Etikett: upplevd kontroll

Så nära, men ändå inte

4 juli, 2018 19:45 4 juli, 2018

9 min read

415 views

Kommentarer inaktiverade

Jag är 23 år gammal och har ännu inte fått känna av bestående lycka. Endast korta perioder i mitt liv har jag känt mig riktigt tillfredsställd vad gäller lycka. Jag…

Jag är 23 år gammal och har ännu inte fått känna av bestående lycka. Endast korta perioder i mitt liv har jag känt mig riktigt tillfredsställd vad gäller lycka. Jag skulle nog kunna räkna dem på en hand. Jag talar då om genuin lycka, då man bara vill att tiden skall stå still.

I min förvirrade skalle hade jag för mig att jag skulle spela kvartsfinal i golfklubbens matchspel i lördags. När jag kollade kalendern strax innan jag skulle sticka till golfklubben visade det sig att det var söndagen som gällde (Seger på hål 17… 😉 ). Helt plötsligt stod jag med en helt oplanerad lördag. Vad gör man då? Normalt sett alldeles för lite, fast just denna lördag bestämde jag mig för att ta tag i några riktiga surdegar. Jag har haft ett par lådor i min klädkammare som tar upp massa plats och jag tänkte att jag går igenom dem för att få ordning och reda. Mitt i det arbetet hittade jag en gammal anteckningsbok. Eller jag hittade flera, likadana, eftersom jag köpte ett 10-pack när jag pluggade på Irland. I någon sorts ambition i att skriva massa saker. Flera var fortfarande tomma, men i en fann jag en text, skriven när jag var 23 år gammal och inledningen på den inledde detta inlägg.

Jag blev löjligt glad över att hitta texten. För jag har absolut inget minne av den. Jag kan inte ens minnas att jag reflekterat över lyckotermen tidigare. Olycka, det reflekterade jag över ofta, men att jag satt mig ner och funderat över lycka, det hade jag glömt. Och det slår mig hur nära jag var att förstå lycka, men ändå så långt ifrån. Det slår mig också, att det jag idag delvis försörjer mig på, att föreläsa, redan då var något som gjort mig lycklig. För jag skriver i texten om de tillfällen jag kan minnas jag varit lycklig (utifrån min 23-årige definition av lycka). Två av de fem tillfällena var i skolan, när jag, tillsammans med andra, hade haft presentationer. En på gymnasiet och en på universitetet. Där vi hade haft ett tydligt budskap, men presenterat det på ett annorlunda sätt. Två tillfällen där jag antagligen upplevde flow, eftersom jag ville att tiden skulle stå still.

…och kunde visa en humoristisk sida som bröt helt bilden av hur mina klasskamrater såg mig. Jag lyckades visa självdistans. Varför kan jag inte visa det oftare? Det är det klart bästa sättet att hantera problem.

Ni som läser kontinuerligt vet att jag ofta skriver om att välja perspektiv. Självdistans är en variant på att byta perspektiv. Du kan zooma ut från dig själv och bjuda på dina brister, utan att det skadar din självkänsla. En människa som mår dåligt försöker ofta hålla upp en fasad. Den kämpar allt vad den kan för att hålla den, vilket gör att självdistansen uteblir. För med den, riskerar fasaden att rasa. Jag minns den här presentationen än idag, jag minns den från gymnasiet med. Jag minns hur oerhört bra jag mådde efter, för jag hade utmanat mig själv.

Det tredje tillfället handlade om en fotbollsmatch jag spelat och jag blev bästa spelare på plan. På samma sätt som presentationerna upplevde jag antagligen flow i matchen och blev sedan externt bekräftad efteråt. Och tillfälle fyra och fem handlade om kärlek, när någon, mot all förmodan, hade visat mig ömhet i ett kort ögonblick. Problemet var att båda de tillfällena bidrog enormt mycket mer till olycka i slutändan… 😀 Och som texten fortsätter förstår jag varför…

Så, vad gör mig lycklig då? Bemött kärlek från någon som jag ser som den vackraste och underbaraste på jorden. Det ger lycka. Att bevisa för mig själv och andra att jag verkligen kan och att bli belönad för det. Det är lycka. Det är därför jag inte känt lycka det senaste 1 1/2 åren. Jag har överträffat mig själv, utvecklats enormt, ändrat hela mitt liv, men människorna i min vardag ser inte förändringen för de har varit mitt i den. De har inte reflekterat över den.

Det är inte konstigt att jag inte var lycklig på den tiden… Hade jag kunnat prata med mitt 23-åriga jag hade jag sagt följande:

Bemött kärlek från den jag ser som den vackraste och underbaraste på jorden är helt rätt. Det ger lycka, den dagen du börjar se dig själv som vackrast och underbarast på jorden. Den dagen du börjar älska dig själv, då kommer lyckan. Annars riskerar du bara bli ett bekräftelsesökande monster, som aldrig kan bli mätt. Oavsett hur ofta någon bemötte mig med kärlek.

Att bevisa för mig själv och andra att jag verkligen kan och att bli belönad för det. Det är inte alls lycka, det är bekräftelsesökande… Att utvecklas är lycka, men bara om du gör det för din egen skull. Inte för andras. Jag vet att min utveckling under den perioden gjordes för att passa in i någon annans mall. Det gav inte lycka. Det gav självdestruktivitet och självhat. Det gav en ung man som ständigt körde över sina värderingar och han visste egentligen om det. Fast han klarade inte stå emot. Det gav en ung man som skadade sig själv genom beroenden. Som letade efter lyckan i andras bekräftelse. Som letade lycka i att lyckas.

Jag avslutar sedan med att reflektera över vad som ger mig glädje. Det roliga är att till stor del hade jag förväxlat begreppen. För det jag skriver kring glädje handlar mer om långsiktig lycka, det jag skriver om lycka handlar mer om glädje och den kortsiktiga rockstjärnelyckan.

Vad får mig att känna glädje? Att umgås med vänner jag verkligen bryr mig om, att höra och berätta saker för vänner (samhörighet). Att slå en bra drive (rockstjärnelycka…). Att lyckas nå upp till min förmåga (upplevd utveckling). Att ha disciplin (upplevd kontroll) och att verkligen känna att man försöker göra det bästa av sitt liv (mening och syfte). Att träffa familjen efter att ha varit borta ett tag (samhörighet). Att tala med en människa på samma intellektuella nivå (samhörighet och aningen pretentiöst…). Att se en bra film, läsa en bra bok (rockstjärnelycka/flow). Att skita (jag hade fattat grejen med en lycklig bajs redan då!! 😀 ). Att höra att man betyder något för någon (extern bekräftelse, men också samhörighet).

Att ta reda på vad som egentligen gör oss lyckliga, det var inte lika lätt för den 23-årige Marcus som det är för oss idag. Jag hade tillgång till Internet och Altavista (dåtidens Google). Inga bloggar, inga riktiga sociala medier, inget Youtube. Ingen riktig våg av självhjälpsböcker, även om de fanns, men inte i mitt universum. Mycket av vad som gör oss lyckliga fick jag genom mina studier i organisationsutveckling. Fast jag fattade det inte riktigt då, det tog några år att inse hur jag kunde göra de teorierna mer personliga.

Mitt mission idag, mitt högre syfte, är att göra det lättare att förstå lycka och att sprida vad som verkligen gör oss lyckliga. Jag vill att alla ska lyckas nå upp till sin förmåga, men enbart om det skapar välmående. Jag vill skapa en värld där 23-åriga Marcusar fortsätter reflektera över lycka, men också får med sig verktygen och förståelsen vad som gör oss lyckliga. Jag vill bidra till att vi kan gå till arbetet och känna att här kommer jag till en arbetsplats som får mig att må bra. Där chefer, ledare och medarbetare förstår nycklarna till en lycklig arbetsplats. Där vi förstår att en välmående arbetsplats också presterar klart mycket bättre än en där personalen mår dåligt. Jag saknade det högre syftet som 23-åring. Mitt fokus låg helt naturligt på mig själv, för jag ville må bra. Hade jag kunnat ha mer distans, hade jag sett att lyckan jag upplevde när jag presenterade eller blev man of the match inte handlade om mig. Det handlade om att få vara del av ett team, om att få bidra till laget och för att ge. Jag hamnade rätt till slut och jag är evigt tacksam för mina tidigare versioner, att de varit funderare och sökare, som lämnat mig små juveler, att återfinna och omdefiniera.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Lycka Olycka

En lycklig värld kan aldrig byggas på hat

Marcus Cato

26 juni, 2018 20:00 26 juni, 2018

8 min read

305 views

Kommentarer inaktiverade

Jag brukar säga att lycka handlar om att filtrera. Att släppa det dåliga och ta åt sig av det goda. Exempelvis kan en sak vara att hålla sig ifrån en…

lycka kan inte byggas med hat

Jag brukar säga att lycka handlar om att filtrera. Att släppa det dåliga och ta åt sig av det goda. Exempelvis kan en sak vara att hålla sig ifrån en stor del av nyhetsflödet för att där matas vi ständigt med massor av negativa saker. Jag håller mig ifrån det mesta, det ger mig inget gott. Fast samtidigt kan vi inte blunda för allt. Vill vi verka för ett högre syfte, att skapa en bättre värld, då måste vi också lyfta blicken. Vi kan inte bara sätta på skygglapparna helt och hållet för vi behöver trots allt förhålla oss till världen. Det här är en skitsvår balans att hålla. Det krävs styrka att förhålla sig till de nyheter vi matas med, samtidigt som vi ska försöka vara lyckliga och verka för något bättre. De senaste dagarna har varit oerhört frustrerande för mig, för när jag ser de få nyheter jag ser är det ingen munter bild.

Det skär just nu djupt in i hjärtat på mig. Den värld vi ”ser” (eftersom det är bilden vi matas med) steg för steg förändras till ett inhumanare samhälle. Det USA gör där de separerat barn från sina föräldrar, Italien som inte låter flyktingbåtarna lägga till, det Sverige där alltfler pratar om systemkollaps och att det är invandringens fel, trots att vi aldrig har haft det så bra som vi har det just nu. Ja, vi har en systemkollaps, en politisk sådan. En humanitär systemkollaps, där cyniska krafter tillåts styra agendan. Där en röst i ett val är mer värt än en människa. Där att ha rätt är viktigare än att göra rätt. Där regler skall styra oavsett konsekvenserna. Där en människas död, ett barns separation från sina föräldrar, är ändamål som helgar medlen.

Jag är en hoppfull människa, jag har alltid en tro på människan och att det goda skall vinna. Jag förstår krafterna bakom det som händer, jag kan rationellt se och förstå hur vi sakta, men säkert, normaliserar det absurda. Hur retorik och skicklighet kan få oss att tro att det som händer i världen och i vårt eget land är vettigt. Vi är inte framme ännu. Det kommer gå längre, mycket längre antagligen. Och historien kommer döma oss hårt. Hur kunde vi tillåta det här? Igen?

När jag gick på gymnasiet skrev jag en uppsats kring nazismen och jag minns hur jag svarade på frågan om det kunde hända igen. En karismatisk ledare, med skarp retorik, som vet hur man förför och förleder. Det var det jag trodde behövdes. Och nu har vi inte bara en, utan flera. Där det räcker med att den ena får lite luft under vingarna för att nästa fula tryne skall visa sig. Där det nu blir legitimt i olika länder att sträcka gränserna för det inhumana längre och längre. Och där en större del av populationen tycker att det här är okej. Ställer vi oss utanför allt detta och bara studerar fenomenet är det lätt att förstå hur nazismen kunde tillåtas. Hur vettiga människor kunde begå fruktansvärda brott. Det är bara att se presskonferensen med Sarah Huckabee Sanders om det som händer i USA för att förstå.

Och här står vi andra, som vill annat, helt handfallna. Var är vår nästa Gandhi, King eller Mandela? Var är den modige ledaren som kan ställa sig upp och ena det goda? Som kan få de som nu vandrar i fel riktning att förstå att det finns en bättre väg? Jag ser ingen, inte någonstans och absolut inte i vårt avlånga land. Och det skrämmer mig. För ingen lycklig värld kan byggas på hat. Ingen kommer bli lycklig av inskränkthet, protektionism och att ta barn från deras mödrar. Det har världen visat oss gång på gång, men vi väljer att ta de enkla lösningarna på komplexa problem. Jätteskönt…

Fram till den dagen då någon rycker ditt barn ur din famn. Till den dagen din båt inte tas emot i någon hamn. Till den dagen då systemet kollapsar på riktigt och du måste lämna ditt hem. Du råkade födas i Sverige, i den friaste och fredligaste perioder genom alla tider. Men du är lika mycket människa som en afrikan på 1600-talets slavbåtar, som en jude i 1940-talets koncentrationsläger eller som ett gatubarn i dagens Rio. Och ändå känner du rätt att beklaga dig. Om vi tittar på Sverige just nu är vi inne i en av våra starkaste högkonjunkturer, de flesta har jobb, vi har låga räntor, vi har mer pengar än någonsin och överlag väldigt bra. Världen går framåt, för er som inte tror mig, kolla in Gapminder. Ändå blåser protektionistiska vindar i världen och i Sverige. Kanske speciellt i vår västvärld. För för första gången på tusentals år upplevs vår maktposition i världen som hotad. Och för några fåtal män känns det här väldigt jobbigt. De klarar inte av att se detta hända och de är tillräckligt vältaliga och sluga för att få med sig fler. Ingen värld, inget samhälle, ingen by, ingen individ har någonsin blivit lyckliga av att byggas på hat och missunnsamhet. Ingen har blivit lycklig av att tro att lyckan är en begränsad tillgång som inte räcker till alla. Tvärtom, det är just när vi börjar tro att den är begränsad som den försvinner. Det är när vi tror att lyckan sitter i pengar, min nya soffa eller semesterresan till Kreta som vi gör den extern och begränsad. Det är då vi börjar se hot från andra. Här kommer de och ska ta min lycka. Det här är både på individ- som samhällsnivå. Vi börjar skydda, vi börjar begränsa, vi försöker ta kontroll. Istället stryper vi lyckan. Det är som en klängig olycklig älskare som håller fast i den de älskar så hårt att de kväver den. Ett samhälle måste byggas på andra fundament än vad den gör idag. Problemet är att våra politiker i samtliga etablerade partier bygger sin politik på begränsningstänket. Vi bygger framtidens värld med gårdagens metoder. Metoder som kan ha spelat en roll, men som i dagens samhälle inte fungerar. Och det ger utrymme till de som står för protektionismen allra tydligast, för de har det enkla svaret… Och det skrämmer mig! Framförallt den dagen när lågkonjunkturen slår till, för då kommer det letas syndabockar. Då kommer det enkla svaret bli starkt på riktigt, trots att det är just det enkla svaret och gårdagens metoder som fått oss dit, inte någon som flytt för sitt liv…

Det här är inget lyckligt inlägg, men det är viktigt. Vi behöver förändra, vi behöver utvecklas, vi behöver vara öppna och allt det är mycket jobbigare än att begränsa, sätta på sig skygglappar och köpa den enkla vägen. De klokaste av människor förstår att det här är komplext, men hur fasen får du ut det i en värld som verkar vilja ha allt enkelt? Svaret är troligen på samma sätt som de populistiska männen med makt, med ett enkelt budskap. Med den stora skillnaden att den behöver handla om den värld vi faktiskt vill leva i, ett budskap och vision om en öppen och human värld som värdesätter människoliv högre än ekonomi. För idag saknar vi dem, de som på det stora planet föder oss med hopp. De som får oss att reflektera över oss själva och vågar tro igen. Som får oss att förstå att ett välmående samhälle inte kan byggas på att andra har fel, utan på kärlek och respekt för varandra.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Inspirationsbilden Lycka

Uppgradera dig själv

Marcus Cato

25 juni, 2018 19:00 25 juni, 2018

1 min read

391 views

Kommentarer inaktiverade

Min livsfilosofi handlar om att göra morgondagen lite bättre för mig själv. Det handlar om det varma och kalla systemet i hjärnan. Det varma som vill ha det nu och…

Min livsfilosofi handlar om att göra morgondagen lite bättre för mig själv. Det handlar om det varma och kalla systemet i hjärnan. Det varma som vill ha det nu och det kalla som förstår att allt i nuet inte är bra för mitt morgondags-jag.

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Företag/Organisation Lycka Mening

Rädslan att ta beslut

Marcus Cato

19 juni, 2018 20:30 19 juni, 2018

7 min read

349 views

Kommentarer inaktiverade

Erik gick in till sin chef Bosse. -Hur ska jag göra med kaffekopparna? Nu är det bara tre kvar och vi är faktiskt sju anställda. Kan jag beställa nya? Chefen…

Erik gick in till sin chef Bosse. -Hur ska jag göra med kaffekopparna? Nu är det bara tre kvar och vi är faktiskt sju anställda. Kan jag beställa nya?

Chefen tittade på Erik, skruvade lite på sig och harklade sig. -Ja, du vet. Budgeten är lite ansträngd just nu. Men jag har möte med min chef på tisdag. Jag ska se vad vi kan göra.

Erik finner sig själv skaka på huvudet i tystnad när han lämnar rummet. För h-vete, tänker han, kan han inte ens ta ett beslut om några kaffekoppar.

På tisdagen har Bosse möte med sin chef, Jenny. Jenny är förvaltningschef med en plats i ledningsgruppen. Bosse och Jenny avhandlar sina mötesfrågor och till sist kommer Bosse till kaffekopparna. -Jo, du, personalen undrar om kaffekoppar. Ingrid tappade en i golvet förra veckan, så nu har vi bara tre. Och vi är sju på avdelningen. Kan jag köpa in några stycken?

Jenny spänner ögonen i Bosse. -Du vet att vi blöder ekonomiskt, vi har köpstopp på vår förvaltning.

-Ja, men vi kan ju inte ens ta kaffepaus, svarar Bosse, de får gå i skift.

– Det kanske är det som behövs, mindre kaffedrickande och mer jobb. Men jag ska ta upp det i ledningsgruppen imorgon om vi kan göra ett undantag.

Dagen efter är det ledningsgruppsmöte. Jenny slår sig ner tillsammans med de andra förvaltningscheferna. Det är här de stora och övergripande frågorna ska avgöras. Jenny inleder direkt. -Ja, nu kom Bosse, ni vet chefen för Uggleriet, och bad om nya kaffekoppar. De hade tydligen bara tre kvar. Vi har köpstopp i vår förvaltning. Kan vi göra ett undantag?

Högsta chefen Nils tittar på Jenny. -Hur skulle det se ut? Gör vi undantag där, då kommer det fler. Kan vi hitta en annan lösning? Är det någon av er andra som har överblivna kaffekoppar? Nils tittar på de andra förvaltningscheferna som alla rycker på axlarna. Kanske, vi har inte koll, är kontentan.

-Nähä, då gör vi så, att till nästa månads ledningsmöte vill jag att ni inventerar kaffekopparna på er förvaltning och ser om det går att få fram några som inte används.

Efter en månad samlas alla igen. -Jaha, säger Nils, hur har det gått med inventeringen av kaffekoppar?

Alla förvaltningschefer skakar på huvudet. Verkligheten var sådan att de hade skickat ut frågan till sina chefer, men inte fått svar tillbaka ännu.

-Nähä, då ger vi det lite mer tid, säger Nils. Till nästa möte skall ni ge besked!

En månad senare sitter de där igen. -Hur är det med kaffekopparna? frågar Nils.

Gun, en av förvaltningscheferna, tar ordet. -Jo, det är så att vi hade två över, men Ing-Britt på Fjölltofta behövde behålla dem ifall att.

-Så ni menar att det inte finns några kaffekoppar över till Uggleriet? frågar Jenny. Bosse har varit på mig flera gånger och undrar varför det dröjer.

Alla nickar, inte en enda kaffekopp fanns över.

-Jaha, det var ju inte bra! säger högste chefen Nils. Jag får göra så att jag skriver ihop ett utkast till ett förslag till politiken om ett undantag, så tittar vi på det nästa möte.

En månad senare sitter ledningsgruppen samlade igen. Nils har författat ett tre sidor långt förslag om inköp av kaffemuggar till Uggleriet. Förvaltningscheferna nickar instämmande. Det här är bra skit! Det måste politiken godkänna. De kommer överens om att lägga fram förslaget. Tyvärr hinner det inte med i nästa möte, för det har inte lagts fram i tid, men kommunstyrelsen sammanträder igen om tre veckor. Då skall det tas upp.

Tre veckor senare är den stora dagen kommen, trodde alla… Kommunstyrelsen är nämligen oeniga om ett undantag från köpstoppet är förenligt med kommunallagen. Nej, det här behöver först utredas och sedan tas ett beslut i fullmäktige.

Och under tiden har Uggleriets personal vandrat i ovisshet om sina kaffekoppar. Ska de få? Ska de inte? De skrattar åt ledningens tafatthet att inte kunna ta beslut, de fokuserar på det de kan göra och tar med sig varsin kaffekopp hemifrån. Och en hel kommun har lagt massor av arbetstimmar på några kaffekoppar…

Det här exemplet är naturligtvis kraftigt tillspetsat. Och nu använder jag en kommun som exempel, men den här typen av beteende ser vi i många stora organisationer. Både privata och offentliga. Chefer blir rädda för att göra fel och slutar ta beslut. De skickar frågor uppåt och de i sin tur fegar. Varför blir det så? Det finns egentligen två stora anledningar, att det finns en väldigt stark ledare i toppen, som även om hen vill väl skapar rädsla i leden. En av de största anledningarna till att diktaturer har så svårt att för bli framgångsrika… 🙂 Den andra stora anledningen är en kombination av struktur och kultur. Hierarkiska strukturer tenderar att göra oss mer obeslutsamma, flera led har risk för att få skit vid felbeslut. Samtidigt som vi riskerar att bygga en kultur där vi just är rädda för att göra fel. Ingen människa vill få skit och vi lever i en tidsperiod där det finns brist på modiga ledare. Feghetskulturen präglar vårt samhälle i stort och det sprider sig till organisationerna. Felbeslut kan bli tidningsrubriker och man kan hängas ut på sociala medier. Däremot icke-beslut är sällan uppmärksammade, hur kasst det än må vara. De flesta kör den säkra vägen och det är oftast den kassa vägen.

Forskning visar att plattare organisationer har lyckligare personal. Platta organisationer gör att självbestämmandet på varje enhet ökar och vi har nära till besluten. Personalen upplever större kontroll över sitt arbete och sin situation, vilket är grunden till välmående. Stora organisationer präglas alltför ofta av hierarki. Hierarki är tryggt för de längst upp, för de upplever kontroll. En platt organisation bygger på tillit och det är läskigt för en chef att släppa den kontrollen. Samtidigt som det är det som krävs för att skapa en framgångsrik och välmående verksamhet. Vilket då kräver modiga ledare som vågar släppa greppet, som vågar lyfta andra till att ta egna beslut. En bra ledare backar upp dig om du gör fel, det viktiga är att du gör!

Många offentliga organisationer har odlat en icke-beslutskultur under lång tid. Man har byggt upp system och strukturer som hjälper till att ha det så. Vilket gör att de blir extremt ineffektiva, trots att de har en enorm potential. Och det gör människor sjuka, för de får gå i ovisshet och med liten upplevd kontroll över sin arbetssituation. De får inga klara besked och de får vänta i evigheter på att få dem. Trots att dessa människor har några av de mest meningsfulla jobb som finns, riskerar de att gå till ett jobb som känns meningslöst. Fast i ett system som skulle kunna fungera väldigt mycket bättre med lite mod och tillit.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

Vad kan jag göra?

Marcus Cato

13 juni, 2018 19:50 13 juni, 2018

6 min read

298 views

Kommentarer inaktiverade

Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som…

Gårdagens inlägg var kantat av en viss frustration. 🙂 En frustration som är bra och som jag känner är viktig att dela med mig av, för jag upplever inte som att jag är den ende som känner kampen mellan vårt behov av att vara få vara någon, behovet av att vara omtyckt och en känsla av att vi inte får de behoven tillgodosedda via de sociala medierna. Jag uppskattar mina relationer online, det är inte det, men de riskerar att bli dåliga substitut för de verkliga mötena.

Forskning visar att när vi ser varandra, ansikte mot ansikte, det är då det händer grejer. Det är då relationer kan växa på riktigt. All heder åt telefon, mail, chattar osv. men det är inte där det händer. De kan fylla andra funktioner. När vi ser varandra, när jag har dig framför mig, det är då magin i en relation uppstår. Det är där någonstans i det osynliga som vi hittar varandra. Det osynliga är ju numera klargjort som spegelneuroner i hjärnan, men det är lika magiskt för det. Och det är här min frustration kommer in, för jag och, som jag vet, fler med mig, tenderar att lägga för mycket tid på sociala medier och för lite i de verkliga mötena. Och vi tenderar att lägga vårt fokus mot sociala medier även i de verkliga mötena. Vi letar efter det perfekta bildtillfället, istället för att vara där och då. Jag har kommit en bit på vägen åtminstone, men så ibland ramlar jag tillbaka. Speciellt de dagar då mitt sociala sammanhang är minimalt. Som igår, då hela dagen spenderades med att skriva, utan några möten med människor. Då flyr jag in i behovet av att ses, för att visa att jag faktiskt är en varelse som behöver kärlek och bli sedd. Och känner en känsla av att drunkna i alla andra som har samma behov. Vilket gör att det känns som att vi skriker efter att bli sedda allihop, men ingen har tid att se, för vi är fullt upptagna med att synas.

Och jag tror vi är fler som gör det ibland. Sverige anses ofta vara världens ensammaste land. Den nya tekniken hjälper på många sätt till att minska det, men den riskerar också att öka den. För bekräftelsen från internet är ”enkel” på det sättet att vi kan få massor av den, samtidigt som den inte behöver ge oss ett dugg tillfredsställelse. För den är kortvarig. Sen behöver den uppdateras.

Alla människor har ett behov av bekräftelse, ett behov av att känna sig älskade och att deras liv spelar någon roll. Det är en grundläggande mänsklig drift. Till stor del kan vi bekräfta oss själva, det är det allra viktigaste, men vi behöver ibland en kram eller en komplimang. Eller en gilla-markering. Faran ligger när jakten på bekräftelse är det som styr våra beteenden. När vi glömmer bort varför vi gör något, när det är viktigare att försöka få plats i bruset än att göra skillnad. Däri ligger kanske kärnan, att vi riskerar att tappa vårt syfte på vägen och att många av dem som har mest klokt att säga aldrig får chansen att höras. För det mest essentiella i livet är inte det spektakulära.

Så vad kan jag egentligen göra? För problemet är helt och hållet mitt, upplevd kontroll ni vet. Jag kan uppleva världen som ett bekräftelsekrävande monster, eller så kan jag se bakom det och se allas våra behov av att få vara någon och bli bättre på att bekräfta dem i det. Jag kan välja vilket fokus jag har. Det är okej att ha det fokus jag hade igår, för stunden. Fast det kommer inte göra mig lycklig att gå runt och vara frustrerad över världen eller mig själv. Så steg 1 är att förändra mitt fokus och se bakom bilden, videon eller texten. Att se människan, se dess passion och bekräfta dem för det. Att påminna mig om att varje människa här på jorden är viktigast i sin värld. Steg 2 är att fundera över mig själv. När publicerar jag saker för bekräftelse och när gör jag det för att jag vill nå ut med något viktigt? Vad kan jag göra för att bli bekräftad och sedd i det verkliga mötet, eftersom jag vet att jag mår bättre på sikt av den bekräftelsen? En sak är att se till att boka in en lunch, fika eller annan aktivitet med en vän, de dagarna jag vet att min sociala samhörighet är på botten. Människan är sociala varelser, även jag, och det är mitt ansvar att skapa mina sammanhang. Steg 3, att fortsätta vara mer i mötet med människan jag har framför mig. Att vara nyfiken på deras passioner och se hur jag på något sätt kan bistå till att deras värld blir lite bättre. Steg 4, sluta bry mig om hur och fortsätta fokusera på varför. Att lita på att mitt varför i slutändan är det som får tala.

Steg 1 är redan avklarat i och med denna texten. Jag känner redan hur mitt fokus förändras, bara genom att formulera ner mina tankar i texten. Tack för att du ville läsa!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade