Idag har jag haft en känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Ibland när jag zoomar ut på världen är det inte så vackert. En känsla av ett samhälle som blir alltmer…
Idag har jag haft en känsla av meningslöshet och uppgivenhet. Ibland när jag zoomar ut på världen är det inte så vackert. En känsla av ett samhälle som blir alltmer polariserat, en debatt som blir allt hårdare och en svårighet, nej en omöjlighet, att vara människa. Det känns som att det finns så mycket som behöver göras, samhällsklimatet och diskussionen behöver vända där vi ser likheterna istället för olikheterna. Och här sitter jag, en liten skit på planeten, och har inte möjlighet att förändra allt det. Samtidigt som jag ser massor av människor slåss för olika saker de brinner för, där de vill väl, men kanske gör mer skada än nytta. Där de bidrar mer till polarisering än gemenskap, trots att det är det senare som de säger sig vilja uppnå. Det får mig då och då in i en känsla av meningslöshet, att är det verkligen värt att kämpa för att skapa en bättre och lyckligare värld? Med en undran om det inte hade varit skönare att bara leva ett avskilt liv i lugn och ro.
Jag ser inte de här tankarna som ett problem, alla människor med en vilja framåt tvivlar. De har dagar där deras strävan inte känns värd det. Det är en del av vår mänsklighet. För mig tänker jag varje gång den här känslan kommer på The Bookhouse Boys från världens bästa serie Twin Peaks (möjligen slagen av Seinfeld).
Det har alltid funnits och kommer alltid finnas ”ondska” och ”mörker” i vår värld, men det har alltid funnits människor som slagits för att hålla de krafterna i schack. I vissa tider är mörkret i överläge och i andra är ljuset. Det viktiga är dock att vi går ut och gör vad vi kan för att mota bort mörkret. Precis som the Bookhouse Boys. När känslan av meningslöshet över att fightas en fight som känns omöjlig att vinna, är det just dem jag går till i tanken. För det handlar inte om det, det handlar om att kämpa så att de mörka sidorna känner större meningslöshet att försöka.
Den här kampen är inte bara i vårt samhälle, den finns där inom oss själva. De mörka sidorna har vi alla. Egoism, prestige, makt i kamp mot generositet, kärlek och jämlikhet. Alla dagar klarar vi inte hålla de mörka sidorna borta ens inom oss själva. Vi finner oss agera egoistiskt, vi finner oss avundsjuka på andra osv. Det är vad det innebär att vara människa, men vi behöver varje dag vara våra egna Bookhouse Boys som gör vad vi kan för att hålla mörkrets krafter ifrån oss.
Jag hittade idag snabbt tillbaka till min meningsfullhet. Och jag har hittat tillbaka till min utveckling som förra veckans inlägg handlade om. Imorgon tar jag på mina byxor igen och går ut i världen för att försöka göra den och mig själv lite bättre.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Det är också firande idag, 200:e inlägget på happycato.se!!! 😀 DS.
Kommentarer inaktiverade för The Bookhouse Boys