Den enkla vägen till lycka är att ta den långa vägen!

Etikett: sorg

Ett bröllop och en begravning

Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är…

mamma och pappa

Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är evig, det är jag säker på, även om de nu under en period inte får utöva den på samma sätt som de är vana vid. Blommorna på mammas kista var av samma sort som hon hade i handen den där dagen för 38 år sedan, som en vacker påminnelse om livet och kärleken.

20161007_125202

Jag har aldrig sett begravningar som en speciellt viktig del av min sorgeprocess. Jag har full förståelse för de som har det, det är ett sätt att få ta farväl och minnas en människa man älskat. För mig har jag haft de stunderna för mig själv, kanske för att jag på samma sätt som i sorgen också har lättast att ta farväl i enrum. Med mamma fick jag ett så vackert farväl den dagen hon gick bort. Det är det jag kommer minnas starkast i framtiden. Hade jag inte fått vara med den dagen, då hade säkert dagens begravning känts viktigare på något sätt.

20161007_122509

Det var verkligen en jättevacker begravning. Prästen fångade mammas personlighet i tre delar, livsglädje, djur o natur samt familjen. Hon uppmanade oss att ha min mamma som förebild i livet och att hon var som en ängel här på jorden. Finare beskrivning av min mamma kunde jag inte tänka mig. Själv satt jag och tänkte mycket på de minnen vi har delat. Jag känner att en hel del av dem är lite blockerade just nu, men en del kom fram. Allt från när jag som liten en gång kallade dig kärringjävel, till vår resa till Italien, till alla skrattanfall vi har fått i sommarstugans soffa över absolut ingenting, till när du låg där full med frid på sjukhuset för knappt tre veckor sedan. På något sätt skrattade och grät jag på samma gång under begravningen. Det går inte att känna något annat än kärlek och glädje när jag tänker på dig. Jag kan inte förknippa dig med ledsamhet, det går inte. Trots att du saknas mig enormt, så är det glädjen som kommer när jag tänker på dig. Så vill jag att det ska fortsätta vara.

Jag är glad att mamma fick en fin begravning, jag är glad över att de som inte var med på sjukhuset fick ta sitt farväl, men för mig var den mer bara en vacker stund till att minnas. Vårt farväl hade vi redan tagit för tre veckor sedan.

Trots att mamma gick bort i sviterna av bröstcancer, så valde vi att de som ville ge en minnesgåva gjorde det till Världsnaturfonden. Mamma älskade djur och natur, näst efter familjen var det den stora kärleken. Det kändes rätt för oss. Dessutom så kommer cancerfallen minska om vi åter får en balans i miljön. Ett stort tack till alla som skänkt en minnesgåva! Skulle ni vilja göra mig glad och hedra min mamma, så får ni gärna också sätta in en slant till Världsnaturfonden. Jag kommer återkomma med ett inlägg om att vi blir lyckligare av att ge bort pengar än att få dem, så det gynnar även dig! 🙂 Själv kommer jag satsa på att bli Östersjöfadder, det är bra både för världen och mina dopp i Sandviken. Den snabbtänkte skulle antagligen säga att om jag slutade doppa mig i Östersjön så hade det löst problemet. 🙂 Men vita valar är ett sällsynt inslag på östkusten, så jag fortsätter… 😉

Jag avslutar med den låt som mamma hade önskats spelas på sin begravning. Det är nog första och enda gången den spelas vid ett sådant tillfälle… 🙂 Men den hade en speciell betydelse för mamma och för min pappa, det är också en vacker text. Mitt eget minne av Renée & Renato var att de spelades flitigt hemma när jag var väldigt ung och att min lillasyster drog en knytnäve i klockspelet på pappa, under en av deras låtar. 😀

Mamma och pappa, jag älskar er!! Och grattis på bröllopsdagen!!

Happy Cato

3 kommentarer till Ett bröllop och en begravning

Livet handlar inte om rättvisa…

Idag har livet återgått till det lite mer normala. Jag har sovit i min egen säng och jobbat igen. Det kan vara rätt skönt att komma in i lite vanliga…

rättvist orättvist livet liv

Idag har livet återgått till det lite mer normala. Jag har sovit i min egen säng och jobbat igen. Det kan vara rätt skönt att komma in i lite vanliga rutiner igen, glädjas och reta sig på de mer triviala sakerna i livet. 🙂 Bloggen kommer också så smått återgå till det normala, men jag kommer återkomma gång på gång till det som varit och det jag lärt mig. Idag vill jag dock stanna upp vid en fråga som jag ibland tror minskar lyckonivåerna i våra liv.

Både när min mamma insjuknade och när hon gick bort så har det funnits många som sagt att livet inte är rättvist eller att det är orättvist. Jag har full respekt för att vi tänker så, det är den känslan som vi ofta får i svåra stunder. Även jag har tänkt tanken flera gånger och vi har pratat om det många gånger de senaste två månaderna, i familjen och med mamma.

Jag tror aldrig vi kan mäta livet i rättvist eller orättvist. Jag vet att min mamma höll med om det. Livet bara är. Min mamma blev 62 år gammal, ja, medellivslängden i Sverige är klart mycket högre. Så ur det perspektivet så skulle det vara orättvist att hon försvann så mycket tidigare. Hade hon gått bort 1930 i Sverige hade hon levt över medellivslängden. Hade min mamma varit född i Tchad eller Afghanistan hade hon varit långt över medellivslängden. När vi börjar vidga våra perspektiv på livet inser vi att det är helt omöjligt att bedöma livet som orättvist eller rättvist.

Min mamma var med om mer svårigheter på 62 år än vad de flesta i vårt land ens kan uppleva i sina mardrömmar. Väldigt lite av det var hon orsak till själv. Det skulle kunna ses som väldigt orättvist, men mamma såg inte livet så. Hon hade utan tvekan kunnat välja att vara bitter, anklaga andra för det hon varit med om, skrika på gud att hon varit med om nog. Det hade varit fullt förståeligt, men hon var klok nog att förstå att livet eller döden inte skulle bli ett dugg bättre av det. Hon valde varje dag att ha livsglädje istället, att ge sin kärlek till alla som behövde den. Det valet var helt upp till henne, hon valde sin attityd att älska livet trots att det slagit henne hårt många gånger.

Ett bra liv handlar om kvalité, inte kvantitet. Du kan leva i 90 år utan att ha levt. Jag vet att min mamma har fått uppleva mer lycka och glädje i livet än de flesta hinner pressa in på långt många fler år. Det mesta av det var hon orsak till själv! När hon blev sjuk igen så sa hon att hon inte ville dö för att hon älskar livet så mycket. Jag har träffat människor som inte varit i närheten av att ha upplevt det som min mamma har varit med om. Människor som tyckt livet varit fruktansvärt orättvist och klandrat sig själv och andra för det. Jag har själv varit där tidigare i livet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg (läs här), jag hade en extremt lycklig barndom, men jag fattade det inte förrän 20 år efter. Däremellan klandrade jag mig själv, gud och en massa andra för mina problem. Jag lyckades ställa om och jag inser idag att min attityd till livet alltmer tar efter den min mamma hade. Det är det enda jag har kontroll över, vad som än händer mig kan jag välja hur det påverkar mig.

Hade jag sett livet som rättvist eller orättvist hade jag idag mått mycket sämre i allt det som hänt. Jag väljer istället att se livet som livet. Jag väljer att minnas min mamma med kärlek och glädje. Jag väljer att ta lärdom av den djupa livsvisdom som hon helt naturligt hade i sig. Jag väljer att lära mig av de nya känslor och insikter jag fått. Jag väljer att inspireras av min mamma, att jobba ännu mer för att fortsätta göra henne stolt! Det är det enda jag kan styra i allt detta och jag hoppas att du som läser kan ta med dig den insikten. Livet är livet, du kan välja att möta det precis som du vill, vad som än händer dig så har du makten över hur du reagerar på det. Det är hela nyckeln till ett lyckligt liv och det var min mamma expert på!

Och du, att livet inte kan mätas i rättvisa eller orättvisa betyder inte att det inte finns orättvisor i världen. Vi behöver alla fortsätta arbeta för att alla människor ska ha rätten att vara sig själva, få samma lön för lika arbete och en himla massa andra saker. Det arbetet är en del av ett lyckligare och meningsfullare liv, så vi vinner alla på det!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

1 kommentar till Livet handlar inte om rättvisa…

I livet och i sorgen är vi alla olika

Det finns en sak som jag brinner för extra mycket och det är rätten att få vara sig själv. Det ser jag som en grundläggande förutsättning för att vara lycklig….

syskonkärlek sorg olika

Det finns en sak som jag brinner för extra mycket och det är rätten att få vara sig själv. Det ser jag som en grundläggande förutsättning för att vara lycklig. För mig är det också viktigt att alla människor har respekten för att andra också får vara sig själva. Med reservation för de som anser sig vara sig själva när de skadar barn, andra människor, djur eller vår värld. De personerna räknar jag inte in i min strid… Vikten av att få vara sig själv märks också i sorgen och den är viktig att respektera.

20120603_130238

Jag är en introvert människa som behöver tid för mig själv. Får jag inte det så mår inte jag bra och det går ut över andra. När pappa fyllde 60 för några år sedan bjöd han hela familjen till Rügen i Tyskland. Vi skulle vara där några dagar och vi bodde i fyra olika lägenheter. Jag skulle dela rum och lägenhet med Adam, min äldsta systerson, som jag tycker mycket om. Allting gjordes tillsammans, frukost, promenader, utflykter osv. Hur mycket jag än älskar min familj, så går det inte för mig att vara så extremt nära i flera dagar. Så när vi var ute och åt den sista kvällen sprack det för mig. Min pappa sa något som gick emot mig och jag kunde inte längre hålla tillbaka. Jag sa något olämpligt, reste mig strax senare från bordet och gick in på toaletten för att gråta. Jag skämdes så över att jag sagt det jag sagt och allting kom över mig. Jag fattade inte varför jag reagerat som jag gjorde eller vad det berodde på.

20120603_131619

Efter ett tag så kom jag tillbaka, åt upp min wienerschnitzel och skyndade mig hem till vår lägenhet. Jag fick tjugo minuter för mig själv, gråtandes. Men det var också där jag fick insikten av hur oerhört viktigt det är för mig att få vara för mig själv, en liten stund ibland för att kunna vara mitt bästa jag. Ni som är introverta förstår det här, ni extroverta fattar ingenting! 🙂 Jag bad om ursäkt till min pappa, även om jag skäms än idag för att jag förstörde kvällen och att det verkade otacksamt när han bjudit mig på en fantastisk resa. Kanske han med dessa ord förstår vad det berodde på.

Sedan dess har det alltid gått bra att vara nära min familj i längre perioder, för jag har varit tydlig med att jag behöver min tid för mig själv ibland och det respekterar de andra. På samma sätt är det i sorgen. Jag behöver få vara för mig själv då och då, tänka på mamma eller på något helt annat. Jag insåg det redan samma kväll som mamma gick bort, att får jag inte det utrymmet den närmaste tiden, så är risken att jag hamnar i samma situation igen. Så jag sa ganska snabbt till min pappa och övriga familjen att jag behöver få smyga undan för att orka. Och det har de full respekt för.

Min lillasyster, som jag älskar så oerhört mycket, är precis tvärtom. Hon behöver prata, hon behöver människor omkring sig för att kunna bearbeta sin sorg. Och det är lika okej det, jag har respekt för att hon har det behovet. Och hon behöver inte prata med mig 100 % av tiden, så då kan jag smyga undan och få bearbeta min sorg. Vi vet om det här båda två, idag är vi kloka nog att förstå det. När vi var yngre skapade vår olikhet en hel del konflikt, men med tiden så har vi insett våra olikheter. För några år sedan hade jag varit rädd för att säga till min syster att jag måste få vara lite i tystnad ibland, för jag ville inte göra henne ledsen. Jag skulle satt hennes behov framför mina, vilket gjorde att jag mådde sämre och till slut blir det som i Rügen där allting spricker. Och då kom det ut som att jag inte brydde mig istället. Idag kan jag istället ta tio minuter till mina egna behov, sen har jag energi att finnas där i tio timmar. Den lilla skillnaden i agerande gör en enormt stor positiv skillnad på mitt mående och vår familjerelation. Den senaste veckan har varit omtumlande, fylld med sorg och saknad. Samtidigt har den varit väldigt vacker. Jag har framförallt fått uppleva några fina stunder med min pappa som jag kommer minnas resten av livet. Det har stärkt banden mellan oss ännu mer och det är jag tacksam för.

Vikten av att våga säga vad du behöver för att må bra och ha respekt för att andra kanske behöver något annat är så oerhört viktigt. Det är lika viktigt att faktiskt prioritera dig själv först, då kan du också finnas där för de runtomkring dig! Det är ditt ansvar att faktiskt se till att du får det utrymmet!

Innan du slutar läsa, fundera en stund över hur du fungerar! Behöver du smyga undan ibland och samla energi? Eller vill du ständigt ha människor omkring dig? Och oavsett vilket, så får du gärna dela eller gilla detta inlägget på Facebook och Instagram! 🙂

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade för I livet och i sorgen är vi alla olika

Att finna glädje i sorgen

Först och främst vill jag och min familj rikta ett stort, stort TACK till alla som har stöttat oss i vår svåra stund. Jag är överväldigad över hur mycket kärlek…

Doris finna glädje i sorgen

Först och främst vill jag och min familj rikta ett stort, stort TACK till alla som har stöttat oss i vår svåra stund. Jag är överväldigad över hur mycket kärlek det finns när den behövs som mest. Många har skrivit att inget de skriver kan hjälpa, men ATT ni skriver har hjälpt. Hundratals människor har antingen hört av sig, skickat meddelanden, ringt, skickat kort, blommor eller besökt min familj de senaste dagarna. Människor jag inte känner har skrivit och berättat hur de uppskattade min mamma. Texten jag skrev i söndags hade på två dygn visats över 5 000 gånger, jag är otroligt tacksam att så många vill och vågar läsa om vår familjs kärlek till mamma.

Det är fantastiskt hur människor som absolut inte behöver bry sig ändå gör det. För mig ger det extra hopp om framtiden, nästa steg blir att vi vågar visa den kärleken för varandra inte bara i de svåraste stunderna, utan i livets vanliga skeenden. Jag har sedan mamma blev sjuk börjat träna på det, men jag har en lång väg kvar.  Jag ska banne mig bli förbaskat bra på att visa mitt stöd och uppskattning till människor även i de vardagliga stunderna!

Efter att jag hade skrivit texten i söndags så lätt jag pappa läsa den innan den publicerades. Tillsammans fick vi gråta en stund, krama om varandra och för mig började läkeprocessen så smått i det. Att få ner sorgen och kärleken i ord har för mig en stark kraft. Det är kanske den största anledningen till att happycato.se finns. Ni kanske tror att det är för er som läser, men det är nog ännu mer för mig. Den är mitt sätt att göra livet mer förståeligt för mig själv.

Det har gått tre dygn från att jag skrev den texten och saknaden är fortfarande enorm, men den är hanterbar. Jag vet mycket väl att det kan komma över mig igen, kanske det inte sjunkit in, men just nu kan jag hantera den. Jag har kunnat börja känna glädje i sorgen och det är ett gott tecken. Och det är lite det jag vill skriva om idag, för jag har insett att många delar av sorgehanteringen är för mig samma ingredienser som att vara lycklig. Det senaste året har jag läst massor om lycka och jag inser att det hjälper mig så mycket i den här processen.

20160918_135839

På översta bilden finns min systerdotter Doris. Hon är ett mirakel i sig (läs här) och hon är den bästa medicinen för att hitta glädjen. Hon har alltid ett leende på läpparna, tittar stort på en och man känner sig som den mest älskade mannen på jorden. Att hon ler lika mycket över morfars klocka bortser jag ifrån… 🙂 Hennes storebror Erik och jag lekte med hans Villa Villekulla i söndags. Hans bubblande skratt över en improviserad lek med Pippis pappa i huvudrollen var minst lika helande. Små barn och husdjur (läs här) har en läkande effekt, åtminstone för mig. Ännu mer i allt detta. Min mamma älskade djur, speciellt hundar, fåglar och fjärilar. Så fort jag ser en talgoxe eller en liten hund så känner jag glädje, för jag minns min mammas värme för dem. Det är den nivån jag alltid vill vara på, tänk att kunna känna genuin glädje varje gång du ser en liten fågel. Det är så enkelt, så genialt enkelt faktiskt.

Cato familj lycka

För mig har det också varit viktigt att bara få vara med familjen denna veckan. Vi har kunnat prata, ge varandra trygghet och kramas. Jag är så oerhört glad över att vi är en familj som kramas mycket. Jag har insett de senaste åren att det inte är helt självklart, men i vår familj är det så. Jag har tidigare skrivit om kramars effekt på oss (läs här) och kramas du för lite är det dags att börja träna på det!! 🙂 Det som förutom Doris gett mig enskilt störst läkeeffekt de senaste dagarna inträffade i måndags förmiddag. Min mamma och pappa har i hela mitt liv umgåtts med ett annat par, Josef och Vesna. Min mamma och Vesna stod varandra väldigt nära, och har hittat på mycket ihop. De båda kom bort till oss i måndags förmiddag och de berättade en del minnen de hade haft tillsammans med mamma. En del galenskaper som vi fick skratta åt. Det var första gången jag kunde få tänka tillbaka på mamma och känna glädje. Fram tills dess kände jag bara saknad, men där och då kom det också glädje. Det är där jag vill vara, att minnas de stunder jag har haft med mamma och känna glädje trots att jag saknar henne. Tillsammans med att jag skrev min text, att  pappa fick läsa den och leken med mina två syskonbarn, så släppte mycket av den akuta sorgen. Det var förlösande, en långsam övergång från akut sorg, till ett läkande av en saknad som aldrig helt kommer att försvinna.

En sista grej som hjälpt mig är fysisk aktivitet (läs här). De senaste åren har jag alltid använt löpning som en form för att få ut ilska. Det händer då och då att jag känner att människor inte betett sig speciellt väl mot mig eller andra. Då har löpningen varit en ventil, ilskan ger energipåslag som hjälper och som får utlopp i löpningen. I de stunderna har ilskan släppt, åtminstone i stunden. Jag sprang igår och den hade samma effekt på sorgen. När sorgen sköljer över mig framöver, då ska jag använda löpningen för att kunna lindra den.

Jag gråter en skvätt varje dag, det känns skönt att få tillåta sig göra det (gråter rätt ofta annars med). Det känns bra att jag som man få säga det. Den här märkliga klyschan att stora pojkar inte gråter, den hoppas jag en dag försvinner. Problemet är nog oftast inte den som gråter, utan det ligger nog mer i att vi som ser det tycker det är jobbigt att se.

Återigen ett stort tack till alla som hört av sig! Till alla er som är vänner till pappa och mina systrar, fortsätt stötta dem! Det sägs ofta att precis när något sådant här händer så finns det många att luta sig mot, men tre eller sex månader senare är det lätt att glömma bort den som förlorat någon. Fortsätt höra av er till dem, fortsätt bry er om dem! Mina vänner vet jag redan kommer göra det! 🙂

Innan du stänger ner det här inlägget och går vidare med ditt liv, snälla, fundera på en sak. Var hittar du din glädje? Och vad behöver du göra för att få uppleva den ännu oftare?

Återigen tack till alla som läst, skrivit, gillat och gett ert stöd till mig och min familj!! Du har gjort vår sorg lite lättare att hantera och det är en fin gåva att ge!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

 

4 kommentarer till Att finna glädje i sorgen

Älskade mamma…

Igår, den 17 september klockan 15.42 somnade den här planetens mest underbara person in i stillhet. Vid sin sida hade hon mig, mina två systrar Joanna och Josephine, samt pappa….

20150508_184413

Igår, den 17 september klockan 15.42 somnade den här planetens mest underbara person in i stillhet. Vid sin sida hade hon mig, mina två systrar Joanna och Josephine, samt pappa. Den person jag älskat och sett upp till mest av alla finns inte längre. Mästaren, den största fightern, fick aldrig en ärlig chans att slå tillbaka. Motståndarna blev bara fler och fler. En sann mästare vet när det är dags att kasta in handduken, min mamma var lika förnuftig som alltid, släppte ner sin garde och lät cancern slå en sista upper-cut. När hon och vi insåg att det inte gick att resa sig på nio, då släppte hon taget.

Den dagen jag ska få träffa henne igen, hoppas jag på att få lämna på samma sätt. Med de personer som står mig allra närmast vid min sida, ett kort uppvaknande för att kunna säga ”Jag älskar dig!” till varandra, för att sedan sova ett par timmar och sakta ta det sista andetaget. I all smärta som jag känner just nu, så var det så otroligt vackert regisserat. Att hennes sista kamp inte blev lång och att vi fick säga de där viktiga orden till varandra en sista gång. Och hon såg så fridfull ut, som att alla bekymmer hon någonsin burit på släppte. Ingenting var osagt i vår familj, vi har genom allt som varit genom åren blivit duktiga på att visa vår kärlek för varandra. Det finns ingenting jag önskar jag hade gjort annorlunda eller sagt. Ändå gör det så j-vla ont just nu.

20130525_182339

Vi har hela tiden haft hoppet uppe, ni som följt bloggen vet vad hon slagits med (läs här, här och här). Det är mindre än två månader sedan hon åkte in på sjukhuset med ont på högersidan av kroppen. Något som sen visade sig vara metastaser från en tidigare bröstcancer. Som sedan visade sig vara ytterligare metastaser på hjärna och lunga. Trots det har vi haft hopp, hon var pigg, kände sig frisk och hade en fighting spirit. För knappt två veckor avslutade hon en femdagars strålbehandling och den tog alla hennes krafter. Det visste vi att den kunde göra, men fighting spirit hade hon fortfarande. Förra fredagen fick jag träffa henne (läs här) och det var en av mina bästa dagar i livet, och jag vet att den stund vi hade tillsammans betydde mycket för henne med. Precis innan den lunchen hade läkaren ringt och berättat att leverproverna de tagit var sämre. Vi och han trodde att det berodde på penicillinet hon ätit, så hon slutade med det direkt. Hon tog nya tester på måndagen, ingen förbättring. I onsdags togs de igen och då hade de blivit sämre, samtidigt så fick vi besked att det inte var något som täckte igen gallgången (det enda positiva besked vi fått på hela vägen…). I samma veva ringer de och säger att läkaren som skulle sätta venporten för cellgifterna blivit sjuk och det dröjer två veckor till hon kan få igång. Min mamma får panik och på något sätt löser hon det, så att de ska sätta en pickline istället, samt sätta in antikroppar redan på fredagen. Så i fredags åkte pappa och hon in för att mamma skulle få antikroppar. Samtidigt togs nya leverprover och de var inte alls bättre. Hoppet stod nu till att antikropparna kunde ta fighten, låta mammas immunförsvar få hjälp och kämpa tillbaka levern från cancern.

Läkaren var öppen mot både mamma och pappa, att det kunde gå illa. Och de två är inte dumma i huvudet, det hade de och vi andra förstått. Men vad var alternativet? Antikropparna var vår sista chans. Läkaren och pappa beslöt också i samråd att mamma skulle läggas in, vilket visade sig vara tur. En timme eller så efter antikroppsbehandlingen fick mamma en enorm smärta i magen. Eftersom hon väntade på rum på sjukhuset så fanns där hjälp direkt. Hade hon inte lagts in hade hon fått det anfallet i bilen hem och det är jag glad att ingen av dem behövde uppleva. Hon fick morfin mot smärtan och lades in på rummet. Jag åkte in för att träffa mamma och skulle sedan följa med pappa hem till Osby. Hon var väldigt tagen och trött, men hon hade också fått ordentligt med morfin. Hon kämpade för att hålla sig vaken bara för att vi var där, så jag och pappa beslöt att det var bäst vi åkte hem så hon fick vila.

Igår morse hade vi fortfarande hopp kvar, vi hoppades att antikropparna kanske stärkt henne, att morfinet släppt och hon var piggare. Vi hoppades på ett telefonsamtal från henne på morgonen där hon sa att hon piggnat till… Istället ringde läkaren och sa att hon talade osammanhängande och att om något händer så kan de inte göra mer. Vi kom in till sjukhuset strax efter lunch och 15.42 stod vi alla vid mammas sida när hon tog sina sista andetag. Med en blandad känsla av sorg och befrielse. En befrielse att det fick gå så fort, att hon var klok nog att sluta fightas när hoppet var ute och att hon fick gå bort i stillhet. En befrielse att vi alla var där och att vi fick säga de tre viktiga orden till varandra en gång till.

20160909_130600

Det senaste dygnet har varit det mest omvälvande i mitt liv. Jag har aldrig känt sorg i närheten av denna. Att aldrig mer få se sin mamma, få krama om henne eller få höra hennes röst. En människa som jag uppriktigt sagt inte kan komma på en enda person som skulle ha ett ont ord att säga om. Hon var ren godhet. Jag skrev till en god vän idag att min mamma hade den finaste egenskapen en människa kan ha, nämligen förmågan att förlåta. Min mamma har levt ett tufft liv, ett extremt tufft liv faktiskt, men allt som har hänt henne har hon kunnat bearbeta och förlåta. Jag är säker på att det inte fanns en uns bitterhet när hon lämnade och hon mötte döden i frid. Hennes uppgift på jorden var klar, hon har skapat tre starka barn som står stadigt och dessutom svetsat oss samman som familj. Hon behövdes antagligen någon annanstans, för att fylla en större funktion, att fullgöra ett högre syfte.

Det senaste dygnet har också varit det mest lärorika i mitt liv, jag har insett värdet av att ta vara på varje stund. Min mamma och lillasyster spelade alltid på V75 ihop. Igår var det superjackpot på 55 miljoner och de hade lämnat in en rad. Jag hade utan tvekan, om det gick, tagit de 55 miljonerna för att få en riktig dag med min mamma igen. Det fick mig också att inse att jag i 37 år har levt med en ovärderlig skatt, att jag hade betalat 55 miljoner för varje dag jag haft med min mamma. Jag hade betalat lika mycket för resten av min familj och mina närmaste vänner. Och det här har jag teoretiskt sett förstått, men det är först idag som jag verkligen inser vad det innebär. Jag kan inte säga att jag gjort misstaget att försumma de nära mig, jag är nog rätt bra på att uppskatta min familj. Däremot har jag ibland gått på autopilot, inte njutit eller lagt mitt fokus på triviala saker trots att de jag älskar fanns bredvid mig. Det tänker jag försöka lära mig av, jag hoppas du som läser också förstår det, att varje dag med de du älskar är värd så oerhört mycket mer än någonting annat.

2016-05-22_12-09-45

Resten av lärdomarna kommer jag säkert återkomma till framöver. Mina tårar har runnit konstant när jag skrivit inlägget. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat, en smärta jag aldrig upplevt innan. Det är priset vi betalar för kärleken till en annan människa. Det är oerhört smärtsamt att älska en annan människa villkorslöst och den personen försvinner. Samtidigt är det ett billigt pris att betala, all kärlek min mamma har gett mig i alla år och kommer fortsätta ge mig i minnet, det är värt så mycket mer än den smärtan jag och min familj upplever just nu. Istället tänker jag försöka visa min kärlek ännu mer för de som finns där i mitt liv och jag ska fortsätta ha min mamma som förebild i det!

Jag kommer att fortsätta skriva här, det vet jag. Allt jag har lärt mig kring lycka och livet genom den här bloggen, den har också gett mig och min mamma styrka i den här processen. Igår var det två månader sedan happycato.se blev offentlig och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag idag skulle skriva det jobbigaste och mest känslosamma inlägget jag någonsin kommer att författa. Livet är ingen rak linje, jag kommer ha sorg och sakna henne så oerhört mycket, men jag kommer vara lycklig, jag kommer fortsätta följa mina drömmar! De svåraste stunderna i våra liv, det är de som i slutändan stärker oss och gör oss klokare. Kom ihåg det alla ni andra som kämpar med livet därute!

mamma jag lycka

Det skulle kunna bli en roman av det här, kanske det blir det om min mamma en dag, men idag orkar jag inte skriva mer. Jag vill vara med min pappa just nu. Så ge de som står dig nära så mycket kärlek det bara går, förstå redan nu att varje dag är värdefull! Och mamma, jag älskar dig! Tack för allt du har gjort för mig och mina syskon! Tack för din glädje, din kämpaglöd, din kärlek! Tack för att du visat mig hur livet kan vara tufft men ändå fyllt av värme! Tack för att du gjort mig till den jag är, tack för att du alltid hejat på mig och stöttat mig! Tack för att du följde med mig till Rom, tack för alla varma minnen du gett mig, tack för allt du lärt mig! Tack för att du alltid gav mig din kärlek och att du lärde mig att ge min! Allt detta visste du om när du lämnade oss, men mamma, jag älskar dig och saknar dig så otroligt mycket!! Du kommer finnas med mig varje dag tills vi möts igen!!

/Din son

 

 

18 kommentarer till Älskade mamma…

Type on the field below and hit Enter/Return to search