Jag skrev det här inlägget på midsommardagens morgon och efter gårdagskvällens förlust i fotboll har Jimmy Durmaz fått uppleva tusentals människor som valt helt andra glasögon än de som ser…
Jag skrev det här inlägget på midsommardagens morgon och efter gårdagskvällens förlust i fotboll har Jimmy Durmaz fått uppleva tusentals människor som valt helt andra glasögon än de som ser rosa enhörningar… Och det här inlägget blev väldigt mycket mer relevant, även om det inte alls var meningen att handla om det.
Jag tror i grunden att alla människor vill gott. Utifrån sin egen världsbild vill vi egentligen göra bra saker och behandla andra väl. För vi vet att vi mår bra av det. Fast samtidigt är det så jäkla svårt. Jag finner mig gång på gång i behov av att träna på att välja godhet. Jag har vänner som upplever samma fenomen. Där vi under stunder faller in i att se händelser och personer med inte fullt positiva ögon. Det är skönt på något sätt, men det är inte ett beteende som skapar långvarig lycka. Det är skönt att i fotbollen utse en syndabock, någon att rikta sin frustration mot. I stunden… Ur ett lyckoperspektiv är det fullständigt förödande.
Det här fenomenet har jag funderat jättemycket på de senaste dagarna. Där jag ständigt får träna mig på att påverka mina inre perspektiv på människor och händelser. Vilket är bra! Det är faktiskt helt fantastiskt bra! Det gör att jag utvecklas, för varje gång jag får träna på att byta perspektiv blir det lite lättare att göra det. Jag kan backa ur situationen och fundera på andra människors drivkrafter. Jag kan backa ur och fundera på vad kan jag kontrollera. Kay Pollak brukar säga att besvärliga människor är utmaningar att träna upp sig i att välja glädje. Precis så är det och ju mer vi tränar desto bättre blir vi. Samtidigt som det också handlar om att inte bli fullständigt naiv. På tisdag kommer ett inlägg om risken att ta på sig skygglappar för världen. Vi kan inte filtrera allt genom rosa molnfilter, för även om vi utgår från att andra människor i grunden vill gott, kan det ibland ta sig väldigt ödesdigra uttryck. Vem vill de gott för? Jag behöver ständigt träna på när jag skall använda mig av olika filter. För att skapa en lyckligare värld behövs det ibland en större bild, ibland en liten rosa bild full med enhörningar och glass. Oftast den senare, vi behöver överlag bli bättre på att välja att se andra människor och andras människors handlingar som goda. Och inte döma när vi gör mänskliga misstag. Det kommer i längden göra oss gott, så länge vi inte är naiva.
Jag tror inte det här kommer naturligt för någon, det behövs träning. Jag läser en bok om Dalai Lama och han upplevde mycket ilska och frustration tidigare i livet. Han blir fortfarande arg, men han väljer att byta den tanken. För den positiva tanken är konstruktiv, den negativa destruktiv. Därför måste jag, och kanske du, också bli bättre på att förlåta oss själva när vi finner att vi för en stund glömmer att tänka godhet. Om självaste Dalai Lama instinktivt kan få de tankarna, då är det fullt naturligt att vi får dem med. Vi är trots allt mänskliga. Däremot är det vårt förbannade ansvar att ibland backa och reflektera, gör jag aktiva val att se godhet eller väljer jag den kortsiktigt sköna vägen och tror illa om andra? Väljer jag att döma en annan människas handlingar för snabbt utan att se djupare bakom. Varje människa har en ryggsäck, en berättelse och småsten i skorna. Även om vi inte alltid kan se det, behöver vi påminna oss om att det ibland finns mycket mer under ytan vi aldrig ser… Den som väljer att aktivt hota, kritisera och såga andra människors beteende, den personen borde stanna upp och reflektera över vilka glasögon den har på sig. Kan det vara mer konstruktivt att sätta på sig några andra? Som igår, det är en sak att instinktivt bli frustrerad, en helt annan sak att sätta sig ner och skriva hatmeddelanden…
Igår valde jag att föra över min frustration på förlusten, till att faktiskt se det som att det är just det här som gör att så många älskar fotboll. Ibland slutar det i fullständig frustration, andra gånger i total eufori. Jag kunde valt att fokusera på onödigheten i att ta en frispark där, eller en målvakt som felplacerar sig, men det hade inte gjort något gott, för jag hade inte kunnat påverka utgången ändå… Jag valde ett positivare filter.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
PS. Idag firar vi också att det är 300:e inlägget på happycato.se!! Det är rätt bra jobbat på ca. 2 år! 🙂 DS.
