbiga historierna ett tag, nu är det fokus på hur vi skapar ett lyckligare liv som gäller! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Dagens huvudbild är från en maskerad ett halvår efter målandet av de ädla delarna. Min storasyster hade sytt denna kreation som vann första pris i bästa utklädnad! En kväll som faktiskt slutade med ett litet subtilt blottande av mitt dåliga mående, men som jag skyllde på alkoholen… Igår tog jag en annan bild i en annan kostym, så jag bjuder på den här så vi får lite positivt avslut! 😀 DS.

1 kommentar till En man utan mål, men med mening

En pojke med en dröm

Det här är jag, sex år gammal. Det var maskerad på förskolan och där satt jag, med en dröm… Om att få äta upp korven! Nej, det var inte det som…

Jag har en dröm

Det här är jag, sex år gammal. Det var maskerad på förskolan och där satt jag, med en dröm… Om att få äta upp korven! Nej, det var inte det som den där killen drömde om (det kan dock verka som det på följande bilder…). De andra i klassen hade klätt ut sig till cowboys, clowner, prinsessor och sånt där vanligt… Och visst, min outfit var kanske inte helt tydlig, men jag var affärsman. Jag hade en portfölj med mig och jag misstänker att mamma vägrade vattenkamma frillan och ta fram svarta kostymen. Hon visste antagligen att det skulle serveras varmkorv och hon visste att jag hade gener från min far som innebar att vid 97 % av måltider innehållande någon typ av sås, betydde det en såsfläck på kläderna… 🙂 Så det fick bli en mer komisk variant… När du är sex år gammal drömmer du oftast om att jobba som polis, lärare, skådespelare, fotbollsproffs eller något sådant. Affärsman finns inte med på de flestas barns lista, men för mig stod det överst.

Jag ska ärligt säga, att jag tror inte jag hade någon större aning om vad det innebar. Det var väl att sitta på ett kontor, spela bowlingspel på den uråldriga datorn och dricka pulverchoklad. För det var ungefär så jag såg på min pappas jobb. Det verkade så skönt. Och jag gillade ännu mer farbror Kenneths kontor, för det var större, låg i hörnan med större fönster och så hade han en sjukt skön kontorsstol. Det var ju livet!! De gjorde någon typ av affärer och fick sitta på kontor, det var allt jag behövde veta.

Något år senare, när jag hade börjat skolan och lärt mig skriva ordentligt, så hade jag en dröm till. En dröm som fick stå tillbaka i 25-30 år. Jag älskade att skriva berättelser. Det var futuristiska historier om när jag var ensam kvar i världen, eller skräckhistorier om mördare och sen mycket kring fotboll. Den drömmen dog ut, av någon anledning som jag inte vet varför. Kanske för att min handstil alltid fick svidande kritik eller för att ingen i min familj skrev, det fanns ingen naturlig del att inspireras av. Så den drömmen fick stå tillbaka tills när jag kraschade 2008. Då gick jag igenom mina drömmar, vad jag genom livet hade velat göra. Springa Osby Miniton var en sak, en annan var skrivandet.

När jag var 10 år hade jag hittat ett nytt intresse, aktiehandel, som gjorde affärsmannayrket tydligare. Jag hade sett filmen Wall Street för första gången och jag älskade skyskraporna, tempot och materialismen. Och jag älskade Charlie Sheen. Tillsammans med Michael J Fox (som också spelade en superkapitalist i Family Ties och gjorde filmen Nyckeln till framgång) så var de båda mina förebilder. Idag är den senare en förebild, den förra något mindre… 😀 Jag blev totalt USA-frälst, till den grad att jag hade en keps där det stod USA på och som jag använde nästintill alltid under en period. Jag minns hur ledsen jag blev när skärmen gick sönder på den till slut. Samtidigt började pappa handla mer med aktier och jag blev genast intresserad. Så när jag var 10 år bestämde jag mig för att bli aktiemäklare i New York. De närmaste tio åren skulle inriktas på det målet.

Visst, jag hade andra drömmar, golfproffs var ju den andra stora drivkraften fram till jag var 16 år. Ungefär då insåg jag att jag inte skulle räcka till för det. Och på min gymnasietid drev jag alltid utåt att målet var att bli president i USA. Det var ju dels omöjligt, dels var det egentligen bara en tanke, att om jag sätter mina mål så högt det går, så kanske jag kommer en bra bit på vägen… Ni vet det där, sikta mot stjärnorna, så kanske du kommer till Sölvesborg… 😀 Den inre drivkraften var fortfarande att bli aktiemäklare i New York, sen kanske presidentskapet skulle komma efter jag var klar med mitt imperiebyggande… Jag var alltså en lantisversion av Donald Trump! 😀

När jag började högstadiet så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle läsa ekonomi på gymnasiet i Osby och sedan ekonomi på Växjö Universitet. Redan som 13-åring hade jag planerat 6-7 år framåt i tiden. Och så blev det. Jag har insett såhär i efterhand, att det är jäkligt ovanligt. Jag trodde då, att de flesta hade en sådan plan, men det visar ju sig att det är knappt någon. Jag har träffat några hundra ungdomar sista åren och det är väldigt få av dem som har haft en plan med sitt gymnasieval.

Det blev som jag hade tänkt, jag följde min plan. Det blev ekonomi på gymnasiet, specialarbetet handlade om vad som påverkar aktiekurser och jag placerade mig topp-5 i Unga Aktie-SM. Jag kände att jag hade en ljus framtid inom det här. Efter gymnasiet så kom jag in på ekonomprogrammet i Växjö, men försvaret ville ha mig i ett år, trots att inte jag ville det. Efter en vecka som militär skiljdes vi som vänner, jag var inget soldatämne. Det var dock för sent att påbörja studierna, så jag fick underhålla mig under ett knappt år innan jag kunde börja plugga igen.

Det gick bra för mig i Växjö, jag pluggade ordentligt och fixade alla tentor under första året. Fram till den sista. Den sista kursen vi läste var i finansiering. Det var den kursen som var mest relaterad till mitt framtida yrke som aktiemäklare. Det var den kursen som skulle ge mig verktygen. Så satt jag där med böckerna, jag läste och läste. Sommaren närmade sig, men jag försökte allt jag hade för det här var ju det jag drömt om. Och för varje dag så tyckte jag det blev tråkigare och tråkigare. Siffror överallt, tråkiga beräkningar och en växande insikt om att mitt mål sedan 10 år tillbaka inte alls var vad jag ville göra. Jag insåg att jag hatade siffror…

Där och då kraschade jag inombords. Jag har tidigare skrivit om Post Olympiskt Stressyndrom. När en elitidrottare uppnår sitt mål att vinna OS-guld, det de kämpat efter hela livet. Då fylls de ofta av en stor tomhet, vad ska jag göra nu? Vem är jag utan det här? En himla massa frågor väcks. Precis så var det för mig, jag tappade helt och hållet min identitet. Allt det jag hade jobbat efter insåg jag nu inte alls var det jag var ämnad till att göra. Helt plötsligt var den målinriktade killen, på väg någonstans, bara en flytande klump utan riktning. Det var totalt förödande och ingen har någonsin fattat hur illa det var. Jag höll uppe en yta, för ingen skulle behöva se min kamp. Om du känner någon som har lyckats nå sitt livs mål eller som just gett upp en stor dröm, se till att vara där för dem. Det är då som livet är som skörast.

Ha alltid mer än ett mål i livet, bind inte upp hela ditt liv på ett stort mål. Det gör ditt liv så bräckligt och enformigt. Det riskerar att få förödande konsekvenser. Bli aldrig ditt mål! Lägg inte din identitet där! Jag gjorde det då och det kostade mig flera av mina bästa år i livet. Men det kommer vi till i nästa inlägg.

Och vad är det som gör att vi håller en fasad utåt, när vi mår som allra sämst? Det skiner ofta igenom att vi inte mår bra, men det är få människor som är tillräckligt intresserade för att kunna se det. De flesta har fullt upp med sina egna fasader eller är inte tillräckligt inkännande. Det året som följde kämpade jag för att överleva, men jag tror ingen fattade där och då att det var så. Det betyder inte att jag inte hade människor som brydde sig. Jag tillät dem aldrig komma så nära att de skulle kunna bry sig. För mig handlar det om två saker, du som mår dåligt behöver öppna dig för de runtomkring dig. De flesta människor vill hjälpa och stötta. Och du som finns runtomkring, intressera dig för dina medmänniskor och våga fråga! Vi är så jäkla rädda för att våga fråga, för vi vet inte vilken ask av svårigheter vi öppnar. Det är inte din ask, det är inte din uppgift att lösa en annan människas problem. Däremot att stötta och finnas där, det är din roll. Du ska vara den i livbåten som hjälper någon att lära sig simma. Ofta så försvinner hälften av jobbigheten av att bara få berätta om det för någon, bara genom att ställa frågan har du lyckats spräcka en bubbla.

Min dröm som sexåring visade sig ändå leda mig rätt, men det tog många år att inse det… Och den där finansieringstentan har jag aldrig tagit, men det misslyckandet var en av mina viktigaste livsinsikter. Jag är idag tacksam för att jag insåg att aktiemäklare inte var mitt öde redan som 20-åring och inte som 45-åring.

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för En pojke med en dröm

Type on the field below and hit Enter/Return to search