Vi mår bättre av att lyfta blicken än att titta på våra skosnören. Både bildligt och bokstavligt! Lev i nuet, men gör det med tanken att ditt jag imorgon ska…
Vi mår bättre av att lyfta blicken än att titta på våra skosnören. Både bildligt och bokstavligt! Lev i nuet, men gör det med tanken att ditt jag imorgon ska få må lite bättre än idag!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Det är alla hjärtans dag, dagen då vi ska uppmärksamma kärleken. När vi ska uppmärksamma våra partners lite extra, ge presenter och skämma bort varandra. Jag ska ärligt talat säga…
Det är alla hjärtans dag, dagen då vi ska uppmärksamma kärleken. När vi ska uppmärksamma våra partners lite extra, ge presenter och skämma bort varandra. Jag ska ärligt talat säga att jag inte riktigt gillar påfundet. Det ger vägar ut för många att inte ge det där lilla extra resten av året. Varje dag är ett bra tillfälle att uppmärksamma de vi älskar! Dessutom verkar de flesta uppmärksamma det med diverse materiella ting, för det är ett enkelt sätt att visa det på. Samtidigt som en ask choklad betyder väldigt lite i jämförelse med en massa andra fina saker du kan göra. Nu hoppas jag att ni alla lever i relationer där ni får kärlek och uppmärksamhet även när det inte är menat att vi ska skämma bort varandra! Och att ni skäms bort med mer än choklad och blommor då och då.
Kan det vara så att jag bara sitter och är bitter för att inte jag får någon choklad? Eller för att jag inte direkt har någon att skämma bort (åtminstone inte på det planet som Alla Hjärtans Dag vill uppmärksamma)? Nja, ett uns ledsamhet finns det i min själ för att mitt hjärta bara slår fortare när jag är i löparspåret, men det är verkligen bara ett uns. För även det här handlar om attityd och val grundade i självkänslan. Jag läste en bok av Olof Röhlander, Det blir alltid som man tänkt sig, för ett tag sedan, (kommer lotta ut ett exemplar framöver). Han skrev om deras kamp om att få barn och hur han hade jobbat aktivt med att må bra ändå även om de förblev barnlösa. Det satte sig djupt hos mig och det hjälpte mig att processa mina egna tankar om att leva ett liv utan en partner och med det en eventuell barnlöshet. Även om min önskan är en annan, gäller det att också kunna acceptera och hantera livet som det blir. Och det landar i mina val och attityder, vilket leder mig in på dagens ämne, en kärlekshyllning till den person jag älskar mest.
Mitt första filmmanus, Masturbatören, handlade om en tonårskille som var ”kär” i sin egen högerhand. Hur han kämpar med sitt beroende och hur det ställer till det i olika situationer. Det är inte den typen av kärlek jag menar här, när jag säger att kärleken till mig själv är den största! 🙂 Däremot är det kärleken till min förmåga att skapa en helt ny värld på insidan, en berättelse som kommer ut i ord. Det är kärleken till att ha en hjärna som lärt sig välja, som lärt sig att se olika perspektiv. Det är kärleken till min förmåga att fortsätta kämpa för det jag tror på, att stå upp för mina värderingar och inte ta skit. Det är kärleken till att vara nyfiken, att ständigt vilja utvecklas. Det är kärleken till att en konstig tanke i mitt huvud kan få mig att skratta. Det är kärleken till att jag är så fylld av brister, men ändå på något konstigt sätt perfekt. Det är kärleken till min passion i mötet med andra människor, att få vara med och utveckla andra. Det är kärleken till min egen resa genom livet, till de som skapat mig. Både rent biologiskt i mamma och pappa, men också alla dem som format mig längs min resa. Det är kärleken till min förmåga att känna tacksamhet och ödmjukhet till livets vägar. Det är kärleken till min konstighet, min unikhet som jag omfamnar varje dag. Det är kärleken till mig, Marcus Cato, en liten plutt i universums historia, men ändå i min egen hjärna den största som levt! Det är kärleken till tron på mig själv och det är kärleken till den ständiga oron över att jag missbedömt tron på mig själv. Det är kärleken till komplexiteten, det är kärleken till att ständigt finna nya saker inom mig själv, det är kärleken, det är kärleken!
Jag skulle inte byta mig själv för att få vara någon annan i hela världen. För 10 år sedan skulle jag bytt med vem som helst för att slippa vara jag. Idag, med exakt samma förmågor som jag hade då, är jag glad att det inte gick att byta! Och jag är glad över att jag hade förmågan att byta perspektiv, att byta filter på livet. Jag kommer aldrig att byta ut kärleken till mig själv, jag delar gärna med mig av kärleken till andra, men det kommer aldrig kunna bekostas av kärleken till mig själv.
För många, många år sedan var Thomas Di Leva programledare för jullovsmorgon. Jag minns endast en sak från de programmen. En morgon målade Thomas läppstift på sig själv, ställde sig framför en spegel och kysste sin spegelbild och sa ”Åh, Thomas, jag älskar dig!”. Det var bland det flummigaste jag sett! 😀 Fast han hade en poäng och av någon anledning minns jag det! Riktig kärlek börjar alltid i dig själv, när du börjar älska dina brister såväl som dina styrkor, då blir du oövervinnerlig. Det är kärleken till dig själv som lägger grunden till att kunna ge kärlek till andra. Älska dig själv först, men aldrig på bekostnad av andras självkärlek! Så idag uppvaktar jag mig själv för att jag faktiskt har lärt mig att älska mig själv! (Firade med en spontan lunch med en god vän hos min andra kärlek, Shady Burgers… 😉 )
Det kan också vara att jag är narcissist… 😀 Fast då jag ibland tvivlar på min egen fantastiskhet tror jag inte det är så! 😉
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag! All kärlek till er!
Happy Cato
PS. Och jag vet att ni alla sitter där och undrar, är Masturbatören en självbiografi? Nej, jag är vänsterhänt… 😉 Och när kommer den på bio? Det får framtiden utvisa! DS.
Förmågan att zooma ut och zooma in i våra egna liv är ett bra sätt för att kunna relatera till lycka. Vi är alla lika snygga på tillräckligt långt avstånd!…
Förmågan att zooma ut och zooma in i våra egna liv är ett bra sätt för att kunna relatera till lycka. Vi är alla lika snygga på tillräckligt långt avstånd! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Idag har jag haft en känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Ibland när jag zoomar ut på världen är det inte så vackert. En känsla av ett samhälle som blir alltmer…
Idag har jag haft en känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Ibland när jag zoomar ut på världen är det inte så vackert. En känsla av ett samhälle som blir alltmer polariserat, en debatt som blir allt hårdare och en svårighet, nej en omöjlighet, att vara människa. Det känns som att det finns så mycket som behöver göras, samhällsklimatet och diskussionen behöver vända där vi ser likheterna istället för olikheterna. Och här sitter jag, en liten skit på planeten, och har inte möjlighet att förändra allt det. Samtidigt som jag ser massor av människor slåss för olika saker de brinner för, där de vill väl, men kanske gör mer skada än nytta. Där de bidrar mer till polarisering än gemenskap, trots att det är det senare som de säger sig vilja uppnå. Det får mig då och då in i en känsla av meningslöshet, att är det verkligen värt att kämpa för att skapa en bättre och lyckligare värld? Med en undran om det inte hade varit skönare att bara leva ett avskilt liv i lugn och ro.
Jag ser inte de här tankarna som ett problem, alla människor med en vilja framåt tvivlar. De har dagar där deras strävan inte känns värd det. Det är en del av vår mänsklighet. För mig tänker jag varje gång den här känslan kommer på The Bookhouse Boys från världens bästa serie Twin Peaks (möjligen slagen av Seinfeld).
Det har alltid funnits och kommer alltid finnas ”ondska” och ”mörker” i vår värld, men det har alltid funnits människor som slagits för att hålla de krafterna i schack. I vissa tider är mörkret i överläge och i andra är ljuset. Det viktiga är dock att vi går ut och gör vad vi kan för att mota bort mörkret. Precis som the Bookhouse Boys. När känslan av meningslöshet över att fightas en fight som känns omöjlig att vinna, är det just dem jag går till i tanken. För det handlar inte om det, det handlar om att kämpa så att de mörka sidorna känner större meningslöshet att försöka.
Den här kampen är inte bara i vårt samhälle, den finns där inom oss själva. De mörka sidorna har vi alla. Egoism, prestige, makt i kamp mot generositet, kärlek och jämlikhet. Alla dagar klarar vi inte hålla de mörka sidorna borta ens inom oss själva. Vi finner oss agera egoistiskt, vi finner oss avundsjuka på andra osv. Det är vad det innebär att vara människa, men vi behöver varje dag vara våra egna Bookhouse Boys som gör vad vi kan för att hålla mörkrets krafter ifrån oss.
Jag hittade idag snabbt tillbaka till min meningsfullhet. Och jag har hittat tillbaka till min utveckling som förra veckans inlägg handlade om. Imorgon tar jag på mina byxor igen och går ut i världen för att försöka göra den och mig själv lite bättre.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Det är också firande idag, 200:e inlägget på happycato.se!!! 😀 DS.
Jag funderar över artikeln Optimism -en defekt hjärna. För det första måste det ju vara en jäkla pessimist som hävdar att hjärnan är defekt för att du är optimistisk. 🙂 För…
Jag funderar över artikeln Optimism -en defekt hjärna. För det första måste det ju vara en jäkla pessimist som hävdar att hjärnan är defekt för att du är optimistisk. 🙂 För det andra, är det verkligen en defekt? Jag tycker det låter mer som en superkraft! Skämt åsido, optimism är egentligen fullständigt galet. Det är ju en skyddsmekanism, för hade vi tittat realistiskt på livet hade det varit helt kört. Det hade ju inte gått att leva.
Pessimisten och realisten (ofta brukar det vara samma sak) är ju egentligen de mest förnuftiga. Det är alla andra, vi optimister, glada eller lyckliga människor som är mest fucked up. Ibland tar jag av mig mina lyckoglasögon och väljer att se världen ur ett mer nyktert perspektiv. Jag ser ju ett stort jäkla isberg, så stort att jag snabbt kastar på mig mina lyckoglasögon igen. Hela västvärlden är på väg rätt in i isberget, många ser det, men vi sjunger alla lyckliga sånger fram till vi träffar. Det är lättast så. Vi är bara ett (Jong-)uns från världens undergång. Vi är på så många plan på väg åt fel håll. Det är delvis den ogrundade optimismens fel, för den kan göra oss kollektivt blinda från verkliga problem.
Och tar vi av oss optimistglasögonen för att granska oss själva så är det ju minst lika skrämmande. För det första så är det en på 700 triljoner att jag blev född, då kunde de ju gjort mig lite snyggare, kortare, längre, bredare, smalare… Dessutom går vi runt med en kropp som ner på cellnivå måste fungera för att vi ska leva en sekund till. Realistiskt sett borde det inte vara möjligt att ett system kan vara så synkat. Lägger vi därtill till att det finns 7 miljarder andra i världen som vi inte har någon kontroll över och som beter sig irrationellt. Det finns också miljarder av djur, insekter mm. som kan ta död på oss. Och alla bakterier och virus som finns, för att inte tala om den usla sjukvården vi numera har. Vi borde f-n varit döda för länge sen. Dessutom, om vi ska vara helt ärliga, så, realistiskt, är ju många vi möter fullständiga idioter. Antingen är de för optimistiska eller för pessimistiska… Ibland hade det varit bättre att det väloljade systemet packade ihop, då slapp vi åtminstone möta idioterna.
Nej, det är realisten och pessimisten som är de förnuftiga. Fast… Den kloke realisten inser att optimismen är ett självbedrägeri, men ett viktigt sådant. För den gör att vi faktiskt orkar gå upp varje morgon. Den gör att vi trots alla problem som finns i världen väljer att gå ut och möta den, för att göra den bättre och att tillsammans möta isberget. Den gör att du ser dig själv som ett mirakel, som känner tacksamhet varje sekund för att du lever. Den kloke realisten väljer optimismen, inte för att vara någon naiv molnsvävare, utan för att de andra alternativen inte hade gjort livet eller världen ett dugg bättre. Samtidigt som de är medvetna om att det egentligen är fullkomligt galet att göra det valet.
Var realist, välj optimist! 🙂
Happy Cato
Type on the field below and hit Enter/Return to search