Etikett: utveckling

Idag kommer ytterligare ett kapitel från det utkast jag gjort till en bok om mina 10 största misstag och vad du kan lära dig av dem! 🙂

Ett av de största misstagen jag har gjort i mitt liv är att ständigt jämföra mig med människor omkring mig. Det kan vara människor jag känner, det kan vara kändisar, men det kan också vara helt andra människor som jag aldrig mer än sett i två sekunder. Tanken var där direkt, tänk om jag kunde ha det som dem, varför har de fått allt och jag ingenting?

Det kom en dag då jag insåg att jag inte hade det sämre än någon annan. Om jag hade det var för att jag skapade det inom mig själv. Den ena delen var för att jag tittade på en yta, en bråkdels sekund av andras liv. Den andra delen var att jag insåg att jag var lång, mörk, men med vit hy och man. Jag var normen, jag var den som hade allra bäst förutsättningar på hela jordklotet att lyckas. Det kan låta extremt korkat att tänka så, men för mig gjorde det en skillnad. Sedan har jag aldrig känt mig som en del av normen, jag har inte känt att jag har passat in i framförallt den manliga normen. Jag kommer aldrig att passa in i den mallen, men jag får ju ändå fördelarna av att vara man till könet. Tragiskt, men sant.

Att jag faktiskt ingår i normen, tydligen skall bara fyra procent av Sveriges befolkning vara normen och jag är en av dem, gör ju att du naturligtvis kan tänka att jag har bättre förutsättningar att lyckas. Ja, på ytan kan det verka så, men jag har också brottats med att vara Sveriges lataste person, fullständigt odisciplinerad och aldrig gjort mer än nöden kräver. Och att jag alltid känt en förväntan att jag skall göra något stort av mitt liv, eftersom jag hade alla förutsättningar. För mig var det större utmaningar och jag brukar tänka att kan jag förändra mig själv så kan alla göra det. Så tror jag det är faktiskt, sedan att jag passar in i en sjuk norm har naturligtvis gjort det lättare för samhället att ta till sig mig. Hade jag varit en romsk, homosexuell kvinna med en funktionsvariation, då hade jag inte varit samhällets kelgris nummer ett. Det är samtidigt inte så mycket vi kan göra åt i stunden, vi kan bara göra det bästa av våra förutsättningar och jobba för en långsiktigt förändring.

Vi har så oerhört lätt att falla in i en offerroll, att alla andra har det så lätt på olika områden. Och vi tittar ständigt på ytan, det vi presenterar utåt är det som räknas i vårt samhälle och det är helt sjukt. Innerst inne vet vi om att allt det är sjukt, vi vet att det materiella inte skapar någon bestående lycka, ändå köper vi myten om att den som har finast saker på ytan också är lyckligast. Med intåget av sociala medier har det blivit ännu värre. Facebook och Instagram förvandlas allt oftare till kvalificerade snoppmätartävlingar. Vem kan åka på coolast semester, ha dyraste klockan, laga den godaste maträtten osv.? När vi sedan dessutom har hundratals av sådana vänner, så kommer min snopp verka väldigt liten när jag har adderat ihop alla de andra. För det är på något konstigt sätt så vår hjärna fungerar. Vi kan inte skilja dem åt, utan till slut bakas allting ihop till en massiv person, kallad Alla som har det så himla mycket bättre än dig.

Alla är egentligen flera hundra personer som visar upp sin absolut finaste yta på en bild eller en status. Du vet ingenting om deras lycka eller bakomliggande liv. Har de ett behov av att lägga allting på sociala medier så är sannolikheten rätt stor att det bakom inte är så vackert som det verkar. Personer med stort behov av bekräftelse från andra har ofta ett dåligt självförtroende och det blir en ständig kamp med att få nog bekräftelse för att hålla nivån på en acceptabel nivå.

Jag skall berätta en berättelse om en tjej jag lärde känna, där det här var så väldigt tydligt. Vi kom varandra nära så jag fick komma under den där ytan. Hennes yta bestod av en man med bra inkomst, attraktiv för de flesta kvinnor. Hon hade en son, ett nybyggt hus i mångmiljonklassen, inredning därefter och två bilar av bättre kvalité. Hennes föräldrar var relativt välbärgade och hade en fin båt samt att de åkte på flera utlandssemestrar varje år. De hade ett stort socialt liv, där de träffade flera par, drack goda viner och åt god mat. För många skulle det här vara ett perfekt liv och det är det på ytan. Och det var precis så hon kände, att allting bara var en yta, inombords mådde hon dåligt. Hennes förhållande var kärlekslöst och kommunikationen var död. Hennes föräldrar var bestämda i sina åsikter och uppväxten präglade henne med skuld för att det ansågs inte okej att lämna ett äktenskap med barn. Och vad vi kan kalla ”samhället” kunde inte heller se det som acceptabelt i hennes ögon. Hon hade ju allt som samhället vill att vi skall ha. Hon var olycklig och hon kände sig inlåst i något hon inte klarade ut.

Vem kunde se den tjej som höll på att drunkna om vi bara tittade på ytan? Ändå är det precis så vi gör, vi tittar på andras materialistiska liv och tror att de har det verkligen perfekt. Även om vi själva är i en sådan position där vi har ytan, men där det djupare inte finns, så köper vi ändå andras ytor, att de har det säkert jättebra för de är så lyckliga utåt. Jag blir alltmer övertygad om att alla de som har de perfekta fasaderna är de som har de mest olyckliga liven. Jag har äran att få komma många människor relativt nära och de som kämpar så hårt för att hålla sin fasad uppe mår sällan speciellt bra.

Jag har varit precis likadan, när jag mådde som allra sämst var den perioden jag bodde lyxigast, åt och drack det bästa, hade en fin titel på jobbet, fick spela fina golfbanor och hade den dyraste garderoben osv. Jag köpte att fasaden är det som gäller, det innanför är ändå inget som efterfrågas. Mitt liv förändrades radikalt när jag släppte fasaden och började jobba med det inre istället. Och framförallt göra saker för att jag ville göra dem, inte för att människor runtomkring eller samhället förväntade sig det. Eller rättare sagt, att jag förväntade mig att de förväntade det sig av mig. För det mesta sitter i vårt eget huvud. Tjejen lyckades efter ett par år bryta sig loss från den tanken om vad världen runtomkring skulle säga och lämnade sitt förhållande.

Så oavsett vad det gäller, titta väldigt lite på andra människors ytliga liv, sök istället möjligheten att komma innanför människors skal. Det är där det spännande finns, det är där de djupa samtalen, samhörigheten och närheten finns. De saker som vi alla eftersöker, men som relativt få har förstått hur de skall göra. Istället fortsätter vi med våra snoppmätartävlingar på sociala medier för att fortsätta köpa myten av den materialistiska lyckan. Och nej, jag är inte emot att ha materialistiska saker, jag tycker vi skall unna oss på olika sätt. Det vi behöver förändra är att vi måste flasha med dem för det skapar mycket mer ångest hos andra än vad det skapar glädje hos dig. Och är det verkligen det samhälle vi vill skapa?

Jag vill dock inte att du slutar att titta på andra, för det är genom mötet med andra som du kan lära dig saker. Det är i mötet och att ta lärdom av andra som du kan skapa den du vill vara. Det gäller att se bortom de exklusiva bilarna och klockorna. Du behöver hitta människor som är duktiga på att var lyckliga, inte de som har en Rolex och gärna visar den! I nästa inlägg kommer jag skriva vidare på det här temat!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!