Etikett: OS

https://www.youtube.com/watch?v=xEGjq3Uzo3E

Okej, jag ska villigt erkänna. Det här inlägget kommer inte handla speciellt mycket om Henrik Stenson och hans lycka. Jag känner inte Henrik mer än genom TV-skärmen och från den bild jag har av honom så tror jag han kommer kunna hantera livet efter en majorseger ganska väl. Det finns något inom golfen och vissa andra idrotter som gör att det blir lättare att vara lycklig också efter stora segrar, men jag tänkte att jag avslutar dagens inlägg med de resonemangen.

Det jag vill skriva om idag handlar om det som Henrik Stenson gjorde. Han uppnådde antagligen sitt livs största mål, att vinna en major och kanske specifikt just British Open. För er som inte golfar, golfen har fyra majors, men de har lite olika status. Jag skulle säga att US Masters och British Open är de flesta duktiga golfares våta dröm! Det här med att uppnå sitt livs största mål har visat sig vara ett problem för många utifrån ett lyckoperspektiv, och det är det jag vill fokusera inlägget på.

Om du vinner OS-guld
Vi har ett OS i Rio som börjar inom några veckor. Tänk dig att du är 26 år gammal och en av världens främsta inom simhopp. Du har sedan du var sex år gammal drömt om att vinna ett OS-guld. Du har tränat 10 pass varje vecka, du har ätit rätt, avstått alla lockelser i livet, med ett mål i sikte, du ska vinna ett OS-guld. I ditt huvud har du redan gjort det massor av gånger, allt det du gjort i ditt liv har lett upp till det här tillfället. Du kvalificerar dig till finalen utan problem och dagen har kommit, det är dags för final. Hoppen spelas upp för dig i huvudet redan innan du utfört dem på riktigt. Varje hopp sitter sedan lika perfekt som du just har spelat upp dem. Domarna överöser dig med poäng! OS-guldet är ditt!!

Euforin är total, 26 års fokuserat arbete har lett dig fram till målet! Lyckokänslan är total när du går upp på pallen och de ropar upp ditt namn, hänger medaljen runt halsen och nationalsången spelas! Du kan inte fatta att du just vunnit OS-guld! Pressen älskar dig, massor av människor möter upp och hyllar dig när du landar med flyget hemma i Sverige igen! Du är på toppen av världen, fram till en dag…

Vad händer när euforin har lagt sig? Vad händer när du har nått det absolut största du kan nå? Vad händer när vi når ett mål som vi har fokuserat hela vårt liv på? Vad händer när vardagen är tillbaka och vi ska anpassa oss efter att den strävan vi haft hela livet inte längre finns?

Post Olympiskt Stressyndrom
Det här är något som händer många elitidrottare som når extrem framgång. Det finns till och med ett uttryck för det, Post Olympiskt Stressyndrom. När du har offrat hela ditt liv för att lyckas med en sak och sedan når det. Det är inte bara OS eller idrott, det gäller alla områden i livet där vi kan nå framgång. Buzz Aldrin, andre mannen på månen, hade jättestora problem med att finna mening i livet efter att ha gått på månen. Vad fanns det liksom att uppnå efter det? Olympier som Ian Thorpe eller vår egen Micke Ljungberg. Boxarna Sugar Ray Leonard och George Scott slogs med att finna mening efter att ha uppnått sina mål. Tänk att bli världsmästare i boxning, var ska man hitta sina utmaningar efter det? Det handlar naturligtvis också mycket om vem du är som person. Usain Bolt har vunnit allt inom sin idrott, men han har ändå drivet. Han har hittat nya mål att jobba efter, men jag tror också att han i grunden har en väldigt stabil kärna i sin personlighet.

Riktigt framgångsrika människor har enligt studier större risk för att drabbas av depression. Utan några större belägg för det så tror jag mycket det beror på att man varit extremt fokuserad på att nå framgången, oavsett område, och när den kommer så inser man att de inte blev lyckligare av det eller att det inte var meningen med livet att ha 200 miljoner i förmögenhet. Och det här går att ta ner på den lilla nivån, i våra liv. Jag har coachat en del tjejer vars största mål är att ha ett drömbröllop. Jaha, och sen då? När du ska leva med stackarn som gått med på det i resten av livet? Eller många unga killar som drivs av att bli riktigt rika? Och sen då? Vad fyller pengarna för mening? Jag säger inte det är fel att ha sådana mål, jag vill bara att vi tänker ett steg längre.

Ha flera mål och planera i förväg
För mig tror jag att en av de viktigaste vägarna för att inte drabbas av Post Olympiskt Stressyndrom är att ha mål på flera områden. Du lägger inte alla ägg i en korg, uppnår du ett mål, eller att ett inte längre går att uppnå, så har du flera andra inom andra områden att sträva efter. Ett annat sätt är att redan innan målet är nått, planera vad som är nästa steg. Många elitidrottare som avslutar sin karriär slåss ju också mot depression. De har levt hela sitt liv med exempelvis fotboll, allt de gjort har varit knutet till det. Har de inte planerat för ett liv efter karriären så är det lätt att hamna i beroenden som inte leder oss framåt. De elitidrottare som lyckas väl med att göra övergången från idrotten till ett annat liv har planerat det i förväg. Annika Sörenstam hade en tanke bortom karriären. Zlatan håller på att göra det nu, genom eget klädmärke osv. Han är klok nog att förstå att han måste hitta drivkrafter efter att fotbollen är slut.

Jag kommer skriva mycket mer i bloggen om att lycka inte är detsamma som att lyckas. Det är ett av de huvudbudskap jag vill få fram, för vårt samhälle är idag väldigt drivet av att lyckas, men väldigt lite av att känna lycka. Det börjar redan med betygshetsen i skolan.

Varför elitgolfare har mindre risk för Post Olympiskt Stressyndrom
Så varför tror jag då golf är en bra idrott för att inte hamna i Post Olympiskt Stressyndrom (undantaget är John Daly)? Just för att den har fyra majors varje år. Det finns hela tiden en drivkraft att lyckas. Dessutom så är det en extremt jämn idrott. 100 man har varje vecka en chans att vinna, vilket gör att det är extremt utmanande att lyckas uppnå en sådan sak som att vinna alla fyra tävlingarna på ett och samma år, vilket jag tror att de allra största drömmer om. Till skillnad från idrotter som simning, lerduveskytte, brottning och rodel så har golfen ett system som gör att det finns nya utmaningar inom kort. I de andra idrotterna är OS extremt stort och det kommer bara var fjärde år, det är tufft att planera om för fyra år fram i tiden. Det finns dessutom inom ekonomin (har lovat min ekonom på jobbet att slänga in ekonomiska termer bara för henne) ett uttryck som heter marginalnyttoeffekten. Det betyder att den första Porsche du äger kommer ge mer nytta än när du köper din andra. Eller den första glassen ger mer tillfredsställelse än den andra. Det är samma sak med ett OS-guld, känslan kommer att avta lite med ett andra guld och ännu mer med ett tredje. Så vinner Henrik Stenson British Open nästa år också så kommer han antagligen inte känna riktigt lika mycket lycka den gången. Om det inte är väldigt speciella förutsättningar.

Golfen (och tennisen som har sina grandslams) har också tänkt till. Det finns veterantourer inom båda, man kan hålla på med idrotten på relativt hög nivå långt upp i åldern. Det gör antagligen övergången till ett ”vanligt” liv efter karriären enklare än för en fotbollsspelare som inte har samma möjlighet.

Så vad är slutsatsen av dagens läsning? Gör aldrig misstaget att lägga alla dina ägg i samma korg, ha olika mål på olika områden och planera i förväg för vad du gör om du når ett stort mål! Och inse att lycka inte är detsamma som att lyckas! Jag tittade på TV igår och George Scott dök upp, så blev nyfiken på vad han gjorde idag, om han hade funnit sin harmoni. Så jag googlade och hittade en artikel som har ett par år på nacken från Nöjesguiden (hela artikeln finner du här). Jag vill avsluta med hans enkla, men briljanta insikt från den artikeln:

”– Ja, jag är nöjd. Jag har ett jobb jag älskar, en bra tjej, mat på bordet, tak över huvudet och pengar så att jag kommer runt. Jag behöver inte den där snygga bilen, jag behöver inget mer. Ju äldre du blir, desto nöjdare blir du över småsakerna. När jag har en dag ledig åker jag ut och fiskar. Antingen vanlig fisk eller kräftor. Sist jag gjorde det fick jag massor av kräftor och tänkte att jag inte behöver så många. Då ringde jag upp en kompis och sa ”Jag har varit ute och fiskat kräftor och gjort i ordning dem – vill du ha några?” Och han svarade ”Driver du med mig? Klart jag vill!” Den där glädjen betydde så mycket mer för mig än allt annat. Att ta hand om varandra är riktig lycka.”

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato