Etikett: transparens

Företag/Organisation Glädje Lycka Mening Olycka

Ärlighet varar längst

2 januari, 2019 20:00 2 januari, 2019

8 min read

479 views

Kommentarer inaktiverade

Har du någonsin varit nyförälskad? I en person som verkar vara helt perfekt. Han/hon är snygg, charmig, intelligent och dessutom verkar han/hon vara jäkligt intresserad av dig. Det flyger fjärilar…

Sex månader senare är fjärilarna bortflugna och utbytta mot bitterhetslarver. Den ideala partnern visade sig vara en rövhatt som lockade med guld och gröna skogar, men som levererade i klass med Hasse Anderssons kånkelbär. Och ju mer ni umgicks, ju mer insåg du att den här personen faktiskt hade en bild av sig själv att hen var förträffligast i världen, trots att det gång på gång visades motsatsen. Bristen på självinsikt var total.

Ofta kanske det inte är riktigt så allvarligt, men jag misstänker, att du som jag, har träffat/dejtat en och annan som till en början verkade vara helt fantastisk, men som inte riktigt levde upp till de förväntningarna. Vilket leder till besvikelse.

Översätter vi det här till organisationsvärlden kallas det hyperkultur. Ledningen i en organisation kan se organisationskulturen på det sätt de vill att den ska vara, inte på det sätt som den faktiskt är. De presenterar sin bild av organisationen på ett sätt som låter bra och som är kraftigt förenklad.

På en dejtingsida skulle det kunna finnas en profil som lyder såhär:

Jag uppskattar träning lika mycket som att laga mat (verklighet: Jag hatar båda). När jag inte är ute och paddlar kajak eller bestiger berg, sitter jag gärna ihopkurad i soffan med något gott att dricka (verklighet: Vi hajkade en gång i femteklass och paddlade då kanot, men jag vet inte skillnaden på kanot och kajak. Året efter fick vi inte paddla för Nils ramlade i och fick vatten i lungorna. Då gick vi upp för Brösarps backar istället. Det var skitjobbigt, så sedan den dagen ligger jag på soffan och dricker öl).

Motsvarigheten i organisationsvärlden blir en platsannons:

Vi är ett företag som ligger i framkant. (verklighet: Vi följer alla managementtrender som kommer och använder mycket hajpade floskler) Hos oss får du chansen att utvecklas och göra skillnad (verklighet: Vi vill att du ständigt ökar dina försäljningssiffror och på så sätt gör skillnad i ägarnas plånböcker). Vår organisation präglas av högt i tak, lyhördhet och öppenhet. (Verklighet: Det är verkligheten, fast bokstavligt talat. Kontoret är en gammal idrottshall där ljudet studsar överallt och du är utmattad efter en timme.)

Det här är extrema exempel, men en hyperkultur brister i självinsikten. Vi vill vara någonting, men verkligheten är något annat. Fast vi (ledningen) är inte intresserade av att veta det, för det hade varit för jobbigt att inse.

I dejtingscenariot är det inte så farligt. Om det inte visar sig vara en seriemördare. Du kanske går på en dejt och inser snabbt, att det enda berg den du har mittemot dig tar sig an, är diskberg. En timme och du kan gå vidare, lite besviken, men med en rolig anekdot att berätta. Det är något värre med dem som lyckas upprätthålla fasaden över tid och du hinner bli känslomässigt engagerad, skaffa hus och ungar. Först då visar sig hen vara en rövhatt. I de flesta av de fallen tror jag signaler fanns där tidigare. Det var andra faktorer som spelade in…

I ett anställningsförfarande är det ofta lite värre. Du lämnar ofta ett annat jobb för det nya. Du går in med positiva förväntningar i det nya jobbet och har en förväntan på dig själv av vad du ska prestera på den nya arbetsplatsen. När det sedan efter ett tag visar sig, att det du trodde du sa ja till inte alls stämde, då är du ofta fast. Precis som när man dejtar en förtäckt rövhatt, blir det lätt att man först börjar klandra sig själv. Har jag missuppfattat? Hade jag fel förväntningar? Gör jag något fel i mitt jobb? En massa frågor som du antagligen inte får svar på, för i den här typen av kultur vill ledningen undvika svaren på den typen av frågor. Den här typen av mismatch i förväntningar på organisationen och dig själv kan få rätt långtgående konsekvenser. Det kan leda till sämre relationer med andra människor. Du mår dåligt i jobbet och orkar inte emotionellt hantera det. Det kan leda till likgiltighet och meningslöshet i jobbet. Och det kan leda till emotionell utmattning, alltså att du bränner ut dig. Helt och hållet för att du tog ett jobb som inte visade sig vara det du trodde.

I en anställning är du ofta fast ett tag och har i de här lägena liten kontroll över att kunna förändra situationen snabbt. Du kan säga upp dig och söka nya jobb, men det tar kraft och energi. Har det gått för lång tid är det svårt att uppbringa den kraften. Du går till jobbet, men skiter egentligen i att göra något vettigt.

Utan full täckning för påståendet, anser jag att för många organisationer präglas av hyperkultur. Där en typ av organisationskultur sägs råda, men där det sedan visar sig vara en helt annan i verkligheten. Det riskerar att bli extra mycket så, när vi har brist på kompetent folk. I desperation utmålar vi oss för att vara bättre än vi är och anställer människor som har fel förväntningar på arbetet. Som sedan slutar snabbt, slutar prestera eller bränner ut sig.

Jag önskar att fler chefer och ledare verkligen tog sig tiden att fundera hur organisationskulturen är i företaget. Att fler intresserade sig för att få insikt i det rådande läget och sedan var transparenta med det när de sökte nytt folk. För vill vi ha välmående personal som stannar, då behöver människor få rätt förväntningar när de börjar jobbet. De behöver få rätt förutsättningar från start. Det skapar tillit, en av de viktigaste byggstenarna för framgångsrika organisationer. Vi ökar dessutom chanserna att anställa rätt personer. För anställer vi utifrån vad vi tror vi är, istället för vad vi faktiskt är, då riskerar vi efterfråga fel kompetenser.

På samma sätt som vi själva i vår egen ”marknadsföring”, oavsett om det gäller en livspartner eller ett nytt jobb, behöver våga titta inåt och vara transparent. Vi behöver klargöra våra egna inre värderingar och våga förmedla dem. Vi behöver bli ärliga mot oss själva, för att sedan vara ärliga mot dem omkring oss. Och då menar jag inte dumärlig där du på första dejten berättar ingående om din analklåda. Den lämpar sig bäst på tredje dejten, det vet alla!

Ärlighet bygger tillit, tillit skapar förutsättningar för äventyr, äventyr skapar utveckling och utveckling skapar möjlighet till djupare förståelse för sig själv och andra. Det i sin tur skapar ännu större insikt som leder till mer ärlighet osv.

Befinner du dig i en relation eller på ett jobb där det finns ett stort glapp mellan det du trodde du gav dig in på och vad som sedan blev fallet, då bör du nog fundera några extra varv om du ska röra dig vidare.

Är du chef eller ledare? Fundera på om din organisation skulle kunna vara en hyperkultur. Är det hög personalomsättning? Mycket sjukskrivningar? Det går att förändra till det bättre. Det går att göra rätt saker, men det krävs mod att våga titta på om min verklighet stämmer med andras verklighet. Är du modig nog att göra det, då hjälper jag gärna till för att ta nästa steg.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka

Nakenhet

Marcus Cato

6 november, 2018 20:00 6 november, 2018

3 min read

507 views

Kommentarer inaktiverade

Har ni tänkt på det fenomenet, att väldigt få av oss blir speciellt lyckliga av att se oss själva nakna, men väldigt lyckliga när vi ser någon vi tycker om…

Har ni tänkt på det fenomenet, att väldigt få av oss blir speciellt lyckliga av att se oss själva nakna, men väldigt lyckliga när vi ser någon vi tycker om nakna? Och allra lyckligast blir jag, när någon jag tycker om, tycker om att se mig naken! 😀

Jag tycker nakenheten under senare år tappat sin kraft och det vackra. Vi kunde läsa för ett tag sedan att 80 % av norska ungdomar hade skickat intima bilder till någon annan. Vårt internet bombarderas med fler nakna kroppar som är retuscherade, filtrerade och porrifierade än vad vi någonsin kan ta in. Porren och dess sidoeffekter har tagit det vackra ur nakenheten, men någonstans tror jag att vi kommer hitta tillbaka.

Kanske är det en mognadsfråga eller att jag fått upplevelser med åren som omformat mig. Nakenhet var för mig under många år förknippat med sex, porr och skam. Skam både över att lockas av sex och porr. Fast också en skam över min egen nakenhet. Skapad av kroppshets som till stor del också drabbar oss män. För några år sedan släppte jag den världen och skammen den drog med sig. Fast det är först idag som jag börjat reflektera över nakenheten och ser hur vacker den är ur ett icke-sexuellt perspektiv.

För mig, är idag nakenhet det finaste man kan visa en annan människa. Här är jag, totalt ofiltrerad med alla mina fel och brister. Det är det totala tecknet på trygghet och tillit till en annan människa. Här ställer jag mig inför dig, för jag litar på dig. Jag lägger min otrygghet över att visa mig naken, i tilliten till att du tar emot mig för den jag är. När två människor ger varandra den tilliten på riktigt, utan filter, utan att undvika vinklar och ljussättningar, då är nakenheten som vackrast. Då går det bortom sexualitet. Då är vi på ett helt annat plan av medvetande.

Jag hoppas nakenheten kan tas tillbaka och bli något vackert igen. Där vi kan nå ett högre plan, där nakenheten både kroppsligt och själsligt är den finaste gåvan vi kan ge. Att det är en gåva som bara ges till de vi verkligen känner förtjänar den. För när vi lagt vår nakenhet och vårt totala tillit hos varandra, när vi fått uppleva nakenhet på ett annat plan, då kommer du aldrig mer vilja ha det på ett annat sätt. Och där det bara är en gåva som kan ges av den som vill ge den. Idag används den som en billig handelsvara, tillgänglig för alla alltid. Idag tas den, utan lov, av många som anser sig ha rätt att ta den. Vi behöver återta nakenheten från dem och återskapa dess skönhet. För de har tagit den vackraste gåvan att ge ifrån oss.

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Inspirationsbilden

Mänsklig ofullkomlighet

Marcus Cato

12 februari, 2018 19:00 12 februari, 2018

1 min read

360 views

Kommentarer inaktiverade

Alla människor har fel och brister, hade vi inte det vore vi gudar. Den som förstår vikten av att kunna visa sig svag, våga visa sig transparent är alltid vacker…

Alla människor har fel och brister, hade vi inte det vore vi gudar. Den som förstår vikten av att kunna visa sig svag, våga visa sig transparent är alltid vacker i mina ögon.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Lycka Olycka

Att försöka hoppa över Grand Canyon

Marcus Cato

12 februari, 2017 19:59 12 februari, 2017

7 min read

385 views

Kommentarer inaktiverade

För rätt många år sedan fanns det en man, Evel Knievel, som var känd för sina fantastiska hopp med motorcykel. Han var och är en amerikansk ikon. Hans mod stod…

För rätt många år sedan fanns det en man, Evel Knievel, som var känd för sina fantastiska hopp med motorcykel. Han var och är en amerikansk ikon. Hans mod stod för det Amerika stod för. Jag kom att tänka på honom när jag kom på dagens rubrik. Jag tänkte om någon varit modig nog att försöka hoppa över Grand Canyon, så var det han, tänkte jag. Nu visade det sig, att rykten hade gått om att han skulle göra det, men aldrig gjorde det. Däremot gjorde hans son Robbie det 1999.

Nu var det inte Evel Knievel det här skulle handla om, däremot det han symboliserade, mod. Fast inte bokstavligt talat mod att försöka hoppa över Grand Canyon, utan mer som en metafor. Jag har genom alla år varit ganska feg, hållit saker inombords och inte berättat om vad jag tycker och tänker. Jag har stått där vid Grand Canyons kant och tittat över mot andra sidan. Sett hur fantastiskt det verkar vara, men inte vågat hoppa över. Rädd för att om jag kastar mig ut, inte ska nå över till andra sidan, utan istället falla rakt ner till en säker metaforisk död.

Det här har kanske speciellt gällt när det varit känslor involverade. När jag var yngre gjorde jag ett par taffliga försök att hoppa över, men det slutade med att jag inte ens flög ut över kanten, utan mer bara stupade rakt ner, utan att ens ha hoppat. Och det har satt sina spår, det skapade en rädsla att våga öppna upp sig. Det gjorde så j-vla ont att ramla ner i det stupet, så det kändes inte värt att hoppa mer. Och det har suttit i under många år, vilket påverkat relationer jag varit i negativt. Jag har hoppat ett par gånger, men då har jag varit så säker på att klara det. Det var inte Grand Canyon jag mötte, utan mer en spricka i trottoaren. Det var fasen så jobbigt ändå.

När jag la om mitt liv, så bestämde jag mig för att jag ville leva mitt liv utan begränsningar. Jag vill inte att rädsla skall vara en styrande faktor i mina beslut. Det betyder inte att beslut skall vara dumdristiga, men jag ska alltid ställa mig frågan om jag avstår något bara för att jag inte vågar. Och det har blivit mycket bättre, men just modet att säga vad jag tycker och tänker har varit en stor utmaning för mig. Det är fortfarande en stor utmaning, men det är bättre. Jag har stått upp för saker jag inte tycker är okej, trots att hela kroppen skrikit nej, av rädsla för konflikt. Jag har blottat mig här på bloggen, trots att jag bara vill kräkas innan jag publicerar. Jag har öppnat upp mig och berättat vad jag känner för människor, trots att mitt hjärta bara vill bygga upp en skyddsmur. Alltid med risk för att jag mitt i hoppet bara ramlar rakt ner i en djup dalgång och slår mig illa.

Är det en sak jag har insett i allt detta, så är det att det är värt det! För jag har gjort det jag har kontroll över och det kan ingen klandra mig för. Allra minst jag. Tvärtom, skulle jag inte haft mod att öppna mig, så skulle jag bli den människa jag allra minst vill vara. Den som står där vid Grand Canyon och ser livet passera på andra sidan, utan att ha varit delaktig. Nej, då hoppar jag hellre och ser vad som händer.

Just nu är mitt liv så, på många plan, känns det som. Att jag befinner mig mitt i flera simultana hopp och jag har inte en jäkla aning vart det leder just nu. Några av hoppen känner jag att jag har bra fart i, jag kan se att jag har möjlighet att landa på andra sidan. Ett av hoppen landade i veckan med ett fett magplask. Ett annat kan jag med all säkerhet se kommer landa på samma sätt, där jag i hoppet ser att farten ebbar ut och avståndet till kanten är långt ifrån nåbart. För några år sedan hade jag aldrig hoppat, av rädsla för att det skulle göra jäkligt ont. Nu hoppar jag, slår i marken, ställer mig upp och borstar av mig. För att sedan beslutsamt klättra upp igen för att göra mig redo inför nästa gång jag ser en möjlighet att hoppa. Det är en mäktig kraft att börja våga!

Till alla Evel Knievels därute, till alla er som vågar ta ett jobbigt samtal om något som inte är okej. Till alla er som vågar visa era känslor för andra människor. Till alla er som vågar vara transparenta trots att allting inte är vackert på insidan! Till alla er vill jag säga, att jag beundrar er som f-n. För det riskerar att göra jäkligt ont! För det är modigt och mod är en bristvara i vårt samhälle!

Och till alla er som får ta emot ett samtal om något jobbigt! Till er som är måltavlan för någons innersta känslor! Till er som kan välja att se det vackra i det transparenta! Till er vill jag bara säga, att den människa ni har framför er har uppbringat all sin kraft för att göra just det! De har ställt sig med blottad bröstkorg, bered att ta en kniv i hjärtat! De gör det inte för att göra er illa, utan för att de inte vill ha stått på kanten till Grand Canyon och sett ett bättre liv passera på andra sidan! Så har ni inte mod nog att ge dem er kärlek, så låt dem åtminstone få er respekt! För hos vissa av oss, kan det vara avgörande för nästa gång vi står där på kanten och funderar på om vi ska hoppa!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

PS. Avslutar med några bilder från helgen. I fredags fick jag hålla min egenskrivna bok i handen för första gången. I lördags fick jag spendera eftermiddagen och kvällen med lillasyster på melodifestivalen. Första gången på väldigt länge där vi fick umgås på tu man hand! Och idag har det varit 1-årskalas för världens sötaste Doris!! DS.

Kommentarer inaktiverade