Jag har idag fått vara med och arrangera en inspirationsdag kring E-sport med några av världens största legendarer inom Counter-Strike. Datorspel har varit kraftigt debatterat under en tid nu och…
Jag har idag fått vara med och arrangera en inspirationsdag kring E-sport med några av världens största legendarer inom Counter-Strike. Datorspel har varit kraftigt debatterat under en tid nu och jag tänkte dagen till ära diskutera det utifrån ett lyckoperspektiv.
Emil aka. HeatoN och Tommy aka. Potti, två av dem som var med idag, har mycket att tacka spelandet för att de hamnade på rätt bana i livet. Uppväxta utan en pappa och med mammor med psykisk ohälsa hade de en riktig tuff start i livet. I spelandet hittade de en väg bort från gäng, kriminalitet och annat. Istället hittade de en identitet. På samma sätt hjälpte spelandet min goda vän Martin. Han fick en cancerdiagnos och genom spelandet hittade han en vän som fanns med honom genom hela resan till friskhet. En person i en helt annan del av landet, som aldrig hade träffat Martin, men som ändå fanns där. På samma sätt som Martin idag finns där för andra som behöver det.
I de här fallen blev spelandet en del av ett högre syfte, det var kanske inte själva spelet i sig, men det skapade ändå förutsättningarna för att bidra till något större. Att vara del av ett större syfte, bidra till en bättre värld, det är den högsta nivån av lycka. Det är inte direkt den lyckan vi förknippar med datorspelandet, åtminstone inte jag. Jag kommer in på hur den till viss del gör det och min dröm om hur spelandet skulle kunna förändra världen om en stund…
Ett bra datorspel tangerar annars de två lägre formerna av lyckokänsla. Den skapar flow. Jag har själv varit en gamer under min uppväxt och spelade mycket fram till jag var i 25-årsåldern. För mycket för mitt eget bästa ibland. Det var ofta så att jag fann mig i spelet, att jag ska bara göra det med, sen ska jag gå och lägga mig. Sen satt jag där fem timmar senare och det kändes som ingen tid alls hade gått. Ni som spelar spel som Candy Crush eller Angry Birds kan till viss del känna igen er, bara en bana eller nivå till… Det är ju för att vi tycker det är kul, vi utmanas och utvecklas i spelet. Det är ingen fara att vara i den stunden, tvärtom är det bra. Du gör ju något du tycker är kul och du utvecklas. Den fara som finns är att det går ut över resten av ditt liv. Det var det som hände mig. Jag kunde sitta och spela till sju en söndagsmorgon, för att sedan vara redo för jobb på måndag morgon igen. Eller att jag spelade fram till långt in på nätterna under arbetsdagar. Det gick ut över jobb, sociala relationer och min hälsa. Jag tyckte spelandet i stunden var riktigt kul, men det tog över för mycket.
Datorspelandet skapar också en rockstjärnekänsla. Det skapar en kick. Det kan vara allt från att klara en nivå på Angry Birds med tre stjärnor till att göra ett Head shot i Counter Strike. Spelandet är helt och hållet byggt på dessa kickar, vi behöver dem, annars kommer vi tröttna. Det är därför svårighetsgraden ofta ökar också i spel. Level 300 i Candy Crush är svårare än level 50. För du skulle inte få samma kick av att klara samma enkla nivå gång på gång. Det är såhär de får dig fast. Jag har varit på studiebesök på en spelstudio och där berättade de hur vissa företag jobbar. De kartlägger allt i ditt spelande, byter ut någon liten funktion och kollar om det ger bättre effekt, dvs. mer spelande. Speciellt mobilspelen är extremt användarkartlagda för att du ska spendera mer tid och mer pengar på spelet. Kicken i spelandet är bra, den är ju klart bättre än att få den av cigaretter, droger eller choklad. Dessutom när svårighetsgraden ständigt ökas så får vi samma känsla i kicken helt naturligt.
Det finns en problematik i spelandet, det är när du fastnar. När du spelar för att det är en verklighetsflykt. När du spelar för att du inte orkar eller vågar ta kontroll över ditt eget liv. Jag har genom åren träffat en hel del ungdomar som har varit i den situationen. Där spelet är en flykt från en verklighet som de inte vet hur de ska angripa. Där spelen inte längre ens känns kul, men det är ändå det enda alternativet, för det andra alternativet, livet, är värre. Det krävs mycket för att bryta den situationen och det handlar om att sakta få bygga kontroll i den ”riktiga” världen.
Däremot så tror jag ett spelande i balans kan bidra med mycket gott. Dels att du får känna både flow-lycka och rockstjärnelycka utan att det är farligt för dig. Dels för att du utvecklas, du lär dig nya saker och i många spel lär du dig också sociala kompetenser. Tommy berättade hur mycket han hade lärt sig av sitt spelande och hur det hjälpt honom i karriären. Han visste massor av människor som också hade haft nytta av sitt spelande för att utveckla olika förmågor. Jag är en av dem. Jag älskade strategispel när jag spelade, jag fick genom det förståelse för sammanhang, hur en sak påverkar en annan. Det lärde mig om flaskhalsar i produktion, kreativt tänkande och mycket annat. Andra spel tar fram andra förmågor. Ett spelande kan få dig att växa som människa, det kan skapa nya vänskaper och det kan få dig att känna lycka. Så länge du inte fastnar, så länge du har ett liv i balans. Så fort du har fastnat så tappar du lyckan, för då är det spelandet som har kontrollen över dig och inte tvärtom. Då kommer inte kickarna vara de samma, flowet infinner inte sig. Håll kontroll över ditt spelande och var lycklig i det!
Tänk om spelandet kunde fylla ett högre syfte också. Det är på väg. E-sport är idag så stort att det är en hel värld i sig själv, den påverkar hundratals miljoner människor. Här finns en kraft som kan förändra och förbättra världen i ett större perspektiv. En av våra ungdomar berättade om att det fanns ett spel kring proteinstrukturer som gör att vi är på väg att lösa många sjukdomsproblem. Jag har under ett par år haft en dröm om ett massivt spel som tog sig an våra största utmaningar på jorden. Allt från svält, ren energi och mänskliga rättigheter. Tänk dig ett spel där det fanns miljoner som spelade för att lösa dessa problemen tillsammans. Det hade funnits en enorm intelligens som gemensamt löste våra världsproblem. Det är en så stor fråga att nationer och företag skulle kunna sätta massiva prissummor för lösta samhällsproblem som gick att appliceras i vår värld. Som dessutom hade betalat av sig många gånger om. Pengarna hade kanske varit incitamentet att börja spela, men ett välbyggt spel där du fick kickar, kunde hamna i flow och känna samhörighet, samtidigt som du förbättrade världen, det hade varit det som fick dig fast! Så sitter du på några miljarder, spelutvecklingskunskaper och politiska kontakter, ring mig! 😀
Jag skrev om Pokemón GO i somras och jag konstaterade i det inlägget att det kunde göra dig lycklig. Det kan datorspelandet också, ännu mer om det sker med ett fysiskt möte. För studier visar att våra relationer stärks när vi ser varandra, inte lika mycket annars. Tommy och Emil förstärkte det idag när de berättade om hur viktigt det hade varit för dem att ses i sitt spelande.
Tommy, Emil och Julia, som alla har varit eller är världsledande inom E-sport idag, tror jag kände en stor lycka idag. Jag hade med glädje betalt ett arvode på 50 000 kronor för att de skulle komma. Ingen av dem ville ha en krona, de brinner för det här. De vill visa vad spelandet har betytt för dem och miljontals andra. De vill bryta ner alla fördomar kring spelandet. De gör det här med hjärtat, de lever efter ett högre syfte än sig själva. De gjorde en stor grupp unga människor väldigt glada idag och förändrade säkerligen några människors liv till det bättre. Jag har en fantastisk respekt och beundran för det.
De flesta av mina läsare är kanske inte inbitna gamers, men flera av er har barn eller kanske barnbarn som är det. Eller kanske en partner, medelåldern på gamers är 35… Partners bortser jag från här, men ni föräldrar vill jag rikta mig till. Jag vill ge er tre råd. Intressera er för era barns spelande. Ni skulle säkerligen gå på deras fotbollsmatcher, detta är en annan typ av fritidsaktivitet. Bara er nyfikenhet kommer förbättra relationen. Spelar de vissa spel så kan det vara så att deras matcher varar i en timme och de spelar med flera lagkamrater. Då kan du inte ha middagen färdig mitt i matchen, för ditt barn kan inte svika sina kamrater för dina köttbullar. Du skulle ju inte dra hem dem från handbollsmatchen för att köttbullarna är klara.
Det andra är att ha en dialog med barnen om spelandet, se till så att barnen känner att de har kontrollen. Både kontroll över sitt spelande, men också i framtagandet av eventuella regler om spelandet, när, hur och hur mycket. Tar du kontrollen från dem så tar du grundförutsättningen för lycka, vilket gör att de riskerar att avskärma sig från världen och välja att fly in i spelvärlden.
Det tredje är att faktiskt spela lite själv då och då. Genom spelandet så får du dels känna på lite enklare form av lycka, men bygger också en förståelse för de krafter som är involverade i datorspelandet. Och du, se till att behålla kontrollen, för det är jäkligt kul! 😀
Det var en kort reflektion över en av vår tids snabbast växande område. Datorspelande kan vara så oerhört mycket. Det kan vara en lyckokick, en utbildningsbas eller ett sätt att känna samhörighet med andra. I de mörka sidorna så kan det bli en verklighetsflykt och ett beroende. Precis som allting handlar det om att ha balans och att behålla kontrollen!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
