Jag har under påskhelgen använt mina studier som hälsopsykologi som en ursäkt för att smyga undan familjen en stund och få lite tid för mig själv. Jag älskar min familj…
Jag har under påskhelgen använt mina studier som hälsopsykologi som en ursäkt för att smyga undan familjen en stund och få lite tid för mig själv. Jag älskar min familj över allt annat, men mitt introverta klarar inte 24/7 (familjens interna påskskämt… 😀 ) med 10 andra personer instängda i en stuga där nästan alla spenderar all tid på 15-20 kvm i vardagsrummet. Vädret tillät inte alla de roliga aktiviteter som var planerade, istället fick vi trängas på liten yta. Vilket gjorde att jag fick smyga undan ibland för att kunna orka med. Kapitlen jag läste handlade om orsaker till att inte träna och de tre vanligaste orsakerna är:
- Brist på tid
- Brist på energi
- Brist på motivation
Alla tre har jag själv använt genom livet. Alla tre ligger inom vår egen kontroll. För studier har visat att det där med brist på tid är en extremt modifierad sanning. För det fanns tid till att följa TV-serier, spela datorspel mm. Och träning behöver inte ta många minuter alls. Det här ledde vidare till en diskussion med en vän om förändring och den fråga jag ställer mig oftast av allt, hur skapar vi förändring på riktigt? För det här är inte bara ett träningsfenomen. Vi har massor av ursäkter för en massa saker vi borde förändra. Allt från beroenden till olika beteenden. Hur skapar vi förändring på riktigt?
Jag har skrivit om det här innan och det kommer alltid med i mina föreläsningar. Jag blir alltmer övertygad om att det på personlig nivå är så, vi måste uppleva kontroll och det innebär att kropp, tanke och känsla måste finnas med i förändringen. För att de tre delarna alla ska hänga med, handlar det om små, små steg. Bygga små, små framgångar.
När jag var som allra störst och som mest otränad kunde jag inte springa 2 km. Golfen gjorde att jag fixade att gå hyfsat långt, men springa gick inte. Normalt sett hade jag valt en av två vägar:
- Aldrig försökt springa, för att det var pinsamt att bara kunna springa 1,5 km och sagt att jag är en sådan som inte springer.
- Pressat mig 5 km för det är åtminstone inte pinsamt, men kroppen och känslan hade varit sådan att jag aldrig skulle vilja ta ett löpsteg igen. Vilket hade lett till att nästa gång jag skulle springa hade min hjärna och min kropp gjort motstånd. Jag hade gett upp! Också känt som det misslyckade nyårslöfte-syndromet.
Boken tar upp träning, eftersom den är fokuserad på motionspsykologi. En klar majoritet väljer strategi 1. De flesta i västvärlden är alldeles för fysiskt inaktiva. De som väljer strategi 2 räknar jag med är drygt 50 % av övriga. För forskningen visar att det är så många som har slutat träna efter sex månader. Resten är de som antagligen valt väg 3… Och de har goda förutsättningar för att lyckas med att fortsätta vara fysiskt aktiva resten av livet.
Båda strategierna hade jag använt många gånger tidigare, med samma resultat, att jag hamnade på soffan efter ett tag. Istället valde jag denna gång den tredje vägen, de små framstegen. Jag slutade bry mig om vad andra tycker och vad vårt samhälle definierar som en acceptabel sträcka att kunna springa. Jag sprang 1,5 km. Jag hade kunnat springa längre tidigare i livet, men nu var det stopp där. Sedan blev det 1,6… 1,7… 1,8… 100 meter mer var ändå 7-8 % längre än förra gången. På vilka områden skulle man inte ta en sådan utvecklingskurva? Efter ett år sprang jag en mil, efter 2-3 år genomförde jag Göteborgsvarvet på under två timmar. Det är ofta den prestationen vi själva lyfter upp eller som lyfts fram i sociala medier. Min största prestation var att jag valde den tredje vägen, att jag tog de små, små utvecklingsstegen.
Vårt samhälle är byggt på snabba förändringar. Vi har tappat vårt tålamod och i det också vårt förnuft. Vi bantar, vi tar piller, vi tar alla genvägar vi kan. För att ramla tillbaka. Eller så börjar vi med jättekliv för att skapa förändring och orkar inte hålla i. Vi sitter där igen med cigaretten, chokladbiten eller de fina löparskorna som fick två rundor. Eller så börjar vi aldrig för att vi har misslyckats så många gånger, eller inser att vi kan inte leva upp till samhällets eller sociala mediers norm om vad som är bra nog. Jag bidrar till den normen. Det finns inget jag lägger ut så mycket i händelseflödet på Instagram, som när jag tränar. Min tanke har varit att försöka inspirera, för att jag gjort min resa, men den ser inte alla som ser den bilden. De vet inte att jag var den som inte orkade någonting, som hade alla typer av beroenden och som inte rörde mig mer än när jag spelade golf. Min resa är en liten fjutt mot många andras. Vi idoliserar framgångsrika människor, vi vill bli som dem, vi beundrar och vill nå dit de är. Problemet är, att vi förstår inte det som ligger bakom. Tony Robbins säger det bäst ”People are rewarded in public, what they practiced for years in private.”. Oavsett område, om det är träning, företagsledare, lycka eller idrott. Människor som når framgång har arbetat hårt för att komma dit de är. Det vi ser är belöningen av åratals av hårt arbete. Där de lagt sin själ på att bli bra på något, men där ingen belönat dem för det. Det här ser jag hela tiden och hör berättelser om. Inom idrotten försvinner extremt många fantastiska talanger, för de var inte villiga att göra jobbet. De trodde de skulle kunna leva på sin talang. Det var istället den med mindre talang som lyckas, för hen var tvungen att driva på och ständigt förbättra sig. Problemet är att vi får aldrig se det jobbet, vi får bara se var de är idag. Vilket gör att vi inte förstår, att det som gjort att de lyckats är att de gjort små, små framsteg under lång tid. Inom idrotten kanske redan från när de var 3-4 år gamla.
Finns det något jag vill bidra med i denna värld är det förståelsen för detta. För det här är grunden till den mesta av våra förändringar, om de ska bli varaktiga. Det finns några undantag, där det kan behövas ta lite större steg, exempelvis drogmissbruk. Fast även där kan det ju vara rent livsfarlig att sluta rakt av, för kroppen fixar inte det. Det här är egentligen samma fenomen som med träning, fast åt andra hållet. Kroppen fixar inte milen om den inte sprungit på tolv år, den gör det en gång, men den kommer signalera att den aldrig mer vill göra det nästa gång du funderar på det.
Det finns kloka ordspråk kring detta, för det här är inget nytt påfund:
- Hur äter du en elefant? En bit i taget.
- En resa på tusen mil måste börja med ett enda steg.
- Varje bok som skrivits har gjort det bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening, kapitel för kapitel. (Den kom jag just på själv, fast det är säkert någon annan smart människa som sagt det innan! 🙂 )
Snälla, snälla du! Nästa gång du funderar på att göra någon typ av livsstilsförändring i ditt liv, ta de små stegen i början. Skit i vad samhällsnormerna säger eller vad alla på sociala medier gör. I mina ögon kommer du vara en hjälte om du tar till dig av detta, för det är det klokaste val du någonsin kommer att göra! Om det är att minska en cigarett om dagen, gå ner ett hekto i veckan eller börja träna fem minuter några gånger varje vecka. Bryt ner det och gör det enkelt att lyckas! Sedan tar du nästa steg när du är stabil på den nivån. Minska en cigarett till eller öka träningen till sex minuter. Ta små steg, ha tålamod! Du kommer tacka dig själv senare!
Just nu tränar jag på de små stegen i mitt skrivande. För några veckor sedan satte jag att jag skulle skriva 15 minuter om dagen varje dag. Sedan öka det successivt med 5 minuter per vecka. Nu är jag uppe i 35. Har jag skrivit alla dagar? Nej, men jag har skrivit många fler än vad jag gjorde tidigare. Och det har lett till att jag precis skrivit de sista orden i min första färdiga roman (den var ju klart påbörjad långt innan återupptagandet av skrivandet, men jag hade tappat rutinen och den bara låg där i väntan på att färdigställas…) . En riktigt författare skulle skratta åt 15 minuter om dagen, men de är bra mycket bättre än inget! Så jag skiter i det och gör det som funkar för mig! Om några månader kanske jag skriver två timmar om dagen, förutsatt att jag kan fortsätta bygga på. Mycket lågt räknat kan jag producera en A4-sida i timmen och på ett år innebär det 730 skrivna sidor. Det motsvarar minst två nya böcker, troligen fler. Skrivna, en bokstav i taget…
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Jag är långt ifrån bitterhet. Idag kan dessa tankar uppstå, som de gjorde nu på morgonen, men när de gör kommer alltid tankarna till just upplevd kontroll och vem jag vill vara. När jag mådde dåligt fanns inte de tankarna, då var det oftast någon annans fel. Tjejen som inte vill ha mig, en kass chef eller faktiskt ibland mina föräldrar. Det sista brukar vara ett lätt sätt att hamna i bitterhet. Trots att jag har haft världens bästa mamma och pappa, som verkligen gjort allt för mig, kunde jag ibland skylla på dem för att jag inte mådde bra. Min lillasyster likaså. Så jag förstår alla dem som inte har haft så fantastiska föräldrar som mig, att de ibland kan få skulden, men det är fortfarande du som vuxen som har all makt att hantera det. Du har all makt att fastna i bitterheten eller gå vidare och göra det bästa av ditt liv. När jag idag mår bra, inser jag ju att det inte alls var mina föräldrars fel, tvärtom. Det är mycket dem jag har att tacka för att jag till slut blev den jag blev.
Jag får träna på att uppleva kontroll, jag får träna på att släppa tankarna. Jag får träna på att omvända tanken från tacksamhetsskuld till att istället känna tacksamhet till dessa människor för att de i längden gör mig klokare, bättre och lyckligare. Vilken finare present kan jag få? För det enda jag kan kontrollera är hur jag tänker om det. Och det är en så frigörande känsla!