Etikett: Vänner

702 views

Kommentarer inaktiverade

Där borta, långt, långt borta i horisonten ser du en liten fläck. Fram tills nu har horisonten varit ren, men helt plötsligt så dyker den upp där. Du vet inte…

Där borta, långt, långt borta i horisonten ser du en liten fläck. Fram tills nu har horisonten varit ren, men helt plötsligt så dyker den upp där. Du vet inte riktigt vad det är, eller varför den är där. Till en början lägger du inte ens så mycket notis vid det. Utan du fortsätter din färd i samma riktning som innan. En sådan liten prick kan ju inte göra någon skillnad.

Sakta, men säkert, korsar ni havet. Den där pricken blir långsamt större. Du börjar känna lite oro i magen, inte mycket, men det är något som inte känns rätt. För det är ju den här rutten som ni har bestämt, det är den här resan som valts att göra. Pricken kanske försvinner av sig själv, det kanske bara är skit på rutan? Du putsar genast rutan, men pricken är kvar. Oron växer sig lite, lite större. Varför kunde det inte vara så enkelt som lite skit på rutan? Jaja, vattnet är ju lugnt och sikten är klar, allting är okej!

Tiden flyter på, den fläck som en gång var så liten, den har nu börjat bli större och tar upp mer av horisonten. Du börjar kunna se konturerna. Först nu greppar du vad det är, fläcken var inte en fläck, utan ett stort jäkla isberg! Och du är på väg rakt emot det! Du börjar anklaga dig själv? Varför såg jag inte detta innan? Jag hade ju kunnat styra lite åt sidan, vänt om eller gjort något åtminstone, långt, långt innan. Först nu när det är för sent inser du att du innerst inne känt att det var fel hela tiden. Först nu när krocken känns oundviklig har du förmågan att agera. Du slår i alla nödbromsar, girar allt vad du kan, i panik!! Men det är för sent, du har i stunden gjort allt du kan, men nu slår du i isberget med full kraft. Vattnet forsar in i skeppet och du hinner tänka en miljon tankar. Du visste att något var fel, varför agerade du inte? Du hade kunnat styra om, men resan var ju så lugn och skön så det fanns ingen anledning. Varför gjorde jag inte justeringen tidigare? Den där lilla pricken hade ju ändå blivit större och större, vi kunde ju se det. Ändå står vi här nu, krockade med ett isberg.

Samtidigt som vattnet forsar in, börjar du se över dina möjligheter. Vad kan jag göra nu? Även om vi just krockat med ett isberg så är det inte över ännu, det finns fortfarande liv. Alla livbåtar är nerhalade, i dem sitter människor som bryr sig om dig, men de kan inte ta med sig dig i sin livbåt. De kan bara se på när du står på ett sjunkade skepp, med två val. Antingen att blunda, låtsas som ingenting och stå kvar där du gör. Någonstans inom dig så känns det skönast, att låsa ute problemen en stund och hoppas på en mirakulös räddning innan skeppet sjunker till botten. Fast hela du vet att den räddningen är långt borta, den chansen fanns när du fortfarande kunde girat skeppet. Det andra alternativet är att hoppa ner i det beckmörka vattnet och hoppas på att du kan simma. Att lämna tryggheten på skeppet för att ge dig ut i okänt vatten och inte veta om du kommer ur det levande. Det är ett av de läskigaste valen du någonsin står inför. Tryggheten finns i de människor som bryr sig om dig, som sitter där i livbåtarna och hejar på dig, drar upp dig när du håller på att sjunka och lär dig hur man simmar. Men det är du som måste lära dig simma, i hopp om att hitta ett nytt skepp att ansvara för och där du lärt dig att inte blunda för de små fläckarna som växer sig större.

Nu står du där, på däck, på ett sjunkande skepp. Livet kommer ner till två val, get busy living or get busy dying. Du sluter ögonen, tänker igenom dina val och känner hur skeppet är på väg ner… Då hoppar du…

De flesta människor ställs inför detta valet några få gånger i livet. I en relation, ett jobb eller ett annat livsavgörande beslut. Där du antingen stannar kvar och går under, eller hoppar ut i okänt vatten och försöker simma. Där du för länge sedan sett den där fläcken långt borta, den var inte så stor i början. Livet flöt på okej, men efterhand så blir den större och större. Till slut är den så stor att vi inte längre kan ignorera den, ändå väljer vi ofta att inte ändra kurs (igenkänningsfaktorn kanske). Vi hoppas på att det ska bli bättre, utan att göra något aktivt åt det. Fram till den dagen då det inte går längre, den dagen där du slår i isberget. Där du känner att, nej, jag kommer gå under som människa om jag fortsätter såhär. Då kommer livet faktiskt ner till det enkla valet, sjunk med skeppet eller hoppa. Visst, du kanske överlever ett tag där på botten, men du lever inte. Eller så hoppar du, lämnar det som inte längre fungerar och hoppas på att du kan simma, i hopp om att hitta ett bättre skepp. Det är ett extremt läskigt hopp att göra. Jag beundrar alltid dem som gör det, för det är de som tar ansvar för sin egen lycka. Det är de som inser att de aldrig kan bli lyckliga genom att gå ner med skeppet. Och i det också omöjligheten att göra andra lyckliga.

Jag har hoppat några gånger i mitt liv. Ner i iskallt vatten utan en aning om vad som väntar. Varje gång har det visat sig vara det bästa jag har gjort, något bättre har väntat på mig. Det gör hoppen lättare, men framförallt så har det gjort det lättare att se den där fläcken på horisonten och kunna styra åt ett annat håll. Jag har aktivt tagit tag i det. Ibland kvittar det hur mycket jag gör, isbergen är överallt och jag krockar för att saker ligger utom min kontroll. Trots att jag försökt navigera snyggt. Sånt är livet. Det som är allra viktigast i de lägen där vi måste hoppa, är de som sitter i livbåtarna. Det är de som är din trygghet i det mörka vattnet, det är de som hejar på dig och vill att du ska hitta rätt. Du kan aldrig leva någon annans liv än ditt eget, du kan aldrig veta fullt ut varför någon hoppar ut i det mörka vattnet. Du behöver bara lita på att den personen kommit till en punkt när de känner att valet kommer ner till att gå under eller hoppa. Och sen heja skiten ur dem när de ligger där i vattnet och gör sitt bästa för att hitta sin väg till lycka.

Jag har haft tur i livet, jag har massor av bra familj och vänner som hejar på mig när jag behövt hoppa. Som uppmuntrar och tror på min förmåga att simma. Tur att det är en metafor, för jag är usel på att simma i verkliga livet! 😀 Genom mina hopp har jag lärt mig hur viktigt det är att ha folk i livbåtarna och därför försöker jag bemanna en själv, så fort någon behöver göra ett livsavgörande hopp. För det betyder så jäkla mycket när livet är som svårast!

Ikväll kan du fundera över några saker. Vilka fläckar ser du på din horisont, som riskerar att bli till stora isberg om du bara ignorerar dem? Vad kan du göra för att hindra dem att växa sig större? Om du är där, när isberget är så nära att du inte kan undvika en kollision. Fundera på hur du bäst skapar trygghet när du hoppar? Vad behöver du ha för att känna dig trygg i hoppet? Och till sist, du som känner någon som står där, i färd med att hoppa, för att rädda sitt eget liv och lycka, hur kan du bäst stötta så att personen vågar hoppa? Och när den har hoppat, vad kan du hjälpa till med då?

All kärlek till er i livbåtarna! Och all beundran till er som hoppar ner i vattnet!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

Gör upp med dina fördomar och rädslor!

Marcus Cato

24 november, 2016 19:59 24 november, 2016

428 views

Kommentarer inaktiverade

Det här är min vän Bahaa. Han kom till Sverige, från Syrien, för ett par år sedan. Vi har känt varandra i snart 1 1/2 år och vänskapen med honom…

Det här är min vän Bahaa. Han kom till Sverige, från Syrien, för ett par år sedan. Vi har känt varandra i snart 1 1/2 år och vänskapen med honom har berikat mitt liv på flera sätt. Idag tänkte jag därför koppla vår vänskap till lycka och hur viktigt det är att möta våra rädslor.

En av de saker som jag inte är stolt över och som ingen vet, är att jag första gången jag fick rösta i ett val, valde att lägga min röst på Skånes Väl, i valet till regionfullmäktige. Skånes Väl var en samling av ett antal partier som hade gått ihop för att ställa upp i regionvalet. De var främlingsfientliga och drev också frågan att få sälja alkohol i vanliga butiker. Jag vet inte om det var det senare som lockade mig mest att rösta på dem. Oavsett har det mindre betydelse, det vore samma logik som att rösta på Hitler för att man tyckte han hade klok politik kring infrastruktur. Eller att rösta på Sverigedemokraterna för att man gillar deras äldrepolitik. Det går liksom inte att stötta ett sådant parti för en sakfråga som överskuggas av en världssyn som man inte delar. Oavsett vilket, så föll min röst på Skånes Väl. Det spännande är att jag inte kände några invandrare. Vi hade en bosnisk kille i min gymnasieklass, Brahim, som var trevlig, men han var aldrig med i någon av våra andras gemenskap. Och sen fanns det ett antal personer till från forna Jugoslavien som jag visste fanns. Jag hade egentligen inte något problem med någon av dem, men ändå fanns det en rädsla för dessa invandrare. Så pass stor, att jag valde att lägga min röst på ett främlingsfientligt parti.

Idag kan jag både skratta och skrämmas över den rädsla jag kände. Samtidigt vet jag att många känner samma ogrundade rädsla idag, och det skrämmer mig ännu mer. Det är naturligt för oss att vara rädda för det vi inte känner. Det finns en anledning till att mörkret skrämmer många, för vi tappar en del av vår kontroll då. Som jag har varit inne på många gånger tidigare, så är den upplevda kontrollen så viktig för vår lycka. Därför handlar det om att möta sina rädslor, se att de inte är så farliga som vi tror. Genom det skapar vi en upplevd kontroll. För mig har Bahaa och andra varit ett sätt för mig att uppleva kontroll för något som tidigare var okänt. Speciellt de sista fem åren har jag fått möta människor som kommer från andra länder och i det insett att vi är i grunden väldigt lika, oavsett om du är svensk, somalier, australiensare eller syrier. Vi är rädda för samma saker, vi känner glädje för samma saker och vi har samma drömmar i livet. Det är i den insikten som rädslan försvinner. För när jag vet att människor från andra platser på jorden i stora delar tänker och agerar precis som mig, då blir det inte heller något farligt. Jag behöver inte vara rädd för det. Jag upplever kontroll, där jag tidigare gick runt med en obefogad rädsla. Det här har varit en av de viktigaste insikterna i mitt liv, för det ändrar perspektiv. Det är då jag vågar säga upp mig från jobbet, för att jag vill möta min rädsla att inte ha trygghet. Det är då jag vågar åka ensam till ett annat land och bo hemma hos en okänd människa, för jag vågar utmana mina rädslor. När jag vågar utmana mig själv och mina rädslor, med ett positivt utfall, så upplever jag till slut kontroll. Det skapar förutsättningen till ett lyckligt liv.

Vänskapen med Bahaa har också givit bidragit med de andra stegen i lyckotrappan. För när vi väl har etablerat känslan av kontroll, att den du möter inte är så olik dig, då kan ni också börja utbyta saker. Ett förtroende och en relation byggs. Det är i den som vi sedan kan börja uppleva utveckling. Vi kan ofta sitta i timmar och diskutera frågor som rör historia, religion, det svenska samhället osv. Jag har lärt mig massor i de diskussionerna. Det är i mötet med andra människor som vi lär oss mest, både om världen och om oss själva. Att få sitta med någon som inte är uppväxt i Sverige och som ställer frågor om varför saker och ting är på ett visst sätt, det får mig att tänka till. Vi håller inte alltid med varandra, vi kan ha olika syn på saker och ting, för vi är präglade i olika kulturer. Däremot så har vi alltid en respekt i vår dialog, som leder till ett breddat perspektiv, från båda hållen.

Om du får en ny vän, så skapar det ju naturligt det tredje steget i lyckotrappan, samhörighet. Det blir inte samhörighet på det sättet som vissa partier vill att vi ska ha, att vi som svenskar har samhörighet. Det här skapar samhörighet som människor, bortom nationaliteter och religioner. För mig har det en stor betydelse, för det berikar min värld istället för att begränsa den. Vad säger att jag skulle känna större samhörighet med någon för att de är födda i samma land eller har samma hudfärg?

Till sist, min och Bahaas vänskap bidrar också till ett högre syfte. Från första början baserades vår relation på ett mentorskap, skapat i ett projekt jag precis hade slutat jobba med. Där inbodda sölvesborgare ingick ett mentorskap med en nyanländ. En av de största svårigheterna i vårt svenska samhälle är att som nyanländ få ett svenskt nätverk. Mentorskapet var en del av att skapa ett sådant nätverk, samtidigt som det var en hjälp att förstå det svenska samhället, träna språket och för mig som mentor få lära känna en ny kultur. Det började alltså med ett mentorskap, som blev en vänskap. Jag tycker fortfarande det fyller ett högre syfte. Jag får fortfarande bidra med att öka kunskapen om Sverige, samtidigt som vänskapen i sig visar på just allt detta som jag skrivit om idag. Det visar på att när vi möter våra rädslor och fördomar, det är också då de kan försvinna.

Det enda negativa med vår vänskap ligger inte hos honom, utan hos mig. Jag lever ständigt med dåligt samvete för att vi inte hinner ses så ofta som jag vill. Det dåliga samvetet är dock ett litet pris att betala, för vänskapen ger som sagt så mycket mer tillbaka!

Jag tänker som Red i Nyckeln till Frihet, att jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och prata med den där ynglingen som lade sin röst på Skånes Väl en septemberdag 1998. Berätta för honom att livet skulle bli bra mycket rikare och bättre om jag istället omfamnade det jag var rädd för. Antagligen hade jag inte lyssnat, för jag förstod inte bättre då.

I mitt förra inlägg tog jag upp det här med att känna sig inkluderad och den frustration som skapas av exkludering. Det är vårt samhälles största utmaning idag. Vi behöver inkludera alla de som kommit till vårt land, men vi måste också börja inkludera de som bott här i hela livet, men som inte känner sig inkluderade. Som känner sig som främlingar på en plats de alltid bott på. Det handlar om att bli sedd som människa, oavsett hudfärg, religion, sexuell läggning mm. Det är i exkluderingen farorna ligger, det är där hat kan gro. Och det börjar med dig och mig, vem eller vilka kan du inkludera? Kan du börja med ett leende och ett hej till en människa du annars inte skulle hälsa på? Du har med största sannolikhet mindre rädsla och mer lycka att vinna på det!

På måndag börjar Bahaa jobba, han kommer nu göra det svenskaste av allt, betala skatt! 🙂 Jag är otroligt glad för hans skull, för det finns en enorm vilja att bidra. Inte bara hos honom, utan hos alla nyanlända jag möter. De vill inget hellre än att inkluderas, att få vara del av samhörigheten. Den processen är du och jag del av! Så bara gör!

Imorgon skall jag utmana lite fler rädslor och fördomar. Jag ska nämligen till Stockholm och det vet vi ju alla hur stockholmare är… Eller… 😉

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Lycka Musik Olycka

Ett stort j-vla mörker

Marcus Cato

13 november, 2016 19:54 13 november, 2016

493 views

Kommentarer inaktiverade

Är du en av alla dem som just nu känner att allt är ett stort j-vla mörker? Där du känner dig deprimerad och nere? Du är långt ifrån ensam. Jag…

Är du en av alla dem som just nu känner att allt är ett stort j-vla mörker? Där du känner dig deprimerad och nere? Du är långt ifrån ensam. Jag har ett litet nördigt intresse att kolla Googles trender. Det finns en tydlig tendens att efter sommaren så stiger sökningarna på ordet depression ordentligt. Det håller i sig fram till december då det dippar ordentligt vid julen, för att sedan sätta igång uppåt igen efter helgerna.

Googlesökningar är ett bra tecken på hur vi känner oss. Varje år ser man tydligt en koppling mellan sökningar på influensa och fall av influensa i vården. Det vi upplever, det söker vi på helt enkelt. Vi ser det på depression, den här tiden på året ökar den känslan markant.

Vad är det som gör att vi är mer deprimerade denna tiden av året? Det självklara är ju mörkret. Solljus är viktigt för vårt välmående. Fast det är ju egentligen en liten del av sanningen. Min teori är att mörkret för med sig bieffekter som gör oss deprimerade. Mörkret gör oss minde sociala, på sommaren träffas vi och umgås med andra. Det gör vi inte i samma utsträckning på vinterhalvåret, förutom vid julen och då sjunker ju också sökningarna. Så att fortsätta umgås med människor du tycker om är ett steg till att klara vintermånaderna.

En annan effekt av mörkret och kylan är att vi är mindre fysiskt aktiva. Vi har lättare för att stanna inne, än att ut och röra på oss. Det känns ju inte lika kul att snöra på löparskorna för att ge sig ut i beckmörkret, som det känns att göra det i vårsolen. Det blir inte lika mycket promenader och utomhusaktiviteter. Vilket också är en bidragande faktor. Vi blir lyckligare av att vara ute, då bör också risken vara större att vi blir deprimerade av att vara inne.

Det här är helt mina egna teorier. För mig är depression den andra sidan av lyckomyntet. Därför handlar det om att göra de sakerna som bevisligen gör oss lyckliga. Saken är den att vi kan klaga på vädret och mörkret. Det finns inte ett skit vi kan göra åt det, vilket då också bidrar till depressionen. För vi upplever inte kontroll. Det du kan kontrollera är att fortsätta umgås med de du tycker om, kanske mer än vanligt! Se till att vara ute så mycket du kan när det är ljust och se till att fortsätta röra på dig lika mycket som du gör annars. Se till att ta kontroll över det du kan kontrollera!

Ni som inte känner mig kan ju lätt säga, vad f-n vet du om det här? Jag har haft mina depressioner genom livet. Det var åtta år sedan senast. Jag är ett levande bevis på att det går att förändras, men det är jäkligt svårt att förstå det om man bara ser på mig idag. I åtta år har jag strategiskt jobbat från att gå från deprimerad till lycklig. På samma sätt som jag tidigare var tjock och många inte kan tro det om mig idag. Vi kan förändras, vi kan träna på både vår fysik och vårt psyke. Visst fasen är mörkret ett skit som jag gärna hade sluppit! Det är naturligt, men det tillåter mig inte längre att deppa ihop. Jag gör det jag kan göra för att hålla mig på bra humör. Jag vet att mörkret påverkar mig med, men jag kan inte göra något åt det. Så det är ibland tufft, för oss alla, att inte kunna påverka saker som påverkar oss!

En depression kommer inte bara av att det är lite mörkare ute, det bidrar, men det är ju bakomliggande faktorer som skapar den. De behöver vi arbeta med varje dag, oavsett årstid. Det du kan ta kontroll över, är att söka hjälp för att börja ändra på det som gör dig deprimerad. Bara att ta det steget hjälper! Mår du dåligt och känner dig deprimerad, sök då professionell hjälp. Det finns massor av bra människor som har kompetens att hjälpa dig ur den! Jag har tidigare skrivit (läs här) om Blue Call, de kan vara en bra hjälp för dig!

Avslutar med en bild från ett sätt som jag hanterar mörkret på, Christian Kjellvander (Kent… Vilka? 🙂 ) på KB i Malmö. Vad är det som gör att jag finner den största lyckan i den deppigaste musiken? Antagligen får den mig att känna mig mer levande och i stunden går jag så långt in i mig själv så att det nästan är ett meditativt tillstånd. Det är få gånger jag har fått uppleva det live, men igår var ett av de tillfällena!

20161112_214808

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag! Och grattis till Tommy ”Helfinger” Cato på fars dag! En bättre pappa kunde jag inte få! Jag älskar dig!

Happy Cato

Kommentarer inaktiverade

Glädje Lycka Mening

En helg med känslor åt alla håll

Marcus Cato

30 oktober, 2016 19:10 30 oktober, 2016

400 views

2 kommentarer

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men…

För några år sedan skrev jag en kort dikt om hur vi kan känna väldigt olika känslor inom en kort tid, jag brukar inte delge min poesi till världen, men jag gör ett undantag idag. 🙂

En sjuk älskande
I en stund är det fullständig eufori
För att det kanske kan bli vi
I nästa en depression av det djupaste slag
För att det blir antagligen bara jag
En läkare skulle ge mig diagnosen bipolär
En romantiker förstår att jag bara är väldigt kär

Den här helgen har varit lite på samma tema, förutom att jag inte är kär just nu… Tyvärr, får jag väl erkänna, åtminstone om det är den halvan med eufori jag hade fått uppleva. 🙂 Däremot så har tankarna gått till gammal kärlek, men mer om det om en stund.

I fredags var det After Work i Karlshamn med några av mina kollegor, vilket redan där var en tudelad känsla. Just för att jag tycker de är så underbara människor, vänner, som jag inte längre kommer få träffa på samma sätt. Vissa av dem har jag träffat nästan varje dag i fem år. Vi har gått igenom en hel del tuffa saker, som att bli uppsagda ihop. Vi har tagit fighter för det vi tror på och stått upp mot personer som behandlat andra illa. Samtidigt som vi har haft jäkligt roligt ihop med. De är som min andra familj och nu ska jag lämna dem. Så det var en jätterolig kväll, men inom mig fanns det också lite ledsamhet.

Igår åkte jag ut till pappa i sommarstugan. Tog en promenad på eftermiddagen. Solen sken, havet blänkte och jag bara njöt. Jag har en favoritplats på jorden, som jag skrivit om tidigare. Jag satte mig på den bänken, i lä från vinden och solen mitt i ansiktet. Det var ren och skär lycka. Tankarna fick flyta från det ena till det andra. De mesta av tankarna gick till att jag behöver flytta på mig. Jag har ett boende jag inte längre trivs med, jag behöver ljus, jag behöver vy. Inget av det har jag där jag bor nu. Båda delarna tror jag påverkar vår känsla av välmående. Så att behöva flytta på mig behöver inte innebära en ny stad, bara en ny utsikt. Jag hade kunnat sitta där i solen hur länge som helst, men trodde jag skulle få uppleva lite eufori genom att kolla på Zlatan och Manchester United. Det blev inte så, bara en lång frustration och en del aggression, mot den som vanligt enögda domaren! 🙂 Ibland önskar jag att jag var totalt ointresserad av fotboll, tänk vad mycket frustration jag hade sluppit. Ungefär som golfen, jag är förbannad 90 % av tiden och de sista 10 % lever jag bara upp till mina förväntningar av mig själv! 😀 Fast kunde ju glädjas åt att mitt svenska favoritlag Öster åter spelar i Superettan nästa år! 🙂

Förutom lite skrivande, så spenderades kvällen framför TV:n och Så mycket bättre. Sedan Axel, min klasskamrat på gymnasiet, spelade Broken Promise Land för mig i en tid för länge sedan, så har jag älskat Weeping Willows och Magnus Carlson. Därför kändes det lite jobbigt att höra andra tolka deras musik. Det blev dock så att jag fällde lite tårar istället. Jag har inte varit kär så många gånger i livet, men två av gårdagens låtar har jag starka associationer till kärlek eller rättare sagt olycklig kärlek. En vår för många år sedan dejtade jag en tjej som jag tyckte väldigt mycket om. Hon var hemma hos mig en kväll och TV:n stod på även om vi inte tittade. Kanalen var ZTV och Det värsta av allt spelades flera gånger om den kvällen. Så låten satte sig som ett statement för den relationen. Idag är jag evigt tacksam att det blev som det blev. Love is not blind sjunger Weeping Willows också, jo, det är den när man är en 20-åring utan självkänsla som blir överlycklig över första bästa som visar intresse. 😀 Så till den låten fällde jag inte några tårar.

Däremot till Jill Johnssons version av The Burden. Det finns nog ingen låt jag tycker mer om än den. En låt så fruktansvärt jobbiga att lyssna på, men som är så enkel att känna igen sig i om man varit kär. För några år sedan var jag väldigt förälskad i någon, som också var det i mig, men möjligheterna att vara tillsammans fanns inte. Så jag valde att avsluta det. Jag har inga problem med att gå vidare från en relation när känslorna fått spela ut sin roll. Däremot när det finns känslor, men världen inte gör det möjligt att prova de känslorna, då är det jäkligt tufft. På ett självplågande sätt blev The Burden låten jag lyssnade på för att komma vidare. Jag har lagt allt det bakom mig, jag har känt kärlek av minst lika stora proportioner efter det, men igår kom den relationen tillbaka till mig. Samtidigt som jag på något sätt kände Jills kamp i det hela. Det som ingen visste då, men som vi vet nu, var ju att hon var på väg att separera. Det måste ha varit riktigt tufft för henne där och då. På något sätt kunde jag identifiera mig med det. Och hon lyckades förvalta min absoluta favoritlåt.

Någonstans i allt det här fick jag mig också ett gott skratt. Pappa hade missat att läsa mitt senaste blogginlägg. Så i en av reklampauserna var han inne och läste, med ett antal grymtande skratt som följd! 😀 Skönt att man kan glädja någon annan, så att det åter spiller över på sig själv! 🙂

Idag har det varit lite likadant. Jag var på väg att ge mig ut på en promenad i förmiddags. Nyhetsmorgon stod på och jag var precis på väg att gå, när det dök upp en kvinna som skulle berätta om sin cancerbehandling. Det var som att höra mammas berättelse, fast där hon var för 1 1/2 år sedan. Samma form av bröstcancer, hela bröstet borttaget och några lymfkörtlar borttagna. Samma form av antikroppar och jag undrar om de inte dessutom ingått i samma studie. Det kändes i hjärtat och det var en sån mix av känslor på en och samma gång. Jag kände kärlek till både min mamma och den här kvinnan. Jag kände sorg över min mamma, men också för att det som hände henne också skulle kunna hända den här kvinnan. Och jag kände ett litet uns ilska, för de pratade om att forskningsstudierna och antikropparna räddar liv, men inte min mammas. Uppföljningen på mamma i den forskningsstudie hon deltog i bestod endast i att trycka lite på hennes lymfkörtlar. Hade jag varit forskare och vetat det som hände min mamma, så skulle jag i framtiden göra lite djupare uppföljning än att klämma lite. Vi vet att bröstcancer har lättast att sprida sig till lever, lungor, hjärna och skelett. Ingår man i en forskningsstudie skulle det ju kunnat ingå en koll av dessa organ. Jag hoppas att det gör det i framtiden. Sen blev jag lite glad igen, då man har förhoppningar om att inom 20 år kunna rädda många fler än idag. Risken att jag eller någon nära mig drabbas av cancer om 20 år är rätt stor, de flesta cancersjukdomar uppstår ju lite senare i livet. Så om fler räddas då, så är oddsen bättre för oss! Se inslaget här nedan.

Och dagens promenad var en kopia av gårdagens, ren njutning. Satte mig ned på samma bänk idag och bara var. Det är de stunderna i livet som vi ständigt jagar efter, men när vi har dem hos oss, så har vi så lätt att jaga efter nästa direkt. Jag fick nästan tvinga mig kvar på bänken, för att jag är så tränad i att jaga vidare efter mina mål. Och mina mål leder ju faktiskt delvis till att jag ska kunna sitta på en bänk vid havet och bara njuta. Det är jäkligt dumt att jaga något som jag redan upplever! 😀

det värsta av allt

Jag har hunnit med att känna oro, nyfikenhet och en del andra känslor också, men det får vi ta en annan dag! 🙂 Livet är helt enkelt inte en konstant känsla, det är en ständig blandning av massor av olika känslor. Det är det som gör livet till livet. Det är det som gör livet så häftigt. I allt det här börjar jag bli mer och mer övertygad om att långsiktig lycka är en egenskap och ingen känsla. På samma sätt som depression, det är inte en känsla vi upplever här och nu på samma sätt som glädje. Det är andra faktorer som är involverade, men där våra känslor är en stor del av ingredienserna. En lycklig soppa innehåller mer av de positiva känslorna, medan en deprimerad soppa har mer av de negativa. En bra kock har tränat upp egenskapen att blanda ihop rätt! 🙂

Hoppas ni får en fin vecka! Min är av det intensivare slaget, med roligare och roligare aktiviteter ju längre veckan går! 🙂

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato

2 kommentarer

Glädje Lycka

Bröllop, lycka, lite urballning och en crazy cat lady!

Marcus Cato

10 september, 2016 12:13 10 september, 2016

337 views

1 kommentar

Det är dags för bröllop och de dagarna innebär lite extra mycket kärlek! Så idag vill jag ge en av dagens huvudpersoner en extra liten kärlekshyllning, för det är hon…

Det är dags för bröllop och de dagarna innebär lite extra mycket kärlek! Så idag vill jag ge en av dagens huvudpersoner en extra liten kärlekshyllning, för det är hon värd! 🙂

Idag är det dags för en av mina allra närmaste vänner, att gifta sig med sin Fredrik. Jag och Anna-Karin har känt varandra i drygt fyra år, tre av dem har vi delat kontor. Det krävs verkligen något speciellt för att jag ska stå ut med någon så nära inpå under så lång tid, och hon är verkligen speciell. Jag har aldrig träffat en människa som för in så mycket glädje i både mitt och andras liv. Du kan ha världens uslaste morgon, så sitter hon ändå där superglad på kontoret och får en att känna som att det var det roligaste som hänt henne i livet att jag kom! Ungefär samma glädje som en hund utstrålar, när du varit iväg ett par timmar och sen kommer hem. Det går inte att motstå den glädjen, den smittar och så sitter du där glad utan att du fattar varför. 🙂 Hon har en vacker egenskap till, som hundar också brukar förknippas med, lojalitet. Hon ställer alltid upp, fixar saker och gör mitt liv så jäkla mycket lättare. Och hon gör det med ett leende! Hon kompletterar mina svaga sidor och hade jag inte haft henne hade mitt liv varit både tråkigare och svårare!

Hon har dessutom en egenskap, som hon delar med min lillasyster, förmågan att plocka fram mitt barnasinne. Jag är chef och en sådan borde kanske inte ha så mycket barnasinne i yrket, speciellt inte med sina medarbetare, men prio 1 i vår grupp är glädje och det innebär att det ibland ballar ur… Minst en gång i veckan urartar det till vattenkrig, vindruvekastning eller att någon av oss jagar den andre med en toaborste… Och jag fattar aldrig hur det kan gå så snett, men kul har vi! 🙂 Det är samma glädje och galenskap som gör henne fantastisk med ungdomarna vi träffar. Det tar ju fem minuter innan de inser att de verkar fullkomligt normala i jämförelse! Och då släpper de sin garde och slappnar av! 🙂

Som en liten hyllning har jag satt ihop ett litet bildspel med lite vettighet och lite galenskap! 🙂

Idag ska alltså Anna-Karin gifta sig med Fredrik, killen hon raggade upp i toakön för en sisådär 10 år sen. Trots att hon och jag har känt varandra så länge och umgås en hel del, så har jag faktiskt bara träffat Fredrik mer än fem minuter vid 1-2 tillfällen. Jag tror Anna-Karin medvetet gjort detta för att hon matar oss med osanna historier och är rädd för att vi ska jämföra dem! 😀 Det jag vet om Fredrik gör att jag tror han är ett bra kap! Det kräver sin man att klara av en tjej som vill ha massor av katter, älskar Måns Zelmerlöw, Ernst och kungafamiljen. Som antingen är fem år gammal eller 75 år. Har han fixat det i 10 år så lär han stå stabilt i många år till! 🙂 Skämt åsido, er relation känns som en förebild för hur relationer ska vara, det känns som att ni fokuserar på att göra varandra glada och lyckliga! Fortsätt med det! 🙂

Och ikväll förväntar jag mig även denna dans från er båda! Sånt som händer ovanligt ofta hos oss… 🙂

Vi har delat kontor och spenderat oerhört många timmar ihop de senaste åren. Ändå känner jag under sista tiden att vi inte riktigt haft den tid som behövs för att vårda vår vänskap, för mycket jobb kommer i vägen och jag hoppas det blir bättre igen! Och jag tror inte vi delar kontor i tre år till, men jag ska njuta mer av den tiden som finns kvar! För vart vi än hamnar i framtiden så har jag svårt att se att jag någonsin skulle hitta en kollega som ger mig så mycket glädje och kompletterar mina svagheter som du gör! Jag är evigt tacksam för det och TACK!!!

Och till er båda, stort grattis på bröllopsdagen!! Må lyckan lysa över ert äktenskap och fortsätt njuta av livet! Och vad jag än kan bidra med för att ert äktenskap och liv ska bli ännu bättre, så kommer jag göra det!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!!

Happy Cato

1 kommentar

Etikett: Vänner

Dagen då jag var kapten på Titanic

Gör upp med dina fördomar och rädslor!

Ett stort j-vla mörker

En helg med känslor åt alla håll

Bröllop, lycka, lite urballning och en crazy cat lady!