Kommentarer inaktiverade för Sätt på din syrgasmask först
Vill du ha ett riktigt bra tips för att bli olycklig och må dåligt? Prioritera alla andra före dig själv! Det är nog ett av de effektivaste och mest välbeprövade…
Vill du ha ett riktigt bra tips för att bli olycklig och må dåligt? Prioritera alla andra före dig själv! Det är nog ett av de effektivaste och mest välbeprövade sätten att köra slut på sitt välmående.
Alla ni som har flugit har hört servicepersonalens säkerhetsinstruktioner innan flygningen: -Vid tryckluftsfall i kabinen kommer syrgasmasken ramla ner. Sätt på dig din egen först, innan du hjälper den som sitter bredvid dig.
Det finns inget klockrenare exempel än detta. Om du sitter på det flygplanet och sätter på ditt barn sin syrgasmask först, för att sedan tuppa av innan du har fått på din. Då är du till absolut ingen nytta för ditt barn i en stund där de behöver dig.
Sätter du på dig din egen mask först kan ditt barn tuppa av, men det kommer kvickna till så fort du satt på deras mask. Kortsiktigt kan det kännas egoistiskt och läskigt, men långsiktigt är det avgörande för er båda.
Jag hör gång på gång berättelser av personer som sätter allt och alla före sig själva. Den stora majoriteten är kvinnor. Många är föräldrar, men det är också många som inte är det. Och det gör mig så jäkla ledsen varje gång att höra att människor sätter sig själva sist. För om jag ständigt prioriterar allt och alla, istället för mig själv, då kommer jag för eller senare tuppa av (dvs. bränna ut mig, må dåligt eller bli sjuk i någon form). Och hur kan du då göra din omvärld bättre? Finns det något barn som blir lyckligare av en utbränd förälder? Eller kan vi hålla med om att en lycklig förälder antagligen skapar bättre förutsättningar för ett lyckligt barn?
De flesta av oss har relationer, barn, ett arbete att gå till och en massa andra sammanhang där vi måste förhålla oss till vår omgivning. Där vi kanske ibland behöver kompromissa. Där vi ibland behöver prioritera bort oss själva. Fast det är inte det som är problemet. Problemet är alla som prioriterar ner sig själva i alla sammanhang. Som alltid låter barnen gå före. Som låter sin partner bestämma. Som jobbar över för ingen annan ska behöva göra det.
Prioritera ditt eget välmående över allting annat i hela världen. Jag kan nästan garantera att du på sikt kommer bli en bättre förälder, en bättre medarbetare och en bättre partner. Med ett stort MEN. För det riskerar att vara så, att du har vant din omvärld att du alltid kommer sist i prioriteringen. Och då behöver du antingen få deras acceptans eller byta ut din omvärld (fast inte dina barn förstås, de kommer gilla dig för att du är en lyckligare förälder :D).
Så ta på din egen syrgasmask först, prioritera ditt eget välmående före andras. Det är enda sättet att långsiktigt kunna skapa en bättre och hållbar värld för dig själv!
Jag har flera gånger skrivit om tillit (här , här, här och här). Hur oerhört viktig den är för vårt välmående, både i det privata och i jobbet. Det är…
Jag har flera gånger skrivit om tillit (här , här, här och här). Hur oerhört viktig den är för vårt välmående, både i det privata och i jobbet. Det är en av grundpelarna för att kunna känna arbetsglädje. Det är en av grundpelarna för att kunna ha en lycklig relation, oavsett om den är vänskaplig eller mer av det passionerade slaget.
Tillit är ett ganska svartvitt fenomen. Antingen har du den eller har du den inte. Jag hoppar inte bungyjump om jag har delvis tillit till att repet ska hålla. Jag öppnar inte upp mina hemligheter till någon till någon jag tvekar på om jag kan ha tillit för.
Av de här anledningarna tar det ofta lång tid att bygga upp tillit. De flesta av oss går ju inte fram till helt okända människor och berättar våra djupaste hemligheter. Åtminstone inte nyktra… Vi kan ha utgångspunkten att andra människor vill oss gott, men vi ger dem inte vår totala tillit direkt. Speciellt om vi varit i situationer där någon svikit vår tillit. Då kommer vi genast vara mer på vår vakt nästa gång vi behöver öppna upp oss.
Vi har också tilliten till oss själva. Det är först på senare år jag har funnit den hos mig själv. Min upplevelse är också att många i min omgivning hittar den efter 30-strecket. En del hittar tyvärr aldrig den. Tillitsbyggande tar alltså tid.
Problemet är att det tar en sekund att rasera tilliten. På en sekund kan du fått veta att din partner varit notoriskt otrogen, efter 15 år ihop. Du kan få veta att din chef berättat för dina kollegor om hur du upplever dem. Även din inre tillit kan du tappa om du agerar på ett sätt som helt går emot dina värderingar.
Det som har tagit år att bygga upp kan alltså raseras på en sekund. Frågan är bara då, går det att återfå tilliten? Eller är den för evigt borta? Jag tror att frågan på dem är både ja och nej. Om jag skulle vara otrogen mot min partner, skulle det krävas år av transparens, genuinitet och tydlighet i att jag förändrats. Jag behöver på riktigt förändra mina vanor och beteenden för att kunna återuppbygga den raserade tilliten. Om jag ens fick chansen att återskapa tilliten. Med åren skulle jag möjligen kunna återuppbygga tilliten, om jag fortsatte vara konsekvent. För den som har tappat tilliten kommer ständigt leta efter små mönster för att kunna skydda sig. Den som tappat tilliten till någon och sedan ger dem denna finna gåva åter, trots sveket, kommer göra allt för att slippa återuppleva det. Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Första gången kan jag möjligen behålla tilliten till mig själv, andra gången kommer jag ifrågasätta mig själv hur jag kunde vara så dum att ge någon en andra chans. Du tappar tilliten till dig själv.
På samma sätt är det på jobbet. En arbetsplats som tappat tilliten på något plan kommer ha ett långt arbete framför sig. Det kan vara en tappad tillit till företagets ledning, på affärsidén, till sina kollegor eller till sin egen förmåga att utföra ett bra jobb. Jag har skrivit om det innan, men det gick en fantastisk dokumentär på SVT av Louis Theroux. Den handlade om den brittiska programledaren Jimmy Saville. Som under sin levnadstid var en framstående karaktär och som dessutom gjorde stora humanitära insatser genom att bygga sjukhus mm. Där det sedan visade sig efter hans död att han troligen utsatt upp till 450 barn och unga för sexuella övergrepp. Många på det sjukhus han byggt. I dokumentären intervjuar de en kvinna som jobbat nära Jimmy hela sitt liv och aldrig sett något konstigt. Hon hade i hela sitt liv trott att hon kämpat för något gott. Att hon gjorde världen bättre. Så visade det sig att det bara var en fasad för alla övergrepp. Hela hennes tillit förintades på en sekund. Både till det hon gjort och till sig själv.
Det behöver inte vara så extremt, men känslan av att förlora tilliten till någon eller något är hemskt. Att återuppbygga tilliten på en arbetsplats är komplext, oavsett vilken del det gäller. I en kärleksrelation är det två personer involverade. På ett arbete kan det vara tusentals relationer.
Tilliten är en ledarskapsfråga. Att bygga tillit är för mig ledarnas kanske viktigaste uppgift. För utan tillit kommer organisationen haverera till slut. Det bästa är att bygga den från grunden, ha med tillitstanken rakt igenom när företaget växer. Fast det skeppet har seglat för länge sedan för många. Då är det näst bästa att börja idag. Att man börjar fundera på hur vi kan återuppbygga tillit i organisationen, eller stärka den ännu mer. Det är ett tålmodigt arbete, att varje dag jobba för tydlighet, transparens och genuinitet. Att varje dag jobba med sin kommunikation. Att varje dag ställa sig frågan om jag som ledare lever som jag lär? Att varje dag ställa sig frågan om jag har tillit till mig själv, så att jag är modig nog att lita på mina kollegor och medarbetare?
Ni som läser min blogg kontinuerligt vet om att det här är en riktig hjärtefråga för mig. Min magisteruppsats handlade om tillit i organisationer. Det var långt före jag fattade hur oerhört viktigt det faktiskt var på riktigt. Även om vår studie visade på att det var en avgörande faktor. Tillit för varandra är grunden för hela vårt samhälle. Den är grunden för hela vårt välmående. Har du missbrukat någons tillit till dig? Då har du en lång resa tillbaka att göra. Den är inte omöjlig, men den är svår. Du behöver vara beredd på att göra jobbet! Oavsett om det är i jobbet eller i det privata.
Kommentarer inaktiverade för Ärlighet varar längst
Har du någonsin varit nyförälskad? I en person som verkar vara helt perfekt. Han/hon är snygg, charmig, intelligent och dessutom verkar han/hon vara jäkligt intresserad av dig. Det flyger fjärilar…
Har du någonsin varit nyförälskad? I en person som verkar vara helt perfekt. Han/hon är snygg, charmig, intelligent och dessutom verkar han/hon vara jäkligt intresserad av dig. Det flyger fjärilar i hela kroppen och du ser en gyllene framtid framför dig.
Sex månader senare är fjärilarna bortflugna och utbytta mot bitterhetslarver. Den ideala partnern visade sig vara en rövhatt som lockade med guld och gröna skogar, men som levererade i klass med Hasse Anderssons kånkelbär. Och ju mer ni umgicks, ju mer insåg du att den här personen faktiskt hade en bild av sig själv att hen var förträffligast i världen, trots att det gång på gång visades motsatsen. Bristen på självinsikt var total.
Ofta kanske det inte är riktigt så allvarligt, men jag misstänker, att du som jag, har träffat/dejtat en och annan som till en början verkade vara helt fantastisk, men som inte riktigt levde upp till de förväntningarna. Vilket leder till besvikelse.
Översätter vi det här till organisationsvärlden kallas det hyperkultur. Ledningen i en organisation kan se organisationskulturen på det sätt de vill att den ska vara, inte på det sätt som den faktiskt är. De presenterar sin bild av organisationen på ett sätt som låter bra och som är kraftigt förenklad.
På en dejtingsida skulle det kunna finnas en profil som lyder såhär:
Jag uppskattar träning lika mycket som att laga mat (verklighet: Jag hatar båda). När jag inte är ute och paddlar kajak eller bestiger berg, sitter jag gärna ihopkurad i soffan med något gott att dricka (verklighet: Vi hajkade en gång i femteklass och paddlade då kanot, men jag vet inte skillnaden på kanot och kajak. Året efter fick vi inte paddla för Nils ramlade i och fick vatten i lungorna. Då gick vi upp för Brösarps backar istället. Det var skitjobbigt, så sedan den dagen ligger jag på soffan och dricker öl).
Motsvarigheten i organisationsvärlden blir en platsannons:
Vi är ett företag som ligger i framkant. (verklighet: Vi följer alla managementtrender som kommer och använder mycket hajpade floskler) Hos oss får du chansen att utvecklas och göra skillnad (verklighet: Vi vill att du ständigt ökar dina försäljningssiffror och på så sätt gör skillnad i ägarnas plånböcker). Vår organisation präglas av högt i tak, lyhördhet och öppenhet. (Verklighet: Det är verkligheten, fast bokstavligt talat. Kontoret är en gammal idrottshall där ljudet studsar överallt och du är utmattad efter en timme.)
Det här är extrema exempel, men en hyperkultur brister i självinsikten. Vi vill vara någonting, men verkligheten är något annat. Fast vi (ledningen) är inte intresserade av att veta det, för det hade varit för jobbigt att inse.
I dejtingscenariot är det inte så farligt. Om det inte visar sig vara en seriemördare. Du kanske går på en dejt och inser snabbt, att det enda berg den du har mittemot dig tar sig an, är diskberg. En timme och du kan gå vidare, lite besviken, men med en rolig anekdot att berätta. Det är något värre med dem som lyckas upprätthålla fasaden över tid och du hinner bli känslomässigt engagerad, skaffa hus och ungar. Först då visar sig hen vara en rövhatt. I de flesta av de fallen tror jag signaler fanns där tidigare. Det var andra faktorer som spelade in…
I ett anställningsförfarande är det ofta lite värre. Du lämnar ofta ett annat jobb för det nya. Du går in med positiva förväntningar i det nya jobbet och har en förväntan på dig själv av vad du ska prestera på den nya arbetsplatsen. När det sedan efter ett tag visar sig, att det du trodde du sa ja till inte alls stämde, då är du ofta fast. Precis som när man dejtar en förtäckt rövhatt, blir det lätt att man först börjar klandra sig själv. Har jag missuppfattat? Hade jag fel förväntningar? Gör jag något fel i mitt jobb? En massa frågor som du antagligen inte får svar på, för i den här typen av kultur vill ledningen undvika svaren på den typen av frågor. Den här typen av mismatch i förväntningar på organisationen och dig själv kan få rätt långtgående konsekvenser. Det kan leda till sämre relationer med andra människor. Du mår dåligt i jobbet och orkar inte emotionellt hantera det. Det kan leda till likgiltighet och meningslöshet i jobbet. Och det kan leda till emotionell utmattning, alltså att du bränner ut dig. Helt och hållet för att du tog ett jobb som inte visade sig vara det du trodde.
I en anställning är du ofta fast ett tag och har i de här lägena liten kontroll över att kunna förändra situationen snabbt. Du kan säga upp dig och söka nya jobb, men det tar kraft och energi. Har det gått för lång tid är det svårt att uppbringa den kraften. Du går till jobbet, men skiter egentligen i att göra något vettigt.
Utan full täckning för påståendet, anser jag att för många organisationer präglas av hyperkultur. Där en typ av organisationskultur sägs råda, men där det sedan visar sig vara en helt annan i verkligheten. Det riskerar att bli extra mycket så, när vi har brist på kompetent folk. I desperation utmålar vi oss för att vara bättre än vi är och anställer människor som har fel förväntningar på arbetet. Som sedan slutar snabbt, slutar prestera eller bränner ut sig.
Jag önskar att fler chefer och ledare verkligen tog sig tiden att fundera hur organisationskulturen är i företaget. Att fler intresserade sig för att få insikt i det rådande läget och sedan var transparenta med det när de sökte nytt folk. För vill vi ha välmående personal som stannar, då behöver människor få rätt förväntningar när de börjar jobbet. De behöver få rätt förutsättningar från start. Det skapar tillit, en av de viktigaste byggstenarna för framgångsrika organisationer. Vi ökar dessutom chanserna att anställa rätt personer. För anställer vi utifrån vad vi tror vi är, istället för vad vi faktiskt är, då riskerar vi efterfråga fel kompetenser.
På samma sätt som vi själva i vår egen ”marknadsföring”, oavsett om det gäller en livspartner eller ett nytt jobb, behöver våga titta inåt och vara transparent. Vi behöver klargöra våra egna inre värderingar och våga förmedla dem. Vi behöver bli ärliga mot oss själva, för att sedan vara ärliga mot dem omkring oss. Och då menar jag inte dumärlig där du på första dejten berättar ingående om din analklåda. Den lämpar sig bäst på tredje dejten, det vet alla!
Ärlighet bygger tillit, tillit skapar förutsättningar för äventyr, äventyr skapar utveckling och utveckling skapar möjlighet till djupare förståelse för sig själv och andra. Det i sin tur skapar ännu större insikt som leder till mer ärlighet osv.
Befinner du dig i en relation eller på ett jobb där det finns ett stort glapp mellan det du trodde du gav dig in på och vad som sedan blev fallet, då bör du nog fundera några extra varv om du ska röra dig vidare.
Är du chef eller ledare? Fundera på om din organisation skulle kunna vara en hyperkultur. Är det hög personalomsättning? Mycket sjukskrivningar? Det går att förändra till det bättre. Det går att göra rätt saker, men det krävs mod att våga titta på om min verklighet stämmer med andras verklighet. Är du modig nog att göra det, då hjälper jag gärna till för att ta nästa steg.
Det finns ett ord på engelska, oneness, som inte det finns någon bra svensk motsvarighet till. Ett uttryck som ofta förekommer inom yoga, meditation, buddhism fast också i andra uttryck…
Det finns ett ord på engelska, oneness, som inte det finns någon bra svensk motsvarighet till. Ett uttryck som ofta förekommer inom yoga, meditation, buddhism fast också i andra uttryck inom andra religioner. Oneness är när du känner att du är ett med hela universum, en känsla som är helt omöjlig att beskriva, men som slår det mesta. För mig kommer den ofta när jag hoppar i ett småkyligt hav. Det är som om livet stannar upp, jag är där och jag är ett med hela världen. Det låter flummigt för massor av människor, men de som upplevt oneness förstår vad jag menar. Allting i universum är sammankopplat på ett eller annat sätt, allting är en helhet i sig samtidigt som det är en del av något större. Du är en helhet i dig själv, samtidigt som du består av miljarders miljarder delar, som ständigt byts ut. Samtidigt är du en del av en samhörighet, en del av en värld, ett kretslopp och mycket mer. Allting kan brytas ner till mindre beståndsdelar och allting kan byggas upp till större. Det är oneness för mig, för varje liten beståndsdel spelar roll i den stora helheten. Det är det vackraste jag vet, det enklaste jag vet och samtidigt det mest komplicerade jag vet! 🙂
Kommentarer inaktiverade för Bli någon andra gillar
En forskningsstudie som följde människor genom hela livet och som mätte individers välmående kom fram till en enda slutsats, välmående är helt beroende av goda relationer. Vi behöver samhörighet med…
En forskningsstudie som följde människor genom hela livet och som mätte individers välmående kom fram till en enda slutsats, välmående är helt beroende av goda relationer. Vi behöver samhörighet med andra människor, så bli en människa som är omtyckt!
